Jag ska inte beröra några rubriker i dispyten, som utan tvivel inkluderade Jupiter Pluvius, Gender, Panteism, Noaks ark o.s.v., men jag ska återge den enda punkt där de två personer till slut uppnådde något slags överenskommelse. Den var att det finns något som en ateistisk litterär stil, att materialism kan uppträda i en människas blotta diktion, trots att han talar om klockor eller katter eller vad som helst som är vitt skilt från teologi. Kännetecknet på den ateistiska stilen är att den instinktivt väljer det ord som ger intrycket att ting är döda ting, att ting saknar själ. Därför talar de inte om att bedriva krig, vilket betyder att vilja det; de talar om krigets utbrott, som om alla gevären smällde utan människor som rörde dem. Därför kommer de socialister som är ateister att inte kalla sin internationella medkänsla medkänsla; de kallar den solidaritet, som om Frankrikes och Tysklands fattiga låg tillsammans rent fysiskt som varor i handelsboden.
Samma marxistiska socialister anklagas för att förbanna kapitalisterna omåttligt, men sanningen är att de lämnar kapitalisterna ifred alldeles för lätt. För istället för att säga att de som anställer betalar lägre löner, vilket skulle kunna nåla fast dem vid något slags moraliskt ansvar, insisterar de på att tala om lönernas "stegring och fall", som om en vidsträckt silversjö av mynt alltid automatiskt gick upp och ner som det verkliga havet vid Margate. Därför talar de inte om reformer utan om utveckling, och de förstör sin enda ärliga och virila fras, "klasskampen", genom att tala om den som ingen vid sina sinnens fulla bruk kan tala om en kamp, genom att förutsäga dess slut och slutresultat precis som någon beräknar juldagens ankomst eller skatterna. Och slutligen, därför (vilket vi ska se berör vårt speciella ämne här) undviker den ateistiska stilen i litteraturen alltid att tala om kärlek eller begär, vilket är levande ting, och kallar äktenskap eller samboskap "könens relationer", som om en man och en kvinna vore två träbitar som stod i en viss vinkel och attityd till varandra, likt ett bord och en stol.
Nu är det så att frasen "det är nödvändigt" omges av samma anarkistiska mysterium som frasen "det regnar". I engelska representeras det vanligen av passiv form i grammatiken, och rashygienikerna och deras likar har särskilt mycket att göra med det; de är lika passiva i sina påståenden som aktiva i sina experiment. Deras meningar kommer alltid med svansen först och har inga subjekt, likt djur utan huvud. Det heter aldrig att "doktorn borde skära av detta ben" eller "polisen borde gripa denna man." Det heter alltid "sådana lemmar borde amputeras" eller "sådana människor borde sättas under bevakning." Hamlet sa: "Jag skulle ha gött varenda korp i landet med aset av denne niding." Rashygienikern skulle säga: "Landets korpar borde, om möjligt, gödas; och denne nidings as har tillgängliggjorts för det dietiska experimentet." Lady Macbeth sa: "Ge mej dolken; jag ska skära ut hans tarmar!" Rashygienikern skulle säga: "I sådana fall borde tarmarna" et c. Klandra inte mej för jämförelsernas frånstötande karaktär. Jag har genomsökt hela den engelska litteraturen för att hitta de mest anständiga parallellerna till rashygienikernas språk.
Den formlöse gud som ruvar över Östern kallas "Om". Den formlösa gud som börjat ruva över Västern kallas "On". Men här måste vi göra en distinktion. Det opersonliga ordet "on" är franska, och fransmännen har rätt att använda det, eftersom de tillhör en demokrati. Och när en fransman säger "man" menar han inte sej själv utan den normale medborgaren. Han menar inte enbart en enda man, men en för alla. "On n´a que sa parole" betyder inte "Nobless oblige" eller "Jag är hertigen av Billingsgate och måste hålla mitt ord." Det betyder: "Man har sin hederskänsla precis som man har en ryggrad: varje människa, rik eller fattig, borde känna sej nobel och hedervärd" - och detta, vare sej det är möjligt eller inte, är republikens renaste målsättning.
Men när rashygienikerna säger "förhållandena måste ändras" eller "anorna måste undersökas" eller vad som helst, så verkar det klart att de inte menar att demokratin måste göra det, vad de annars än må mena. De menar inte att varje människa som inte är uppenbart galen kan betros dessa test och omändringar, liksom det franska demokratiska systemet betror en sådan människa med en röst eller en gård eller skötseln av en familj. Det skulle ju betyda att Jones och Brown, båda helt vanliga människor, skulle börja arrangera varandras äktenskap. Och ett sådant sakernas tillstånd skulle verka lite tillkrånglat, och det skulle till och med kunna gå upp för rashygienikern att om Jones och Brown är helt kapabla att arrangera varandras äktenskap, så är det fullt tänkbart att de kan vara kapabla att arrangera sina egna.
Detta dilemma, som är tillämpligt på ett så enkelt fall, är lika tillämpligt på vilket brett och svepande system av eugenikomröstning som helst. För även om det är sant att samhället kan bedöma en människas fall mer lidelsefritt än människan kan bedöma sitt eget fall, så är denna särskilda fråga om val av livskamrat så full av diskutabla schatteringar i varje tänkbart fall, att det förvisso står klart att nästan varje demokrati skulle rösta bort den saken från omröstningarnas område, precis som de skulle göra med varje förslag om polisinblandning i valet av promenadväder eller av namn åt barnen. Jag skulle inte vilja vara den politiker som skulle föreslå att ett visst exempel på rashygien skulle lämnas åt en fransk folkomröstning. Och om vi lämnar folkstyret ur sikte, är det knappast behövligt att här diskutera de andra gamla samhällsmodellerna. Moderna naturvetare skulle aldrig påstå att George III, ens i sina ljusare stunder, borde ha avgjort vem som var galen och inte; eller att den aristokrati som introducerade gikten borde övervaka allas diet.
Jag anser det därför klart, om något i denna sak är klart, att rashygienikerna inte rätt och slätt menar att den breda massan vanliga människor borde dela upp anordnandet av varandras äktenskap mellan sej; frågan förblir därför vem de instinktivt sätter sitt hopp till när de säger att det eller det borde göras. Vilken är denna flygande undanglidande auktoritet som försvinner var vi än försöker fixerad en? Vilken människa är det förlorade subjekt som styr rashygienikerns verb? I ett stort antal fall tror jag att vi helt enkelt kan säga att den individuelle rashygienikern menar sej själv, och ingen annan. Faktum är att en rashygieniker, herr A. H. Huth, faktiskt hade lite sinne för humor och erkände just detta. Han tror att ganska mycket gott kunde göras med en operationskniv, om vi bara kunde släppa lös honom med en. Och detta kan vara sant. Ganska mycket gott skulle kunna göras med en laddad revolver, i händerna på en omdömesgill kännare av den mänskliga naturen.
Men det är en tvingande nödvändighet att rashygienikern borde begripa att vi med den principen aldrig kan komma utöver en perfekt balans av olika sympatier och antipatier. Jag menar att jag skulle skilja ut mej från Dr Saleeby eller Dr Karl pearson inte endast i en stor majoritet av individuella fall, utan i en stor majoritet av fall där de skulle vara tvungna att erkänna att en sådan skillnad vore naturlig och förnuftig. Dessa berömda doktorers huvudoffer skulle vara en ännu mer berömd doktor: den eminente fast impopuläre allmänpraktikern dr Fell.
För att visa att sådana rationella och allvarliga skillnader existerar, ska jag ta ett exempel från den lag som påstods skydda familjerna och allmänheten från bördan av svagsinta personer. Märk väl, även om jag kunde dela det rashygieniska föraktet för mänskliga rättigheter, även om jag glatt kunde ansluta mej till den rashygieniska kampanjen, skulle jag inte börja med att avlägsna svagsinta personer. Jag har känt lika många familjer i lika många klasser som de flesta människor, och jag kan inte komma ihåg att jag mött något särskilt monstruöst mänskligt lidande som kommit sej av närvaron av sådana otillräckliga och negativa typer. Det verkar finnas jämförelsevis få av dem, och dessa få lägger på intet sätt den värsta bördan på huslig lycka. Jag hör inte ofta om dem, jag hör inte att de gör mycket mer ont än gott, och i de få fall jag känner till omfattas de inte bara med mänsklig tillgivenhet, utan kan också inom vissa begränsade former bli till nytta.
Även om jag vore rashygieniker skulle jag personligen inte välja att slösa bort min tid med att stänga in de svagsinta. De människor jag skulle stänga in vore de starksinta. Jag har knappt lärt känna några fall där ren mental svaghet gjorde en familj till ett misslyckande; men jag har känt till åtta eller nio fall av våldsam och överdriven karaktärsstyrka som gjort familjelivet till ett helvete. Om de starksinta kunde segregeras vore det helt säkert bättre för deras vänner och familjer. Om om det verkligen ligger något i ärftlighet, skulle det vara bättre för eftervärlden också. För den sorts egoist jag syftar på är en galning i en mycket mer trovärdig mening än den harmlöst "otillräcklige"; och att vidarebefordra hans anarkistiska och omättliga temperaments skräckvälde innebär att ta på sej ett mycket allvarligare ansvar än att lämna efter sej ett arv av ren barnslighet.
Jag skulle inte arrestera sådana tyranner, eftersom jag tror att även ett moraliskt tyranni i några få hem är bättre än ett medicinskt tyranni som gör staten till ett dårhus. Jag skulle inte segregera dem, eftersom jag respekterar en människas fria vilja och ytterdörr - och rätt att dömas av sina likar. Men eftersom rashygieniker inte tror på fri vilja mer än kalvinister gör, och eftersom ytterdörrar inte respekteras av rashygieniker mer än av inbrottstjuvar, och eftersom
Habeas Corpus betraktas som ungefär lika helig av rashygienikerna som den skulle betraktats av prins John, så varför bringar de inte ljus och frid i mängder av mänskliga hem genom att undanröja en demon från vart och ett av dem? Varför ringer inte svagsinthetslagens förespråkare på i de många stora hus i stad eller på land där sådana nattliga mardrömmar ständigt uppträder? Varför knackar de inte på dörren och för bort hustyrannen? Jag vet inte - och det finns bara ett skäl jag kan komma på (vilket måste förbli ett fall av spekulation): när jag gick i skolan, var den sorts pojke som tyckte om att reta efterblivna inte den typ av pojke som vågade stå upp mot översittarna.
Hur det än är med den saken, påverkar det inte mitt argument. Jag nämner fallet med den starksinta variationen hos de monstruösa endast som exempel på de hundratals fallen av de individuella opinionernas omedelbara divergens så snart vi börjar diskutera vem som är lämplig eller olämplig när det gäller att föröka sej. Om dr Saleeby och jag for iväg på en segregationstur tillsammans, skulle vi skilja oss åt vid varje dörr, och om han hade tusen doktorer med sej skulle alla gå olika vägar. Var och en som har känt så många snälla och duktiga doktorer som jag har, vet att de skickligaste och klokaste av dem har en tendens att odla någon liten hobby eller halv-upptäckt på egen hand, som att apelsiner är skadliga för barn, eller att träd är farliga i trädgårdarna, eller att många fler borde bära glasögon. Vi skulle begära för mycket av den mänskliga naturen om vi förväntade oss att de inte skulle vårda sådana spår av originalitet i ett hårt, tråkigt och ofta heoriskt yrke.
Men det oundvikliga resultatet av det, som vi ser av de individuella Saleebyarna, skulle bli att varje person skulle ha sin egen favorittyp av idiot. Varje doktor skulle bli galen på sin egen galning. Någon skulle hålla ögat på andäktiga kyrkoadjunkter, en annan skulle ströva omkring för att samla bullrande majorer, en tredje skulle terrorisera djurälskande ungmör, som skulle fly för honom med alla sina katter och hundar. För att inte hamna i ren bokstavlig anarki, tycks det därför uppenbart att rashygienikern måst finna någon annan auktoritet än sin egen medförda personlighet. Han måste, en gång för alla, lära sej den läxa som är svårast för honom och mej och för hela vårt fallna släkte - det faktum att han bara är: han själv.
Vi rör oss nu från den rent individuella människan som uppenbarligen inte förtjänar förtroendet att utöva despotism mot sina grannar, inte ens om de är individuella medicinare, och vi börjar nu överväga huruvida rashygienikerna alls klart har spårat någon annan tänkbar offentlig auktoritet, någon apparat med stora experter eller stora undersökningar som man skulle kunna anförtro sådana risker för tyranni. De är inte särskilt precisa angående detta heller. I själva verket är den största svårighet jag genomgående har när det gäller att komma på vad rashygienikerna föreslår, att de inte verkar veta det själva. En sorts filosofisk attityd som jag inte själv kan förknippa med mänskligt förnuft verkar göra dem riktigt stolta över dimmigheten i sina definitioner och ofullständigheten i sina planer.
Den eugeniska optimismen verkar generellt ha drag av den glittrande och förvirrade tillförsikt som är så vanlig på privata teatrar, att allt kommer att ordna sej längre fram på kvällen. De har antikens hela despotism, men inget av antikens dogmatism. Om de är beredda att reproducera inkvisitionens hemligheter och grymheter, kan vi åtminstone inte anklaga dem för att förolämpa oss med något av den täta och komplicerade tanke, den rigida och exakta logik som gjorde sinnena trångsynta under medeltiden. De har upptäckt hur man kan kombinera hjärtats förhärdelse med en tilltalande uppmjukning av huvudet. Icke desto mindre: det finns en stor om än vag idé hos rashygienikerna, som är en ide, och som vi når när vi når det problem som rör en mer allmän övervakning.
Detta presenterades kanske bäst av den distingerade doktor som skrev artikeln om dessa frågor i den sammansatta bok som herr Wells redigerade och kallade "Den Stora Staten". Han sa att doktorn inte längre skulle vara den rena omplåstraren av futtiga sjukdomar, utan, med hans egna ord, "samhällets hälsorådgivare." Detsamma kan uttryckas ännu skarpare och enklare med ordspråket att det är bättre att förebygga än att bota. När jag kommenterade det, sa jag att det ledde till att man behandlar alla friska människor som om de vore sjuka. Författaren erkände att detta var sant, men la till att alla är sjuka. På vilket jag svarade att om alla är sjuka är alla hälsorådgivare det också och kan därför inte veta hur man botar detta minimum av sjukdom.
Detta är det grundläggande felet med hela den förebyggande medicinen. Att förebygga är inte bättre än att bota. Att hugga av en människas huvud är inte bättre än att bota hennes huvudvärk, det är inte ens bättre än att misslyckas med att bota den. Och det är samma sak om en människa är med i ett uppror, även om det är en morbid revolt. Att ta hjärtat ur henne genom slaveri är inte bättre än att lämna hjärtat i henne, även om du lämnar ett krossat hjärta. Det är inte bara det att förebyggandet inte är bättre än botandet; förebyggandet är t.o.m. värre än sjukdomen. Förebyggande innebär att bli invalid för livet, med den extra irritationen att må rätt bra. Jag vill be Gud, men verkligen inga människor, att bevara mej i alla mina verk.
Men den bestämda och diskutabla formen av allt detta summeras väl i frasen om samhällets hälsorådgivare. Jag är säker på att de som talar så har nånting i sinnet som är större och mer upplysande än de andra två förslag vi har dryftat. De menar inte att alla medborgare skulle besluta, vilket bara skulle innebära den nuvarande vaga och dubiösa balansen. De menar inte att alla medicinskt utbildade skulle besluta, vilket skulle innebära en mycket mer obalanserad balans. De menar att man skulle kunna finna några få personer som hade en sammanhängande ordning och vision för en sund nation, liksom Napoleon hade en sammanhängande ordning och vision för en armé. Det är kall anarki att säga att alla människor ska blanda sej i alla människors äktenskap. Det är kall anarki att säga att vilken doktor som helst kan mäta och välja ut vem som helst som han gillar. Men det är inte anarki att säga att några få stora rashygieniker skulle kunna stänga igen eller begränsa livet för alla medborgare, som barnflickor gör med en familj av barn. Det är inte anarki, det är tyranni; men tyranni är en användbar sak.
När vi frågar genom vilken process sådana människor skulle kunna väljas ut på ett säkert sätt, kommer vi åter tillbaka till det gamla dilemmat despotism, som betyder en person, eller demokrati som betyder människor, eller aristokrati som betyder favoritism. Men som vision är saken plausibel och t o m rationell. Den är rationell och den är felaktig. Den är felaktig, helt bortsett från tesen att en hälsoexpert inte kan väljas ut. Den är felaktig eftersom en hälsoexpert inte kan existera.
En expert på sjukdomar kan existera, av den anledning vi redan har diskuterat när det gäller galenskap: för att experter bara kan uppstå utifrån exceptionella saker. En parallell med vilken annan profession som helst kan klargöra poängen. Om jag anklagas för olaga intrång, kommer jag att fråga min advokat vilka av de lokala trottoarerna jag är förbjuden att promenera på. Men om min advokat efter att ha tagit sej an mitt fall bleve så exalterad att han insisterade på att bestämma vilka trottoarer jag skulle vandra på, eftersom han var samhällets vandringsrådgivare - då skulle den advokaten advocera förgäves. Om han insisterar på att promenera bakom mej genom alla landsbygdsvägar, och med sin promenadkäpp peka ut trevliga vägar och attraktiva genvägar, kommer jag lidelsefullt att vända mej mot honom och säga: "Sir, jag betalar er för er kunskap om ett visst pussel på latin och normandisk franska, som de kallar Englands lag, och ni har verkligen kännedom om den. Jag har aldrig haft något skäl i världen att anta att ni har kännedom om England. Om ni hade det, skulle ni lämna en människa ensam när han tittade på England."
Och som gränserna för advokatens speciella kännedom om promenerande, så är doktorns. Om jag faller över en stubbe och bryter benet, vilket är sannolikt nog, ska jag säga till advokaten: "Var snäll och hämta doktorn!" Jag ska säga det eftersom doktorn verkligen har en större kunskap om ett mindre område. Det finns bara ett visst antal sätt för ett ben att bli brutet på; jag känner inte till ett enda av dem och doktorn känner dem alla. Det finns något sådant som att vara expert på brutna ben. Men så länge de är obrutna, är ben en fråga om smak. Om doktorn verkligen har lagat mitt ben, kan han förtjäna en kolossal ryttarstaty på toppen av ett tidlöst mässingstorn. Men om han verkligen har lagat mitt ben, har han inte mer några rättigheter till det. Han får inte komma och lära mej hur jag ska promenera, för han och jag lärde mej det i samma skola: på dagis. Och det finns ingen större abstrakt sannolikhet för att doktorn ska promenera elegantare än jag än det finns beträffande frisören eller biskopen eller inbrottstjuven. Det kan inte finnas en generell specialist; specialisten kan inte ha något slags auktoritet om han inte erkänner sin begränsning. Det kan inte finnas något som samhällets hälsorådgivare, eftersom det inte kan finnas något som en person som specialiserar sej på universum.
Därför: när Dr Saleeby hävdar att en ung man som tänker gifta sej borde tvingas att skapa sin hälsobok som han ordnar sin bankbok, så är uttrycket vackert; men det visar i verkligheten inte var de två tingen sammanfaller och var de skiljer sej. Till att börja görs det förstås alltför stort väsen av bankboken för att vara hälsosamt för vårt samvälde, och det är högst troligt att hälsoboken, genomförd under moderna förhållanden, snabbt skulle bli lika timid, lika snobbig och lika steril som den ekonomiska sidan av äktenskapet har blivit. I modernitetens moraliska atmosfär skulle de fattiga och de ärliga förmodligen drabbas värst om vi fäktar med hälsoböcker - precis som de gör när vi fäktar med bankböcker. Men det finns en mer allmän aspekt: den verkliga poängen är skillnaden mellan de två. Skillnaden ligger i detta vitala faktum: att en penningstinn man vanligen tänker på pengar, medan en man vid god hälsa inte tänker på hälsa. Om den starke unge mannen inte kan visa fram sin hälsobok, är det av den helt enkla anledningen att han inte har någon. Han kan nämna någon extraordinär sjukdom han har, men varje hederlig människa förväntas göra det redan nu, vilket beslut som än följer på den kunskapen.
Hälsa är helt enkelt Natur, och ingen naturalist borde ha fräckheten att förstå det. Hälsa, skulle man kunna säga, är Gud; och ingen agnostiker har någon rätt att påstå sej känna honom. För Gud måste bland mycket annat innebära den mystiska och mångfaldiga balansen av allting, genom vilken de åtminstone är förmögna att stå rakt upp och uthärda; och alla vetenskapsmän som påstår sej ha uttömt ämnet den ultimata hälsan, kommer jag att kalla de mest underlägsna av alla religiösa fanatiker. Jag kommer att tillåta honom förstå galningen, för galningen är undantaget. Men om han säger att han förstår sej på den friska människan, så säger han att han känner Skaparens hemlighet. För när du och jag än känner oss fullt friska, är vi helt oförmögna att räkna upp de delar som skapar denna mysteriösa enkelhet. Vi kan inte analysera en sådan frid i själen mer än vi i våra huvuden kan fatta hela det enorma och suddiga ekvilibrium genom vilket, med solar rytande som infernon och himlar tumlande omkring som bråddjup, han har hängt upp världen på ingenting.
Vi drar därför slutsatsen att om inte den rashygieniska aktiviteten begränsas till monstruösa ting som manier, finns det ingen konstituerad eller konstituabel auktoritet som verkligen kan styra människor i ett fall där de i så stor utsträckning befinner sej på samma nivå. När det gäller grundläggande mänskliga rättigheter kan ingenting vara ovanför Människan, utom Gud. En institution som påstår sej komma från Gud kan möjligen ha en sådan auktoritet, men detta är det sista anspråk som det vore sannolikt att rashygieniker skulle göra. En kast eller en profession som försöker styra människor i sådana fall liknar en människas högra ögas anspråk på att styra honom, eller hans vänstra bens anspråk på att springa iväg med honom. Det är galenskap.
Vi ska nu gå över till att diskutera huruvida det verkligen finns något i stil med rashygien att utföra, med all den munterhet vi kan ha kvar efter upptäckten att det inte finns någon som kan utföra det.
Kapitel 6:
DEN OBESVARADE UTMANINGEN
Dr Saleeby gjorde mej äran att hänvisa till mej i en av sina tal om detta ämne, och han sa att inte ens jag kan åstadkomma annat än ett svagsint barn utifrån svagsinta förfäder. Till vilket jag först av allt replikerar att han inte kan åstadkomma ett svagsint barn. Hela poängen med vår diskussion är att denna fras inte innehåller något fixerat, oberoende av opinionen. Det finns något som mani, som alltid har segregerats; det finns något som idioti, som alltid har segregerats; men svagsinthet är en ny fras under vilken du skulle kunna segregera vem som helst.
Det är nödvändigt att denna grundläggande brist i bruket av statistik på något sätt kommer in i det moderna medvetandet. Sådana människor måste bringas till insikt om, vilket säkerligen är enkelt nog, att det är meningslöst att ha exakta tal om de är exakta tal om en inexakt fras. Om jag säger "Det finns fem dumskallar i Acton", är det förvisso alldeles klart, även om ingen matematiker kan göra fem till detsamma som fyra eller sex, att det inte kommer att hindra dej eller någon annan från att hitta fem ytterligare dumskallar i Acton.
Nu är svagsinthet liksom dumhet en term som skiljer sej från ren galenskap i detta vitala avseende - att det i en mening är tillämpbart på alla människor, i en annan mening på de flesta människor, i en annan mening på väldigt många människor o.s.v. Det är som om Dr Saleeby skulle säga: "Jag finner att fåfänga utan tvivel är ärftligt. Här har vi fru Jones, som var mycket känslig när hennes sonetter kritiserades, och jag fann hennes lilla dotter stå och spegla sej i en ny dress. Experimentet är avgörande, demonstrationen komplett; i första generationen finns det artistiska temperamentet - det är fåfänga, och i den andra generationen finns det klädsel - och det är fåfänga." Vi borde svara: "Min vän, allt är fåfänga, fåfänga och andlig irritation - särskilt när man tvingas lyssna till logik av er favorittyp. Vad är vitsen med att du genom experiment hos somliga människor finner vad vi genom förnuftet vet måste finnas hos alla?"
Här är det nog lika bra att göra en paus för att avvärja ett möjligt missförstånd. Jag menar inte att du och jag inte kan se och i praktiken inte ser och personligen anmärker på den eller den excentriska eller genomsnittliga typ för vilken ordet "svagsint" kan vara ett mycket bekvämt ord, och som kan motsvara en genuin fast odefinierbar erfarenhet. På samma sätt kan vi tala, och talar, om den och den personen som "galet fåfäng", utan att vilja få två väktare att gå in och hämta personen. Men jag ber läsaren att alltid minnas att jag talar om ord, inte som de används i dagligt tal eller romaner, utan som de kommer att användas, och har använts, i försäkringar och certifikat, och i riksdagsbeslut. Distinktionen mellan dessa två användningsområden är helt klar och praktiskt. Skillnaden är att vi kan lita på att en romanförfattare eller talare försöker träffa och också ofta träffar målet; det är hedrande för dem att hatten passar, att typen känns igen, att de i litterär mening hänger rätt person.
Men det är på intet sätt alltid i regeringars eller tjänstemäns intresse att hänga rätt person. Det faktum att de ofta tänjer ord för att täcka vissa fall är hela grunden till att vi alls har fixerade lagar eller fria institutioner. Min poäng är inte att jag aldrig mött någon som jag skulle kalla svagsint, snarare än galen eller imbecill. Min poäng är att om jag vill göra ett syskonbarn arvlöst, driva bort en rival, tysta en utpressare eller bli av med en efterhängsen änka, så finns det ingenting i logiken som hindrar mej från att kalla även dem svagsinta. Och ju vagare anklagelsen är, desto mindre möjlighet har de att motbevisa den.
Man måste, som jag redan påpekat, inte förneka ärftligheten för att stå emot en sådan lagstiftning - i varje fall inte mer än man måste förneka den andliga världen för att stå emot en häxbränningsepidemi. Jag medger att det kan finnas något som ärftlig svagsinthet. Jag tror att det finns något sådant som häxeri. Och eftersom jag tror att det finns andar, är jag genom rena förnuftsresonemang böjd att tro att det finns onda andar; och eftersom jag tror att det finns onda andar, är jag genom rena förnuftsresonemang böjd att tro att somliga människor blir onda av att syssla med dem.
Allt detta är ren rationalism; vidskepelsen (alltså den oresonabla avskyn och skräcken) är i den person som erkänner att det kan finnas djävlar men förnekar att det kan finnas satanister. Ändå skulle jag säkert bekämpa varje ansträninng att leta efter häxor, av en mycket enkel anledning, som är nyckeln till hela denna kontrovers. Anledningen är att det är en sak att tro på häxor, och en helt annan sak att tro på häxuppsniffare. Jag mar mer respekt för de gamla häxletarna än för eugenisterna, som far omkring och förföljer familjens dumhuvud; för häxletarna tog enligt sin egen övertygelse en risk. Häxor var inte de svagsinta utan de starka - de onda mesmeristerna, elementens regenter. Många häxjakter, rätt eller fel, tycktes för dem som utförde dem vara ett rättmätigt folkligt uppror mot ett utbrett andligt tyranni, ett syndens påvedöme. Ändå vet vi att saken urartade till en rabiat och föraktlig förföljelse av de svaga och de gamla. Det slutade med att bli ett krig mot de svaga. Det slutade med att vara vad eugenisterna börjar med att vara.
När jag nyss sa att jag trodde på häxor, men inte på häxuppsniffare, fastslog jag hela min inställning till denna uppfattning av ärflighet, denna halvformade filosofi om fruktan och omen, om förbannelser och konstiga upprepningar och mörker och blodsöden, som, predikad för dagens mänsklighet ofta är mer omänsklig än häxeriet självt. Jag förnekar inte att detta mörka element existerar, jag bekräftar bara att det är mörkt, eller med andra ord, att de som mest anstränger sej för att studera det uppenbarligen befinner sej i mörker. Jag skulle inte lita mer på Dr Karl Pearson när han jagar ärftlighet än när han jagar kätterier. Jag är fullt färdig att ge mina skäl för att tänka så, och jag tror att varje välbalanserad person, om han eller hon överväger dem, kommer att tänka som jag.
En person kan sägas veta eller inte veta en sak i två avseenden. Jag vet t.ex. aritmetik-ämnet, d.v.s. jag är inte bra på aritmetik, men jag vet vad det är. Jag är tillräckligt bekant med dess användning för att se absurditeten hos någon som säger: "en så vulgär fraktion kan inte nämnas i damers närvaro" eller "denna enhet är unionistisk, hoppas jag". När jag för ett ögonblick betraktar mej själv som en aritmetiker, kan jag säga att jag nästan ingenting vet om mitt ämne, men jag vet mitt ämne - jag vet det på gatan. Men det finns den andra sortens människa, som liknar dr Karl Pearson, som utan tvivel vet en massa om sitt ämne, som utan tvivel lever i stora skogar av fakta som rör släktskap och ärftlighet. Men detta är inte på något sätt samma sak som att ha utforskat skogarna och funnit deras gränser. I själva verket hör de två sakerna vanligen ihop med två mycket olika sinnestillstånd. Jag betvivlar allvarligt huruvida den Kungl. Astronomen skulle skriva den bästa essän om relationen mellan astronomi och astrologi. Jag betvivlar att Geografiska Sällskapets president kan ge den bästa definitionen och historiken i fråga om orden "geografi" och "geologi".
Nu är det så att särskilt de som studerar ärftlighet förstår allt om sitt ämne utom sitt ämne. De var, antar jag, avlade och födda i detta patrulleringsområde, och har verkligen utforskat det utan att komma till dess ände. D.v.s. de har studerat allting utom frågan om vad de studerar. Nu påstår jag inte att jag förlitar mej enbart på mej själv när jag talar om för dem vad de studerar. Jag kallar, som ni kommer att se om en stund, in en stor man som själv har studerat det som vittne. Men till att börja med är ärftlighetens domän (för dem som ser dess gränser) ett slags triangel, omsluten på sina tre sidor av tre faktum.
Det första är att ärftlighet otvivelaktigt existerar, annars skulle det inte finnas något som släktdrag, och varje äktenskap skulle plötsligt kunna producera en liten neger. Det andra är att även enkel ärftlighet aldrig kan vara enkel; dess komplexitet måste vara bokstavligen ofattbar, för på det fältet kämpar ofattbara millioner. Men återigen: det finns aldrig enkel ärftlighet,. Det tredje är dessa oräkneliga forntida påverkningar och omedelbara erfarenheter som kommit tillsammans beroende på en kombination som är olik allt annat på denna jord. Det är en kombination som kombinerar. Den kan inte sorteras ut igen, inte ens på domedagen. Två helt olika människor har blivit ett kött i den mest heliga, fruktansvärda och oansvariga bemärkelse. Om en gyllenhårig skandinavisk flicka har gift sej med en mycket svartmuskig jude, kan den skandinaviska sidan av familjen säga att barnet har sin mors näsa eller sin mors ögon tills deras ansikten blir blå. De kan ändå aldrig säkert hävda att den svarthårige österlänningen inte är närvarande i varje drag, i varje tum. I spädbarnets person kan han mjukt ha dragit sin frus näsa. I spädbarnets person kan han delvis ha skuggat sin frus ögon.
Detta är de tre första av ärftlighetens fakta. Att den existerar, att den är subtil och gjord av en miljon beståndsdelar, att den samtidigt är enkel och inte kan lösas upp i dessa beståndsdelar. För att sammanfatta: du vet att det finns vin i soppan. Du vet inte hur många viner det finns i soppan, eftersom du inte vet hur många viner det finns i världen. Och du kommer aldrig att veta, eftersom alla kemister, alla kockar och alla människor med sunt förnuft säger dej att soppan är av en sort som aldrig kan analyseras kemiskt. Detta är en helt rättvisande parallelle till det ärftliga elementet i den mänskliga själen. Det finns många sätt på vilka man kan uppleva att det är vin i soppan, som t.ex. genom att plötsligt känna smaken av ens favoritvin; detta motsvarar att i en plötslig blixt se bilden av en gammal släkting du kände i ett ungt ansikte. Men inte ens då kan provsmakaren vara säker på att han inte smakar ett bekant vin bland många okända - eller ser en känd förfader bland en miljon okända förfäder. Ett annat sätt är att blir full av soppan, vilket motsvarar fallet med dem som hävdar att de drivs till synd och död genom ett ärftligt öde. Men inte ens då kan den druckne vara säker på att det var soppan, inte mer än den traditionelle fylleristen som är säker på att det var laxen.
Dessa är de fakta om ärftlighet som vem som helst kan se. Resultatet av dem är inte bara att en bom kan vara en miss - utan att en bom kan vara en träff. Om ett barn har sina föräldrars näsa (eller näsor) kan detta vara ärftlighet. Men om barnet inte har det, kan det också vara ärftlighet. Och liksom vi inte behöver ta lätt på ärftlighet för att två generationer skiljer sej åt, så behöver vi inte ta ärftlighet ett dugg mer på allvar för att två generationer liknar varandra. Saken finns där, men vi vet inte i vilka fall eller i vilka proportioner, och vi kan inte veta det.
Nu är det just här som den ordentliga funktionsskillnaden mellan Dr Saleebys och min bransch visar sej. Han sysslar med att studera mänsklig hälsa och sjukdom som en helhet, i en anda av mer eller mindre upplysta gissningar, och det är helt naturligt att han skulle räkna med ärftlighet här, där och överallt, liksom en man som klättrar i bergen eller seglar en båt räknar med väder utan att göra det klart ens för sej själv. En ytterst annorlunda attityd är befintlig hos varje medveten människa som skriver om vilka lagar som borde genomdrivas eller om hur samväldet borde regeras. Och när vi besinnar vilket enkelt faktum ett mord är, och hur tveksamma och till och med oklara vi alla likväl blir vad gäller en mördares skuld, när vi besinnar vilken enkel handling en stöld är, och hur svårt det likväl är att döma och straffa de rika kommersiella pirater som stjäl det mesta, när vi besinnnar hur grym och klumpig lagen kan vara även beträffande saker som är så gamla och enkla som De Tio Budorden - så kan jag helt enkelt inte föreställa mej någon ansvarig person föreslå en lagstiftning som grundar sej på vår splittrade kunskap och bottenlösa okunnighet om ärftlighet.
Men även om jag måste betrakta detta tråkiga ämne i dess rakt logiska ordning, förefaller det mej som om denna del av fallet har avgjorts, och avgjorts på det mästerligaste sätt, av någon som har oändligt större rätt att tala om det än jag har. Vår press tycks ha ett perfekt genius för att passa ihop människor som inte passar ihop, och för att anbringa fel slags lovord och t.o.m. fel slags förolämpningar. Och precis som folk talar om Bernard Shaw som en otäck blinkande Pierrot, när han är den siste store Puritanen och verkligen tror på respektibilitet, precis som (si parva licet et c) de talar om mina paradoxer, när jag ägnar mitt liv åt att predika att truismer är sanna, precis på samma sätt tycks ett enormt stort antal tidningsläsare fått inpressat i sina skallar att mr H G Wells är en sträng och förfärlig eugenist med stora trollglasögon, som vill stoppa in oss alla i metallmikroskop och dissekera oss med metallverktyg. I verkligheten är mr Wells naturligtvis, långt ifrån att vara alltför bestämd, vanligen inte bestämd nog. Han är en absolut trollkarl vad gäller uppskattningen av atmosfärerna och , men hans svar är mer agnostiska än hans frågor. Hans böcker kommer att göra vad som helst utom att ropa. Och så långt ifrån att vara den sorts människa som skulle stoppa någon från att propagera, kan han inte ens stoppa dit en punkt. Han är inte rashygieniker nog att hindra den svarta pricken i slutet av en mening från att avla en rad små punkter...
Men detta är inte den entydiga blunder jag talade om. Den verkliga blundern är denna. Mr Wells förtjänar en tiara av kronor och en krans av medaljer av alla möjliga skäl. Men om jag, p.g.a. de offentliga finanserna, tvangs begränsa mej till att ge Mr Wells endast en medalj ob cives servatos, skulle jag ge honom en medalj för att han är eugenikern som förstörde eugeniken. Ty alla talade om honom, rätt eller fel, som en eugeniker, och han hade förvisso, vilket inte jag har, den övning och kulturtyp som erfordras för att betrakta saken i rent biologisk och inte i allmänt moralisk mening. Resultat var att han i sin fina bok Mänskligheten i vardande, där han oundvikligen kom att ta itu med problemet, kastade en intellektuell utmaning till eugenikerna som för mej tycks obesvarbar, men som, i vilket fall som helst, är obesvarad. Jag menar därmed inte att ingen avlägsen eugeniker skrivit om ämnet, för det är omöjligt att läsa allt som skrivs, särskilt eugeniska skrifter, men jag menar att de ledande eugenikerna skriver som om denna utmaning aldrig givits. Handsken ligger oupplockad kvar på marken.
Sedan jag prisat idén där det passar sej, kanske jag kan tillåtas att själv sammanfatta den för korthetens skull. Mr Wells´ poäng var denna: Vi kan inte vara säkra på hälsans ärftlighet, eftersom hälsa inte är en kvalite i sej själv. Den är inte en sak som hårfärg eller benlängd. Den är en relation, en balans. Du har en lång, stark man; men själva hans hälsa beror på att han inte är alltför lång för sin styrka. Du fångar en frisk, fullblodig vän; men själva hans hälsa beror på att han inte är alltför full av blod. Ett hjärta som är starkt för en dvärg kommer att vara svagt för en jätte; ett nervsystem som skulle döda en människa med spår av en särskild sjukdom kommer att stödja honom till de 90 om han inte har några spår av den sjukdomen. Men samma nervsystem skulle kunna döda honom om han gick till överdrift beträffande någon annan jämförelsevis hälsosam sak. När vi därför ser att det finns till synes hälsosamma människor av alla sorter, är det uppenbart att om du parar två av dem, kan du t.o.m. producera en disharmoni av två harmonier som inte passar med varandra. Det är uppenbart att du inte kan vara mera säker på en god avkomma än du kan vara säker på en vacker ton om du spelar två fina melodier på samma gång på samma piano.
Du kan vara ännu mindre säker i det mer delikata fallet som handlar om skönhet, om vilken rashygienikerna talar ganska mycket. Gift ihop två vackra människor, vars näsor tenderar mot det örnlika, och deras baby kan (för allt vi vet) vara ett troll med en näsa som en enorm papegoja. (Ja, jag känner faktiskt till ett fall av det slaget). Rashygienikern måste fastställa, inte resultatet av att fixera ett stabilt ting vid ett annat stabilt ting, utan vad som kommer att hända när ett vältande och snurrande ekipage kraschar in i ett annat.
Detta är den intressanta konklusionen. Det är på denna kunskapsnivå vi ombeds överge mänsklighetens universella moral. När vi har hindrat den älskande från att gifta sej med den olyckliga kvinna han älskar, när vi har letat rätt på en annan, förskräckligt frisk, kvinna åt honom, en som han inte älskar det minsta, inte ens då har vi något bindande bevis för att resultatet inte kan bli lika gräsligt och farligt som om han uppfört sej som en man av heder.
Kapitel 7:
EN SAMMANFATTNING AV EN FALSK TEORI
Jag har, hoppas jag i varje fall, fram till denna punkt behandlat eugenisterna lika seriöst som de behandlar sej själva. Jag har försökt göra en analys av deras teori som om den vore en ytterst abstrakt och ointressant teori, och så betraktad verkar det bli väldigt lite kvar av den. Men innan jag i andra delen av denna bok fortsätter tala om de otäcka saker som verkligen finns kvar, skulle jag vilja rekapitulera de väsentliga punkterna i deras grundläggande ordning, för att inte någon personlig irrelevans eller överbetoning (för vilka jag vet mej vara böjd) ska ha förvirrat framställningen av vad jag tror är ett helt rättvisande och hållbart argument. För att göra det ännu tydligare kommer jag att summera saken under kapitel och i helt korta paragrafer.
I första kapitlet försökte jag definiera den väsentliga punkt i vilken rashygienen kan påstå, och påstår, sej vara en ny moral. Denna punkt är att det är möjligt att betrakta barnet genom att betrakta bruden. Jag omfattar inte den idealiska oansvarigheten hos en man som sa: "Vad har eftervärlden gjort för oss?" Men jag säger till att börja med: "Vad kan vi göra för eftervärlden, förutom att behandla våra samtida rättvist?" Om inte en man älskar den fru han har sett, hur ska han kunna älska sina barn som han inte har sett?
I det andra kapitlet pekar jag på att denna uppdelning i samvetet inte kan mötas med rent mentala sammanblandningar, vilket skulle få vilken kvinna som helst att avvisa varje man som eugeniker. Det kommer alltid att finnas något i denna värld som tenderar att göra vansinniga förbindelser exceptionella, och detta är inte eugenik utan skratt.
I det tredje kapitlet försöker jag beskriva den helt extraordinära atmosfär i vilken sådana saker har blivit möjliga. Jag kallar den atmosfären anarki, men insisterar att den är en anarki i de centra där det borde finnas auktoritet. Regeringen har blivit oregerlig, d.v.s. den kan inte sluta regera. Lagen har blivit laglös, d.v.s. den kan inte se var lagar borde sluta. Huvudkännetecknet på vår tid är mobbens mjukhet och regeringens galenskap. I denna atmosfär är det naturligt nog att medicinska experter blir galna genom att vara auktoriteter, och försöker förverkliga en så rå och slumpartad och omogen dröm som den att smeka och klappa (och närmast skämma bort) det ofödda barnet.
I kapitel fyra pekar jag på hur denna otålighet har brutit igenom galenskapslagarnas trånga kanal och har utplånat dem genom att utvidga dem. Den galnes hela poäng är att han är undantaget som bekräftar regeln. Men eugenikerna försöker behandla hela regeln som en serie undantag - att göra alla människor galna. Och på den grunden finns det inte något hopp för någon; för alla teser har en författare och alla författare har en ärftlighet. Eugenikerns mentalitet får honom att tro på eugenik lika mycket som den våghalsige älskarens mentalitet får honom att bryta mot eugeniken, och båda mentaliteterna är, enligt den materialistiska hypotesen, lika mycket den oansvariga produkten av mer eller mindre okända fysiska orsaker. Den verkliga säkerheten för en man gentemot vilken logisk rashygien som helst är lik Macbeths falska säkerhet. Den enda eugeniker som kan attackera honom rationellt måste vara en man som inte är av kvinna född.
I det kapitel som följer på detta, kallat "Den flygande auktoriteten", försöker jag förgäves lokalisera och fixera en auktoritet som rationellt skulle kunna styra över människor i ett så djupt rotat och universellt fall; föga vore vunnet genom att vanliga människor gjorde det gentemot varandra, och om vanliga praktikanter gjorde det skulle de mycket snart visa, genom tusen påhitt och gräl, att de var vanliga människor. Jag diskuterade sedan den upplysta despotismen hos några vanliga rashygienprofessorer, och fann den ofunktionell av ett väsentligt skäl: att medan vi alltid kan få människor intelligenta nog att veta mer än resten av oss om den eller den olyckan eller smärtan eller pesten, kan vi däremot inte räkna med att stora kosmiska filosofer ska uppenbara sej, och bara sådana personer kan antas veta mer än vi om normalt uppförande och vanligt sunt förnuft. Varje sorts människa skulle, kort sagt, undvika ett sådant ansvar, utom den värsta sortens människa som skulle acceptera det.
Jag fortsätter i nästa kapitel att överväga huruvida vi vet tillräckligt om ärftlighet för att agera beslutsamt, ens om vi vore säkra på vilka som borde agera. Här hänvisar jag eugenisterna till H G Wells replik, som de aldrig behandlat till min belåtenhet - den viktiga och primära invändningen att hälsa inte är en kvalitet utan en proportion av kvaliteter; så att t.o.m. hälsa gift med hälsa kan skapa den överdrift som kallas sjukdom. Här borde det naturligtvis noteras att en individuell biolog helt ärligt kan tro att han har funnit en fixerad princip med hjälp av Weissmann eller Mendel. Men vi diskuterar inte huruvida han vet tillräckligt för att motivera tron (som på något sätt hör till antropoiden Homos små vanor) att han har rätt. Vi diskuterar huruvida vi som ansvarsfulla medborgare vet tillräckligt för att lägga sådana befogenheter i händerna på människor som kan vara bedragna eller kan vara bedragare. Jag drar slutsatsen att vi inte gör det.
I det sista kapitlet i bokens första hälft avslöjar jag vad jag tror är den verkliga hemligheten bakom denna förvirring, hemligheten om vad rashygienikerna verkligen vill. De vill tillåtas ta reda på vad de vill. Missnöjda med forskningens resurser, önskar de forskningens etablering, d.v.s. de vill göra saken officiell och obligatorisk, precis som utbildning eller statliga försäkringar; men fortfarande är det bara forskning och inte upptäckter. Kort sagt, de vill ha en ny sorts statskyrka, som ska bli Tvivlets etablerade kyrka, istället för Tron. De har ingen rashygienisk vetenskap alls, men de menar verkligen att om vi ger upp oss själva för att vivisekteras kommer de troligen en dag att ha en sådan. Jag påpekar, med något tyngre diktion, att detta är lite väl tjockt.
Och nu, i andra hälften av denna bok, kommer vi att fortsätta till betraktelsen av ting som verkligen existerar. Det är med djupt beklagande jag säger att det nu är nödvändigt att återvända till realiteterna, som de är i ert och mitt dagliga liv. Vår lyckliga semester i nonsenslandet är över; vi kommer inte längre att se dess vackra stad med det nästan bibliska namnet Strunt, inte heller skogarna fulla av ston eller vickerfälten som bara mognar i månsken. Vi ska inte längre möta de utsökta monster som kunde ha talat i samma vilda klubb som sagodjuren: fadern som inte kan se vad som är upp och ner på mamman men fullständigt förstår det barn hon en dag kommer att bära, juristen som måste springa efter sina egna lagar nästan lika fort som den kriminelle springer iväg från dem, de två galna doktorer som kan diskutera i en miljon år vem av dem som har rätten att spärra in den andre, grammatikern som konvulsiviskt klänger sej fast vid passivformen, och som säger att det är någots plikt att få sej själv gjort utan mänsklig assistans, mannen som skulle gifta ihop jättar med jättar tills ryggen bryts, liksom barn lägger kloss på kloss för nöjet att se det häpnadsväckande tornet störta, och, framför allt, den superbe naturvetenskapsmannen som vill få dej att betala honom och kröna honom för att han så här långt inte har funnit något.
Dessa sagofigurer måste nu lämna oss. De existerar, men de kan inte påverka vad som verkligen håller på att hända. De är ärliga bortskojade verktyg, precis som du och var mycket nära att bli ärliga bortskojade verktyg. Om vi börjar tänka kallt på världen vi lever i, om vi betänker hur väldigt praktisk den praktiske politikern är, åtminstone när det gäller pengar, hur väldigt tråkiga och jordnära de flesta människor är som äger miljonerna och styr tidningskartellerna, hur väldigt försiktiga och avvisande mot idealistiska omvälvningar de är som kontrollerar detta kapitalistsamhälle - när vi betänker allt detta, är det helt enkelt otroligt att rashygienen skulle vara ett toppmodernt ämne och nästan en lag, om den i praktiken bara vore den oavslutade fantasi som den, som jag har visat, är vad rent förnuft anbelangar. Även om den vore en schysst revolution, skulle den ha varit en alltför revolutionär revolution för moderna statsmän, om det inte fanns något annat där bakom. Även om den vore ett sant ideal, skulle den ha varit ett alltför idealistiskt ideal för våra "praktiska män", om det inte fanns något verkligt där bakom också.
Nåväl, det finns något verkligt där bakom. Det finns inget förnuft i rashygienen, men det finns massor av motiv. Dess supportrar är ytterst vaga beträffande dess teori, men de kommer att vara smärtsamt praktiska beträffande dess praktik. Och medan jag återupprepar att många av dess mer vältaliga agenter troligen är helt oskyldiga instrument, finns det somliga, även bland rashygienikerna, som vid den här tiden vet precis vad de gör. Till dem ska vi inte säga: "Vad är rashygien?" eller "Vart i all världen är ni på väg?" utan "Ve över er, ni hycklare, som utplundrar änkors hus och för att göra er märkvärdiga använder långa ord."
ANDRA DELEN
Kapitel 8:
OBOTFÄRDIGHETENS MAKTLÖSHET
En epoks grundläggande formel är alltid en oskriven lag, just som den lag som är den första av alla lagar, det som skyddar livet från mördaren, ingenstans står skriven i författningssamlingen. Inte desto mindre finns där hela skillnaden mellan att ha och att inte ha en uppfattning om detta grundläggande antagande i en viss epok. T ex förbryllar oss medeltiden med sina barmhärtighetsverk och grymheter, sin asketicism och sina grälla färger, om vi inte fångar upp dess allmänna iver för byggande och planering, för att skilja det här från det där genom murar och stängsel - den anda som gjorde arkitekturen till dess främsta konst.
Därför verkade även en slav helig, den gudomlighet som omgärdade en kung omgärdade också, i en mening, en tjänare, för han kunde inte drivas ut från sin inhägnad. Därför blev även friheten en positiv sak som ett privliegium, och inte ens när de flesta människor hade den öppnades den som vildmarkens frihet, utan den gav, som stadens frihet.
Eller återigen, 1600-talet kan verka som ett kaos av motsägelse, men sitt nästan självgoda prisande av parlament och sin helt barbariska massaker på fångar, tills vi inser att om medeltiden var ett halvbyggt hus, var 1600-talet ett hus i lågor. Panik var dess kännetecken, och den våldsamma kräsenhet och exklusivitet som kommer från fruktan. Kalvinism var dess karaktäristiska religion, t o m inom katolska kyrkan, insisterandet på vägens smalhet och de utvaldas fåtal. Misstänksamhet var politikens kännetecken - "förliten eder icke på furstar". Det försökte rensa ut allt ont genom lärda, elakartade och ändlösa kontroverser, och det sållade sin befolkning genom häxbränningar.
Eller återigen: 1700-talet kommer att presentera bilder som tycks helt och hållet motsatta, och ändå verkar unikt typiska för tiden: plundringen av Versailles och romanen "The Vicar of Wakefield", Watteaus pastoraler och Dantons explosiva tal. Men vi förstår dem alla bättre om vi en gång får syn på iden om att städa upp som gick genom hela perioden, och hur de stillsammaste människor var stoltare över sin renlighet, civilisation och goda smak än över någon annan av sina dygder, och hur de vildaste människor inte (och detta är den viktigaste punkten) ägde någon kärlek till det vilda för dess egen sak, som Nietszsche och de anarkistiska poeterna, utan bara en beredskap att använda den för att bli kvitt oförnuft eller oordning. Med dessa epoker i åtanke är det inte helt och hållet omöjligt att säga att vissa sådana ordformer är en nyckel. Den epok som det är nästan omöjligt att hitta några typiska ordformer för är vår egen.
Inte desto mindre tror jag att nyckelordet hos oss är "oundviklighet", eller, som jag skulle vara böjd att kalla det, "obotfärdighet". Vi är på alla områden undermedvetet styrda av uppfattningen att det inte finns någon väg tillbaka, och den är rotad i materialism och förnekande av den fria viljan. Ta en handfull moderna fakta och jämför dem med motsvarande fakta för några hundra år sedan. Jämför det moderna partisystemet med 1600-talets politiska fraktioner. Skillnaden är att i äldre tid högg partiledarna inte bara av varandras huvuden, utan (vilket är mycket mer uppseendeveckande) upphävde verkligen varandras lagar. Hos oss har det blivit tradition att ett parti ärver och lämnar orörda det andra partiets handlingar när de väl har genomförts, hur bittert de än attackerades under tiden. Jakob II och hans brorson William var inte någon av dem någon särskilt munter typ, men de skulle båda ha skrattat åt iden om "en kontinuerlig utrikespolitik". Tories var inte konservativa, de var i bokstavlig mening reaktionära. De ville inte bara behålla ätten Stuart, de ville få ätten Stuart tillbaka.
Eller återigen: begrunda hur envist den engelska medeltida monarkin åter och åter igen vände tillbaka till sin vision om franska besittningar i sina försök att förändra ödets beslut. Kom ihåg hur Edvard III återvände till den efter Johans och Henrik III:s nederlag, och Henrik V efter Edvard III:s misslyckande, och hur t o m Maria hade det skrivet på sitt hjärta som varken var hennes make eller hennes religion. Och begrunda därefter detta: att vi jämförelsevis sent lärt känna en universell orgie av det som kallas Imperialism, där Imperiets enhet är det enda målet och kolonier räknas som kronjuveler, och brittiska flaggan rest över hela världen. Och ändå har ingen så mycket som drömt om att, jag vill inte säga återvinna de amerikanska kolonierna till Imperiets enhet (vilket skulle ha varit en alltför farlig uppgift för moderna imperiebyggare), men om att återberätta historien från Imperiets ståndpunkt. Henrik V rättfärdigade Edvard III:s krav. Joseph Chamberlain skulle inte ha drömt om att rättfärdiga Georg III:s.
Nej, Shakespeare rättfärdigar det franska kriget, håller fast vid Talbot och utmanar legenden om Jeanne d´Arc. Richard Kipling skulle inte våga rättfärdiga det amerikanska kriget, hålla fast vid Burgoyne och utmana legenden om George Washington. Ändå fanns det verkligen mycket mer att säga till förmån för Georg III än det någonsin fanns för Henrik V. Men detta sades inte och agerades mycket mindre på av de moderna imperialisterna, just beroende på denna grundläggande moderna känsla att, liksom framtiden är oundviklig, så är de förflutna oåterkalleligt. Vilket faktum som helst som är så komplett som det amerikanska uttåget från Imperiet måste anses som slutgiltigt för eoner framåt, trots att det hände för föga mer än ett århundrade sedan. Bara för att det har lyckats hända måste det först kallas ett nödvändigt ont och sedant ett omistligt gott. Jag behöver inte tillägga att jag inte önskar återerövra Amerika - men så är jag inte heller någon imperialist.
Sedan finns det ett annat sätt att pröva saken: fråga dej själv hur många människor du har mött som klagat på någonting som obotligt, och hur många som angripit det som botbart? Hur många människor har vi hört smäda det brittiska skolsystemet som de skulle smäda det brittiska klimatet? Hur få har vi inte mött som insåg att brittisk utbildning kan förändras, men inte brittisk väderlek? Hur få fanns det inte som visste att molnen var mer odödliga och solida än skolorna? På tusen personer som beklagar grundskolans tillstånd, var finns det hundratal, eller det tiotal, eller den enda, som vill avskaffa skolplikten? Ja, själva ordet avskaffa bevisar min sak genom hur obekant och föga lovande det låter.
Vid vår epoks början talade människor med samma lätthet om Reform och Upphävande. Nu talar alla om reform, men ingen talar om upphävande. Våra förfäder talade inte om frihandel, men om upphävandet av spannmålslagarna. De talade inte om självstyre utan om upphävandet av unionen. På den tiden talade folk om en "upphävare" som den mest praktiske av alla politiker, den slags politiker som bär upp en klubb. Nu är Upphävaren kastad långt in i avkroken hos en omöjlig idealism: och när ett av våra stora partiers ledare, i en tillfällig ärlighets hetta, sagt att han skulle upphäva en lag, tvingades han verkligen skriva till alla tidningar för att försäkra dem om att han bara skulle modifiera den.
Jag behöver inte mångdubbla exemplen, även om de skulle kunna mångdubblas till nästan en miljon. Tidens kännetecken är att anta att det förgångna lika gärna kan prisas, eftersom det inte kan rättas till. Människor i det förflutna har verkligen arbetat som myror och dött som gräshoppor för att upphäva någon tidigare bosättning som verkade säker; men vi kan inte så mycket som upphäva ett riksdagsbeslut. Vi upprätthåller den svagsinta uppfattningen att det som gjorts inte kan göras ogjort. Vår syn var väl sammanfattad i en typisk viktoriansk sång med refrängen: "Kvarnen ska aldrig mera mala vattnet som passerat." Det finns många svar på detta. Ett (som skulle inbegripa en avhandling om avdunstning och dagg) ska vi undvika här. Ett annat svar är att för enkelt lantfolk är kvarnens syfte inte att mala vatten, utan att mala spannmål, och att det (hur märkligt det än kan tyckas) verkligen har funnits samhällen som varit tillräckligt vaksamma och tappra för att förhindra att deras spannmål hela tiden flutit iväg från dem, till melodin hos en sentimental visa.
Nu är denna moderna vägran att göra det gjorda ogjort inte bara ett intellektuellt fel; det är även ett moraliskt fel. Det är inte bara vår mentala oförmåga att förstå det misstag vi har gjort. Det är också vår andliga vägran att erkänna att vi har gjort ett misstag. Det var ren fåfänga hos herr Brummell när han sände iväg högar av illa gjorda halsbeklädnader, med den lättsamma kommentaren "dessa är våra misslyckanden". Det är ett bra exempel på fåfängans närhet till ödmjukhet, för han var åtminstone tvungen att erkänna att de var misslyckanden. Men det skulle ha varit andlig högfärd hos herr Brummell om han knutit på sej alla kravatterna, en över den andra, för att inte hans betjänt skulle upptäcka att han hade knutit en illa. För i andlig stolthet finns alltid ett inslag av hemlighetsmakeri och ensamhet. Herr Brummell skulle vara satanisk; men han skulle även (vilket jag fruktar skulle beröra honom mer) vara illa klädd. Men han skulle vara en perfekt representation av den moderne publicisten, som inte kan göra någonting rätt, eftersom han inte behöver medge att han någonsin gjorde någonting fel.
Denna märkliga, svaga envishet, detta fasthållande vid framstegets felaktiga väg, växer sej allt svagare och värre, likt alla sådana svaga ting. Och i den tid jag skriver detta har dess moraliska attityd fått något olycksbådande och t o m förfärligt över sej. Våra misstag har blivit våra hemligheter. Redaktörer och journalister river med skyldig min sönder allt som påminner dem om de ouppfyllda löften partiet givit, eller de ideal partiet haft som förebrår dem. Det är om våra statsmän alldeles sant (mycket mer än om våra biskopar, som herr Wells sa det om) att de visar upp sej socialt men gömmer sej intellektuellt. Samhället dignar under obekända synder; dess sinne är ömt och tyst av pinsamma ämnen. Det finns så många saker det har gjort och tillåtit bli gjorda som det inte riktigt vågar tänka på; det kallar dem vid andra namn och försöker tala sej själv till tro på ett falskt förflutet, precis som människor hittar på saker de borde ha sagt i ett gräl. Av dessa synder ligger en djupast begraven, men mest bullrande, och stinker fast den har stelnat: den sanna berättelsen om relationerna mellan fattiga och rika i England. Den halvsvultne engelske proletären är inte bara nästan ett skelett: han är ett skelett i en garderob.
Kapitel 9:
EN SANN HISTORIA OM EN LUFFARE
Han vaknade under mörka medeltiden och anade gryningen i mörkret, och visste att han inte var slav helt och hållet. Det var som om en käpp eller stol, i någon av H C Andersens sagor, hade blivit lämnad i trädgården hela natten och blivit levande och slagit rot som ett träd. För detta är sanningen bakom den gamla rättsliga fiktionen om tjänande länder, att slaven är ett "lösöre", alltså ett stycke möblemang, likt en käpp eller en stol. I andlig mening är jag säker på att det aldrig var en så ohälsosam uppfattning som Nietzsches yngel antar nuförtiden. Sinnet kan inte finna sin grund i iden att en komet är en kålrot, inte heller på idén att en människa är en stol. Ingen människa var någonsin omedveten om en annans närvaro - eller ens likgiltig för en annans åsikt. Damen som påstås ha skrutit över sin likgiltighet vad gäller att gå naken inför manliga slavar visade bara upp sej - eller menade någonting helt annat. Herrn som matade fiskar genom att döda en slav unnade sej vad de flesta kannibaler unnar sej - en satanistisk tillgjordhet. Damen var medvetet skamlös och herrn var medvetet grym. Men det är helt enkelt inte möjligt för det mänskliga förnuftet att skära i människor som trä eller undersöka kvinnor som elfenben, just som det inte är möjligt för det mänskliga förnuftet att tro att två plus två blir fem.
Men denna sanning låg i den rättsliga jämförelsen med möblemang: att slaven, fastän förvisso en man, i en mening var en död man, i den meningen att han var flyttbar. Hans rörelser var inte hans egna, hans herre rörde hans armar och ben åt honom som om han vore en marionett. Nu är det viktigt att här i första hand inse vad som skulle inbegripas i en sådan fabel som jag har föreställt mej, om en stol som rotade sej själv likt en buske. För den allmänna moderna uppfattningen är förvisso att liv och frihet på något sätt ska förknippas med innovation och inte stillastående. Men det är just för att stolen är livlös som den rörs. Det är just för att trädet är levande som det står stilla. Detta var huvudskillnaden mellan de hedniska slavarna och de kristna livegna. Den livegne tillhörde sin herre, liksom käppen som slagit rot i trädgården fortfarande skulle ha tillhört trädgårdens ägare - men den skulle ha blivit en levande ägodel. Därför tvingas ägaren genom naturens lagar att behandla den med viss respekt; han blir den något skyldig. Han kan inte dra upp den utan att döda den; den har förtjänat en plats i trädgården - eller samhället.
Men de moderna har helt fel när de antar att ren förändring och semester och variation nödvändigtvis har några delar av detta liv som är frihetens enda utsäde. Du kan om du vill säga att en arbetsgivare som tar hela sin arbetskraft till en ny fabrik i en trädgårdsstad, ger dem den större friheten hos skogslandskap och rökfria skyar. Om det kommer till detta, kan du säga att slavhandlarna tog de svarta från deras trånga och brutala små byar, och gav dem den fernissade ytan av utlandsresor och seglatsers läkande bris. Men den späda brodden av medborgarskap och oberoende som redan låg i medeltidens livegenskap hade ingenting att göra med vilka trevliga saker landherren möjligen kunde göra för den livegne. Det låg i det faktum att det fanns några otrevliga saker som han inte kunde göra mot den livegne. Det var inte många saker, men det var några, och en av dem var vräkning. Han kunde inte göra den livegne totalt landlös och desperat, totalt utan tillgång till produktionsmedel, även om det utan tvivel snarare var marken som ägde den livegne, än den livegne som ägde marken. Men även om du kallar den livegne ett markens djur, var han inte vad vi försökt göra stadens arbetare till: ett djur utan mark. Foulon sa om de franska bönderna: "Låt dem äta gräs!" Om han hade sagt det om det moderna londonproletariatet, hade de mycket väl kunnat svara: "Du har inte ens lämnat något gräs åt oss att äta."
Därför fanns det, både i teori och praktik, en viss säkerhet för den livegne, eftersom han hade kommit till liv och rotat sej. Adelsmannen kunde inte vänta på marken i alla väder med en stridsyxa för att hindra den livegne från att skrapa ihop sitt livsuppehälle ur marken, inte mer än mannen i sagan kunde sitta ute i trädgården hela natten med ett paraply för att hindra busken från att åtnjuta något regn. Relationen mellan landherre och livegen inbegriper därför en kombination av två saker: ojämlikhet och säkerhet. Jag vet att det finns människor som genast kommer att vilt peka omkring sej på alla slags exempel, sanna eller falska, på osäkerheten i medeltidens liv. Men detta är människor som inte fattar vad vi menar med ett samhälles karaktäristiska institutioner. Saken är ju att det finns många exempel på jämlikhet under medeltiden, t ex hantverkarna i sitt gille eller munkarna som väljer sin abbot. Men precis som det moderna England inte är ett feodalt samhälle, trots att det finns en liten kvarleva som kallas Belfast, så är sanningen om formen och skapnaden hos det samhälle som kom ut ur medeltiden och slutade i reformationen att det inte brydde sej om att ge alla en jämlik position, utan bara brydde sej om att ge var och en en position. Så att vid första början av den tiden hade t o m slaven blivit en slav man inte kunde bli av med, ungefär som den skotske tjänaren som envist påstod att om hans herre inte visste av någon god tjänare så kände han i alla fall en god herre. Den frie bonden, i gamla eller nya tider, är fri att flytta eller stanna. Slaven i antiken var varken fri att flytta eller stanna. Den livegne var inte fri att flytta, men han var fri att stanna.
Nå, vad har vi gjort med denne man? Det är ganska enkelt. Det finns ingen historisk komplexitet kring detta i det avseendet. Vi har tagit bort hans frihet att stanna. Vi har tvingat honom bort från sin mark, och vare sej detta var en orättfärdighet, som att tvinga en fri bonde från sin mark, eller bara grymhet mot djur, som att tvinga en ko bort från sin betesmark, så kvarstår själva faktum: att han är ute på vägen. Först och sist har vi helt enkelt förstört tryggheten. Men vi har inte förstört ojämlikheten det minsta. Alla klasser, alla varelser, vänliga eller grymma, kommer att se detta samhällets lägsta skikt som åtskilt från dess översta skikt och t o m från mellanskiktet. Ett monster som föll ner från Mars, okunnig om våra enklaste uttryck, skulle veta att luffaren stod längst ner på stegen, lika väl som han skulle ha vetat det om den livegne. Leran finns inte längre runt hans mark, utan bara runt hans stövlar. Den grova, borstiga häcken är nu runt hans haka och inte runt hans trädgård. Men lera och borstar står fortfarande ut runt omkring honom som en förfärlig halo, och åtskiljer honom från hans likar. Marsianen skulle inte ha haft svårt att se att han var den fattigaste personen i hela landet. Det är lika omöjligt att han skulle gifta sej med en arvdotter eller utkämpa en duell med en hertig eller tävla om en plats i parlamentet eller gå med i en herrklubb eller ta en examen eller köpa biljett till en opera eller få lägga fram ett förslag om en god lag eller en protest mot en dålig, som det var omöjligt för den livegne. Skillnaden är en helt annan. Han har förlorat det som var möjligt för den livegne. Han kan inte längre skrapa ihop något från marken på dagen eller sova på marken på natten utan att bli häktad av en polis.
När jag nu säger att denne man blivit förtryckt som knappt någon annan man på denna jord har blivit förtryckt, använder jag inte ett retoriskt språk: jag har en klar mening som jag är trygg med att kunna förklara för vilken ärlig läsare som helst. Jag säger inte att han har behandlats sämre: jag säger att han har blivit behandlad annorlunda jämfört med alla andra tidsåldrars olyckliga människor. Och skillnaden är denna: att alla de andra befalldes att göra något, och blev dödade eller torterade om de gjorde något annat. Denne man är inte befalld att göra något: han är bara förbjuden att göra något alls. När han var en slav sa man till honom: "Sov i det här skjulet, jag kommer att slå dej om du sover någon annanstans." När han var livegen sa man till honom: "Låt mej se dej arbeta på detta fält - jag kommer att hänga dej om du arbetar på någon annans fält." Men nu när han är en luffare säger man till honom: "Du kommer att bli satt i fängelse om jag finner dej på någon annans mark - men jag kommer inte att ge dej någon mark." Man säger: "Du kommer att bli straffad om du blir gripen när du sover utanför ditt skjul - men det finns inget skjul." Om du säger att moderna domstolar aldrig skulle kunna yttra så galna motsägelser, svarar jag med full övertygelse att de yttrar dem. För någon tid sedan stämdes två luffare inför en domstol, anklagade för att sova under bar himmel när de inte hade någon annastans att sova. Men detta är inte det allra roligaste med incidenten. Det verkligt skojiga är att var och en av dem ivrigt visade upp några slantar för att bevisa att de kunnat betala för en bädd, men frivilligt avstått. På vilket polisen svarade att dessa slantar inte skulle ha räckt till en bädd, och därför (argumenterade denne tänkande polisman) skulle de straffas för att inte ha anskaffat en. Den intelligenta domstolen var mycket slagen av argumentet, och fortsatte med att döma dessa två män till fängelse för att inte ha gjort något som de inte kunde göra. Men domaren var angelägen att förklara att om de hade brutit mot lagen utan att ha varit tvungna, alltså i ren hänsynslös laglöshet, skulle de ha lämnat domstolen utan någon fläck på sitt rykte, men eftersom de inte kunnat undvika lagbrottet var de mycket klandervärda.
Dessa ting görs varje dag i varje del av England. De har sina paralleller t o m i varje dagstidning: men de har inga paralleller hos något annat folk eller i någon annan epok på jorden - förutom i den vansinniga befallningen att slå tegel utan halm som drog ner alla plågor över Egypten. För det vanliga historiska skämtet om att Henrik VIII hängde en man för att han var katolik och brände honom för att han var protestant är bara ett symboliskt skämt. Skeptikern på Tudors tid kunde göra något: han kunde alltid hålla med Henrik VIII. Den desperata människan av idag kan ingenting göra. För du kan inte hålla med en galning som sitter på bänken med halm stickande ut från sitt hår och säger: "Anskaffa en slant från ingenstans och jag ger dej lov att klara dej utan den." Om det svaras att han kan gå till en arbetsstuga, svarar jag att ett sådant svar grundas på förvirrat tänkande. Det är sant att han är fri att gå till en arbetsstuga, men bara i samma mening som han är fri att gå i fängelse, bara i samma mening i vilken den livegne under galgen var fri att finna ro i graven. Många av de fattiga föredrar i hög grad graven före arbetsstugan, men detta är inte alls mitt argument här. Poängen är denna: att det inte kunde ha varit en landsherres allmänna politik mot livegna att döda dem alla som getingar. Det kunde inte ha varit hans stående "Råd till Livegna" att säga: "Bli hängd!" Det kan inte vara en stadsstyrelses stående råd till medborgarna att gå i fängelse. Och, precis på samma sätt, kan det inte vara de rikas stående råd till mycket fattiga att gå till arbetsstugorna. För det skulle innebära att de rika skulle höja sina egna små priser enormt för att etablera ett enormt och dyrt system av slavar.
Nu kan det komma att bli så, som herr Belloc påstår, men detta är inte den teori på vilken det vi kallar arbetsstugor faktiskt vilar. Själva formen (och t o m storleken) av denna arbetsstuga uttrycker det faktum att den grundades för vissa helt exceptionella mänskliga misslyckanden - precis som dårhuset. Säg till en människa: "Gå till dårhuset!" och han kommer att svara: "På vilket sätt är jag galen?" Säg till en luffare under en häck: "Gå till huset för exceptionellt misslyckade", och han kommer med samma skäl att svara: "Jag är på luffen eftersom jag inte har något hus, jag går eftersom jag inte har någon häst, jag sover utomhus eftersom jag inte har någon säng - på vilket sätt har jag misslyckats?" Och han kan vara intelligent nog att tillägga: "Faktiskt, Ers Höghet, om någon har misslyckats, så tror jag inte att det är jag." Det speciella med denne mans fel är att det är det enda historiska fel som i sej har rena nonsenskvaliteter. Det kunde bara inträffa i en mardröm, inte i ett klart och rationellt helvete. Det är höjdpunkten av det regerande sinnets anarki som, vilket jag sa i inledningen, är modernitetens huvuddrag, särskilt i England.
Men om det första kännetecknet på vår politik är galenskap, är det andra förvisso ondska. Det finns två särskilt onda och omänskliga juridiska människofällor i vilka denna arme man fångas. Den första är den som förhindrar honom från att göra vad vilken vanlig vilde eller nomad skulle göra: att ta sin chans till ett ojämnt uppehälle från naturens rent oförskämda frikostighet. Det finns något mycket absurt med att förbjuda detta: eftersom det ju är precis denna äventyrliga luffaranda som de utbildade klasserna mest prisar i sina böcker, poem och tal. Att känna vägarnas drag, att jaga i namnlösa berg och fiska i hemliga strömmar, att inte ha någon adress utom "Bortom bergen och långt i fjärran", att vara redo att äta bär till frukost i gryningen och supera på solnedgången och en plötslig skorpa, att leva på det vilda och vara pojke igen, allt detta är den hjärtligaste och ärligaste impulsen hos vår nutida kultur, i Stevensons sånger och berättelser, in kulten av George Borrow och i det härliga små böckerna av E V Lucas. Det är den enda sanna ursäkten i imperialismens kärna, och de uppmjukar något den smutsiga prosan och träskalliga ondskan hos den Självgjorde Mannen som "kom till London med två slantar i sin ficka". Men när en fattigare men modigare man med mindre än två slantar i sin ficka gör just det vi alltid prisar och gör den blå himmelen till sitt hus, så sänder vi honom till ett hus som byggts för vanära och prygel. Vi tar själva fattigdomen och tillåter den endast med ett intyg om ägande, vi tillåter bara de rika att vara fattiga.
Och vi gör detta allra mest brutalt om den fattige har försökt bärga sitt liv med de särskilda saker som våra pojkaktiga äventyrsberättelser är som mest fulla av: jakt och fiske. De extremt allvarliga engelska lagarna slår hårdast mot vad de mest hänsynslösa engelska romanerna prisar allra som oansvarigast. Hela vår litteratur prisar jakten, särskilt vildgåsjakt. Men om en fattig man, som Tennyson säger, for så långt som den vilda svanen flyger dit där världen sänker sej i hav och sand, skulle Tennyson knappast tillåta honom att fånga den. Om han fann den vildaste gås i det vildaste lågland i solnedgångens vildaste regioner, skulle han troligen upptäcka att de rika aldrig sover, och att det inte finns några vilda ting i England. Kort sagt vädjar den engelske härskaren alltid till nationens sportslighet och koncentrerar alla sina ansträngningar på att hindra folk från att ha en sportslig chans. Imperialisten pekar alltid exalterat på att den vanlige engelsmannen kan leva ett spännande liv var som helst på jorden, men om den vanlige engelsmannen försöker leva ett spännande liv i England, behandlas han lika brutalt som en tjuv, och nästan lika brutalt som en uppriktig journalist. Detta är hyckleri: den borgmästare som ger sin son "Skattkammarön" och sedan häktar en luffare är en hycklare, den herreman som är stolt över engelska kolonister och eftergiven mot engelska skolgossar, men grym mot engelska tjuvjägare, rör sej allt närmare den djupa plats där alla lögnare får sin del. Men vår poäng här är att ondskan ligger i idén om att förbrylla luffaren: att inte ge honom någon plats att ångra sej. Det är naturligtvis alldeles sant att under slaveriets eller livegenskapens tider hindrades de behövande av ännu våldsammare straff från att förstöra de rikas jakt. Men i fallet med äldre tider fanns det två viktiga skillnader, av vilka den andra är vårt huvudämne i detta kapitel. Den första är att i ett jämförelsevis vilt samhälle, hur förtjust i jakt det än må ha varit, verkar det omöjligt att avstängningar och jaktarrangemang kan ha varit så allestädes närvarande och effektiva som i ett samhälle fullt av kartor och poliser. Den andra skillnaden är den vi redan har noterat: att om slaven eller semi-slaven var förbjuden att ta sin mat i naturen, var han tillsagd att ta den på ett visst annat ställe. Det uppenbara oförnuftet var frånvarande.
Detta är den första ondskan: och den andra liknar den första. Om det finns något som kultiverade moderna texter är fulla av förutom äventyr, så är det altruism. Vi ombeds alltid hjälpa andra, att betrakta vår rikedom som deras, att göra allt gott vi kan, för vi går aldrig mera denna väg. Våra filantroper uppmanar oss överallt att hjälpa halta hundar över stättorna, fastän vissa filantroper, det är sant, tycks ha ett mera kyligt intresse för halta män och kvinnor. Fortfarande är huvudtemat för vår litteratur, framför all historisk litteratur, den mänskliga barmhärtigheten. Men vad är huvudtemat för vår lagstiftning? Den moderna lagstiftningens stora, utmärkande kännetecken, framför alla historiska lagstiftningar, är att den förbjuder mänsklig barmhärtighet. Det är denna förbluffande paradox, ett slag på käften mot både logik och samvete, att en människa som tar en annan människas pengar med hans tillstånd kan bli straffad som om han tagit dem utan hans tillstånd.
Hela vägen genom dessa mörka eller dimmiga tidsåldrar som ligger bakom oss, genom tider av servil tillbakagång, av feodal fräckhet, av pest och inbördeskrig och allt annat som kan kämpa ner den svage, var det lagligt för den svage att be om barmhärtighet, och att ge till välgörenhet ansågs beundransvärt. Kort sagt, under alla andra sekler kunde dåliga människors dåliga gärningar delvis lappas och lagas genom goda människors goda gärningar. Men detta är nu förbjudet, för det skulle ge luffaren en sista chans om han kunde tigga. Nu kommer det med tiden att bli uppenbart att det intressanta vetenskapliga experimentet med luffaren helt och hållet bygger på att inte ge honom någon chans, inte (som i fråga om slaven) en enda chans. Om de ekonomiska ursäkterna som erbjuds för förföljelsen av tiggare kommer det att bli mer naturligt att tala i nästa kapitel. Här är det tillräckligt att säga att de är blotta ursäkter, för en politik som har blivit beständig fast troligen omedveten, med en självisk och ateistisk omedvetenhet. Denna politik styrde emot någonting - annars kunde den aldrig ha skurit så skaprt och grymt rakt igenom de sentimentala men uppriktiga moderna tendenserna till äventyr och altruism.Dess objekt kan snabbt slås fast. Den var formad för att kunna få den mycket fattige att arbeta för kapitalisten, för vilken lön som helst eller ingen alls.
Men allt detta, som jag också ska behandla i nästa kapitel, är här av vikt bara som introduktion till den sista sanningen om förtvivlade människor. Jaktlagarna har tagit ifrån honom hans mänskliga överhöghet över naturen. Tiggerilagarna har tagit ifrån honom hans mänskliga krav på Människan. Men det finns kvar en mänsklig sak som är svårare att ta ifrån honom. Misskrediterad av honom och hans bättre ställda likar, finns det dock någonting kvar från Eden, där Gud gjorde honom till sin avbild. Det beror inte på pengar och mycket lite på tiden. Han kan skapa till sin egen avbild. Den fruktansvärda sanningen ligger i hjärtat av hundratals legender och mysterier. Liksom Jupiter kunde gömmas undan den allt förtärande Tiden, liksom Jesusbarnet kunde gömmas undan från Herodes - så är det ofödda barnet undangömt från den allvetande förtryckaren. Det som inte lever än, det och bara det är lämnat kvar - men de söker efter dess liv för att förgöra det.
Kapitel 10:
EN SANN HISTORIA OM EN EUGENIKER
Han lever inte i ett mörkt, ensamt torn vid havet, från vilket vi hör skriken från vivisekterade män och kvinnor. Tvärtom, han lever i Mayfair. Han bär inte stora trollglasögon som förstorar hans ögon till månar eller förminskar hans grannar till skalbaggar. När han är mer värdig bär han monokel, när han är mer intelligent en blinkning. Han är faktiskt inte helt och hållet utan intresse för ärftlighet och eugenisk biologi, men hans studier och experiment inom denna vetenskap är nästan exklusivt specialiserade till equus celer, den snabba eller löpande hästen. Han är inte läkare, även om han sysselsätter läkare med att framställa argument för eugeniken, precis som han sysselsätter läkare med att korrigera felen i hans diet. Han är inte jurist, om än olyckligtvis ofta domare. Han är inte författare eller journalist, trots att han inte sällan äger en tidning. Han är inte soldat, även om han kan ha ett uppdrag inom bondeståndet. Han är i allmänhet inte heller godsägare, om än ofta adelsman. Hans välstånd kommer nu vanligen från en stor mängd anställda som rusar omkring i stora byggnader medan han spelar golf. Men han la ofta grunden till sin förmögenhet på ett mycket besynnerligt och poetiskt sätt, vars natur jag aldrig helt har förstått. Det bestod i att han gick omkring på gatorna utan hatt och närmade sej en annan människa för att säga: "Anta att jag har tvåhundra valar från Nordsjön." Till vilket den andra personen svarade: "Och låt oss föreställa oss att jag äger tvåtusen elefantbetar." Sedan gjorde de ett byte, och den förste går fram till en tredje person och säger: "Anta att jag nyligen kommit i besittning av tvåtusen elefantbetar, skulle du då" o s v. Om du spelar detta spel väl, blir du mycket rik; om du spelar det illa måste du döda dej själv eller pröva din lycka på baren.
Den person jag talar om måste ha spelat det väl, eller åtminstone framgångsrikt. Han föddes omkring 1860 och har varit parlamentsledamot sedan omkring 1890. Första halvan av sitt liv var han liberal, den andra delen har han varit konservativ, men hans faktiska politik i parlamentet har i stort sett förblivit oförändrad och konsekvent. Hans politik i parlamentet är som följer: han tar plats i ett rum på nedre våningen i Westminster, och tar från sin bröstficka ett exklusivt cigarrfodral, från vilket han i sin tur plockar fram en exklusiv cigarr. Den tänder han, och konverserar med andra som äger sådana cigarrer om equus celer eller liknande som han finner nöje i. Två eller tre gånger under eftermiddagen ringer en klocka, varpå han placerar cigarren i en askkopp med stor noggrannhet, noga med att inte bryta av askan, och fortsätter till ett rum på övervåningen som flankeras av två passager. Sedan går han in i vilken av passagerna som helst som anvisas honom av en överklassyngling som håller en pappersremsa. Efter att ha gått in i denna passage kommer han ut ur den igen, räknas in av den unge mannen och fortsätter till nedervåningen igen, där han återigen tar upp sin cigarr, noga med att inte bryta av askan.
Denna process, som är känd som representativ demokrati, har aldrig krävt någon större variation i hans livsföring. Icke desto mindre: alltmedan hans parlamentariska politik är oförändrad, motsvarar hans vandringar från en sida av huset till den andra en viss ändring av hans allmänna policy inom kommers och socialt liv. Bytet av partisymbol är nuförtiden en ganska liten sak, men det fanns i hans fall ett byte av filosofi eller åtminstone ett byte av projekt, även om det inte så mycket handlade om att bli en tory som snarare att bli fel sorts socialist. Han är en person med historia. Det är en sorglig historia, för han är förvisso en mindre god människa nu än han var när han började. Och det är därför han är den människa som verkligen ligger bakom rashygienen. Det är för att han har degenererat som han har börjat tala om Degenereringen. I sina radikala dagar (för att citera en som på något sätt motsvarade hans typ) var han en mycket bättre människa, eftersom han var en mycket mindre upplyst person. Den svåra fräckheten hos hans första manchesterindividualism mjukades upp av två relativt mänskliga kvaliteter: den första var en mycket större manlighet i hans stolthet och den andra var en mycket större ärlighet i hans optimism. Vad den första punkten beträffar är den moderne kapitalisten industriell, men denne man var även idog (eng industrious). Han var stolt över hårt arbete, nej, han var t o m stolt över lågkvalificerat arbete - om han kunde tala om det i förfluten och inte närvarande tid. Faktum är att han uppfann en ny typ av viktoriansk snobbighet, en inverterad snobbighet. Medan Thackerays snobbar gjorde herr Muggins till De Mogyns, medan Dickens´ snobbar skrev brev som beskrev dem själva som officersdöttrar "vanda vid varje lyx utom stavning", tillbringade individualisten sitt liv med att dölja sina rika föräldrar. Han var mer lik en amerikansk plutokrat när han började; men sedan förlorade han denna amerikanska enkelhet. Fransmannen arbetar tills han kan leka, amerikanen arbetar tills han inte kan leka och tackar sedan djävulen, sin mästare, att han är åsna nog att dö i selen. Men engelsmannen, som han sedan dess har blivit, arbetar tills han kan låtsas att han aldrig arbetade alls. Han blir så långt det är möjligt en annan person - en gentleman på landet som aldrig har hört om sin affär, en vars vänstra hand som håller ett gevär inte vet vad hans högra hand gör i redovisningen. Han använder sitt stånd som ett alias, och en stor egendom som en slags alibi. En allvarlig skotsk präst anmärkte på tal om golfspelande, med ett fruktansvärt allvar i rösten: "Den man som spelar golf försummar sina affärer, han försakar sin fru, han förgäter sin Gud." Han tycktes inte inse att det är huvudsyftet för många moderna kapitalister att glömma alla tre. Detta övergivande av en pojkaktig stolthet över arbetet, denna substitution av en gammal persons fåfänga över lättja, detta är det första hänseende i vilket den rike engelsmannen har fallit. Han var mer mänsklig när han åtminstone var en mästerarbetare och inte bara en herre. Och det andra viktiga hänseende i vilket han var bättre i början är detta: att han dåförtiden, på något dunkelt sätt, halvt om halvt trodde att han berikade andra likaväl som sej själv.
De tidiga viktorianska individualisternas optimism var inte helt hycklande. Några av de mest klartänkta och svarthjärtade bland dem, sådana som Malthus, såg vart saker och ting barkade hän, och baserade modigt sin stad Manchester på pessimism istället för på optimism. Men detta var inte det vanliga fallet; de flesta anständiga rika av Bright- eller Cobden-sortern hade ett slags förvirrad tro att den ekonomiska konflikten i långa loppet skulle fungera väl för alla. De tänkte att de fattigas problem inte kunde lösas genom statliga ingripanden (så tänkte det om alla problem), men de begrundade inte kallblodigt utsikterna att desesa problem skulle växa sej större och större. Genom ett av hjärnans trick eller illusioner, som lyxlirare i alla tider är hemfallna åt, verkade de ibland känna som om folket symboliskt triumferat i deras egna personer. De tänkte helt hädiskt om sina egna guldtroner vad som bara kan sägas om ett kors: att de, upplyfta som de blivit, skulle dra alla människor efter sej. De var så fulla av den romantiska föreställningen att vem som helst kunde bli borgmästare, att de verkade ha glidit in i tanken att alla kunde bli det. Det verkade som om hundra stycken Dick Wittington, följda av hundra katter, alla kunde inhysas i rådhuset. Alltihop var nonsens, men alltihop var inte (förrän senare) ren humbug. Steg för steg upptäckte denne man emellertid, med en förfärlig och allt större klarhet, vad han egentligen höll på med. Det är i allmänhet en av de värsta upptäckter en människa kan göra.
Till en början var den brittiske plutokraten troligen precis lika ärlig när han antog att varje luffare bar en magiskt katt som Dick Whittingtons, som den bonapartistiske patrioten var när han sa att varje fransk soldat bar en marskalkstav i sin ränsel. Men det är precis här som skillnaden och faran visar sej. Det finns ingen likhet mellan en väldirigerad sak som Napoleons armé och en ostyrbar sak som den moderna tävlingen. Logiskt sett var det utan tvekan omöjligt att varje soldat skulle bära en marskalkstav; de kunde inte allesammans bli marskalkar mer än de alla kunde bli borgmästare. Men även om den franske soldaten inte alltid hade en stav i sin ränsel, hade han alltid en ränsel. Men när den Själv-Hjälpare som bar det beundransvärda namnet Smiles sa åt den engelske luffaren att han bar ett diadem i sin packning, hade den engelske luffaren ett obesvarbart svar. Han pekade bara på att han inte hade någon packning. De makter som styrde honom hade inte utrustat honom med en ränsel, inte mer än de hade utrustat honom med en framtid - eller ens en samtid. Den utblottade engelsmannen, så långt ifrån att hoppas bli någonting, hade aldrig tillåtits att så mycket som vara någonting. Den franske soldatens ambition kan i praktiken ha varit inte bara en kort, utan även en med berått mod förkortad stege, i vilken toppinnarna var utbankade. Men för engelsmännen var det bottenpinnarna som knackats ut, så att de inte ens skulle börja klättra.
Och förr eller senare, i exakt proportion till sin intelligens, började den engelske plutokraten förstå inte bara att de fattiga var maktlösa, men att deras maktlöshet hade varit hans enda makt. Sanningen var inte bara att hans rikedomar hade lämnat dem fattiga - det var att ingenting utom deras fattigdom kunde ha varit starkt nog att göra honom rik. Det är denna paradox, som vi ska se, som skapar den besynnerliga skillnaden mellan honom och varje annan typ av rövare. Jag tror att enkel rättvisa kräver att vi säger att insikten, hur den än har kommit till honom, har kommit till honom långsamt; och jag tror att den (som det mesta av sunt förnuft nalkas oss) kom ganska konturlöst som i en vision; d v s genom sakernas blotta utseende. Den gamle
cobdenitiske arbetsgivaren var helt i sin rätt att påpeka att jorden inte är himmelen, och att de bästa uppnåeliga arrangemangen kan innehålla mycket nödvändigt ont, samt att Liverpool och Belfast som helhet kan växa sej mer välmående trots en del gripande saker som man kan iaktta där. Men jag tror helt enkelt inte att han har förmått se på Liverpool och Belfast och fortsätta tänka så här: det är just därför han förvandlat sej själv till en fejkad lantadelsman. Jorden är inte himmelen, men det närmaste vi kan komma himmelen borde inte se ut som helvetet. Och Liverpool och Belfast ser ut som helvetet, vare sej de är det eller inte. Den typen av städer kan som helhet växa sej välmående, även om några medborgare vore mer olyckliga. Men det var mer och mer uppenbart att det var exakt och precis som helhet de städerna inte växte sej mer välmående, det var bara några få medborgare som växte sej mer välmående genom deras växande olycka. Du kan inte säga att ett land blev "en vit mans land" när det fanns fler och fler svarta där varje dag. Du kan inte säga att en gemenskap blev mer och mer maskulin när den producerade fler och fler kvinnor. Inte heller kan du säga att en stad blir rikare och rikare när fler och fler av dess invånare är mycket fattiga. Det kan finnas en falsk agitation som grundar sej på ett patos hos individuella fall i en ganska normal gemenskap. Men faktum är att ingen kan ta en taxi tvärs över Liverpool utan att få ett ganska komplett och enahanda intryck av att patoset inte är ett patos hos individuella fall, utan ett patos i gemen. Folk talar om den keltiska sorgsenheten, men det finns mycket få saker i Irland som ser så sorgliga ut som en irländare i Liverpool. Taras ödslighet är munter jämförd med Belfasts ödslighet. Jag rekomennderar herr Yeats och hans sörjande vänner att vända sin uppmärksamhet till Belfasts patos. Jag tror att om de genast hänger upp sin harpa i lord Furness´ fabrik, skulle det finnas en risk att ännu en sträng gick sönder. Allmänt talat, och som tingen ställer sej framför ögat, liknar städer som Leeds, ställda vid sidan av Rouen eller Florence eller Chartres eller Köln, mest av allt tiggare som vandrar omkring bland borgare. Efter detta överväldigande och otrevliga intryck är det verkligen meningslöst att hävda att de är rikare för att några få av deras parasiter har blivit rika nog att bo någon annanstans.
Poängen kan även gå fram på ett annat sätt: det är inte så mycket det att dessa modernare städer har det eller det monopolet på gott eller ont; det är det att de har allt gott i dess fjärderangsform och allt ont i dess värsta form. Exempelvis tillrättavisade den intressanta veckotidningen The Nation älskvärt både mej och herr Belloc för att vi påstått att festande och lovprisning av jäst likör var mer karaktäristiska för kontinentala och katolska gemenskaper än för gemenskaper med Belfasts typ av religion och civilisation. Tidningen sa att om vi korsat gränsen till Skottland, hsfe vi genast upptäckt vårt misstag.
Nu är det inte bara så att jag verkligen har korsat gränsen, utan jag har även haft avsevärda svårigheter att korsa gatan i en skotsk stad under en festivalkväll. Människor låg bokstavligen som staplade kroppar i rännstenarna, och från sönderslagna flaskor rann whisky ner i avloppen. Det är därför inte sannolikt att jag förknippar hela det industrialiserade Skottland med total och torr avhållsamhet. Men jag sa aldrig att dryckenskap var ett kännetecken på de katolska länderna. Jag sa att måttfullt drickande var kännetecknande snarare för de katolska länderna. Med andra ord: jag säger om den vanliga typen av kontinental medborgare, inte att han är den enda person som dricker, utan snarare att han är den enda person som vet hur man dricker. Utan tvivel är gin ett särdrag för Hoxton lika mycket som öl är ett särdrag för München. Men vem är den konnässör som föredrar Hoxtons gin framför Münchens öl? Utan tvekan efterfrågar den protestantiske skotten "Skotch" precis som burgundarna efterfrågar Bourgogne. Men finner vi dem ligga i högar på varje sida om vägen när vi vandrar genom en burgundisk by? Finner vi den franske bonden redo att låta Bourgogne rinna utför ett avlopp?
Nå, nu har denna enda punkt, där jag accepterar The Nations utmaning, sina exakta paralleller på nästan varje punkt där vi kan testa en civilisation. Det spelar ingen roll huruvida vi är för eller emot alkohol. På båda sidor är Glasgow mer stötande än Rouen. Den franske nykteristen gör mindre väsen, den franske drinkaren gör mindre skada. Det är likadant med egendom, med krig, med allting. Jag kan förstå om en absolutist, på grund av sina principer, blir förfärad av italienskt vindrickande. Men jag kan helt enkelt inte tro att han kan vara mer förfärad av det än av gindrickandet i Hoxton. Jag kan förstå att en pacifist, med sina speciella skrupler, ogillar Belfasts militarism. Men jag förnekar rakt upp och ner att han kan ogilla den mer än Berlins militarism. Jag kan förstå att en god socialist hatar de små bestyren på de utspridda lsntegendomarna. Jag förnekar att en god socialist kan hata dem mer än Rockefellers stora bestyr.
Detta är den unika tragedin hos dagens plutokratiska stat: den har inga framgångar att hålla fram emot de misslyckanden den påstås existera i ellar andra metoder. Du kan (om du är på säkert avstånd) kalla den lantlige irländaren degenererad och vidskeplig. Jag utmanar dej att kontrastera hans degenerering och vidskepelse mot den lantlige engelsmannens civilisation och upplysning. Idag vet den rike i sitt hjärta att han är en cancersvulst och inte ett organ i Staten. Han skiljer sej från alla andra tjuvar och parasiter av denna anledning: att banditen som tar med våld önskar att hans offer är rika. Men han som vinner genom ett ensidigt kontrakt önskar i realiteten att de är fattiga. Rövaren Roy i sin grotta, som hör att ett sällskap närmar sej, kommer att hoppas (eller be, om han är i from sinnesstämning) att de kommer lastade med guld eller ägodelar. Men herr Rockefeller, i sin fabrik, vet att om de som passerar är lastade med egendom kommer de att fortsätta. Han kommer därför (om han är i from sinnesstämning) att be att de ska vara utblottade, och därigenom tvingas arbeta för honom i hans fabrik till slavlöner. Det sägs (och ifrågasätts också, tror jag) att Blücher, när han red genom Londons rikare delar, utbrast: "Vilken stad att plundra!" Men Blücher var soldat om han var bandit. Den sanne utpressaren känner helt annorlunda. Det är när han kör igenom de fattigaste delarna av London som han finner gatorna stensatta med guld, stensatta med dyrkande tjänare; det är när han ser de grå, magra förbunden Bow och Poplar som hans själ lyfts upp och han vet att han är säker.
Detta är inte retorik utan ekonomi. Jag upprepar att upp till en viss punkt var profitören oskyldig eftersom han var okunnig; han hade lockats av lätta och behagliga händelser. Han var oskyldig som den nya
Thane of Glamis var oskyldig, som den nya
Thane av Cawdor var oskyldig, men kungen - - - Den moderne fabrikören bestämde sej för att likt MacBeth marschera framåt, under himlarnas stumma hot. Han visste att de fattigas byte fanns i hans hus, men han kunde inte, ens efter noggrant uträknande, komma på nägot sätt genom vilket de kunde få ut sitt goda ur hans hus, utan att bli arresterade för inbrott. Han såg framtiden an med ett ansikte stenhårt av stolthet och obotfärdighet. Denna period kan praktiskt taget dateras som den period då Englands gamla och genuina protestantreligion började misslyckas, och den genomsnittlige affärsmannen började bli agnostisk, inte så mycket för att han inte visste var han var, utan för att han ville glömma det. Många av de rika tog till skepticism exakt som de fattiga tog till flaskan - för att det var en väg ut. I vilket fall som helst: den person som hade gjort ett misstag inte bara vägrade att försöka göra det ogjort, utan bestämde sej för att fortsätta göra misstaget. Men mitt i allt detta gjorde han ett annat ytterst roande misstag - vilket var början på all eugenik.
Kapitel 11:
KÖTTETS HÄMND
Genom en lustig paradox missar vi ofta innebörden i enkla berättelser för att vi inte är sofistikerade nog att förstå deras enkelhet. Så länge som människor sympatiserade med en eller annan speciell religion eller med tingens romantik i allmänhet, ansåg de saken solid och svalde den hel, väl vetande att den inte kunde ha någon avvikande åsikt. Men i samma ögonblick som människan förlorade det enkla varandets instinkt för att kunna förstå den, måste de vara mycket sofistikerade för att kunna förstå den. Vi kan t ex finna ett mycket bra, aktuellt exempel i dessa gamla puritanska barnkammarberättelser om triviala synders fruktansvärda straff: om hur Tommy drunknade för att han fiskade på en söndag, eller hur Sammy dödades av en blixt för att han gick ut efter mörkrets inbrott. Visserligen är dessa moraliserande berättelser omoraliska, eftersom kalvinismen är omoralisk. De är felaktiga, eftersom puritanismen är felaktig. Men de är inte alldeles så felaktiga, de är inte ens fjärdedelen så felaktiga, som många vidskepliga vise män har påstått. Sanningen är att allt som någonsin kom ut ur en människas mun haft en mänsklig mening, och inte en enda av historiens fastslagna dårar var så dum som han såg ut. Och när våra förfäder eller för-förmödrar sa åt ett barn att han kunde drunkna genom att bryta sabbatsbudet, var deras själar (om än utan tvivel, som Touchstone sa, i ett riskabelt tillstånd) inte i ett fullt så enkelspårigt tillstånd som om de påstod att deras Gud var en djävul som kastade småbarn i Themsen för ro skull. Denna form av religiös litteratur är en morbid form tagen för sej själv, men den motsvarade en viss realitet inom psykologin som de flesta människor av vilken religion som helst, eller ingen religion alls, har känt en släng av vid ett eller annat tillfälle. Om vi så långt som möjligt utelämnar alla teologiska termer, gäller det den undermedvetna känslan att man kan stå i ett felaktigt förhållande till Naturen lika väl som i ett riktigt förhållande till Naturen, alltså att själva exemplet på felaktighet kan vara en detalj (i hedningarnas vidskepelser är det ofta en trivialitet), men att om någon verkligen står i ett felaktigt förhållande till Naturen, finns det inget särskilt skäl till att inte alla hennes floder skulle dränka eller alla hennes åskviggar skulle slå ner någon som, enligt denna vaga men livskraftiga hypotes, är hennes fiende. Detta kan vara en mental sjukdom, men den är en alltför mänsklig eller alltför dödlig sjukdom för att enbart kallas vidskepelse. Den är inte bara en vidskepelse, den är inte bara inlagd i den mänskliga naturen genom något som lagt sej ovanpå den. Detn blomstrar utan tvekan även i icke-kristna system, och den blomstrar särskilt i kalvinismen, eftersom kalvinismen är det mest icke-kristna av alla kristna system. Men liksom allt annat som ingår i människans naturliga känslor och sinnesstämningar har den något i sej; den är inte rent oförnuft. Om den är en sjukdom (och det är den vanligen), så är den en av de sjukdomar som kött och blod har ärvt, men de är dess lagliga arvingar. Och likt många andra tveksamma eller farliga mänskliga instinkter eller begär, är den ibland användbar som en varning för ännu värre saker. kom 1800-talets problem i mycket stor utsträckning från förlusten av detta: från förlusten av vad vi kan kalla naturligt eller hednisk mysticism. När moderna kritiker säger att Julius Caesar inte trodde på Jupiter, eller att påven Leo inte trodde på katolicismen, bortser de från en grundläggande skillnad mellan dessa tidsåldrar och vår. Kanske trodde Julius inte på Jupiter, men han förnekade honom inte heller. Det fanns ingenting i hans filosofi, eller den tidens filosofi, som kunde förbjuda honom att tro att det fanns en personlig styrande ande i världen. Men den moderne materialisten har inte tillåtelse att tvivla, han är förbjuden att tro. Alltså, medan hedningen kunde nyttja tillfälliga omen, mystiska sammanträffanden eller passerande drömmar, utan att säkert veta huruvida de verkligen var himmelska tecken eller förvarnande rörelser i hans egen hjärna, så kan den moderne kristne som blivit hedning inte ta fasta på några sådana iakttagelser alls, utan måste avvisa oraklet lika väl som altaret. Den moderne skeptikern blev bedövad mot allt som var naturligt i det övernaturliga. Och detta är varför den moderne tyrannen marcherade rakt mot sin dom, som en bokstavligen hednisk tyrann möjligen inte skulle ha gjort. Det finns en ide av detta slag som löper rakt igenom de flesta folkliga berättelser (t ex de som Shakespeare så ofta utgår ifrån) - en ide som i grunden är moralisk även om berättelsen är immoralisk. Det är vad som skulle kunna kallas stordådets misslyckande - iden att om jag nyttjar min fördel till bristningsgränsen, kommer jag att få höra om något som är till min nackdel. Sålunda föll
kung Midas i en vanföreställning beträffande valutan, och han hade snart anledning att bli något mer än en
bimetallist. Sålunda hade Macbeth en vanföreställning om skogsbruk och kunde inte se träden för bara skog. Han glömde att även om en plats inte kan flyttas, så kan träden på denna plats bli flyttade. Sålunda hade
Shylock en vanföreställning om fysiologi; han glömde att du, om du bryter dej in i livets hus, kommer att finna att det är ett blodigt hus i den mest skakande mening. Men den moderne kapitalisten läser inte sagor, och såg sej aldrig om efter små omen när vägen svängde. Han (eller den mest intelligenta delen av honom) hade nu insett sin position, och visste i sitt hjärta att det var en falsk position. Han tänkte att en del arbetslösa människor var bra för hans affärer - men han kunde inte längre tänka att det var bra för hans land. Han kunde inte längre vara den gamle hårdhudade mannen som helt enkelt inte förstod saker: han kunde bara bli den hårdhjärtade man som såg dem rakt i ögonen. Men han gick fortfarande på: han var säker på att han inte hade gjort något misstag. Likväl hade han gjort ett misstag, lika definitivt som ett misstag i multiplikation. Det kan sammanfattas så här: att samma ojämlikhet och osäkerhet som ger billig arbetskraft kan ge dåligt utfört arbete, och till sist inget arbete alls. Det var som om en man som ville ha något från en fiende till slut skulle få fienden att komma knackande på hans dörr mitt i värsta vintern, hålla honom väntande i snön för att skärpa förhandlingspositionen, och till sist komma ut bara för att finna fienden död på tröskeln. Han hade upptäckt den gudomliga bumerangen: hans synder hade hunnit upp honom.
Individualismens experiment - alltså att hålla arbetaren halvt på och halvt utanför arbetet - var alldeles för genialt för att inte innebära ett misslyckande. Det var en alltför delikat balans att arbeta helt och hållet med den utsvultnes styrka och den uttröttades vaksamhet. Det var en alltför desperat kurs att lita helt och hållet på desperation. Och allt eftersom tiden led förklarade den fruktansvärda sanningen långsamt sej själv: den degraderade klassen degenererades verkligen. Det var rätt och riktigt nog att använda människan som ett verktyg, men verktyget som användes i all oändlighet började bli utslitet. Det var naturligtvis alldeles förnuftigt och respektabelt att kasta iväg en människa som ett verktyg, men när det kastats iväg i regnet rostade det. Men jämförelsen med ett verktyg var otillräcklig av ett fruktansvärt skäl som redan börjat gå upp för mästarens tanke. Om du plockar upp en hammare, finner du inte en hel familj spikar som slingrar sej runt den. Om du kastar iväg en skruvmejsel vid vägkanten, föder den inte en massa små mejslar. Men det sämsta av verktyg, Människan, hade fortfarande detta märkliga privilegium som Gud givit, utan tvekan av misstag. Trots alla förbättringar av maskineriet, blev de viktigaste delarna av maskineriet (de som tekniskt beskrivdes som "händer") uppenbarligen allt sämre. Firman tyngdes inte bara av en oanvändbar tjänare, utan han förvandlade omedelbart sej själv till fem oanvändbara tjänare. "De fattiga borde inte jämställas med övriga", brukade de gamla reaktionärerna säga, "förrän de är mogna för frihet". Men om denna utförslöpa fortsattem såg det ut som om de fattiga inte skulle vara nog högtstående ens för slaveri. Så såg det åtminstone ut, säkert i hög grad omedvetet, för den man som satsat hela sin rikedom på de fattigas användbarhet för de rika och de rikas beroende av de fattiga.
Till slut kom den tid då det ganska lättsinniga avlandet i avgrunden där nere upphörde att vara en resurs, och började bli något som liknade spill, upphörde att vara något som liknade att hålla rävhundar och började bli alarmerande likt ett behov av att skjuta rävar. Situationen förvärrades av det faktum att dessa sexuella nöjen ofta var de enda nöjen de mycket fattiga kunde erhålla och därför blev oproportionerligt eftersträvade, och av det faktum att deras förhållanden ofta var sådana att fostrens näringstillförsel och liknande saker blev ytterst onormala. Konsekvenserna började visa sej. I mycket mindre grad än eugenisterna påstår, men dock i anmärkningsvärd grad. I en mycket lösare mening än eugenisterna antar, men dock i något slags mening, började de typer som var inadekvata eller oberäkneliga eller okontrollerbara att öka. Under häckarna på landet eller bänkarna i parkerna, släntrande under broarna eller lutande över fördämningarna, började en ny ras människor visa sej - människor som förvisso inte är galna, som vi inte kastar nytt vetenskapligt ljus över genom att kalla svagsinta, men som i varierande individuell utsträckning är slöa eller druckna eller lata eller knepiga eller trötta till kropp och själ. I mycket mindre utsträckning än absolutisterna säger oss, men dock i stor utsträckning, fostrades det onda av handeln med gin och dåligt öl (i sej självt en kapitalistisk näring) även om detta inte hade frambragt det. Människor som inte hade någon mänsklig förbindelse med den utbildade människan, människor som för honom tycktes vara monster och djur utan tänkande, blev en skamfläck på torgen och en skräck på de tomma gatorna. De rika var rädda. Till yttermera visso, som jag antytt tidigare, fick försöken att hålla de barskrapade utanför det offentliga livet, och att krossa dem under förbryllande lagar, den effekten på deras intelligens att de paralyserades t o m som proletariat betraktade.
Moderna människor talar om "Förnuft versus Auktoritet", men auktoritet i sej självt inbegriper förnuft, annars skulle dess befallningar inte ens bli förstådda. Om du säger till din tjänare: "Kontrollera knapparna på mim väst", kan han göra det, även om du kastar en stövel mot hans huvud. Men om du säger till honom: "Kontrollera knapparna på min övre hatt" kommer han inte att göra det, även om du tömmer en stövelaffär över honom. Om du säger till en skolpojke: "Skriv ut det där odet av Horatius ur minnet på originallatin", kanske han kan göra det utan att bli pryglad. Men om du säger: "Skriv ut det där odet av Horatius på originaltyska" kommer han inte att göra det ens efter tusen pryglingar. Om du inte vill lära dej logik, kommer han förvisso inte att lära sej latin. Och de orimliga lagar som gäller de fattiga (sådana som den lag som bestraffar de hemlösa för att de inte går hem) har verkligen, tror jag, en hel del att göra med en viss ökning av deras fåraktighet och korttänkthet, och, därigenom, med deras ineffektivitet i arbetet. Genom en av monstrositeterna i teorin om svagsinta kan en person som verkligen frikänts av domare och nämndemän sedan bli undersökt av doktorer vad gäller sin sinnesstatus, antagligen för att upptäcka genom vilken sjuk excentricitet han hade avstått från att utföra brottet. Med andra ord: när policen inte kan fängsla en person som är oskyldig till att ha gjort något, sätter de fast honom för att vara alltför oskyldig för att göra någonting. Jag antar inte att mannen är något slags idiot över huvud taget, men jag tänker mej att han känner sej mer eller mindre som en idiot efter den juridiska processen snarare än före den. Därigenom bidrar alla faktorer - den kroppsliga utmattningen, den oroande rädslan för svält, den ansvarslösa flykten till lös sexualitet och de svarta svårigheterna med dåliga lagar - i kombination med varandra till att göra den arbetssökande mindre anställningsbar.
Här är det mycket viktigt att förstå att det fanns två handlingssätt som fortfarande stod öppna för den besvikne kapitalist som konfronterades av den nya faran med detta verkliga eller påstådda förfall. Först kunde han ha backat maskinen, så att säga, och börjat rulla ut det långa rep av beroende med vilket han från början dragit proletären till sina fötter. Med andra ord, kan kunde ha sett till att arbetarna fick mer pengar, mer ledighet, fler bekvämligheter, högre status i samhället, och sedan litat på de normala instinkterna hos hyggligt lyckliga människor att producera en ny generation, mer välfödda, väluppfostrade och omhändertagna än dessa torterade typer som var till mindre och mindre nytta för honom. Det kanske fortfarande inte är försent att återuppbygga det mänskliga huset efter en sådan arkitektonisk plan: att fattigdomen kan flyga ut genom fönstret, med den förnuftiga utsikten att kärleken kommer in genom dörren. Kort sagt, han kunde ha givit Englands fattiga, den stora massa som inte var svagsinta, även om fler och fler av dem blev svagare och svagare, en rimlig chans i form av mer pengar att själva åstadkomma sin egen eugeniska återuppståndelse. Det har aldrig visats, och kan inte visas, att den metoden skulle ha misslyckats. Men det kan visas, och måste bli noga och klart noterat, att den metoden hade mycket strikta gränser från arbetsgivarnas egen synpunkt. Om de gjorde det alltför bekvämt för arbetaren, skulle han inte arbeta för att öka någon annans komfort; om de gjorde honom alltför oberoende, skulle han inte arbeta som en beroende. Om hans lön t ex var så hög att han kunde lägga undan en del av den, kanske han skulle sluta vara löntagare. Om hans hus eller trädgård blev hans egna, kanske han skulle uthärda en ekonomisk belägring i dem. Hela kapitalistexperimentet hade byggts upp på hans beroende, men nu höll det på att glida kapitalisten ur händerna, inte i riktning mot frihet utan mot ren hjälplöshet. Man kan säga att beroendet hade blivit oberoende av all kontroll Men det fanns en annan väg. Och mot denna väg började arbetsgivarnas ideer dra sej, först i omedvetet dunkel, men sedan allt klarare. Att ge egendom, att ge ledighet, att ge status kostar pengar. Men det finns en mänsklig kraft som inte kostar någonting. Liksom den inte kostar tiggaren en penny att tillfredsställa, kostar den inte arbetsgivaren en penny att utnyttja. Han skulle inte kunna förändra eller förbättra billiga bord eller stolar. Men det fanns två stycken möblemang (betecknade "maken" och "makan") vars relationer var mycket billigare. Han skulle kunna förändra äktenskapet därhemma på ett sådant sätt att han garanterades största möjliga antal av den sorts barn han ville ha, och minsta möjliga antal av den sorts barn han inte önskade. Han kunde avleda könsdriften från produktion av vagabonder. Och för sina ännu oköpta maskiner kunde han utnyttja den röda obrutna floden från en ung man, liksom han redan för dem har utnyttjat all världens vilda floder.
Kapitel 12:
MOTIVENS USELHET
Nåväl, om någon frågar huruvida det är tänkbart att en vanlig människa av den mer välbärgade typen skulle analysera problemet eller uppfatta plenen, den omänskligt långsiktiga planen, som jag har lagt fram den, så är svaret: "Absolut inte." Många rika arbetsgivare är alltför generösa för att göra något sådant; många är alltför korkade för att fatta vad de håller på med. Den eugeniska möjlighet jag har beskrivit är bara en yttersta analys av en hel ström av tankar hos den typ av människa som inte analyserar sina tankar. Han ser en hopsjunken luffare, med en sjuk fru och en hel rad skrangliga barn, och frågar sej ärligt vad han kan göra av dem. Men rikedom uppammar inte självkännedom, och han frågar sej inte ens huruvida han menar "Hur kan jag hjälpa dem?" eller "Hur kan jag utnyttja dem?" - vad han fortfarande kan göra för dem, eller vad de fortfarande kan göra för honom. Troligen menar han helt uppriktigt båda sakerna, men den senare mycket mer än den förra; han klagar mycket mer över att Mammons verktyg gått sönder än att Guds avbilder har gjort det. Det skulle vara nästan omöjligt att famla i hans tankars limbo. men vi kan slå fast att det är en sak han inte tänker. Han tänker inte: "Denna människa skulle kunna vara lika glad som jag, om han inte behövde komma till mej för att få arbete eller lön."
Att det är så, att Eugenisten i grunden är Arbetsgivaren, finns det massvis av exempel på åt alla håll, men de är av nödvändighet blandade och i många fall negativa. Det mest enorma är i en mening det mest negativa: att ingen verkar kunna föreställa sej att kapitalistisk industrialism ska kunna offras för något annat. Genom en besynnerlig, återkommande tankelapsus, lika irriterande som en hake i en klocka, missar människor huvudsaken och koncentrerar sej på . "Moderna förhållanden" behandlas som orubbliga, trots att själva ordet "moderna" implicerar att de är flyktiga. "Gammalmodiga idéer" behandlas som omöjliga, trots att själva deras antikvitet ofta bevisar deras hållbarhet. För några år sedan motionerade några damer om att våra stora järnvägsstationerns plattformar skulle höjas, så att de blev mer bekväma för långkjolar. Det slog dem aldrig att de kunde byta till mer förnuftiga kjolar. Ännu mindre slog det dem att, jämförd med alla dammoden som har vimsat omkring, S:t Pancras nuförtiden är lika historisk som S:t Petrus.
Jag skulle kunna fylla denna bok med exempel på det universella, omedvetna antagandet att livet och könslivet måste leva i enlighet med "affärslivets" eller industrialismens lagar, och inte vice versa; exempel från alla magasin, romaner och tidningar. För att fatta mej kort och ta upp det typiska, tar jag ett fall av ett mer eller mindre rashygieniskt slag från en tidning som ligger öppen framför mej - en tidning som fortfarande, på sitt sidhuvud, skryter om att på ett alldeles särskilt sätt vara den revolterande demokratins organ. Till denna tidning skriver en man för att säga att fattigdomens utbredning aldrig kommer att hejdas förrän vi har utbildat de lägre klasserna i de preventivmetoder som överklassen använder. Mannen var så förfärligt lekfull att han undertecknade sitt brev "Hoppfull". prevent procreation. Nåväl, det finns förvisso många metoder som människor i överklassen använder för att förhindra befruktning; en av dem är vad som brukade kallas "platonisk vänskap" tills man fann ett annat namn för den vid
Old Bailey. Jag påstår inte att den hoppfulle gentlemannen hoppas på detta, men några av oss finner det han hoppas på nästan lika avskyvärt. Detta är emellertid inte den besynnerliga punkten. Den besynnerliga punkten är att den hoppfulle sammanfattar sitt ärende genom att säga: "När människor har stora familjer och små löner, får vi inte bara en hög barnadödlighet, utan det blir även ofta så att de som överlever och växer upp blir förkrympta och försvagade av att en tid ha tvingats dela familjeinkomsten med dem som dog tidigt. Det skulle finnas färre olyckliga om det inte fanns några oönskade barn." Du märker att han i tysthet tar för givet att de små lönerna och den desperat delade inkomsten är de fixerade punkterna, likt dag och natt, ramarna för det mänskliga livet. Jämfört med dem är äktenskap och moderskap rena lyxen, saker som måste modifieras för att passa lönebildningen. Det finns oönskade barn, men oönskade av vem? Denne man menar egentligen inte att föräldrarna inte vill ha dem. Han menar att arbetsgivarna inte vill ge föräldrarna hederligt betalt. Det är klart, om du frågade honom direkt: "Förespråkar du låga löner?" skulle han säga nej. Men jag talar i detta kapitel inte om effekten på sådana moderna sinnen av ett korsförhör som de aldrig underkastar sej. Jag talar om det sätt deras sinnen arbetar på, deras tankars instinktiva trick och turer, de saker de antar redan före diskussoinen, och om det håll de svagt känner att världen går åt. Och, uppriktigt sagt, deras sinnen är böjda att tala om för barnet att det inte är önskat, precis som mitt sinne är böjt åt att tala om för profitören att han inte är önskad. Moderskap, känner de, och en rik barndom, och skönheten i bröder och systrar, är på sitt sätt goda ting, men inte så goda som en usel lön. Beträffande moderskapets förnedring och massakern på ofödda människor, betecknar han sej själv "HoppfulL". Han hoppas på mödrarnas degradering, hoppas på mänsklighetens förintelse. Men beträffande förbättringar av de små, låga lönerna betecknar han sej själv "Hopplös".
Detta är det första beviset för motiven: det allmänt förekommande antagandet att liet och kärleken måste passa in i en fixerad inramning av sysselsättning, t o m (som i detta fall) av skadlig sysselsättning. Det andra beviset är den tysta och totala negligeringen av den vetenskapliga frågan på alla områden där den inte är en sysselsättningsfråga, t ex giftermålen i kungliga, patriciska eller bara plutokratiska släkter. Jag menar naturligtvis inte att inga vetenskapsmän grundligt satt sej in i dessa, även om jag inte kan påminna mej några. Men jag talar inte om individuella vetenskapsmäns meriter, utan om framstöten och kraften bakom denna rörelse, det som kan göra den modern och politiskt betydelsefull.
Jag hävdar att om denna kraft vore ett rent sanningssökande, eller strävan efter humanitet, så borde det första fältet att studera vara de rikas giftermål. Det är inte bara så att redogörelserna skulle vara mer upplysande, och exemplen mer välbelagda, utan fallen skulle vara mer intressanta och mer avgörande. För de stora äktenskapen har presenterat båda extremerna av stamtavlornas problem: först inaveln och sedan de mest ojämförbara kosmopolitiska blandningar. Det skulle verkligen vara intressant att notera vad som fungerar bäst, eller vilken kompromiss som var säkrast. För de fattiga (som tidningseugenisterna alltid talar om) kan inte erbjuda några så kompletta testfall. Uppassare behövde aldrig äkta uppasserskor som prinsar behövde äkta prinsessor. Och (för att nu tala om den andra extremen) husjungfrur gifter sej sällan med indianer. Det kan bero på att det knappt finns kvar några att gifta sej med. Men för miljonärerna är kontinenterna flygande järnvägsstationer, och de mest avlägsna raser kan snabbt knytas samman. Ett bröllop i London eller Paris kan knyta samman Ravenna med Chicago, eller Ben Cruachan med Bagdad.
Många europeiska aristokrater gifter sej med amerikaner, den mest notoriskt blandade härstamningen i hela världen; så att den ointresserade eugenisten, med lite ansträngning, skulle kunna avslöja rika förråd av afrikanskt eller asiatiskt blod hos sin förtjusta uppdragsgivare. Men istället tröttar han ut våra öron och plågar vår förfining genom tråkiga fördömanden av de fattigas enahanda äktenskap.
För det finns något verkligt patetiskt i eugenikerns försummelse av aristokraten och hans familjeaffärer. Folk talar fortfarande om bördsstolthet, men det slår mej att denna är den enda punkt där aristokraterna är närmast morbida i sin blygsamhet. Vi vore lärda eugenister om vi tilläts veta hälften så mycket om deras härstamning som vi får veta om deras frisyrer. Vi ser den moderne aristokraten i de mest mänskliga ställningar i våra veckotidningar, lekande med sin hund eller papegoja - nej, vi ser honom leka med sitt barn eller sitt barnbarn. Men det är något hjärterörande i hans vägran att leka med sin farfar. Det finns ofta något vagt och t o m fantasifullt kring våra mest etablerade familjers föregångare, som skulle erbjuda eugenikern beaktansvärda fält för inte bara undersökningar utan experiment. Ja, om han kunde uppnå de erforderliga krafterna, skulle eugenikerna förvisso frambringa en del förbluffande effekter med den härskande klassens blandade material.
För att ta några vilda och hypotetiska exempel: anta att han skulle gifta ihop en skotsk earl med dottern till en judisk bankir, eller en engelsk hertig med en amerikansk streber av semijudiskt ursprung? Vad skulle hända? Här har vi ett outforskat fält. Det förblir outforskat inte bara på grund av snobberi och feghet, utan för att eugenikern (i varje fall den inflytelserike eugenikern) halvmedvetet inser att det inte är en del av hans arbete; vad som verkligen önskas av honom är at få de härskande klassernas grepp att omfatta den oregerliga avkomman till fattigt folk. Det skulle inte betyda det minsta om alla
lord Cowdrays efterkommande blev alltför svaga för att hålla ett verktyg eller svänga ett hjul. Men det skulle betyda väldigt mycket, särskilt för lord Cowdray, om alla hans anställda blev så svaga. Oligarken kan vara oanställningsbar, eftersom han inte kommer att bli anställd.
Därför har eugenikerns praktiska och populära exponent alltid sitt ansikte vänt mot slummen, och tänker instinktivt i dess termer. Om han talar om att avskilja någon obotligt ondskefull typ av den sexuella sorten, tänker han på en buse som antastar flickor i gränderna. Han tänker inte på en miljonär som
White, Thaws offer. Om han talar om svagsinthetens hopplöshet, tänker han på någon förkrympt stackare som gapar under hopplösa lektioner i en fattig skola. Han tänker inte på en miljonär som Thaw, Whites baneman. Och detta inte för att han är så brutal att han gillar folk som White eller Thaw mer än vi gör, utan för att han vet att hans problem är de användbara klassernas degenereering, för att han vet att White aldrig skulle ha blivit miljonär om alla hans arbetare hade ägnat sej åt kvinnor som White gjorde, att Thaw aldrig hade blivit miljonär om alla hans tjänare varit som han. Ornamentiken kan få förfalla, men maskineriet måste underhållas. Detta är det andra beviset på den plutokratiska impulsen bakom all eugenik: att ingen tänker på att tillämpa den på de härskande klasserna. Ingen tänker på att tillämpa den där den allra enklast kunde tillämpas.
Ett tredje bevis är den konstiga nya benägenheten att anse de fattiga som en ras - som om de vore en koloni av japanska eller kinesiska kulier. Detta kan som allra klarast ses genom en jämförelse med den gamla, mer individuella, välgörenhetsorienterade och (som eugenikerna skulle säga) sentimentala synen på fattigdom. Hos Goldsmith eller Dickens eller Hood finns det en grundläggande idé om att den speciella fattiga personen inte måste vara så fattig: det handlar om något slags olycka eller någon orättvisa. Oliver Twist eller Tinyt Tim är sagoprinsar som väntar på sin sagogudmor. De hålls som slavar, men snarare som hjälten eller hjältinnan i en spansk eller italiensk roman hölls som slavar hos morerna. De moderna fattiga börjar betraktas som slavar i samma särskilda och svepande mening som negrerna i plantagerna. Den vite hjältens slaveri hos den svarte husbonden ansågs abnorm: den svartes slaveri hos den vite husbonden ansågs normal. Eugenisten skulle, för allt jag vet, anse Tiny Tims blotta existens vara ett tillräckligt skäl för att massakrera hela familjen Cratchit; men här har vi faktiskt ett mycket bra exempel på hur känslan i praktiken är långt sannare mot livet än cynismen är. De fattiga är inte en ras eller ens en typ. Det är meningslöst att tala om att avla fram dem, för de är inte en ras. De är, och nu talar vi kalla fakta, vad Dickens beskriver som "en soptunna av individuella olyckor", av skadad värdighet och ofta av skadad förnämhet. Klassen består till mycket stor del av alldeles lovande barn, borttappade som Oliver Twist eller handikappade som Tiny Tim. Den innehåller mycket värdefulla saker, precis som de flesta soptunnor. Men den eugenistiska villfarelsen angående den barbariska rasen i avgrunden påverkar även de mer älskvärda filantroper som nästan säkert vill hjälpa de utblottade och inte bara exploatera dem. Den tycks påverka inte bara deras tankar utan vad de faktiskt ser. Därför frågar t ex fru Alex Tweedie närmast föraktfullt: "När vi går genom slummen, ser vi då vackra barn?" Svaret är: "Ja, verkligen mycket ofta." Jag har sett barn i slummen som verkligen varit söta nog att vara lilla Nell eller den utstötta som Hood kallade "ung och så fager". Inte heller har skönheten nödvändigtvis någonting med hälsan att göra; det finns vackra friska barn, vackra döende barn, fula döende barn, fula uppkäftiga barn i Petticoat Lane eller Park Lane. Det finns människor av alla fysiska och mentala sorter, av varje slags hälsotillstånd och rastillhörighet, i en enda av våra bakgator. De har ingenting gemensamt utom den orätt vi gör dem.
Den springande punkten är emellertid att det finns mer fakta och realism i de vildaste och elegantaste gamla berättelserna om arvlösa hertigar och förlorade döttrar än det finns i detta rashygieniska försök att göra ett enda stycke av de fattiga - ett slags svart svamp vars tillväxt ökar i det oändliga nere i en klyfta. Det finns ett billigt hån riktat mot fattiga hyresvärdinnor: att de alltid säger att de sett bättre dagar. Nio av tio gånger säger det så för att det är sant. Vad kan sägas om den stora massan engelsmän, av någon som känner till lite historia, annat än att de har sett bättre dagar? Och hyresvärdinnans påstående är inte snobbigt, utan snarare kvickt: det är hennes bekräftelse av sanningen i de gamla berättelser jag talade om: att hon inte behövt ha en så fattig eller så underdånig status, att en normal person borde ha mer ägodelar och mer makt i staten än så. Dylika drömmar om förlorad värdighet är kanske de enda saker som står mellan oss och det boskapsuppfödande paradis som nu utlovas. Inte heller är sådana drömmar på något vis maktlösa. Jag kommer ihåg att herr
T P O´Conner skrev en intressant artikel om
fru Humbert, i vilken han sa att irländska bönder, och troligen de flesta bönder, tenderade att ha en halvpåhittad familjelegend om någon egendom som egentligen tillhörde dem. Detta skrevs under en tid när irländska bönder var proletärer i sitt eget land, och illusionen verkade utan tvivel desto mer roande i de regerande godsherrarnas ögon - och i penningsutlånarnas som regerade godsherrarna. Men drömmen har besegrat realiteterna. Fantomgårdarna har materialiserats. Bara genom att ihärdigt bekräfta den sorts stolthet som kommer efter ett fall, genom att komma ihåg den gamla civilisationen och vägra den nya, genom att återupprepa ett gammalt påstående som för de flesta engelsmän verkade likna en nerbruten vandrarhemsvärds lögner i Margate - genom allt detta har irländarna fått vad de vill ha, i solid lera och torva. Denna inbillade egendom har besegrat Rikets Tre Egendomar.
Men den hemlöse engelsmannen får inte ens erinra sej ett hem. Så långt från att hans hem är hans borg, får han inte ha ens ett luftslott. Han får inte ha några minnen; det är därför han inte får lära sej någon historia. Varför får han inte höra någon sanning om den medeltida civilisationen, förutom några få grymheter och misstag i kemi? Varför får en medeltida rövare aldrig uppträda förrän han kan uppträda i skjorta och grimma? Varför uppträder aldrig ett medeltida kloster förrän det är korrupt nog att chockera Henrik VIII:s oskuld? Varför hör vi om en enda stadga - baronernas - och inte ett ord om snickarnas, skeppsbyggarnas och alla de andras? Skälet är att den engelske bonden inte bara inte har tillstånd att ha egendom, han är inte ens tillåten att ha förlorat den. Det förflutna måste målas becksvart för att kunna vara värre än nutiden. Det finns en stark, förbluffande, enastående sak med rashygien, och det är dess elakhet. Rikedom, och den socialvetenskap som stöds av rikedom, hade försökt sej på ett omänskligt experiment. Experimentet hade misslyckats totalt. De försökte ackumulera välstånd - och fick människan att förfalla. Men istället för att erkänna misstaget och försöka återskapa välståndet, försöker de dölja sitt första grymma experiment med ett ännu grymmare experiment. De sätter ett förgiftat plåster på ett förgiftat sår. Avskyvärdast av allt: de återger faktiskt den förvirring de åstadkommit bland de fattiga genom sin första blunder som ett skäl för att tillåta dem klanta till det igen. De tycks vara beredda att internera alla motståndare till deras system som galningar, bara för att deras system gör folk vansinniga.
Anta att en kapten hade samlat frivilliga i ett hett, öde land genom att försäkra dem att han kunde leda dem till vatten, och att han visste var han skulle möta resten av sitt regemente. Anta att han ledde dem fel, till en plats dit regementet inte kunde komma på flera dagar, och där det inte fanns något vatten. Och anta att solsting slog dem där på sanden man efter man, och att de sparkade och dansade och yrade. Och anta att kaptenen, när regementet slutligen använde, lyckades dölja sitt misstag, för att alla hans män hade lidit alltför länge av det för att kunna vittna om att det någonsin hade inträffat. Vad skulle du tycka om denne tappre kapten? Det är ganska mycket vad jag tycker om denne specielle industriledare. Naturligtvis påstår ingen att alla kapitalister, eller ens de flesta kapitalister, är medvetna om något sådant intellektuellt trick. De flesta av dem är lika förvirrade som det misshandlade proletariatet; men det är några som är mindre välmenande och mer elaka. Och dessa leder sina generösare kollegor mot verkställandet av denna ogenerösa skatteflykt, om än inte mot förståelsen av den.
Nu har en härskare i kapitalistcivilisationen, som kommit att överväga iden om att slutligen samla och avla arbetarna som boskap, förvisso vissa nutida problem att betrakta. Han måste överväga vilka av de ännu existerande krafterna i den moderna världen som skulle kunna lägga hinder i vägen för hans formgivning. Den första frågan är hur mycket som återstår av det gamla idealet om individens frihet. Den andra frågan är hur långt det moderna tänkesättet är hängivet sådana egalitära ideer som kan impliceras i socialismen. Den tredje frågan är huruvida det finns någon motståndskraft i befolkningens egna traditioner. Dessa tre frågor inför framtiden ska jag begrunda i tur och ordning i de avslutande kapitel som följer. Här är det nog att säga att jag tror att dessa ideals framsteg har brutits på just precis den punkt där de kommer att misslyckas med att förhindra experimentet. Kort sagt: framstegen kommer att ha berövat kapitalisten hans gamla individualistskrupler utan att ha bundit honom vid hans nya kollektivistförpliktelser. Han är i en mycket farlig position: för han har upphört att vara liberal, utan att ha blivit socialist, och den bro han just gick på har brustit alldeles ovanför anarkins avgrund.
Kapitel 13:
FRIHETENS ELLIPS
Om något sådant som rashygienisk sociologi hade föreslagits i perioden från
Fox till
Gladstone, skulle den ha blivit mycket våldsammare avvisad av reformvännerna än av de konservativa. Om de konservativa hade sett den som en förolämpning mot äktenskapet, skulle de radikala ännu mycket mer beslutsamt ha sett den som en förolämpning mot medborgarskapet. Men under tiden har vi lidit av en process som liknar något slags mystiskt fadermord, som omtalas om så många gudar, och som är sant beträffande så många stora ideer. Friheten har producerat skepticismen, och skepticismen har förstört friheten. Frihetens vänner trodde att de lämnade den obegränsad, när de bara lämnade den odefinierad. De trodde att de bara lämnade den odefinierad, när de i realiteten lämnade den oförsvarad. Människor som bara fann sej själva fria fann sej själva fria att ifrågasätta frihetens värde. Men den viktiga punkten att få grepp om beträffande denna reaktionära skepticism är, att liksom den är bunden till att vara obegränsad i teorin, så är den bunden till att vara obegränsad i praktiken. Med andra ord: det moderna tänkesättet är låst i en attityd som skulle göra det möjligt att framskrida, inte bara mot rashygieniska lagar, utan mot varje tänkbar eller otänkbar rashygienisk extravagans.
Alla som besvarar någon vädjan om frihet faller undantagslöst i en speciell fälla. Jag har debatterat med otaliga människor av olika slag i detta ämne, och jag erkänner att jag finner det roande att se dem ramla i fällan en efter en. Jag kommer ihåg en gång när jag diskuterade saken inför en klubb av mycket aktiva och intelligenta suffragetter, och jag framlägger den här för bekvämlighetens skull i den form den då antog. Anta, för diskussionens skull, att jag säger att den som tar en fattig mans kanna öl tar bort hans personliga frihet; det är då mycket vitalt att notera vad som är det vanliga eller närmast universella svaret. Av någon anledning svara folk nästan aldrig att en människas frihet består av den och den saken, men att öl är ett undantag som inte kan räknas bland dem. Vad folk nästan undantagslöst säger är något som liknar detta: "När allt kommer omkring - vad är frihet? Människan måste leva som del av ett samhälle, och måste lyda de lagar som..." et c et c. Med andra ord: de faller samman i en fullständig bekännelse om att de angriper all frihet och vilka friheter som helst; att de förnekar själva ecistensen av frihetens själva möjlighet. I svarets själva form erkänner de den fulla omfattningen av anklagelsen emot dem. I ett försök att vederlägga den mindre anklagelsen, erkänner de sej skyldiga till den större.
Denna distinktion är mycket viktig, som vi kan se från vilken praktisk parallell som helst. Anta att vi vaknar upp mitt i natten och finner att en granne kommit in i vårt hus, inte genom ytterdörren utan genom takluckan; vi kanske misstänker att han är ute efter de fina gamla familjejuvelerna. Vi kan bara bli lugnade om han kan förklara saken med en verkligt exceptionell händelse; som att han föll ner på taket från ett flygplan, eller klättrade upp på taket för att komma undan en galen hund. Förutom det rent otroliga gäller att ju konstigare berättelsen är desto bättre är ursäkten - för en extraordinär händelse kräver en extraordinär ursäkt. Men vi blir knappast lugnade om han bara stirrar på oss på ett drömmande och längtansfullt sätt och säger: "När allt kommer omkring, vad är egendom? Varför skulle materiella föremål vara så konstlat kopplade osv osv?" Vi kommer bara att inse att denna attityd tillåter honom att ta juvelerna och allt annat med. Eller om grannen närmar sej bärande en stor kniv som dryper av blod, kanske vi övertygas av hans berättelse om hur han dödade en annan granne i självförsvar, att den tyste gentlemannen bakom nästa dörr verkligen var en galen mördare. Vi vet att mordmani är något exceptionellt som vi själva är lyckliga nog att inte lida av, och att vara fri från sjukdomen kan vara frihet från fara. Men det kommer inte att lugna oss om mannen med den blodiga kniven säger mjukt och eftertänksamt: "När allt kommer omkring, vad är det mänskliga livet? Varför skulle vi hålla oss så hårt fast vid det? Kort när det är som bäst, sorgligt när det är som ljusast, är det i sej självt inget annat än en sjukdom från vilken osv osv." Vi kommer att uppfatta det som att skeptikern är i stånd att inte bara mörda oss utan också massakrera alla ute på gatan.
Exakt samma effekt som skulle skapas av frågorna "Vad är egendom?" och "Vad är livet?" skapas av frågan "Vad är friheten?" Den lämnar den frågande friheten att missakta vilken frihet som helst, eller med andra ord att ta sej vilka friheter som helst. Själva uttrycket han använder är en föregripande ursäkt för vad han än väljer att göra. Om han sätter munkavle på en man för att hindra honom från att hänge sej åt svärjande, eller låser in honom i en kolkällare för att hindra honom att festa, kan han fortfarande med tillfredsställelse säga: "När allt kommer omkring, vad är friheten? Människan är en medlem av osv osv." Detta är problemet, och detta är varför det nu inte finns något skydd mot rashygien eller några andra experiment. Om de människor som tog bort ölen som ett olagligt nöje hade stannat en stund för att definiera de lagliga nöjena, kunde vi ha haft en annan situation idag. Om de människor som nekat oss en frihet hade tagit chansen att bekräfta andra friheter, skulle det kunna finnas något försvar för dem. Men de får aldrig för sej att bekräfta några friheter alls. Tanken korsar inte ens deras hjärnor. Därför kommer ursäkten för det senaste förtrycket alltid att fungera väl även för nästa förtryck; och på detta tyranni skall icke varda någon ände.
Alltså har det inte tagit tyranniet mer än en enda strid att nå den personliga frihetens hemliga och heliga platser, där ingen vettig människa någonsin drömde om att se det: och särskilt könets helgedom. Det är lika lätt att ta en mans fru eller bebis ifrån honom som att ta bort hans öl när du kan säga: "Vad är frihet?" Precis som det är lika lätt att skära av hans huvud som hans hår när du är fri att säga: "Vad är livet?" Det finns ingen rationell filosofi rörande mänskliga rättigheter som är allmänt spridd bland befolkningen, och till vilken vi kan appellera i försvaret för ens de mest intima eller individuella saker som någon kan föreställa sej. För så långt som det fanns en vag princip i dessa ting, har principen fullständigt ändrats. Man brukade säga att en människa hade sin frihet, så länge som den inte stötte samman med andra människors frihet. Det rättfärdigade i stora drag den vanliga synen på mannen med ölkannan. T ex var det logiskt att tillåta en viss grad av distinktion mellan öl och te, pga att den man genom överdrivet intag av öl kan påverkas att kasta ölkannan i någons huvud. Och det kan sägas att ungmön sällan genom överdrivet intag av te påverkades att kasta tekannan i någons huvud. Men hela grunden för diskussionen har nu ändrats. För folk begrundar inte längre vad drinkaren gör mot andra genom att kasta kannan, utan vad han gör mot sej själv genom att dricka ölen. Argumentationen baseras på hälsoaspekter, och det sägs att regeringen måste garantera samhällets hälsa. Och så fort detta är sagt, upphör blotta skuggan av skillnad mellan öl och te. Folk kan förvisso fördärva sin hälsa genom te eller tobak eller tjugo andra saker. Och det finns ingen undanflykt för den hygieniske logikern - utom att begränsa och reglera dem alla. Om han ska kontrollera samhällets hälsotillstånd, måste han med nödvändighet kontrollera alla medborgares alla vanor, och bland annat deras sexualvanor.
Men det är mer än så. Det är inte bara sant att det är människans sista friheter som nu tas bort, och inte bara hans första eller mest godtyckliga friheter. Det är också oundvikligt att de sista friheterna tas bort från honom först. Det är oundvikligt att de mest privata frågorna allra mest hamnar under offentligt tvång. Denna omvända variation är mycket viktig, om än mycket sällan insedd. Om en människas personliga hälsa är av allmänt intresse, blir hans mest privata handlingar mer offentliga än hans mest offentliga handlingar. Tjänstemannen måste syssla mer direkt med hans tandborstning på morgonen än med hans användande av sin tunga på torget. Inspektorn måste mera lägga sej i hur han sover mitt i natten än i hur han arbetar mitt på dagen. Den enskilde medborgaren måste ha mycket mindre att säga om sitt badkar eller sitt sovrumsfönster än om sin valsedel eller sitt bankkonto. Polisen måste i en ny mening vara privatdetektiv, och skugga medborgaren i hans privata affärer snarare än i hans offentliga affärer. En polis måste stänga dörrarna efter sej av rädsla för att han ska börja nysa, eller skjuta in kuddar under honom av rädsla för att han ska börja snarka. Allt detta och ännu mycket mer fantastiska saker följer av det enkla formuläret att Staten måste göra sej själv ansvarig för medborgarens hälsa. Men poängen är att polismannen primärt och omedelbart måste syssla med medborgaren i dennes relation till sitt hem, och bara indirekt och mer tveksamt med medborgaren i dennes relation till sin stad. Med hela logiken hos detta test, måste kungen höra vad som viskas i den inre kammaren och knappt ens notera vad som ropas från hustaken.
Vi har hört om en revolution som vänder allting upp och ned. Men det här är nästan bokstavligen en revolution som vänder allting ut och in. Om en försiktig reaktionär i furst Metternichs tradition under 1800-talet hade önskat motverka den demokratiska tendensen, skulle han helt naturligt ha börjat med att med att beröva demokratin i marginalen dess mer dubiösa inflytande över saker och ting längre bort. Han skulle t ex mycket väl kunna börja med att flytta kontrollen över utrikespolitiken från folkförsamlingarna, och det finns viss grund att säga att ett folk kan förstå sina egna affärer utan att veta något öht om utrikes affärer. Sedan skulle han kanske centralisera stora nationella frågor, men lämna ganska mycket av lokala frågor till det lokala styret. Detta skulle kunna pågå länge innan den svartaste terrorist från de mest despotiska tidsåldrarna fick för sej att blanda sej i en människas egna vanor i dennes eget ägandes hus. Men de nya sociologerna och lagstiftarna är, genom sin egen teoris natur, tvungna att börja där despoterna slutar, även om de struntar i det som despoterna börjar med. För dem är, som de skulle säga, det viktigaste livets källor, kärlek och födelse och spädbarnsår, och dessa källor är alltid övertäckta, flödande i hemmets tysta trädgårdar. För dem måste, som H G Wells uttryckte det, livet själv anses blott som en vävnad av födslar. Därför är de av sina egna rationalistiska principer tvingade att börja alla tvångsmetoder i andra änden, på insidan. Vad som händer på utsidan, medborgarens externa och avlägsna förmågor, bryr de sej inte mycket om; och det är troligt att de senaste århundradenas demokratiska institutioner kommer att tillåtas förfalla i ostörd värdighet i ännu ett eller två sekler.
På detta sätt kommer vår civilisation att finna sej själv i en intressant situation, inte utan sin humoristiska sida: i vilken medborgaren fortfarande antas utöva imperiets makt ända till jordens ändar, men förutsätts sakna all makt över sin egen kropp och själ. Han kommer fortfarande konsulteras av politiker vad gäller frågan huruvida opium är bra för kineserna, men inte i frågan huruvida öl är bra för honom själv. Han kommer att korsförhöras om sina åsikter om faran att tillåta en krigsflotta i Kamtjatka, men inte om huruvida man kan tillåta hans eget barn att ha ett träsvärd. Han kommer att konsulteras angående den delikata diplomatiska krisen som skapades genom förslaget till giftermål för kejsaren av Kina, men han kommer inte att tillåtas gifta sej själv precis som han önskar. En del av denna profetia eller möjlighet har redan blivit uppfylld, resten av den håller på att uppfyllas i frånvaro av några som helst protester. Det skulle vara lätt att ge en nästan ändlös katalog av exempel, för att visa hur, åtminstone vad gäller de fattigare klasserna, tvångsmedel redan nästan utvecklats till direkt kontroll av könsrelationerna.
Men jag är i detta kapitel mycket mer sysselsatt med att påpeka att alla dessa saker har accepterats i princip, även när de inte accepterats i praktiken. Det är mycket mer vitalt att inse att reformivrarna har blivit besatta av en princip, som kommer att täcka alla sådana saker om den sjösätts, och som inte är tillräckligt förstådd för att bli motsagd. Det är en princip genom vilken de djupaste delarna av kropp och ande måste ha den mest direkta koppling till Staten och dess diktatur. De måste ha den, genom hela det skäl och hela den rationalisering som saken vilar på.
Det är ett system som kan symboliseras av telefonen från huvudkvarteren som står vid en människas säng. Han måste ha en relation till regeringen som liknar hans relation till Gud. D v s, ju mer han går in i sin kammare, och ju mer han stänger sin dörr, desto mer blir han ensam med lagen. Det sociala maskineri som gör en sådan Stat likriktad och underkastande kommer att styras från utsidan av hushållet som genom ett handtag eller en enda mekanisk knopp eller knapp. I en fruktansvärd mening, laddad med skräck och skam och varje detalj av vanära, kommer det att vara sant att säga att välgörenhet börjar hemma. Välgörenhet kommer att börja hemma i den meningen att alla hemmavarande barn kommer att likna barnhemsbarn. Filantropi kommer att börja hemma, för alla invånare kommer att likna fattighjon. Polisadministration kommer att börja hemma, för alla medborgare kommer att likna straffångar. Och när hälsa och det dagliga livets skämtsamheter har passerat in i området för denna sociala disciplin, när det erkänns att samhället i första hand måste kontrollera folks grundläggande vanor, när alla lagar så att säga går oss in på skinnet eller in på livet, då kommer det verkligen att framstå som absurt att giftermål och moderskap inte skulle ordnas på samma sätt. Därpå kommer det verkligen att framstå som ologiskt, och det kommer att vara ologiskt, att kärleken skulle vara fri när livet förlorat sin frihet. when life has lost its freedom. Och så försvann, som det verkar, den konstiga drömmen och fantasin som kallas frihet ur människornas sinnen.
Vad som än blir framtiden för dessa evolutionära experiment och deras effekt på civilisationen, finns det åtminstone ett land som har någonting att sörja. För oss i England kommer något att ha förstörts som våra förfäder värderade desto mer eftersom de knappt brydde sej om att benämna det; och vilka stjärnor som än kan lysa över ett mer universellt öde, har den stora stjärnan över vår natt gått ner. Engelsmännen hade saknat många andra saker som människor med samma ursprung hade uppnått eller behållit. Dem var inte givet (som fransmännen) att etablera tidlösa kommuner och tydliga regler för jämlikhet; dem var inte givet (som sydtyskarna) att bevara sin folkvisekultur, dem var inte givet (som irländarna) att dagligen dö för en stor religion. Men en anda hade varit med dem från den första som, med hundra pittoreska vanor och legala påhitt, hägnade in vägen för en människa som ville vandra namnlös och ensam. Det var inte för ingenting som de glömde alla sina lagar för att komma ihåg namnet på en fredlös, och fyllde Englands gröna hjärta med Robin Hoods gestalt. Det var inte för ingenting som t o m furstarna i deras konst och litteratur hade något av en inkognitokung över sej, oupptäckta av formell eller akademisk ryktbarhet; så att inget öga kan följa den unge Shakespeare när han nalkades på de gröna stigarna från Stratford, eller den unge Dickens när han först gick vilse bland Londons lyktor. Det är inte för ingenting som själva vägarna är krokiga och nyckfulla, så att en människa som tittar ner i en karta lik en ormande labyrint skulle kunna förklara att han betraktade ett vandrande folks hem. En anda som på en gång var vild och familjär vilade över dess skogar som en vilande vind.
Om denna anda verkligen hade försvunnit, spelar det liten roll att den drivits ut genom perversioner den själv hade tillåtit, av monster som den själv helt slappt hade släppt lösa. Industrialism och Kapitalism och grasserande fysiologi var engelska experiment i den bemärkelsen att engelsmännen lånade sej själva åt att uppmuntra dem; men det fanns något annat bakom dem och i dem som inte var de själva - dess namn var frihet, och det var vårt liv. Det kan vara så att denna känsliga och envisa anda till sist har avdunstat. Om det är så spelar det liten roll vad det blir av vår nations yttre experiment i framtiden. Det vi då ser kommer att vara något dött som lever genom sina egna parasiter. Engelsmännen kommer då att ha förstört England.
Kapitel 14:
SOCIALISMENS TRANSFORMERING
Socialism är en av de enklaste ideerna i världen. Det har alltid förbryllat mej hur det har blivit så mycket förvirring och missförstånd och eländigt ömsesidigt förtal omkring den. En gång i tiden höll jag på socialismen för att den var enkel. Nu är jag emot den eftersom den är alltför enkel. Ändå verkar de flesta av dess motståndare behandla den inte bara som en orättfärdighet, utan som ett orättfärdighetens mysterium, vilket verkar mystifiera dem ännu mer än det gör dem vansinniga.
Det kanske inte verkar så konstigt att dess antagonister skulle bli brydda när det gäller vad socialism är. Det kan verka ännu mer märkligt och intressant att dess beundrare är lika brydda. Dett fiender brukade fördöma socialism som anarki, som är dess motsats. Dess vänner tycktes anta att den är en slags optimism, vilket nästan lika mycket är dess motsats. Vänner och fiender lika talade som om den inbegrep ett slags tro på en ideal mänsklig natur, men varför kunde jag aldrig tänka ut. Socialistsystemet är, i en mer speciell mening än något annat, grundat inte på optimism men på arvsynden. Det påstår att Staten, som samhällets samvete, borde äga alla primära former av egendom, och detta uppenbarligen av det skälet att människor inte kan betros att äga eller byteshandla eller kombinera eller tävla utan att skada sej själva. Precis som en Stat skulle kunna äga alla gevär för att folk inte skulle skjuta ihjäl varandra, skulle denna Stat äga allt guld och allt land för att de inte skulle bedra eller utpressa eller exploatera varandra. Det verkar extraordinärt enkelt och t o m uppenbart; och så är det. Det är alltför uppenbart för att vara sant. Men emedan det är uppenbart, verkar det nästan otroligt att någon någonsin tyckte att det var optimistiskt.
Jag är själv i huvudsak motståndare till socialism eller kollektivism eller bolsjevism eller vad vi än kan kalla det - av en grundläggande anledning som inte omedelbart är involverad här: egendomens ideal. Jag säger ideal och inte bara ide; och enbart detta eliminerar det moraliska misstaget i frågan. Det eliminerar alla trista tvivel hos antisocialisterna om att människorna inte är änglar än, och alla de ännu tristare förhoppningarna hos socialisterna om att människorna snart är övermänniskor. Jag medger inte att privategendom är en eftergift för nedrighet och själviskhet; jag tror att det är en hederssak. Jag tror att det är den mest sant folkliga av alla hederssaker. Men detta, fast det har allt i världen att göra med min vädjan om värdighet hemmavid, har ingenting att göra med denna snabba summering av socialismens situation. Jag anmärker bara i förbigående att det är meningslöst för den mera vulgära sortens kapitalist, som rynkar på näsan åt alla ideal, att säga till mej att "du måste ändra den mänskliga naturen" för att kunna ha socialism. Jag svarar: "Ja. Du måste ändra den till det sämre".
Molnen var i ansenlig mån bortjagade från socialismens mening av 90-talets fabianer, av
Bernard Shaw, en slags antiromantisk
Don Quijote, som bekämpade ridderlighet liksom riddaren bekämpade väderkvarnar, med
Sidney Webb som sin
Sancho Panza. I den mån dessa kämpar hade en borg att försvara, kan vi säga att deras borg var postkontoret. Den röda postlådan var den orörliga post mot vilken den oemotståndliga styrkan av kapitalistindividualism arresterades. Affärsmän som sa att ingenting kunde styras av Staten tvingades erkänna att de anförtrodde alla sina affärsbrev och affärstelegram åt Staten. När allt kommer omkring ansågs det inte nödvändigt att ha ett kontor som tävlade med andra kontor i att sända ut mera rosafärgade frimärken eller mer pittoreska brevbärare. Det var inte nödvändigt för effektiviteten att postkontoristen skulle köpa ett frimärke för en femma och sälja det för en tia, eller att hon skulle pruta eller nedkämpa kunder för priset på en postorder, eller att hon alltid skulle ta anbud på telegram. Det fanns uppenbarligen ingenting verkligt omöjligt i att Staten ombesörjde nationella behov, och posten var åtminstone tolerabelt hanterad. Även om den inte alltid var en föredömlig arbetsgivare, på något sätt, skulle den kunna bli det genom liknande metoder. Det var inte omöjligt att liknande lön, ja t o m lika lön, skulle kunna ges till generaldirektören för posten som till brevbäraren. Vi skulle bara behöva utvidga den här regeln om offentligt ansvar, och vi skulle kunna undfly hela osäkerhetens skräck och medlidandets tortyr, som marrider mänskligheten genom de vansinniga extremerna hos ekonomisk ojämlikhet och orättvisa. Som Shaw uttryckte det: "En människa måste ha samhällets heder innan han kan rädda sin egen."
Detta var den ena sidan av argumentet: att förändringen skulle ta bort ojämlikheten; och det fanns ett svar på den andra sidan. Detta svar kan fastslås mest sanningsenligt genom att sätta en annan modellinstitution och -byggnad sida vid sida med Postkontoret. Det är ännu mer av en idealrepublik, eller ett samhälle utan tävlan eller privat profit. Det förser sina medborgare inte bara med frimärken utan med kläder och mat och logi, ja, allt de behöver. Det upprätthåller en anmärkningsvärd nivå av jämlikhet vad beträffar dessa ting: mest notabelt vad gäller kläder. Det överinser inte bara breven utan all annan mänsklig kommunikation, särskilt den slags dålig kommunikation som fördärvar goda seder. Denna tvillingmodell till Postkontoret kallas Fängelset. Och mycket av utkastet till idealstat ansågs av dess motståndare som ett utkast för ett idealfängelse: gott för att det utfodrade människorna rättvist, men mindre acceptabelt eftersom det även höll dem lika fångna. Det är bättre att vara i ett dåligt fängelse än i ett bra fängelse. Från fångens synpunkt är detta inte alls en paradox: om så bara för att det är troligare att han kan rymma från ett dåligt fängelse. Men bortsett från detta var en människa på många sätt mindre illa ute i det gamla smutsiga och korrupta fängelset, där han kunde muta fångvaktare att hämta dryckjom och där han kunde möta medfångar att dricka med.
Nu är just detta den exakta skillnaden mellan det nuvarande systemet och det föreslagna. Ingen som är värd att tala om respekterar det nuvarande systemet. Kapitalism är ett korrupt fängelse. Detta är det bästa som kan bli sagt till kapitalismens fördel. Men det är något som kan sägas till förmån för det, för en människa är lite friare i detta korrupta fängelse än han skulle vara i ett komplett fängelse. Liksom en människa kan finna en fångvaktare mer slapp än en annan, så kan han finna en arbetsgivare mer bussig än en annan; han har åtminstone några tyranner att välja på. I det andra fallet finner han samma tyrann vart han än vänder sej. Bernard Shaw och andra rationella socialister har hållit med om att Staten i praktiken skulle regeras av en liten grupp. Varje oberoende människa som inte gillade den gruppen skulle finna sin fiende vänta på honom i slutet av varje gata. Det kan därför helt kort sägas om socialismen att dess vänner rekommenderar den för att den ökar jämlikheten, medan dess fiender bekämpar den för att den minskar friheten. På den ena sidan sägs det att staten kan förse alla med bostäder och mat; på den andra sidan svaras att detta bara kan göras av statstjänstemån som inspekterar våra hem och reglerar våra måltider.
Den kompromiss som slutligen gjordes var en av de mest intressanta och märkliga i historien. Den utformades för att göra allting som någonsin hade fördömts av socialismen, och ingenting som någonsin hade önskats av den. Eftersom den antogs tjäna jämlikheten på frihetens bekostnad, fortsatte vi bevisa att det var möjligt att offra friheten utan att uppnå jämlikheten. I själva verket gjordes inte det minsta försök att uppnå jämlikkhet, minst av allt ekonomisk jämlikhet. Men det gjordes mycket inspirerade och energiska försök att eliminera friheten, genom en helt ny hop av råa regleringar och inblandningar. Men det var inte Socialiststaten som reglerade dem den matade. Det var Kapitaliststaten som bestal dem som den hade trampat ner och övergivit i varje slags håla, som fredlösa eller brutna människor. Det föll de visare sociologerna in att det, när allt kommer omkring, skulle vara lätt att gå mer direkt mot huvudmålet att förnedra människor, utan att gå igenom den arbetsamma preliminära projektet att understödja dem. När allt kommer omkring var det lätt att inspektera huset utan att ha hjälpt till med att bygga det; det var t o m möjligt att med framgång inspektera huset i tid för att förhindra att det byggdes.
Allt detta beskrivs i dokumenten om Bostadsproblemet; för denna tids människor älskade problem och hatade lösningar. Det var enkelt att begränsa dieten utan att servera middagen. Allt detta kan hittas i dokumenten om vad som kallas Nykterhetsreformen. I korthet: folk bestämde att det var omöjligt att uppnå någonting av det goda med socialismens, men de tröstade sej själva genom att uppnå allt det dåliga. All denna officiella disciplin, som socialisterna själva tvivlade på eller åtminstone var på defensiven kring, togs bokstavligen över av kapitalisterna. De har ni lagt alla socialiststatens byråkratiska tyrannier till kapitaliststatens plutokratiska tyrannier. För en vital punkt är att detta inte det allra minsta förminskade kapitaliststatens ojämlikheter. Det bara förstörde sådana individuella friheter som fanns kvar hos dess offer. Det gjorde det inte möjligt för någon att bygga ett bättre hus: det bara begränsade de hus han kanske levde i - eller hur han skulle kunna lyckas leva där: genom att förbjuda honom hålla grisar eller fjäderfän - eller sälja öl och cider. Det la inte ens någonting till människans lön - det bara tog någonting från hans lön och stängde in den, vare sej han gillade det eller inte, i ett slags pengaskåp som ansågs vara en medicinlåda. Det skickar inte mat till huset för att ge barnen näring, det bara skickar en inspektör till huset för att att straffa föräldrarna för att de inte har någon mat att ge dem. Det ser inte till att de har en eld, det bestraffar dem bara för att inte ha en ordentlig ugn. (Det förser dem inte ens med en eldvakt).
Nu kommer troligen denna anomaliska situation att slutligen utvecklas till Den Servila Staten i Hilaire Bellocs tes. De fattiga kommer att sjunka ner i slaveri - det skulle vara lika korrekt att säga att de fattiga kommer att stiga upp till slaveri. D v s, förr eller senare är det väldigt troligt att de rika kommer att ta över den filantropiska lika väl som den tyranniska sidan av köpslåendet, och kommer att föda människorna som slavar likaväl som jaga dem som fredlösa. Men för mitt eget arguments sak är det inte nödvändigt att följa processen så långt som dit, eller alls längre än den redan har gått. Det rent negativa stadiet av inblandning i allt möjligt, där vi har fastnat för närvarande, är i sej själv mycket förmånligt för alla dessa rashygieniska experiment. Den kapitalist vars halvmedvetna tanke och handlingsriktning jag sammanfattat i en enkel berättelse i föregående kapitel, finner denna otillräckliga situation alldeles tillräcklig för sina syften. Vad han under lång tid känt är att han måste kontrollera eller förbättra det vårdslösa och slumpartade avlandet hos den underordnade rasen, som på en gång överträffar hans krav och misslyckas fylla hans behov. Nu har den anomaliska situationen redan vant honom vid att stoppa saker. De första inblandningarna i sexlivet behöver bara vara negativa, och det finns redan oräkneliga negativa inblandningar. Så studiet av detta stadium i socialismen för oss till samma slutsats som studiet av det frihetsideal som formellt bekändes av liberalismen. Frihetsidealet är förlorat, och socialisternas ideal har ändrats tills det blivit en ren ursäkt för förtryck av de fattiga.
De första rörelserna för intervention i de fattigastes djupaste familjeangelägenheter hade alla dessa tecken på negativ interferens. Officiella papper sändes runt till mödrar i fattiga gränder, papper i vilka en total främling frågade dessa respektabla kvinnor frågor som en man borde dödas för att ställa, i den klass som kallades gentlemän eller i de länder där det som brukade kallas fria människor bodde. Det var frågor som antogs referera till moderskapets förhållanden; men poängen här är att reformatorerna inte började med att bygga upp dessa ekonomiska eller materiella förhållanden. De försökte inte betala ut pengar eller sprida egendom för att skapa dessa förhållanden. De gav aldrig någonting - utom order. En annan form av interventionen, en som redan har nämnts, är bortförandet av barn med de mest fantastiska ursäkter från bluffpsykologi. Några etablerade en apparat av tester och luriga frågor, som kan bli en roande lek med gåtor för familjen vid elden, men tycks som ett otillräckligt skäl för att förödmjuka och splittra familjen. Andra blev intresserade i de hopplösa moraliska förhållandena hos ett barn som fötts in i en ekonomisk situation de inte försökt förbättra. De barnn mycket för det tesen att kriminalitet var en sjukdom, och fortsatte sina kriminologiska studier så framgångsrikt att de öppnade korrektionsanstalter för små pojkar som skolkade; det fanns inga korrektionsanstalter för reformatorer.
(Jag behöver inte göra ett uppehåll för att förklara att kriminalitet inte är en sjukdom. Det är kriminologi som är en sjukdom).
Slutligen kan en sak läggas till som åtminstone står alldeles klar. Vare sej industrins organisationer engagerar sej positivt i en eugenisk rekonstruktion av familjen eller inte, har den redan engagerat sej negativt, som i de negationer som redan nämnts, i en partiell destruktion av den. Det tog formen av en propaganda för folklig skilsmässa, åtminstone uträknad för att vänja massorna vid skiften och omgrupperingar av familjer. Jag diskuterar här inte frågan om skilsmässa, som jag har gjort på andra ställen, utifrån dess inneboende karaktär, jag bara noterar den som en av dessa negativa reformer som fått ersätta positiv ekonomisk jämlikhet. Den predikades med en knasig munterhet, som om kärlekens självmord vore någonting inte bara mänskligt men lyckligt. Men det behöver inte förklaras, och förvisso inte förnekas, att de trakasserade fattiga i en sjuk industrialism verkligen upprätthöll sina äktenskap under varje tänkbar nackdel, och ofta fann individuell lättnad i en skilsmässa. Industrialismen producerar många olyckliga äktenskap, av samma skäl som den producerar så många olyckliga människor. Men alla reformer syftade till att rädda industrialismen snarare än lyckan. Fattiga par skildes för att de redan var separerade. Genom all denna moderna sörja löper den märkliga principen om att offra forntida användningsområden av ting för att de inte passar in i de moderna missbruken. När ogräs hittas i vetet, gäller alltid den största brådskan och handlingskraften att bränna vetet och samla ogräset i ladorna. Och sedan ormen som slingrade sej runt kalken droppade sitt gift i Kanas vin, blev analytikerna omedelbart ivriga i sina ansträngningar att bevara giftet och hälla ut vinet.
Kapitel 15:
SLUTET FÖR HUSGUDARNA
De enda ställen där det är möjligt att finna ett eko av de engelska massornas tänkesätt är antingen i konversation eller i lustiga visor. De senare är uppenbart de mer tvivelaktiga, men de är de enda inspelade och citerbara som kommer någonstans i närheten. Vi talar om populärpress, men i verkligheten finns det ingen populärpress. Det må vara en god sak, men i vilket fall som helst skulle de flesta läsare bli milt förvånade om en tidnings ledarartikel vore skriven på en rallares språk. Ibland är pressen intresserad av saker som demokratin också är genuint intresserad av, som t ex hästkapplöpning. Ibland är pressen nästan lika populär som
tvångsrekrytering (eng. Press Gang). Vi talar om Labours ledare i parlamentet, men de skulle vara högst oparlamentariska om de talade som arbetare. Bolsjevikerna tror jag påstår sej befordra något som de kallar "proletärkonst", som bara visar att ordet bolsjevism ibland kan förkortas "bosh". Den sortens bolsjevik är inte proletär, utan snarare just vad han anklagar alla andra för att vara. Bolsjeviken är framför allt en bourgeois, en judisk intellektuell från storstan.
Och det verkliga skälet mot industriell intellektualism kan knappast formuleras bättre än genom själva denna jämförelse. Det har aldrig funnit något sådant som en proletär konst, men det har eftertyckligen funnits något sådant som bondekonst. Och den enda litteratur som alls påminner oss om den verkliga tonen och talet hos de engelska arbetande klasserna står till finnandes i den engelska musikhallens komiska sånger. Jag hörde en av dem för första gången på min resa till Amerika, mitt på havet just när Nya världen kom inom synhåll, när Frihetsgudinnan höjde sej över horisonten. Från en ung skotsk ingenjörs läppar, av alla folk på jorden, hörde jag för första gången dessa odödliga ord från en musikhallssång i London: "Far har fått sparken från vattenverket / för att han rökte sin gamla körsbärspipa. / Far har fått sparken från vattenverket / för att han kan sätta eld på vattenverket." Som jag sa till mina vänner i Amerika, tycker jag inte att skryt är en del av patriotismen, och skryt i sej självt är förvisso inte något att skryta med. Jag betvivlar den engelska övertalningsförmåga som Kipling exemplifierar, och man kan lätt påtvinga främlingar den i alltför hög grad, vilket Dickens exemplifierar.
Jag är ingen imperialist, och bara vid sällsynta och passande tillfällen en Jingo. Men när jag hör dessa ord om Far och vattenverket, när jag under avlägnsa, främmande skyar hör något så underbart engelskt som detta, då (sa jag till dem), då verkligen: "Jag tackar den godhet och nåd som log över min födelse och gjorde mej, som ni ser mej här, till ett litet engelskt barn." Men den där ädla raden om vattenverket har andra ädla element förutom nationaliteten. Den förser oss med en kompakt och nästan perfekt summering av hela det sociala problemet i industrialiserade länder som England och Amerika. Om jag systematiskt skulle vilja framställa delarna i det etiska och ekonomiska problemet i Pittsburg eller Sheffield, skulle jag inte kunna göra det bättre än genom att ta dessa få ord som text, och dela upp dem likt rubrikerna i en predikan. Låt mej notera poängerna på ett rätt grovt sätt här.
1) Far. Detta ord används fortfarande bland de mer okunniga och underbetalda medlemmarna av industrisamhället, och är emblemet för en gammal konvention eller enhet som kallas familjen. En man och en kvinna som lovat vara trogna mot varandra, där mannen gör sej själv ansvarig för alla kvinnans barn, och är därför allmänt kallad "Far". Det får inte förutsättas att poeten eller sångaren nödvändigtvis är ett av barnen. Den kan vara frun, hon som genom samma ritual kallas "Mor". Fattiga engelska fruar säger "Far", liksom fattiga irländska fruar säger "Han själv", när de menar husets titulärhuvud. Poängen att uppfånga är att bland de obildade existerar fortfarande denna konvention eller vana. Fadern och familjen är tankens fundament, den naturliga auktoriteten kommer fortfarande naturligt till poeten, men den är överlagrad med och motverkad av mer konstgjorda auktoriteter: ämbetsmannen, rektorn, polisen, arbetsgivaren o s v. Vilka dessa krafter som bekämpar familjen är ska vi, mina kära syskon, se när vi fortsätter till vår andra rubrik, som är:
2) Fick sparken. Detta uttryck markerar ett senare stadium av språkets historia än det jämförelsevis primitiva ordet "Far". Det är meningslöst att diskutera huruvida termen kommer från Turkiet eller något annat servilt samhälle. I Amerika säger de att Far har avskedats. Men det inbegriper hela det unika ekonomiska system under vilket Far nu måste lava. Fastän genom familjetraditionen antagen att vara en ledare, kan han nu genom den industriella traditionen bara vara en särskild slags tjänare, en tjänare som inte har slavens trygghet. Om han ägt sin egen affär och sina verktyg, kunde han inte få sparken. Slaven och den livegne visste varje natt var de skulle sova, det var bara den individualistiska industrialismens proletär som kunde få sparken. Vi fortsätter till den tredje rubriken:
3) Från vattenverket. Denna detalj i Fars liv är mycket viktig; för detta är svaret till de flesta socialister, liksom den sista sektionen är svaret till så många av kapitalisterna. Vattenverket som anställde Far är en mycket stor, officiell och opersonlig institution. Huruvida den tekniskt sett är ett byråkratiskt departement eller en stor affärsrörelse gör liten eller ingen skillnad i Fars känslor inför den.Vattenverket kan nationaliseras eller inte, och detta skulle inte nödvändigtvis göra någon skillnad för den avskedade fadern, och ingen skillnad alls beträffande anklagelsen att han lekt med elden. Faktum är att om kapitalisterna är mer böjda för att ge honom sparken, är socialisterna ännu mer böjda för att förbjuda honom att röka. Det finns ingen frihet för Far utom i någon sorts privat ägarskap av saker som vatten och eld. Om han ägde sin egen brunn skulle hans vatten aldrig kunna stängas av, och så länge han sitter vid sin egen eld kan hans pipa aldrig blåsas ut. Detta är den verkliga meningen med egendom, och det verkliga skälet mot socialism: troligen det enda argumentet mot socialism.
4) P g a rökning. Ingen markerar denna industrialismens underliga mellanfas mer märkligt än det faktum att, alltmedan arbetsgivare fortsätter att hävda rätten att sparka honom som en främling, börjar de redan hävda rätten att övervaka honom som en son. Ekonomiskt kan han gå och svälta på vägbanken - men etiskt och hygieniskt måste han kontrolleras och understödjas i barnkammaren. Regeringen avvisar allt ansvar för att se till att han får bröd. Men den accepterar ängsligt allt ansvar för att se till att han inte får öl. Den får igenom en försäkringslag som tvingar honom att förse sej själv med medicin - men den är uttalat likgiltig för huruvida han har möjlighet att förse sej själv med mat. Medan alltså avskedet är oförenligt med familjen, är övervakningen förvisso oförenligt med sparken. Hela saken är en tilltrasslad kedja av motsägelser. Det är sant att i det speciella och heliga stycke text vi här mediterar över, så är rökning förbjuden av ett allmänt och offentligt och inte medicinskt och privat skäl. Men det är inte desto mindre relevant att minnas att, liksom hans herrar redan har bevisat att alkohol är ett gift, kan de snart bevisa att nikotin är ett gift. Och det är det mest signifikanta av allt att denna slags fara t o m är större i vad som kallas Amerikas nya demokrati än i det som kallas Englands gamla oligarki. När jag var i Amerika, "försvarade" mäninskor redan tobak. Människor som försvarar tobak är på väg att bevisa att dagsljus är försvarligt, eller att det inte verkligen är syndigt att snarka. Med andra ord, de är i det tysta på väg att bli galna.
5) Hans gamla körsbärspipa. Här har vi egendomsinstitutionens mellanform och anomaliska position. Känslan för egendom existerar fortfarande, även bland de fattiga, eller kanske särskilt bland de fattiga. Men den förknippas med leksaker snarare än med verktyg: med de mindre produkterna snarare än med produktionsmedlen. Men något av ägarskapets förnuft kan fortfarande iakttas: t ex inslaget av tradition och kontinuitet. Det var en gammal körsbärspipa; systematiskt rökt av Far trots alla knep och frestelser: en gammal kompanjon associerad med olika romantiska eller omvälvande händelser i Fars liv. Den är kanske en relik likaväl som en prydnadssak. Men eftersom den inte är ett verktyg, eftersom den inte ger människan något grepp om samhällets kreativa energier, så existerar den, med all återstod av hans självrespekt, på nåder från den sak som kallas sparken. När han får sparken från vattenverket, är det bara alltför troligt att han måste pantsätta sin gamla körsbärspipa.
6) För att han kan sätta eld på vattenverket. Och denna enda rad, lik de underbara enkla raderna hos stora poeter, är så full, så slutgiltig, så perfekt som bild av alla lagar vi får igenom och alla skäl vi ger för dem, en så exakt analys av alla våra försiktighetsåtgärders logik i innevarande tid, att pennan faller t o m från författarens hand, och mästerstycket lämnas att tala för sej själv. Somlig liknande analys av ovanstående ger bättre resultat än det mesta av den anomaliska attityden och situationen hos dagens engelska proletariat. Det är mer passande eftersom det uttrycks i de ord han verkligen använder: vilket förvisso inte inkluderar ordet "proletär". Det måste anmärkas att allt som behövs för att åstadkomma denna komplexitet är en odefinierad stat. Egendom har inte helt försvunnit; slaveriet har inte helt anlänt; äktenskapet existerar om än med svårighet; social klassificering existerar under vissa begränsningar, eller snarare vissa undanflykter.
Den fråga som blir kvar är vilken kraft som vinner på den andra, och huruvida de gamla krafterna är kapabla att stå emot de nya. Jag hoppas att de är så, men jag inser att deras motstånd har mer än ett tungt handikapp. Det tyngsta av dessa är att familjens känsla för arbetaren nuförtiden snarare är en instinkt än ett ideal. Den uppenbara försvararen av ett ideal är religionen. Den uppenbara försvararen av äktenskapets ideal är den kristna religionen. Och av olika orsaker, som bara Englands historia kan förklara (fast den knappast någonsin gör det), har detta lands arbetarklass skurits av från kristendomen. Jag drömmer inte om att förneka, nej, jag skulle faktiskt ta varje möjlighet att bekräfta, att monogami och dess domestika förpliktelser kan försvaras rationellt, helt skilt från religiösa skäl. Men religion är det praktiska skyddet för alla moraliska ideer som måste vara folkliga och som måste vara stridsberedda. Och om vårt ideal ska kunna överleva måste det vara bådadera.
De som skojar om godsägarinnan som sett bättre dagar, om vilken något redan har sagts, talar i allmänhet i samma jovialiska stil om hennes hushållsgods som om hennes hushållsgudar. De skulle bli mycket överraskade om de upptäckte hur rätt de har. Exakt det som saknas hos den moderne materialisten är något som kan bli vad husgudarna var för den forntide hedningen. Hedningens husgudar var inte bara trä och sten; åtminstone är det alltid mer än detta i stenen hos en spiselhäll eller träet i en takbjälke. Så länge kristendomen upprätthöll traditionen med skyddshelgon och bärbara reliker, kunde denna ide om hushållets välsignelse fortsätta. Om människan inte hade hemkära gudomligheter, hade de åtminstone gudomliga hushållsföremål. När kristendomen kyldes ner av puritanism och rationalism, bleknade denna husets inre värme eller hemliga eld på härden. Men något av dess kol glöder eller åtminstone glimmar fortfarande; och det finns fortfarande ett minne bland de fattiga att deras materiella ägodelar är något heligt. Jag vet fattiga människor för vilka det är livets romantik att vägra stora summor pengar för en gammal kopparpanna. De vill inte ha den i någon mening av ren nytta. De använder den inte som uppvärmingspaanna, men den värmer upp dem i alla fall. Den är verkligen, som sergeant Buzfus så humoristiskt anmärkte, ett skydd för en gömd eld, en eld som brann inför de märkliga och otrevliga trägudarna, dessa jättelika dockor, i det forntida Italiens stugor. Den är en husgud. Och jag kan föreställa mej en föraktad och olycklig engelsman döende med sina ögon fästa på den röda glöden hos detta kopparstycke - liksom lyckligare män har dött med sina ögon fästa på den gyllene glansen från en kalk eller ett kors.
Det måste sålunda noteras att det alltid har funnits en viss förbindelse mellan en mystisk tro och hemmets föremål; att de vanligen hör ihop och att de nu, i en mer beklagansvärd mening, har försvunnit tillsammans. Arbetarklassen har inga egendomsreserver med vilka de kan försvara sina religiösa reliker. De har ingen religion emd vilken de kan helga och hedra sin egendom. Framför allt har de den enorma nackdelen av att ha rätt utan att veta om det. De håller fast vid sina sunda principer som om de vore trumpna fördomar. De närapå gömmer sin lilla egendom som om den vore stulen egendom. Ofta kommer en fattig kvinna att tala om för rätten att hon är fäst vid sin make, med samma försvarsattityd och desperation som en fullkomligt hänsynslös person, fast besluten att förlöpa sin make. Ofta kommer hon att gråta lika hopplöst, och som om det vore hjälplöst, när hon berövas sitt barn - som om hon vore ett barn berövad sin docka. Ja, förvisso skulle ett barn på gatan som gråter över sin förlorade docka, väcka större sympati än hon. Under tiden fortsätter det roliga; och många sådana konflikter är dokumenterade, t o m i tidningarna, mellan hjärtbrutna föräldrar och husinbrytande filantroper; alltid med en fråga på hjärnan, naturligtvis. Det finns oräkneliga skaror av sådana som aldrig kommer i tidningen. Och vi måste vara nonchalanta beträffande dessa saker eftersom det är enda alternativet till att bli ganska våldsamma; och jag har ingen önskan att avsluta med ett påpekande av universell grymhet. Jag vet att många som sätter detta maskineri i rörelse gör det av ärligt men förvirrat medlidande, och många fler av en trist men inte vanhedrande medicinsk eller juridisk vana. Men om jag och de som håller med mej är böjda för viss hårt och abrupt fördömande, måste dessa värdiga människor inte vara helt och hållet otåliga över vår otålighet. Det är förvisso under deras värdighet att, under utvecklandet av sina storvulna planer, klaga över så verkningslösa protester mot så individuella fel.
Jag har i detta kapitel begrundat möjligheterna till allmänt demokratiskt försvar av hemmets heder, och jag har tvingats till slutsatsen att de för närvarande inte är så stora; och åtminstone står det klart att vi inte kan grunda några personliga förhoppningar på dem. Om denna slutsats lämnar oss besegrade, förklarar vi att den lämnar oss oberörda. Vår är åtminstone inte den slags protest som lovar t o m demagogen vad som helst, för att inte tala om smickraren. De vi tjänar kommer aldrig att styra, och de vi beklagar kommer aldrig att resa sej. Parlamentet kommer aldrig att omringas av en mobb betryckta farmödrar som svingar sina pantsedlar. Det finns ingen fackförening för handikappade barn. Det är inte särskilt troligt att en modern regering kommer att bli störtad av några få fattiga, grådaskiga djävlar som skickas i fängelse av misstag, eller snarare av en vanlig händelse. Förvisso är det inte dessa magnifika socialister, eller dessa kapitalismens stora reformatorer och rekonstruktörer, som sveper fram mot sina vetenskapliga triumfer och inte bryr sej om någon av dessa saker, som har rätt att klaga på vår fåfänga indignation. Om den är förgäves är den åtminstone mindre korrumperad, och i den utsträckning som den är hopplös är den också tacklös. De har sina stora kampanjer och kosmopolitiska system för styrandet av miljoner, och sina redogörelser för vetenskap och framsteg. De behöver inte förargas på oss, som vädjar för dessa som aldrig kommer att läsa våra ord eller belöna våra ansträngningar, ens med tacksamhet. De behöver verkligen inte ha några värre känslor gentemot oss än mystifikation, när de ser att genom att mana fram dessa små ting hos brutna hjärtan eller krossade hem, registrerar vi inte bara vad som inte kan registreras, triviala tragedier som kommer att blekna bort snabbare och snabbare i tidens flöde, rop som försvinner i en våldsam storm utan slut, vilda ord av förtvivlan som endast skrivs i rinnande vatten; om de inte verkligen, som vissa så envist och underligt påstår, någonstans skärs djupt in i klippan, i Guds vredes röda granit.
Kapitel 16:
ETT KORT KAPITEL
Omkring år 1913 hade rashygienen gått från en fluga till ett mode. Sedan, om jag så får sammanfatta situationen, började skämtet på allvar. Det organiserade sinne som vi har sett betrakta slumbefolkningens problem, "folkmaterialet" och möjligheten av protester, kände att tiden hade kommit att starta kampanjen. Rashygien började uppträda i stora rubriker i den dagliga pressen, och på stora bilder i de illustrerade tidningarna. En okänd gentleman vid namne Bolce, som levde i Hampstead, annonserades i stor skala som den som hade intentionen att bli Övermänniskans fader. Det visade sej vara en Superkvinna, och hon kallades Eugenette. Föräldrarna beskrevs som hängivna framställandet av perfekta prenatala förhållanden. De "rensade från sina liv bort allt som inte bidrog till fullständig lycka". Många kan förvisso vara redo att göra detta; men i den voluminösa nutida journalistiken om detta ämne kan jag inte hitta några detaljerade tips om hur detta görs. Diskussioner öppnades med H G Wells och doktor Saleeby, och tydligen med doktor Karl Pearson. Varje önskad kvalite hos idealbabyn kultiverades noggrant i föräldrarna. Problemet med en känsla för humor upplevdes vara ett mycket allvarligt fall. Det rashygieniska paret, som naturligtvis fruktade för att vara bristfälliga i detta avseende, var så fullständigt vetenskapliga att de tog sin tillflykt till specialister. För att utveckla en känsla för humor besökte de Harry Lauder, och sedan Wilkie Bard, och efter det George Robey, men allt, verkar det som, förgäves.
För tidningsläsaren såg det emellertid ut som om namnen Metchnikoff och Steinmetz och Pearson snart skulle bli lika familjära som Robey och Lauder och Bard. Diskussioner om dessa eugenikauktoriteter och rapporter om kontroverserna på eugenikkongresserna fyllde oräkneliga spalter. Det faktum att mr Bolce, skaparen av de perfekta prenatala förhållandena, senare drogs inför rätta för att ha hållit sin egen lägenhet i förhållanden av smuts och försummelse, kastade endast en lätt och tillfällig skugga över denna fantastiska vetenskapliga gryning. Det vore meningslöst att återge några av de tusen vittnesbörden om dess triumf. Genom tingens natur, borde detta vara bokens längsta kapitel, eller snarare början på en annan bok. Den skulle genom otaliga exempel återge den triumferande populariseringen av rashygien i England.
Men faktum är att detta inte är första kapitlet utan sista. Och detta måste vara ett mycket kort kapitel, eftersom hela denna historia skars ner. En mycket underlig sak hände. England gick ut i krig. Detta skulle i sej självt ha varit ett tillräckligt irriterande störningsmoment i Eugenettes tidiga liv, och i den tidiga etableringen av rashygienen. Men ett mycket förfärligare och mer förvirrande faktum måste påpekas. Mot vem gick England ut i krig? England gick ut i krig mot Övermänniskan i hans eget hemland. England gick ut i krig mot just det land av vetenskaplig kultur från vilket själva idealet om Övermänniskan hade kommit. England gick ut i krig mot hela doktor Steinmetz, och antagligen mot minst hälften av doktor Pearson. England gick ut i krig mot födelseplatsen för 90% av de professorer som var profeterna om mänsklighetens nya hopp. På några få veckor var blotta namnet på en professor ett ämne för frustande och låg plebejisk munterhet. Blotta namnet Nietzsche, som hade uppehållit detta hopp om något övermänskligt för mänskligheten, skrattades åt runt hela världen som om han blivit smittad av galenskap. En ny anda kom över hela folket, en anda av exercis, av spontan soldatmässig vaksamhet och demokratisk disciplin, som rörde sej till den svaga tonen av fjärran signalhorn. Människor började tala underligt om gamla och vanliga saker, om Englands grevskap, om dess tysta landskap, om moderskap och släktets halvt begravda religion. Döden lyste över landet som ett nytt dagsljus, och gjorde allt levande och synligt älskat. Och i närvaron av denna förfärliga aktualitet tycktes det, på ett eller annat sätt, som om t o m herr Bolce och eugenistbabyn var närmast ofattbart avläsgnas om nästan, om man får säga så, lustiga.
En sådan motvilja kräver en förklaring, och den kan ges i största korthet. Det fanns en provins i Europa som mer än någon annan hade bringat till perfektion den typ av ordning och framsyn som är ämnet för denna bok. Den hade länge varit modellstaten för alla dessa mer rationella moralister som i vetenskapen såg samhällets ordnade frälsning. Den låg, det måste erkännas, framför alla andra stater i fråga om sociala reformer. Alla systematiska sociala reformer var med erkänsla och stolthet lånade därifrån. Därför: när denna provins (Preussen) fann det bekvämt att utvidga sitt imperiesystem till den närliggande och neutrala staten Belgien, hade dessa vetenskapliga entusiaster ett privilegium som inte alltid erbjuds rena teoretiker. De hade förmånen att se sitt stora Utopia i arbete, i en mycket stor skala och mycket nära till. De behövde inte vänta, som andra evolutionära idealister, på det långsamma annalkandet av något som låg närmare deras drömmar, eller att lämna det bara som ett löfte till eftervärlden. De behövde inte vänta på den som på ett avlägset ting likt visionen om en framtidsstat: utan de hade sett sitt Paradis i köttet. Och de var mycket tysta i fem år. Saken dog till slut, och stanken från den steg mot skyn.
Man kunde tänka sej att en så förskräcklig odör aldrig helt skulle lämna människornas minnen, men människornas minnen är ombytliga ting. Det kan vara så att dessa förvirrade bedragare allt eftersom kommer att samlas igen, och återigen försöka tro sina drömmar och misstro sina ögon. Det kan finnas någon vars kärlek till slaveri är så idealisk och osjälvisk att de är lojala mot det även i sitt nederlag. Var än ett fragment från denna brutna kedja hittas, kommer de att upptäckas omfamnande den.
Men det finns gränser i den eviga nåden mot den som först blivit bedragen och den andra gången bedrar sej själv. De har sett sina vetenskapliga och organisatoriska förebilder spela sin roll till lands och till sjöss: visa sin kärlek till bildning vid Louvain och sin kärlek till humaniteten vid Lille. Och åtminstone för en tid har de trott sina sinnens vittnesbörd. Och om de inte tror dem nu, skulle de inte tro ens om någon återuppstod från de döda, om än alla de miljoner som dog för att förstöra preussianismen stod upp och vittnade emot den. ör tidningsläsaren såg det emellertid ut som om namnen Metchnikoff och Steinmetz och Pearson snart skulle bli lika familjära som Robey och Lauder och Bard. Diskussioner om dessa eugenikauktoriteter och rapporter om kontroverserna på eugenikkongresserna fyllde oräkneliga spalter. Det faktum att mr Bolce, skaparen av de perfekta prenatala förhållandena, senare drogs inför rätta för att ha hållit sin egen lägenhet i förhållanden av smuts och försummelse, kastade endast en lätt och tillfällig skugga över denna fantastiska vetenskapliga gryning. Det vore meningslöst att återge några av de tusen vittnesbörden om dess triumf. Genom tingens natur, borde detta vara bokens längsta kapitel, eller snarare början på en annan bok. Den skulle genom otaliga exempel återge den triumferande populariseringen av rashygien i England.
Men faktum är att detta inte är första kapitlet utan sista. Och detta måste vara ett mycket kort kapitel, eftersom hela denna historia skars ner. En mycket underlig sak hände. England gick ut i krig. Detta skulle i sej självt ha varit ett tillräckligt irriterande störningsmoment i Eugenettes tidiga liv, och i den tidiga etableringen av rashygienen. Men ett mycket förfärligare och mer förvirrande faktum måste påpekas. Mot vem gick England ut i krig? England gick ut i krig mot Övermänniskan i hans eget hemland. England gick ut i krig mot just det land av vetenskaplig kultur från vilket själva idealet om Övermänniskan hade kommit. England gick ut i krig mot hela doktor Steinmetz, och antagligen mot minst hälften av doktor Pearson. England gick ut i krig mot födelseplatsen för 90% av de professorer som var profeterna om mänsklighetens nya hopp. På några få veckor var blotta namnet på en professor ett ämne för frustande och låg plebejisk munterhet. Blotta namnet Nietzsche, som hade uppehållit detta hopp om något övermänskligt för mänskligheten, skrattades åt runt hela världen som om han blivit smittad av galenskap. En ny anda kom över hela folket, en anda av exercis, av spontan soldatmässig vaksamhet och demokratisk disciplin, som rörde sej till den svaga tonen av fjärran signalhorn. Människor började tala underligt om gamla och vanliga saker, om Englands grevskap, om dess tysta landskap, om moderskap och släktets halvt begravda religion. Döden lyste över landet som ett nytt dagsljus, och gjorde allt levande och synligt älskat. Och i närvaron av denna förfärliga aktualitet tycktes det, på ett eller annat sätt, som om t o m herr Bolce och eugenistbabyn var närmast ofattbart avläsgnas om nästan, om man får säga så, lustiga.
En sådan motvilja kräver en förklaring, och den kan ges i största korthet. Det fanns en provins i Europa som mer än någon annan hade bringat till perfektion den typ av ordning och framsyn som är ämnet för denna bok. Den hade länge varit modellstaten för alla dessa mer rationella moralister som i vetenskapen såg samhällets ordnade frälsning. Den låg, det måste erkännas, framför alla andra stater i fråga om sociala reformer. Alla systematiska sociala reformer var med erkänsla och stolthet lånade därifrån. Därför: när denna provins (Preussen) fann det bekvämt att utvidga sitt imperiesystem till den närliggande och neutrala staten Belgien, hade dessa vetenskapliga entusiaster ett privilegium som inte alltid erbjuds rena teoretiker. De hade förmånen att se sitt stora Utopia i arbete, i en mycket stor skala och mycket nära till. De behövde inte vänta, som andra evolutionära idealister, på det långsamma annalkandet av något som låg närmare deras drömmar, eller att lämna det bara som ett löfte till eftervärlden. De behövde inte vänta på den som på ett avlägset ting likt visionen om en framtidsstat: utan de hade sett sitt Paradis i köttet. Och de var mycket tysta i fem år. Saken dog till slut, och stanken från den steg mot skyn.
Man kunde tänka sej att en så förskräcklig odör aldrig helt skulle lämna människornas minnen, men människornas minnen är ombytliga ting. Det kan vara så att dessa förvirrade bedragare allt eftersom kommer att samlas igen, och återigen försöka tro sina drömmar och misstro sina ögon. Det kan finnas någon vars kärlek till slaveri är så idealisk och osjälvisk att de är lojala mot det även i sitt nederlag. Var än ett fragment från denna brutna kedja hittas, kommer de att upptäckas omfamnande den.
Men det finns gränser i den eviga nåden mot den som först blivit bedragen och den andra gången bedrar sej själv. De har sett sina vetenskapliga och organisatoriska förebilder spela sin roll till lands och till sjöss: visa sin kärlek till bildning vid Louvain och sin kärlek till humaniteten vid Lille. Och åtminstone för en tid har de trott sina sinnens vittnesbörd. Och om de inte tror dem nu, skulle de inte tro ens om någon återuppstod från de döda, om än alla de miljoner som dog för att förstöra preusseriet stod upp och vittnade emot den.