Galningen och lagen (7)

Det andra som bör noteras är detta: att det bara är genom de förnuftiga människornas enighet vi kan döma ut denne man [galningen, övers. anm] som helt annorlunda.

Om han säger att ett träd är en lyktstolpe är han galen; men bara för att alla andra människor säger att det är ett träd. Om några människor trodde att det var ett träd med en lampa på, och andra trodde att det var en lyktstolpe bekransad med grenar och grönska, så skulle det handla om åsikter och grader; och han skulle inte vara galen, utan enbart extrem. Förvisso skulle han inte vara galen om ingen utom en botaniker kunde se att det var ett träd. Förvisso kunde hans fiender vara galnare än han, om ingen utom lykttändaren kunde se att det inte var en lyktstolpe.

Och på samma sätt är en människa inte imbecill om bara en rashygieniker tycker det. Vad som sedan skulle sättas i fråga vore inte den människans förnuft, utan förnuftet hos en botaniker eller en lykttändare eller en rashygieniker.

Den som kan döma ut den abnormt dumme är inte den abnormt smarte, som uppenbarligen är ett diskutabelt fall. Den som kan döma ut den abnormt dumme är den normalt dumme. Det är när han börjar säga och göra saker som inte ens dumma människor säger eller gör, som vi har rätt att behandla honom som undantaget och inte som regeln. Det är bara för att ingen av oss påstår oss vara mer än människor, som vi har auktoritet att behandla honom som någonting mindre.

Galningen och lagen (6)

Nu måste två saker i detta fall noteras först av allt: För det första - att vi endast kan döma galningen till en allmän dom, eftersom vi bara känner hans allmänna natur.

Alla kriminella, som gör särskilda saker av speciella skäl (saker och skäl som alltid är begripliga, hur kriminella de än är), har mer och mer blivit dömda för sådana särskilda handlingar under särskilda och passande lagar ända sedan Europa började bli en civilisation - och fram till det enastående och nutida återinförandet av barbariet genom sådana saker som det Obestämda Straffet. Om det ska jag tala senare; det är tillräckligt för denna diskussion att peka ut nakna fakta.

Det är ett naket faktum att varje vilde, varje sultan, varje fredlös baron, varje bandithövding alltid har använt detta instrument, det Obestämda Straffet, som nyligen har erbjudits oss som något högst vetenskapligt och humant. Alla dessa har, kort sagt, eftersom de var barbarer, hållit sina fångar fångna tills de (barbarerna) väljer att anse att fångarna är i ett tillräckligt passande sinnestillstånd för att få komma ut.

Det är också ett naket faktum att allt som har kallats civilisation eller framsteg, rättvisa och frihet, i närmare tre tusen år, har haft den allmänna inriktningen att behandla även fången som en fri man, i den meningen att något tydligt fall av något definierat brott behövde vändas emot honom. All lag har tillåtit den kriminella, inom några gränser eller andra, att diskutera med lagen, liksom Job tilläts, eller snarare utmanades, att diskutera med Gud.

Men den kriminelle är, bland civiliserade män, fälld av en lag för ett brott av ett alldeles enkelt skäl: att brottets motiv, liksom lagens mening, är begripligt för den allmänna intelligensen. En man straffas speciellt för att han är inbrottstjuv, och inte generellt för att han är en dålig människa - eftersom en människa kan vara inbrottstjuv utan att i alla andra avseenden vara en dålig människa. Inbrottshandlingen är straffbar eftersom den är begriplig.

Men när handlingar är obegripliga, kan vi bara hänföra dem till en allmän opålitlighet, och skydda oss emot dem genom en allmän kontroll. Om en människa bryter sej in i ett hus för att få ett stycke bröd, kan vi appellera till hans förnuft på olika sätt. Vi kan hänga honom för inbrottsförsök, eller också kan vi (vilket har gått upp för några djärva tänkare) ge honom ett stycke bröd. Men om han bryter sej in för att, låt oss säga, stjäla de avklippta bitarna från andra människors fingernaglar, då har vi en svårighet: vi kan inte föreställa oss vad han ska göra med dem, och därför kan vi inte så lätt föreställa oss vad vi ska göra med honom.

Om en skurk kommer in, i slängkappa och mask, och lägger lite arsenik i soppan, kan vi gripa honom och helt bestämt säga: "Du är skyldig till mord, och jag ska nu konsultera den lag under vilken vi lever för att se om denna vana inte är förbjuden." Men om mannen i samma slängkappa och mask hittas vid midnatt när han häller lite sodavatten i soppan, vad kan vi då säga? Vår anklagelse blir med nödvändighet en mer generell anklagelse: "Du verkar vara den sorts person som kommer att göra den här sortens saker." Och sedan kan vi stänga in honom.

Principen om det obestämda straffet är skapat av det obeslutsamma sinnet. Den passar den obegripliga skapelse som utgörs av galningen. Och till ingen annan än honom.

Galningen och lagen (5)

Av detta skäl, och det skälet enbart, står galningen utanför allmän lag. Detta är den avgrundsdjupa skillnaden mellan honom och den kriminelle. Den kriminelle erkänner fakta och tillåter oss därför att hänvisa till fakta. Vi kan arrangera fakta omkring honom så att han verkligen kan förstå att en överenskommelse är i hans eget intresse. Vi kan säga till honom: "Stjäl inte äpplen från detta träd; för annars kommer vi att hänga dej i trädet bredvid."

Men om en man verkligen tror att ett träd är en lyktstople och att det andra trädet är en fontän på Trafalgar Square, kan vi helt enkelt inte förhandla med honom alls. Det är uppenbart meningslöst att säga: "Stjäl inte äpplen från denna lyktstolpe, för annars kommer jag att hänga dej på denna fontän."

Om en människa förnekar fakta, finns det inget svar utom att stänga in honom. Han kan inte tala vårt språk: inte detta varierande verbala språk som ofta missar målet även beträffande oss, men detta enorma alfabet som består av sol och måne och grönt gräs och blå himmel i vilket vi möts, och genom vilket vi kan signalera till varandra.

Det unika geniet George Macdonald beskrev i en av sina konstiga historier två rymdsystem som överensstämde, så att där jag visste att det stod ett piano i en salong, visste du att det växte en rosenbuske i trädgården. Någonting av detta slag är i stora eller små avseenden fallet med galningen. Han kan inte få rösträtt, för han är medborgare i ett annat land. Han är utlänning. Nej, han är en invasionstrupp och en fiende, för staden han bor i har blivit påtvingad oss.

Galningen och lagen (4)

Jag menar inte att alla galna vanföreställningar är lika konkreta som denna, även om somliga är ännu mer konkreta. Att tro att din egen kropp är glas är ett mer vågat förnekande av verkligheten än att tro att ett träd är en glaslampa på toppen av en stolpe. Men alla verkliga vanföreställningar har inom sej detta oföränderliga påstående: att det som inte finns finns.

Skillnaden mellan oss och galningen handlar inte om hur saker ser ut eller hur de borde se ut, utan om vad de självklart är. Galningen säger inte att han borde vara kung, det kunde Perkin Warbeck säga. Galningen säger inte att han är lika vis som Shakespeare, det kunde Bernard Shaw säga. Galningen säger att han är Shakespeare.

Galningen säger inte att han är gudomlig i samma mening som Kristus, det kunde R J Campbell säga. Galningen säger att han är Kristus.

I alla dessa fall är skillnaden en skillnad som gäller vad som finns där; inte en skillnad som rör vad som borde göras av det.

Galningen och lagen (3)

Galningen är inte den som föraktar världen. Helgonet, den kriminelle, martyren, cynikern, nihilisten kan allesammans förakta världen fullständigt förnuftigt. Och t.o.m. om sådana fanatiker skulle förstöra världen, är världen skyldig dem en helt rättvis rättegång i enlighet med bevis och allmän lag. Men galningen är inte den som föraktar världen, han är den som förnekar den.

Anta att vi alla stode runt ett fält och tittade på ett träd i mitten av det. Det är alldeles sant att vi alla ser det (som dekadenterna säger) ur oändligt olika synvinklar: det är inte poängen; poängen är att vi alla säger att det är ett träd.

Anta, om du vill, att vi alla är poeter, vilket verkar otroligt; så att var och en av oss kunde förvandla sin aspekt till en levande bild åtskild från trädet. Anta att någon säger att det ser ut som ett grönt moln och en annan att det ser ut som en grön fontän, en tredje att det ser ut som en grön drake och en fjärde att det ser ut som en grön ost. Faktum kvarstår: att alla säger att det ser ut som alla dessa saker. Det är ett träd.

Inte heller är någon av poeterna det minsta galna p.g.a. några åsikter de kan tänkas utforma, om än aldrig så yra, kring trädets funktioner eller framtid. En konservativ poet kan tänkas vilja klippa trädet, en revolutionär poet kan tänkas vilja bränna upp det. En optimistisk poet kan vilja göra trädet till en julgran och hänga ljus i det. En pessimistisk poet kan vilja hänga sej själv i det. Men ingen av dessa personer är galen, ty de talar allesammans om samma sak.

Men det finns en annan människa som talar förskräckligt om något helt annat. Där har vi ett monstruöst undantag i mänskligheten. Varför han är så vet vi inte, en ny teori säger att det är ärftlighet och en äldre teori att det är djävlar. Men i vilket fall som helst är dess anda den anda som förnekar, den anda som verkligen förnekar verkligheter. Detta är mannen som tittar på trädet och inte säger att det liknar ett lejon, utan att det är en stolpe.

Galningen och lagen (2)

Rashygienikerna har, som ett första steg, utvidgat dårhusets gränser. Låt oss ta detta som vår definitiva startpunkt och fråga oss själva vad galenskap är, och vad dess grundläggande relation till det mänskliga samhället är.

Nu kan man ofta höra en rå juvenil skepticism, som hämmar all tankeverksamhet med slagord, anmärka att de galna bara är minoriteten, och de kloka bara majoriteten. Det finns en stilig exakthet i sådana människors nonsens: de verkar missa poängen genom ren magik.

De galna är inte en minoritet eftersom de inte utgör en korporation, och detta är vad deras galenskap innebär. De kloka är inte en majoritet, de är mänskligheten. Och mänskligheten (som dess namn kunde tyckas implicera) är en art, inte en grad.

Så långt som galningen skiljer ut sej, skiljer han ut sej från alla minoriteter och majoriteter i fråga om art. Galningen som tror att han är en kniv kan inte ha ett partnerskap tillsammans med den andre som tror att han är en gaffel.

Det finns ingen mötesplats utanför förnuftet, det finns inget värdshus på dessa vilda vägar utanför världen.

Galningen och lagen (1)

Det moderna onda, har vi sagt, rör sej i stort sett om detta: att människor inte ser att undantaget bekräftar regeln. Därför kan det vara rätt eller orätt att döda en mördare, men att det möjligen kan vara rätt att döda en mördare kan bara bero på att det är fel att döda en människa.

Om bödeln, efter att ha börjat med att hänga mördaren, fortsatte med att hänga vänner och släktingar efter tycke och smak, skulle han (intellektuellt sett) göra den förste ohängd, även om den förste kanske inte skulle tycka det. Och därför, om du säger att en galning är otillräknelig, implicerar du att en förnuftig man är fullt ansvarig. Han är ansvarig för galningen.

Och rashygienikernas och andra fatalisters försök att behandla alla människor som otillräkneliga är den största och plattaste dårskapen i filosofin. Rashygienikern är tvungen att behandla alla, inklusive sej själv, som ett undantag från en regel som inte finns.

Anarkin från ovan (6)

Detta är till att börja med den historiska atmosfär där detta ting föddes. Det är en besynnerlig atmosfär, och lyckligtvis är det inte sannolikt att den varar länge. Verkliga framsteg har samma relation till den som en lycklig flicka som skrattar har till en hysterisk flicka som aldrig kan sluta skratta. Men jag har beskrivit denna atmosfär först eftersom det är den enda atmosfär där något sådant som rashygienlagen kan föreslås bland människor. Alla andra tidsåldrar skulle ha ställt den till svars på något sätt, hur akademiskt eller trångsynt det än skulle ha skett.

Den lägste sofist i de grekiska skolorna skulle ha kommit ihåg tillräckligt mycket av Sokrates för att tvinga rashygienikern att åtminstone tala om huruvida Midias segregerades för att han var möjlig att bota eller för att han var obotlig. Den enklaste tomist i de medeltida klostren skulle ha förnuft nog att se att man inte kan diskutera galningen när man inte har diskuterat människan. Den mest uggleliknande kalvinistkommentator på 1600-talet skulle be rashygienikern att förlika bibeltexter som hånar dårar med andra bibeltexter som prisar dem. Den tristaste affärsinnehavaren i Paris år 1790 skulle ha frågat vad mänskliga rättigheter var, om de inte inkluderade älskarens, makens och faderns rättigheter.

Det är bara i vårt eget "Partikulär-London" (som herr Guppy sa om dimman) som små figurer kan framstå som så stora i vattenångan, och t.o.m. beblanda sej med helt annorlunda figurer och få skepnaden av en folksamling. Men framför allt har jag uppehållit mej vid den teleskopiska karaktären på dessa skymningsavenyer för att om läsaren inte inser hur elastiska och obegränsade de är, kommer han helt enkelt inte att tro på de ohyggligheter vi måste bekämpa.

En av dessa visa gamla sagor som kommer från ingenstans och frodas överallt, berättar hur en man kom att äga en liten magisk maskin lik en kaffekvarn, som skulle mala fram vad han än ville när han sa ett ord och sluta mala när han sa ett annat. Efter att ha utfört underbara ting (som jag önskar att mitt samvete skulle tillåta mej att lägga in i denna bok som utfyllnad) blev kvarnen slutligen bara tillfrågad om några saltkorn till officersmässen på ett lastskepp, för salt är överallt urtypen för lyx och utsvävning i det lilla, och skepparhistorier ska alltid tas med en nypa sådant.

Mannen kom ihåg ordet som startade saltkvarnen, men när han skulle försöka säga ordet som skulle stoppa den kom han plötsligt ihåg att han hade glömt det! Det stora skeppet sjönk, lastat och glittrande upp till masttopparna med salt, lik de arktiska isbergen, men den galna kvarnen malde fortfarande på havsbottnen, där alla sjömännen låg drunknade.

Och detta (så säger oss denna saga) är varför de stora världshaven har en bitter smak. För sagorna visste vad de moderna mystikerna inte fattar, att man inte utan eftertanke bör släppa lös vare sej det övernaturliga eller det naturliga.

Anarkin från ovan (5)

Ett annat fall - av hundratals - är den lösa utvidgningen av ärekränkningens och förtalets ide.

Förtalsmål har inte längre fler spår av den gamla och rättfärdiga vreden mot en man som bar falskt vittnesbörd mot sin nästa än "grymhetsmål" har av den gamla och rättfärdiga skräcken inför föräldrar som hatade sitt eget kött och blod. Ett ärekränkningsmål har blivit en av de mindre atletiska rikemännens sporter - en variation på att spela turspelet backara.

En uppburen sångerska fick skadestånd för att en sång blev kallad "vulgär", vilket är som om jag kunde bötfälla min granne eller sätta honom i fängelse för att han kallat min handstil "rococo". En politiker fick betala enorma skadestånd för att han sagts tala till barn om skattereformen, som om detta förföriska ämne skulle ha fördärvat deras dygd likt en fräckis.

Ibland definieras förtal som vad som helst som var ämnat att skada en människas affärer, och i så fall skulle varje ny affärsman som kallar sej själv handelsman förtala handelsmannen mittemot.

Allt detta, säger jag, är anarki, för det är klart att dess företrädare saknar all distinktionsförmåga eller känsla för proportioner, genom vilka de skulle kunna dra gränsen mellan att kalla en kvinna för "populär sångerska" och att kalla henne "ett (dåligt) stycke". Eller mellan att anklaga en man för att leda barn till skyddsrum och för att anklaga honom för att leda dem till synd och skam.

Men den springande punkten jag måste återvända till är denna: att det inte nödvändigtvis eller speciellt rör sej om en anarki i befolkningen. Det är en anarki i regeringsorganen. Det är domstolarna - den härskande klassens röst - som inte kan skilja mellan grymhet och vårdslöshet. Det är dess domare (och de mycket undergivna juryerna) som inte kan se skillnaden mellan åsikter och förtal.

Och det är de högt placerade och högt betalda experterna som har givit oss den första rashygienlagen och lagen om psykisk svaghet, som visar oss att de inte kan se skillnad på en galen och en vettig människa.

Anarkin från ovan (4)

Ett sista exempel, som kan skissas mer kortfattat, kan man finna i detta allmänna faktum: att definitionen av nästan varje brott har blivit mer och mer otydlig, och sprider sej som ett utplattat och uttunnat moln över större och större landskap.

Grymhet mot barn skulle man ha trott var något lika omisskännligt, ovanligt och ohyggligt som mord på föräldrar. Men i sin tillämpning har den kommit att täcka nästan varje försummelse som kan ske i ett hushåll som har det knapert ställt. Den enda distinktionen är naturligtvis att det som hänt bestraffas hos de fattiga, som oftast inte kunde hjälpa det, men inte hos de rika, som oftast kunde.

Men detta är inte poängen jag är ute efter just nu. Poängen här är att ett brott vi alla instinktivt förbinder med Herodes på menlösa barns blodiga natt har kommit förfärligt nära att bli applicerbart på Maria och Josef när de förlorade sitt barn i templet. I ljuset av ett fall som skedde ganska nyligen (den erkänt snälla mamman som nyligen fängslades för att hennes erkänt friska barn inte hade vatten att tvätta sej i), tror jag inte att någon kommer att kalla detta för en illegitim litterär överdrift.

Nu är detta exakt som om all den förfäran och tunga bestraffning som i de enklaste stammar tillämpades på fader- och modermord, nu kunde tillämpas på en son som utfört en handling som kunde antas ha oroat hans far och så påverkat hans hälsa negativt. Få av oss vore säkra.

Anarkin från ovan (3)

Nu är det ju alldeles klart att en regering bör ha och måste ha samma rätt att då och då använda exceptionella metoder, som privathushållet har att picknicka eller vara uppe hela natten på nyårsafton. Staten är liksom medborgaren vid sina sinnens fulla bruk om den kan behandla sådana undantag som undantag. Sådana desperata åtgärder kanske inte ens är riktiga, men sådana åtgärder är uthärdliga så länge de erkänns som desperata.

Sådana fall är naturligtvis matkommunism i en belägrad stad, det officiella förnekandet av en arresterad spion, privatlivets tillfälliga underkastelse under krigslagar, kommunikationernas avskärande under en farsot, eller samväldets djupaste förnedring, användningen av en nations soldater emot inte främmande soldater utan mot deras egna revolterande bröder. Av dessa undantag är somliga berättigade och somliga inte, men alla är rättfärdigade endast i den utsträckning de ses som undantag. Den moderna världen är galen, inte så mycket för att den erkänner det onormala som för att den inte kan återfinna det normala.

Vi ser detta i den vaga utvidgningen av påföljder som t.ex. fängelsestraff; ofta föreslår just de reformatorer som erkänner att fängelse är dåligt för människor att man ska reformera dem genom lite mer fängelser. Vi ser det i paniklagstiftningar som den efter vita slavhandelskräcken, när pryglets tortyr återupplivades för alla slags illa definierade och vaga och brokiga typer av människor.

Våra förfäder var aldrig så dåraktiga, ens när de var torterare. De sträckte ut människan på sträckbänken. De sträckte inte ut sträckbänken som vi gör. När människor började bränna häxor kunde de se häxor överallt - eftersom deras sinnen var fixerade vid trolldom. Men de såg inte saker att bränna överallt, eftersom deras sinnen ändå var rörliga. Medan de band någon mycket impopulär häxa vid bålet, med den uppriktiga övertygelsen att hon var en andlig tyrann eller själva pesten, sa de inte till varandra: "Lite häxbränning är vad min moster Susann behöver, för att bota henne från att förtala folk", eller "Några av de här risknippena skulle göra kusin Jakob gott, och lära honom att sluta leka med stackars flickors känslor."

Nu är namnet på allt detta anarki. Den inte bara är ovetande om vad den vill, men den vet inte ens vad den hatar. Den förökar sej hejdlöst i den mer amerikanska sortens engelska tidningar. När denna nya sorts "nya engelsman" bränner en häxa sätts hela prärien i brand. Dessa människor har inte de doktrinära tidsåldrarnas beslutsamhet och objektivitet. De kan inte begå en monstruös handling och fortfarande se den som monstruös. När de än gör ett spår gör de ett hjulspår. De kan inte hejda sina egna tankar, trots att deras tankar går åt helvete.

Anarkin från ovan (2)

Anarki är det sinnestillstånd eller allmänna tillstånd där man inte längre kan hejda sej själv. Den innebär förlusten av den självkontroll som kan återvända till det normala. Den är inte anarki för att människor tillåts uppror, extravagans, experiment, risk. Den är anarki när människor inte kan avsluta dessa saker.

Det är inte anarki hemma om hela familjen sitter uppe hela natten på nyårsafton. Det är anarki hemma om familjemedlemmar sitter uppe längre och längre i månader efteråt.

Det var inte anarki i den romerska villan när slavarna under saturnalierna blev herrar och herrarna slavar. Det var (ur slavägarens synvinkel) anarki om slavarna efter saturnalierna fortsatte uppföra sej på ett saturnaliskt sätt, men det är uppenbart av historien att de inte gjorde det.

Det är inte anarki att ha en picknick, men det är anarki att glömma alla måltider. Det skulle, tror jag, vara anarki om vi (enligt någras äckliga förslag) när vi ville skulle hugga vad vi ville från skafferiet. Det är det sätt svin skulle äta på om de hade skafferier; de har inga fasta fester, de är ovanligt progressiva, de är svin.

Det är denna oförmåga att vända tillbaka till rationella begränsningar efter en legitim extravagans som är den verkligt farliga oordningen. Den moderna världen är som Niagara. Den är storslagen men inte stark. Den är lika svag som vatten, som Niagara. Invändningen mot ett vattenfall är inte att den är bedövande eller farlig eller destruktiv; det är att den inte kan hejda sej.

Nu är det klart att detta slags kaos likaväl som ett samhälle kan besitta de krafter som styr ett samhälle. Och i det moderna England är det de styrande krafterna som är besatta av det - som verkligen är besatta av djävlar. Frasen, i sin sunda gamla psykologiska mening, är inte alltför stark. Staten har plötsligt och tyst blivit galen. Den talar nonsens, och den kan inte sluta.

Anarkin från ovan (1)

En tyst anarki äter upp vårt samhälle. Jag måste stanna en stund vid det uttrycket, eftersom anarkins sanna natur oftast missförstås.

Det är inte på minsta sätt nödvändigt att anarki skulle vara våldsam, inte heller är det nödvändigt att den skulle uppträda underifrån. En regering kan bli anarkistisk likaväl som folket. Den mer sentimentala delen av Tory-partiet använder ordet anarki som ett rent skällsord för revolt, men missar då en mycket viktig intellektuell distinktion. En revolt kan vara felaktig och katastrofal, men inte ens när det är fel att göra revolt innebär den anarki. När den inte är självförsvar är den ett maktövertagande. Den siktar på att sätta en ny regim i den gamlas ställe. Och eftersom den inte kan vara anarkistisk i grunden (eftersom den har ett mål), kan den absolut inte vara anarkistisk beträffande metoden, för människor måste organiseras när de slåss, och en rebellarmés disciplin måste vara lika god som den kungliga arméns.

Denna djupa distinktion måste hållas klar i minnet. Tänk för symbolikens skull på de två stora andliga berättelser som, antingen vi räknar dem som myter eller mysterier, så länge har varit de två gångjärnen för all europeisk moral. Den kristne som är böjd att i allmänhet sympatisera med konstitution och auktoritet kommer att tänka på revolt i skepnad av Satan, rebellen mot Gud. Men Satan, fastän förrädare, var ingen anarkist. Han gjorde anspråk på kosmos´ krona, och hade han segrat skulle han ha förväntat sej att hans rebellänglar skulle sluta revoltera.

Å andra sidan kan den kristne vars sympatier mer allmänt ligger hos de förtrycktas rättfärdiga självförsvar snarare tänka på Kristus själv som trotsar översteprästerna och gisslar de rika köpmännen. Men vare sej Kristus var (som några säger) socialist eller inte, var han verkligen ingen anarkist. Kristus gjorde, liksom Satan, anspråk på tronen. Han ställde en ny auktoritet emot en gammal auktoritet, men han ställde upp den med positiva befallningar och en begriplig plan.

I det ljuset skulle alla medeltida människor - ja, i själva verket alla människor fram till för en liten tid sedan - ha bedömt frågor som inkluderar uppror. John Ball skulle ha erbjudit sej att slå ner regeringen för att den var en dålig regering, inte för att den var en regering. Rikard II skulle ha klandrat Bolingbroke för att vara inte fridstörare utan upprorsanförare. Anarki är alltså, i den användbara meningen av ordet, något som är helt skilt från varje revolt, rättfärdig eller orättfärdig. Anarkin är inte nödvändigtvis ilsken, den är inte ens nödvändigtvis plågsam, åtminstone inte under sina första stadier. Och, som jag sa tidigare, den är ofta helt och hållet tyst.

De första hindren (7)

Vad resten beträffar, finns det utan tvivel en enorm massa vettiga fast ganska tanklösa människor, vars djupt rotade känsla är att varje djup förändring i vårt samhälle på något sätt måste vara oändligt avlägsen. De kan inte tro att människor i hattar och rockar som dem själva kan förbereda en revolution, och hela deras viktorianska filosofi har lärt dem att sådana transformationer alltid är långsamma. Och därför tänker de, när jag talar om eugeniklagstiftningen, eller eugenikstatens ankomst, på allt detta som någonting likt en tidsmaskin, något som, bra eller dåligt, kommer att passa bra för deras barnbarns barnbarn, människor som ju kan vara mycket annorlunda än de själva och kanske kommer att gilla det - och i vilket fall som helst är mycket avlägsna släktingar.

På allt detta har jag till att börja med ett mycket kort och enkelt svar. Eugenikstaten har börjat. Den första lagen om rashygien har redan sjösatts av detta lands regering, och det passerade genom underhuset med applåder från de båda stora partierna. Denna första lag om rashygien klargör grunden och kan sägas proklamera en negativ rashygien, men den kan inte försvaras, och ingen har försökt försvara den utom med rashygieniska teorier.

Jag ska kalla den "dumhetslagen" både för korthets skull och för att beskrivningen är helt korrekt. Den är, helt enkelt och bokstavligt, en lag för att som galningar spärra in människor som ingen doktor skulle gå med på att kalla galna. Det kan räcka om en eller annan doktor kallar dem dumma. Eftersom det knappast finns någon människa som denna term inte har applicerats på av hennes egna vänner och släktingar vid ett eller annat tillfälle (om inte hennes vänner och släktingar varit beklagansvärt tröga), kan vi klart se att denna lag, likt den tidiga kristna kyrkan (som den emellertid uppvisar vissa olikheter med) är ett nät som omfattar alla sorter.

Vi ska inte tro att vi har en striktare definition inbyggd i lagen. I själva verket var den första definitionen av mycket lösare och vagare än frasen "svagsinthet" i sej själv. Den utgör ett stycke av gäspande idioti om "personer som, fastän kapabla att tjäna sitt uppehälle under goda omständigheter" (som om någon kunde tjäna sitt uppehälle om omständigheterna för detta vore direkt dåliga!) icke desto mindre inte är "kapabla att sköta sina affärer tillräckligt väl"; vilket är exakt vad hela världen och hans fru säger om sina grannar över hela planeten!

Men eftersom en sådan oförmåga till någon form av tankeverksamhet nu anses som statsmannaskap, är det inte så väldigt nymodigt med en sådan suddig skiss. Vad som är nymodigt och vad som är vitalt är detta: att försvaret för denna knasiga tvångslag är ett rashygieniskt försvar. Det inte bara sägs helt öppet, utan hävdas med största iver, att målet för detta mått och steg är att hindra varje person som dessa propagandister händelsevis inte tycker är intelligent från att ha fru och barn!

Varje tjurig luffare, varje blyg arbetare, varje excentrisk bonde kan lätt försättas i omständigheter som utformats för mordbenägna galningar. Detta är situationen, och detta är poängen. England har glömt feodalstaten, den befinner sej i industristatens sista anarki; det ligger mycket i herr Bellocs teori att den servilt närmar sej tjänstestaten; den kan för närvarande inte uppnå distributionsstaten och har nästan helt säkert missat den socialistiska staten. Men vi lever redan under eugeniststaten, och ingenting återstår oss mer än uppror.

De första hindren (6): De namnlösa kontroversialisterna

Till sist har vi en grupp kontroversialister som är så hopplösa och futila att jag helt har misslyckats med att komma på ett namn för dem. Men när än någon försöker argumentera rationellt för eller emot något existerande och igenkännbart ting, t.ex. lagar om rashygien, finns det alltid folk som börjar pajkastningen om socialism och individualism, och säger: "Du sätter dej emot all statlig inblandning; jag håller på statlig inblandning. Du är en individualist; jag å andra sidan" o.s.v.

På detta kan jag bara, med hjärtbrustet tålamod, att jag inte är en individualist, men en fattig, syndig men döpt journalist som försöker skriva en bok om eugeniker, som han mött åtskilliga av, medan han aldrig mött en individualist och på intet sätt är säker på att han skulle känna igen en sådan om han gjorde det. Kort sagt förnekar jag inte, utan vill starkt bekräfta, statens rätt att ingripa för att bota ett stort ont. Vad jag säger är att i detta fall skulle staten ingripa för att skapa ett stort ont, och att jag inte tänker vända mej från diskussionen kring denna direkta fråga till bottenlösa grubblerier om socialism och individualism, eller om de relativa fördelarna med att alltid svänga till höger och alltid svänga till vänster.

De första hindren (5): Precedenterna och Strävarna

Sedan finns de som jag kallar Precedenterna, som det vimlar av särskilt i Parlamentet. De representeras bäst av den allvarliga tjänsteman som häromdagen sa att han inte kunde förstå klagomålen på lagförslaget om sköra personer, eftersom den bara utvidgade principerna i de gamla lagarna om vansinne. Till vilket man återigen bara kan svara: "Precis. Den bara utvidgar principerna i vansinneslagarna till personer utan minsta spår av vansinne." Detta ljushuvud till politiker hittar en gammal lag om, låt oss säga, att hålla spetälska i karantän. Han ändrar helt enkelt ordet "spetälska" till "långnästa" och säger frankt att principen är densamma.

Kanske är de svagaste av alla dessa hjälplösa personer de som jag har kallat Strävarna. Priset bland dem tar en annan parlamentsledamot som försvarade samma lagförlag som "ett ärligt försök" att hantera ett stort ont: som om någon hade rätt att tvinga in och förslava sina medmänniskor som ett slags kemiskt experiment, i ett tillstånd av vördnadsfull agnosticism beträffande vad det kunde mynna ut i. Men denna fåniga anmärkning, att man med vilja kan införa inkvisitionen eller terrorn, och sedan vagt förtrösta på hoppet om framtiden, kommer jag att behöva ta itu med på större allvar i ett av de följande kapitlen. Här är det tillräckligt att säga att det bästa en ärlig Strävare kunde göra vore att göra ett ärligt försök att ta reda på vad han gör. Och att inte göra något annat förrän han har kommit på det.

De första hindren (4): Autokraterna

Jag hade tänkt kalla nästa sorts vidskepliga människor Idealisterna; men jag tror att detta implicerar en ödmjukhet inför det allmänna goda som de knappast visar, så jag kallar dem Autokraterna. De är de människor som i allmänhet försöker få oss att förstå att varje modern reform kommer att "fungera" väl, eftersom de själva kommer att vara med och övervaka. Var de ska vara, och hur länge, förklarar de inte särskilt tydligt.

Jag invänder inte mot att de ser framåt mot tallösa liv efter varandra, ty detta är skuggan av ett mänskligt eller gudomligt hopp. Men inte ens en teosof förväntar sej att vara en hel massa människor på en gång. Och dessa människor påstår sej helt uppenbart vara ansvariga för en hel rörelse efter att den har lämnat deras händer. Varje person lovar att vara omkring tusen poliser.

Om du frågar dem hur det eller det kommer att fungera, svarar de: "Å, jag skulle verkligen insistera på detta" eller "Jag skulle aldrig gå så långt som det", som om de kunde återvända till denna jord och göra vad inget spöke någonsin helt lyckats göra: tvinga människor att överge sina synder. Om detta är det nog att säga att de inte förstår en lags natur mer än en hunds. Om du släpper lös en lag, kommer den att göra som hunden gör. Den kommer att lyda sin egen natur, inte din. Den mening du lagt in i lagen (eller hunden) kommer att uppfyllas. Men du kommer inte att kunna uppfylla så mycket som ett fragment av något du har glömt att lägga in i den.

Tillsammans med sådana idealister går de märkliga människor som verkar anse att man kan helga och rena varje kampanj i all oändlighet genom att repetera de abstrakta dygders namn som dess bättre försvarare har i sinnet. Dessa människor kommer att säga: "Så långt som från att sikta mot slaveri, söker eugenikerna sann frihet, frihet från sjukdom och degeneration" o.s.v. Eller de säger: "Vi kan försäkra herr Chesterton att eugenikerna inte har någon intention att segregera de oskadliga; rättvisa och barmhärtighet är själva mottot för..." o.s.v.

Det kortaste svaret på detta är följande: Många som talar på detta sätt är agnostiker eller allmänt negativa till officiell religion. Anta att någon av dem sa: "Anglikanska kyrkan är full av hyckleri." Vad skulle han tro om mej om jag svarade: "Jag försäkrar dej att hyckleri fördöms av varje form av kristendom, och den förkastas särskilt av psalmboken"? Anta att han sa att den romerska kyrkan var skyldig till stora grymheter. Vad skulle han tro om mej om jag svarade: "Kyrkan är uttryckligen förpliktigad till ödmjukhet och barmhärtighet, och kan därför inte vara grym"?

Denna sorts människor behöver inte uppehålla oss länge.

De första hindren (3): Kasuisterna

Nästa sekt av vidskepliga motståndare är ännu mer irriterande. Jag har av självklara skäl kallat dem Kasuisterna.

Anta att jag säger: "Jag ogillar att kannibalismen utbreder sej i West End´s restauranger." Någon säger då säkert: "Nåja, när allt kommer omkring var ju drottning Eleanor kannibal när hon sög blod från sin makes arm."

Vad ska man säga till sådana människor? Man kan bara säga: "Ägna dej åt att suga förgiftat blod från folks armar, så ska jag tillåta dej att ge dej själv den ärorika titeln Kannibal."

I den här meningen säger folk om rashygien: "När allt kommer omkring, ifall vi avråder en skolpojke från att gifta sej med en galen negress med puckelrygg, är vi i själva verket eugeniker."

Återigen kan man bara svara: "Ägna er uteslutande åt sådana skolpojkar som hyser en naturlig attraktion för galna puckelryggiga negresser, så kan ni få ståta med titeln Eugeniker, desto mer som den titeln kommer att bli sällsynt."

Men förvisso måste vars och ens sunda förnuft säga honom att om eugeniker bara ägnade sej åt sådana extravaganta fall, skulle det kallas sunt förnuft och inte eugenik. Den mänskliga rasen har uteslutit sådana absurditeter i okända tidsåldrar, och har ännu aldrig kallat det rashygien.

Du kan kalla det spöstraff när du dunkar en man i ryggen, du kan kalla det tortyr när en människa tinar upp sina fingrar vid elden, men om du talar så där lite längre kommer du att sluta leva bland levande människor. Om ingenting mer än detta galna minimum av olycka vore inblandat, skulle det inte finnas något som Eugenikerkongressen - och absolut säkert ingenting i stil med denna bok.

De första hindren (2): Eufemisterna forts.

Nå, om någon anser dessa exempel vara extravaganta, ska jag hänvisa till två verkliga fall från den eugeniska diskussionen.

När Sir Oliver Lodge talade om "stuteriets" metoder, uttalade sej många rashygieniker mot den grova associationen. Men långt dessförinnan hade en av deras främsta förkämpar skrivit: "Vilket nonsens all denna utbildning är! Vem skulle kunna utbilda en rashäst eller en gråhund?" Vilket helt säkert antingen betyder ingenting alls, eller också just det mänskliga stuteriet.

Eller när jag skrev om hur människor skulle "giftas ihop med våld av polisen", blev en annan förfinad rashygieniker nästan entusiastisk i sin hjärtliga försäkran att något sådant aldrig hade föresvävat dem. Men bara några dagar därefter såg jag ett rashygieniskt uttalande om att staten borde utvidga sin makt på detta område. "Staten" kan bara vara det samfund som människor tillåter utföra tvångshandlingar, och "detta område" kan bara bli det sexuella urvalets område.

Jag menar det som mer än ett lättsinnigt skämt när jag säger att polisen i allmänhet kommer att finnas med på detta område. Men jag medger villigt att den polis som övervakar bröllop kommer att bli lik den polis som övervakar bröllopspresenter. Han kommer att vara civilklädd. Jag menar inte att en man i blått med hjälm kommer att släpa bruden och brudgummen till altaret. Jag menar att ingen som den mannen i blått är beordrad att arrestera kommer att våga komma ens i närheten av kyrkan.

Sir Oliver menade inte att människor skulle bindas i stall och ryktas av stalldrängar. Han menade att de skulle undergå en frihetsinskränkning som är t.o.m. mer infam för en människa. Han menade att den enda viktiga formuleringen för en eugeniker skulle vara: "Gjord av Smith av Jones". En sådan formulering är en av de kortaste i världen, och den gör förvisso processen kort med Eufemisterna.

De första hindren (1): Eufemisterna

Innan jag sätter igång med att diskutera dessa saker, finns det ett moln av frontsoldater, av harmlösa och förvirrade moderna skeptiker, som borde klaras av eller kylas ner innan vi kommer till debatten med heresins verkliga doktorer. Om jag sammanfattar mitt påstående så här: "Rashygien, som jag diskuterar här, innebär alldeles tydligt vissa människors kontroll över andras äktenskap och icke-äktenskap, och innebär troligen några fås kontroll över de mångas äktenskap och icke-äktenskap" - ja, då kommer jag först av allt att få den sorts svar som flyter som skummet på tekoppar och samtal. Jag kan grovt och snabbt dela in dessa preliminära motsägare i fem sekter, som jag kommer att kalla Eufemisternas, Kasuisternas, Autokraternas, Precedenternas och Strävarnas. När vi har svarat på de omedelbara protesterna från dessa goda, skrikande, kortsynta personer, kan vi börja göra rättvisa åt de intelligenser som verkligen ligger bakom hela idén.

De flesta eugeniker är Eufemister. Jag menar helt enkelt att korta ord skrämmer dem, medan långa ord lugnar dem. Och de är ytterst oförmögna att översätta det ena till det andra, hur uppenbart det än är att de betyder samma sak.

Säg till dem: "Medborgarens övertygande och till och med tvingande förmågor måste göra det möjligt för honom att se till att att livslängdens börda hos den föregående generationen inte blir oproportionerlig och oförsvarlig, särskilt hos kvinnorna" - säg detta till dem och de kommer att gunga lätt fram och tillbaka som spädbarnen som ska sova i sina vaggor. Säg till dem: "Mörda din mor", och de kommer att snabbt sätta sej upp. Ändå är de två meningarna, utifrån kall logik, exakt desamma.

Säg till dem: "Det är inte otroligt att det kan komma en tid när den trånga om än en gång användbara distinktionen mellan antropoiden homo och andra djur, som har modifierats i så många moraliska avseenden, kan modifieras också med hänsyn till den viktiga frågan om dietens expansion" - säg detta till dem, och en skönhet född av mumlande ljud kommer att sprida sej i deras ansikten. Men säg till dem, på ett enkelt, manligt, hjärtligt sätt: "Låt oss äta en människa!" och deras häpnad kommer att slå oss med häpnad.