Den obesvarade utmaningen (8)

Sedan jag prisat idén där det passar sej, kanske jag kan tillåtas att själv sammanfatta den för korthetens skull. Mr Wells´ poäng var denna: Vi kan inte vara säkra på hälsans ärftlighet, eftersom hälsa inte är en kvalite i sej själv. Den är inte en sak som hårfärg eller benlängd. Den är en relation, en balans. Du har en lång, stark man; men själva hans hälsa beror på att han inte är alltför lång för sin styrka. Du fångar en frisk, fullblodig vän; men själva hans hälsa beror på att han inte är alltför full av blod. Ett hjärta som är starkt för en dvärg kommer att vara svagt för en jätte; ett nervsystem som skulle döda en människa med spår av en särskild sjukdom kommer att stödja honom till de 90 om han inte har några spår av den sjukdomen. Men samma nervsystem skulle kunna döda honom om han gick till överdrift beträffande någon annan jämförelsevis hälsosam sak.

När vi därför ser att det finns till synes hälsosamma människor av alla sorter, är det uppenbart att om du parar två av dem, kan du t.o.m. producera en disharmoni av två harmonier som inte passar med varandra. Det är uppenbart att du inte kan vara mera säker på en god avkomma än du kan vara säker på en vacker ton om du spelar två fina melodier på samma gång på samma piano. Du kan vara ännu mindre säker i det mer delikata fallet som handlar om skönhet, om vilken rashygienikerna talar ganska mycket. Gift ihop två vackra människor, vars näsor tenderar mot det örnlika, och deras baby kan (för allt vi vet) vara ett troll med en näsa som en enorm papegoja. (Ja, jag känner faktiskt till ett fall av det slaget). Rashygienikern måste fastställa, inte resultatet av att fixera ett stabilt ting vid ett annat stabilt ting, utan vad som kommer att hända när ett vältande och snurrande ekipage kraschar in i ett annat.

Detta är den intressanta konklusionen. Det är på denna kunskapsnivå vi ombeds överge mänsklighetens universella moral. När vi har hindrat den älskande från att gifta sej med den olyckliga kvinna han älskar, när vi har letat rätt på en annan, förskräckligt frisk, kvinna åt honom, en som han inte älskar det minsta, inte ens då har vi något bindande bevis för att resultatet inte kan bli lika gräsligt och farligt som om han uppfört sej som en man av heder.

Den obesvarade utmaningen (7)

Även om jag måste betrakta detta tråkiga ämne i dess rakt logiska ordning, förefaller det mej som om denna del av fallet har avgjorts, och avgjorts på det mästerligaste sätt, av någon som har oändligt större rätt att tala om det än jag har. Vår press tycks ha ett perfekt genius för att passa ihop människor som inte passar ihop, och för att anbringa fel slags lovord och t.o.m. fel slags förolämpningar. Och precis som folk talar om Bernard Shaw som en otäck blinkande Pierrot, när han är den siste store Puritanen och verkligen tror på respektibilitet, precis som (si parva licet et c) de talar om mina paradoxer, när jag ägnar mitt liv åt att predika att truismer är sanna, precis på samma sätt tycks ett enormt stort antal tidningsläsare fått inpressat i sina skallar att mr H G Wells är en sträng och förfärlig eugenist med stora trollglasögon, som vill stoppa in oss alla i metallmikroskop och dissekera oss med metallverktyg. I verkligheten är mr Wells naturligtvis, långt ifrån att vara alltför bestämd, vanligen inte bestämd nog. Han är en absolut trollkarl vad gäller uppskattningen av atmosfärerna och , men hans svar är mer agnostiska än hans frågor. Hans böcker kommer att göra vad som helst utom att ropa. Och så långt ifrån att vara den sorts människa som skulle stoppa någon från att propagera, kan han inte ens stoppa dit en punkt. Han är inte rashygieniker nog att hindra den svarta pricken i slutet av en mening från att avla en rad små punkter...

Men detta är inte den entydiga blunder jag talade om. Den verkliga blundern är denna. Mr Wells förtjänar en tiara av kronor och en krans av medaljer av alla möjliga skäl. Men om jag, p.g.a. de offentliga finanserna, tvangs begränsa mej till att ge Mr Wells endast en medalj ob cives servatos, skulle jag ge honom en medalj för att han är eugenikern som förstörde eugeniken. Ty alla talade om honom, rätt eller fel, som en eugeniker, och han hade förvisso, vilket inte jag har, den övning och kulturtyp som erfordras för att betrakta saken i rent biologisk och inte i allmänt moralisk mening. Resultat var att han i sin fina bok Mänskligheten i vardande, där han oundvikligen kom att ta itu med problemet, kastade en intellektuell utmaning till eugenikerna som för mej tycks obesvarbar, men som, i vilket fall som helst, är obesvarad. Jag menar därmed inte att ingen avlägsen eugeniker kan ha skrivit om ämnet, för det är omöjligt att läsa allt som skrivs, särskilt eugeniska skrifter, men jag menar att de ledande eugenikerna skriver som om denna utmaning aldrig givits. Handsken ligger oupplockad kvar på marken.

Den obesvarade utmaningen (6)

Dessa är de fakta om ärftlighet som vem som helst kan se. Resultatet av dem är inte bara att en bom kan vara en miss - utan att en bom kan vara en träff. Om ett barn har sina föräldrars näsa (eller näsor) kan detta vara ärftlighet. Men om barnet inte har det, kan det också vara ärftlighet. Och liksom vi inte behöver ta lätt på ärftlighet för att två generationer skiljer sej åt, så behöver vi inte ta ärftlighet ett dugg mer på allvar för att två generationer liknar varandra. Saken finns där, men vi vet inte i vilka fall eller i vilka proportioner, och vi kan inte veta det.

Nu är det just här som den rejäla funktionsskillnaden mellan Dr Saleebys och min bransch visar sej. Han sysslar med att studera mänsklig hälsa och sjukdom som en helhet, i en anda av mer eller mindre upplysta gissningar, och det är helt naturligt att han skulle räkna med ärftlighet både här, där och överallt, liksom en man som klättrar i bergen eller seglar en båt räknar med väder utan att göra det klart ens för sej själv. En ytterst annorlunda attityd finns hos varje medveten människa som skriver om vilka lagar som borde genomdrivas eller om hur samväldet borde regeras.

Och när vi besinnar vilket enkelt faktum ett mord är, och hur tveksamma och till och med suddiga vi alla ändå blir vad gäller en mördares skuld, när vi besinnar vilken enkel handling en stöld är, och hur svårt det likväl är att döma och straffa de rika kommersiella pirater som stjäl det mesta, när vi besinnnar hur grymma och klumpiga lagarna kan vara även beträffande saker som är så gamla och enkla som De Tio Budorden - så kan jag helt enkelt inte föreställa mej någon ansvarig person föreslå en lagstiftning som grundar sej på vår splittrade kunskap och bottenlösa okunnighet om ärftlighet.

Den obesvarade utmaningen (5)

Detta är de tre första av ärftlighetens fakta. Att den existerar, att den är subtil och gjord av en miljon beståndsdelar, att den samtidigt är enkel och inte kan lösas upp i dessa beståndsdelar.

För att sammanfatta: du vet att det finns vin i soppan. Du vet inte hur många viner det finns i soppan, eftersom du inte vet hur många viner det finns i världen. Och du kommer aldrig att veta, eftersom alla kemister, alla kockar och alla människor med sunt förnuft säger dej att soppan är av en sort som aldrig kan analyseras kemiskt. Detta är en helt rättvisande parallell till det ärftliga elementet i den mänskliga själen.

Det finns många sätt på vilka man kan uppleva att det är vin i soppan, som t.ex. genom att plötsligt känna smaken av ens favoritvin; detta motsvarar att i en plötslig blixt se bilden av en gammal släkting du kände i ett ungt ansikte. Men inte ens då kan provsmakaren vara säker på att han inte smakar ett bekant vin bland många okända - eller ser en känd förfader bland en miljon okända förfäder.

Ett annat sätt är att blir full av soppan, vilket motsvarar fallet med dem som hävdar att de drivs till synd och död genom ett ärftligt öde. Men inte ens då kan den druckne vara säker på att det var soppan, inte mer än den traditionelle fylleristen som är säker på att det var laxen.

Den obesvarade utmaningen (4)

När jag nyss sa att jag trodde på häxor, men inte på häxuppsniffare, fastslog jag hela min inställning till denna uppfattning av ärflighet, denna halvformade filosofi om fruktan och omen, om förbannelser och konstiga upprepningar och mörker och blodsöden, som, predikad för dagens mänsklighet ofta är mer omänsklig än häxeriet självt. Jag förnekar inte att detta mörka element existerar, jag bekräftar bara att det är mörkt, eller med andra ord, att de som mest anstränger sej för att studera det uppenbarligen befinner sej i mörker. Jag skulle inte lita mer på Dr Karl Pearson när han jagar ärftlighet än när han jagar kätterier. Jag är fullt färdig att ge mina skäl för att tänka så, och jag tror att varje välbalanserad person, om han eller hon överväger dem, kommer att tänka som jag.

En person kan sägas veta eller inte veta en sak i två avseenden. Jag vet t.ex. aritmetik-ämnet, d.v.s. jag är inte bra på aritmetik, men jag vet vad det är. Jag är tillräckligt bekant med dess användning för att se absurditeten hos någon som säger: "en så vulgär fraktion kan inte nämnas i damers närvaro" eller "denna enhet är unionistisk, hoppas jag". När jag för ett ögonblick betraktar mej själv som en aritmetiker, kan jag säga att jag nästan ingenting vet om mitt ämne, men jag vet ämnet - jag vet det på gatan. Men det finns den andra sortens människa, som liknar dr Karl Pearson, som utan tvivel vet en enorm massa saker om sitt ämne, som utan tvivel lever i stora skogar av fakta som rör släktskap och ärftlighet. Men detta är inte på något sätt samma sak som att ha utforskat skogarna och funnit deras gränser. I själva verket hör de två sakerna vanligen ihop med två mycket olika sinnestillstånd. Jag betvivlar allvarligt huruvida den Kungl. Astronomen skulle skriva den bästa essän om relationen mellan astronomi och astrologi. Jag betvivlar att Geografiska Sällskapets president kan ge den bästa definitionen och historiken  i fråga om orden geografi och geologi.

Nu är det så att särskilt de som studerar ärftlighet förstår allt om sitt ämne utom sitt ämne. De var, antar jag, avlade och födda i detta patrulleringsområde, och har verkligen utforskat det utan att komma till dess ände. D.v.s. de har studerat allting utom frågan om vad de studerar. Nu påstår jag inte att jag förlitar mej enbart på mej själv när jag talar om för dem vad de studerar. Jag kallar, som ni kommer att se om en stund, in en stor man som själv har studerat det som vittne. Men till att börja med är ärftlighetens domän (för dem som ser dess gränser) ett slags triangel, omsluten på sina tre sidor av tre faktum.

Det första är att ärftlighet otvivelaktigt existerar, annars skulle det inte finnas något som släktdrag, och varje äktenskap skulle plötsligt kunna producera en liten neger. Det andra är att även enkel ärftlighet aldrig kan vara enkel; dess komplexitet måste vara bokstavligen ofattbar, för på det fältet kämpar ofattbara millioner. Men återigen: det finns aldrig enkel ärftlighet.  Det tredje är dessa oräkneliga forntida påverkningar och omedelbara erfarenheter som kommit tillsammans beroende på en kombination som är olik allt annat på denna jord. Det är en kombination som kombinerar. Den kan inte sorteras ut igen, inte ens på domedagen. Två helt olika människor har blivit ett kött i den mest heliga, fruktansvärda och oansvariga bemärkelse. Om en gyllenhårig skandinavisk flicka har gift sej med en mycket svartmuskig jude, kan den skandinaviska sidan av familjen säga att barnet har sin mors näsa eller sin mors ögon tills deras ansikten blir blå. De kan ändå aldrig säkert hävda att den svarthårige österlänningen inte är närvarande i varje drag, i varje tum. I spädbarnets person kan han mjukt ha dragit sin frus näsa. I spädbarnets person kan han delvis ha skuggat sin frus ögon.

Den obesvarade utmaningen (3)

Man måste, som jag redan påpekat, inte förneka ärftligheten för att stå emot en sådan lagstiftning - i varje fall inte mer än man måste förneka den andliga världen för att stå emot en häxbränningsepidemi. Jag medger att det kan finnas något som ärftlig svagsinthet. Jag tror att det finns något sådant som häxeri. Och eftersom jag tror att det finns andar, är jag genom rena förnuftsresonemang böjd att tro att det finns onda andar; och eftersom jag tror att det finns onda andar, är jag genom rena förnuftsresonemang böjd att tro att somliga människor blir onda av att syssla med dem.

Allt detta är ren rationalism; vidskepelsen (alltså den oresonabla avskyn och skräcken) är i den person som erkänner att det kan finnas djävlar men förnekar att det kan finnas satanister. Ändå skulle jag säkert bekämpa varje ansträngning att leta efter häxor, av en mycket enkel anledning, som är nyckeln till hela denna kontrovers. Anledningen är att det är en sak att tro på häxor, och en helt annan sak att tro på dem som sniffar efter häxor.

Jag har dock mer respekt för de gamla häxletarna än för eugenisterna, som far omkring och förföljer familjens dumhuvud; för häxletarna tog enligt sin egen övertygelse en risk. Häxor var inte de svagsinta utan de starka - de onda mesmeristerna, elementens regenter. Många häxjakter, rätt eller fel, tycktes för dem som utförde dem vara ett rättmätigt folkligt uppror mot ett utbrett andligt tyranni, ett syndens påvedöme.

Ändå vet vi att saken urartade till en rabiat och föraktlig förföljelse av de svaga och de gamla. Det slutade med att bli ett krig mot de svaga. Det slutade med att vara vad eugenisterna börjar med att vara.

Den obesvarade utmaningen (2)

Här är det nog lika bra att göra en paus för att avvärja ett möjligt missförstånd. Jag menar inte att du och jag inte kan se och i praktiken inte ser och personligen anmärker på den eller den excentriska eller genomsnittliga typ för vilken ordet "svagsint" kan vara ett mycket bekvämt ord, och som kan motsvara en genuin fast odefinierbar erfarenhet. På samma sätt kan vi tala, och talar, om den och den personen som "galet fåfäng", utan att vilja få två väktare att gå in och hämta personen. Men jag ber läsaren att alltid minnas att jag talar om ord, inte som de används i dagligt tal eller romaner, utan som de kommer att användas, och har använts, i försäkringar och certifikat, och i riksdagsbeslut.

Distinktionen mellan dessa två användningsområden är helt klar och praktisk. Skillnaden är att vi kan lita på att en romanförfattare eller talare försöker träffa och också ofta träffar målet; det är hedrande för dem att hatten passar, att typen känns igen, att de i litterär mening hänger rätt person. Men det är på intet sätt alltid i regeringars eller tjänstemäns intresse att hänga rätt person. Det faktum att de ofta tänjer ord för att täcka vissa fall är hela grunden till att vi alls har fixerade lagar eller fria institutioner.

Min poäng är inte att jag aldrig mött någon som jag skulle kalla svagsint, snarare än galen eller imbecill. Min poäng är att om jag vill göra ett syskonbarn arvlöst, driva bort en rival, tysta en utpressare eller bli av med en efterhängsen änka, så finns det ingenting i logiken som hindrar mej från att kalla även dem svagsinta. Och ju vagare anklagelsen är, desto mindre möjlighet har de att motbevisa den.

Den obesvarade utmaningen (1)

Dr Saleeby gjorde mej äran att hänvisa till mej i en av sina tal om detta ämne, och han sa att inte ens jag kan åstadkomma annat än ett svagsint barn utifrån svagsinta förfäder. Till vilket jag först av allt replikerar att han inte kan åstadkomma ett svagsint barn. Hela poängen med vårt argument är att denna fras inte innehåller något fixerat, oberoende av opinionen. Det finns något som mani, som alltid har segregerats; det finns något som idioti, som alltid har segregerats; men svagsinthet är en ny fras under vilken du skulle kunna segregera vem som helst.

Det är nödvändigt att denna grundläggande brist i bruket av statistik på något sätt kommer in i det moderna medvetandet. Människor måste bringas till insikt om, vilket säkerligen är enkelt nog, att det är meningslöst att ha exakta tal om de är exakta tal om en inexakt fras. Om jag säger "Det finns fem dumskallar i Acton", är det förvisso alldeles klart, även om ingen matematiker kan göra fem till detsamma som fyra eller sex, att det inte kommer att hindra dej eller någon annan från att hitta fem ytterligare dumskallar i Acton.

Nu är svagsinthet liksom dumhet en term som skiljer sej från ren galenskap i detta vitala avseende - att det i en mening är tillämpbart på alla människor, i en annan mening på de flesta människor, i en annan mening på väldigt många människor o.s.v.

Det är som om Dr Saleeby skulle säga: "Jag finner att fåfänga utan tvivel är ärftligt. Här har vi fru Jones, som var mycket känslig när hennes sonetter kritiserades, och jag fann hennes lilla dotter stå och spegla sej i en ny dress. Experimentet är avgörande, demonstrationen komplett; i första generationen finns det artistiska temperamentet - det är fåfänga, och i den andra generationen finns det klädsel - och det är fåfänga." Vi borde svara: "Min vän, allt är fåfänga, fåfänga och andlig irritation - särskilt när man tvingas lyssna till logik av er favorittyp. Vad är vitsen med att du genom experiment hos somliga människor finner vad vi genom förnuftet vet måste finnas hos alla?"

Den flygande auktoriteten (11)

Därför: när Dr Saleeby hävdar att en ung man som tänker gifta sej borde tvingas att skapa sin hälsobok som han ordnar sin bankbok, så är uttrycket vackert; men det visar i verkligheten inte var de två tingen sammanfaller och var de skiljer sej.

Till att börja görs det förstås alltför stort väsen av bankboken för att vara hälsosamt för vårt samvälde, och det är högst troligt att hälsoboken, genomförd under moderna förhållanden, snabbt skulle bli lika timid, lika snobbig och lika steril som den ekonomiska sidan av äktenskapet har blivit. I modernitetens moraliska atmosfär skulle de fattiga och de ärliga förmodligen drabbas värst om vi fäktar med hälsoböcker - precis som de gör när vi fäktar med bankböcker.

Men det finns en mer allmän aspekt: den verkliga poängen är skillnaden mellan de två. Skillnaden ligger i detta vitala faktum: att en penningstinn man vanligen tänker på pengar, medan en man vid god hälsa inte tänker på hälsa. Om den starke unge mannen inte kan visa fram sin hälsobok, är det av den helt enkla anledningen att han inte har någon. Han kan nämna någon extraordinär sjukdom han har, men varje hederlig människa förväntas göra det redan nu, vilket beslut som än följer på den kunskapen.

Hälsa är helt enkelt Natur, och ingen naturalist borde ha fräckheten att förstå det. Hälsa, skulle man kunna säga, är Gud; och ingen agnostiker har någon rätt att påstå sej känna honom. För Gud måste bland mycket annat innebära den mystiska och mångfaldiga balansen av allting, genom vilken de åtminstone är förmögna att stå rakt upp och uthärda; och alla vetenskapsmän som påstår sej ha uttömt ämnet den ultimata hälsan, kommer jag att kalla de mest underlägsna av alla religiösa fanatiker. Jag kommer att tillåta honom förstå galningen, för galningen är undantaget. Men om han säger att han förstår sej på den friska människan, så säger han att han känner Skaparens hemlighet.

För när du och jag än känner oss fullt friska, är vi helt oförmögna att räkna upp de delar som skapar denna mysteriösa enkelhet. Vi kan inte analysera en sådan frid i själen mer än vi i våra huvuden kan fatta hela det enorma och suddiga ekvilibrium genom vilket, med solar rytande som infernon och himlar tumlande omkring som bråddjup, han har hängt upp världen på ingenting. Vi drar därför slutsatsen att om inte den rashygieniska aktiviteten begränsas till monstruösa ting som manier, finns det ingen konstituerad eller konstituabel auktoritet som verkligen kan styra människor i ett fall där de i så stor utsträckning befinner sej på samma nivå.

När det gäller grundläggande mänskliga rättigheter kan ingenting vara ovanför Människan, utom Gud. En institution som påstår sej komma från Gud kan möjligen ha en sådan auktoritet, men detta är det sista anspråk som det vore sannolikt att rashygieniker skulle göra. En kast eller en profession som försöker styra människor i sådana fall liknar en människas högra ögas anspråk på att styra honom, eller hans vänstra bens anspråk på att springa iväg med honom. Det är galenskap.

Vi ska nu gå över till att diskutera huruvida det verkligen finns något i stil med rashygien att utföra, med all den glada förväntan vi kan ha kvar efter upptäckten att det inte finns någon som kan utföra det.

Den flygande auktoriteten (10)

En expert på sjukdomar kan existera, av den anledning vi redan har diskuterat när det gäller galenskap: för att experter bara kan uppstå utifrån exceptionella saker.

En parallell med vilken annan profession som helst kan klargöra poängen. Om jag anklagas för olaga intrång, kommer jag att fråga min advokat vilka av de lokala trottoarerna jag är förbjuden att promenera på. Men om min advokat efter att ha tagit sej an mitt fall bleve så exalterad att han insisterade på att bestämma vilka trottoarer jag skulle vandra på, eftersom han var samhällets vandringsrådgivare - då skulle den advokaten advocera förgäves. Om han insisterar på att promenera bakom mej genom alla landsbygdsvägar, och med sin promenadkäpp peka ut trevliga vägar och attraktiva genvägar, kommer jag lidelsefullt att vända mej mot honom och säga: "Sir, jag betalar er för er kunskap om ett visst pussel på latin och normandisk franska, som de kallar Englands lag, och ni har verkligen kännedom om den. Jag har aldrig haft något skäl i världen att anta att ni har kännedom om England. Om ni hade det, skulle ni lämna en människa ensam när han tittade på England."

Och som gränserna för advokatens speciella kännedom om promenerande, så är doktorns. Om jag faller över en stubbe och bryter benet, vilket är sannolikt nog, ska jag säga till advokaten: "Var snäll och hämta doktorn!" Jag ska säga det eftersom doktorn verkligen har en större kunskap om ett mindre område. Det finns bara ett visst antal sätt för ett ben att bli brutet på; jag känner inte till ett enda av dem och doktorn känner dem alla. Det finns något sådant som att vara expert på brutna ben. Men så länge de är obrutna, är ben en fråga om smak. Om doktorn verkligen har lagat mitt ben, kan han förtjäna en kolossal ryttarstaty på toppen av ett tidlöst mässingstorn. Men om han verkligen har lagat mitt ben, har han inte mer några rättigheter till det. Han får inte komma och lära mej hur jag ska promenera, för han och jag lärde mej det i samma skola: på dagis. Och det finns ingen större abstrakt sannolikhet för att doktorn ska promenera elegantare än jag än det finns beträffande frisören eller biskopen eller inbrottstjuven.

Det kan inte finnas en generell specialist; specialisten kan inte ha något slags auktoritet om han inte erkänner sin begränsning. Det kan inte finnas något som samhällets hälsorådgivare, eftersom det inte kan finnas något som en person som specialiserar sej på universum.

Den flygande auktoriteten (9)

Men den bestämda och diskutabla formen av allt detta summeras väl i frasen om "samhällets hälsorådgivare". Jag är säker på att de som talar så har nånting i sinnet som är större och mer upplysande än de andra två förslag vi har dryftat. De menar inte att alla medborgare skulle besluta, vilket bara skulle innebära den nuvarande vaga och dubiösa balansen. De menar inte att alla medicinskt utbildade skulle besluta, vilket skulle innebära en mycket mer obalanserad balans. De menar att man skulle kunna finna några få personer som hade en sammanhängande ordning och vision för en sund nation, liksom Napoleon hade en sammanhängande ordning och vision för en armé.

Det är kall anarki att säga att alla människor ska blanda sej i alla människors äktenskap. Det är kall anarki att säga att vilken doktor som helst kan mäta och välja ut vem som helst som han gillar. Men det är inte anarki att säga att några få stora rashygieniker skulle kunna stänga igen eller begränsa livet för alla medborgare, som barnflickor gör med en familj av barn. Det är inte anarki, det är tyranni; men tyranni är en användbar sak.

När vi frågar genom vilken process sådana människor skulle kunna väljas ut på ett säkert sätt, kommer vi åter tillbaka till det gamla dilemmat despotism, som betyder en person, eller demokrati som betyder personer, eller aristokrati som betyder favoriter. Men som vision är saken plausibel och t.o.m. rationell. Den är rationell och den är felaktig. Den är felaktig, helt bortsett från tesen att en expert på hälsa inte kan väljas ut. Den är felaktig eftersom en expert på hälsa inte kan existera.

Den flygande auktoriteten (8)

Alt detta presenterades kanske bäst av den distingerade doktor som skrev artikeln om dessa frågor i den sammansatta bok som herr Wells redigerade och kallade "Den Stora Staten". Han sa att doktorn inte längre skulle vara den rena omplåstraren av futtiga sjukdomar, utan, med hans egna ord, "samhällets hälsorådgivare." Detsamma kan uttryckas ännu skarpare och enklare med ordspråket att det är bättre att förebygga än att bota.

När jag kommenterade det, sa jag att det ledde till att man behandlar alla friska människor som om de vore sjuka. Författaren erkände att detta var sant, men la till att alla är sjuka. På vilket jag svarade att om alla är sjuka är alla hälsorådgivare det också och kan därför inte veta hur man botar detta minimum av sjukdom.

Detta är det grundläggande felet med hela den förebyggande medicinen. Att förebygga är inte bättre än att bota. Att hugga av en människas huvud är inte bättre än att bota hennes huvudvärk, det är inte ens bättre än att misslyckas med att bota den. Och det är samma sak om en människa är med i ett uppror, även om det är en morbid revolt. Att ta hjärtat ur henne genom slaveri är inte bättre än att lämna hjärtat i henne, även om du lämnar ett krossat hjärta.

Det är inte bara det att förebyggandet inte är bättre än botandet; förebyggandet är t.o.m. värre än sjukdomen. Förebyggandet innebär att bli invalid för livet, med den extra irritationen att må rätt bra. Jag vill be Gud, men verkligen inga människor, att bevara mej i alla mina verk.

Den flygande auktoriteten (7)

Vi rör oss nu från den rent individuella människan som uppenbarligen inte förtjänar förtroendet att utöva despotism mot sina grannar, inte ens om de är individuella medicinare, och vi börjar nu överväga huruvida rashygienikerna alls klart har spårat någon annan tänkbar offentlig auktoritet, någon apparat med stora experter eller stora undersökningar som man skulle kunna anförtro sådana risker för tyranni.

De är inte särskilt precisa angående detta heller. I själva verket är den största svårighet jag genomgående har när det gäller att komma på vad rashygienikerna föreslår, att de inte verkar veta det själva. En sorts filosofisk attityd som jag inte själv kan förknippa med mänskligt förnuft verkar göra dem riktigt stolta över dimmigheten i sina definitioner och ofullständigheten i sina planer.

Den eugeniska optimismen verkar generellt ha drag av den glittrande och förvirrade tillförsikt som är så vanlig på privata teatrar, att allt kommer att ordna sej längre fram på kvällen. De har antikens hela despotism, men inget av antikens dogmatism. Om de är beredda att reproducera inkvisitionens hemligheter och grymheter, kan vi åtminstone inte anklaga dem för att förolämpa oss med något av den täta och komplicerade tanke, den rigida och exakta logik som gjorde sinnena trångsynta under medeltiden. De har upptäckt hur man kan kombinera hjärtats förhärdelse med en tilltalande uppmjukning av huvudet.

Icke desto mindre: det finns en stor om än vag idé hos rashygienikerna, som är en ide, och som vi når när vi når det problem som rör en mer allmän övervakning.

Den flygande auktoriteten (6)

Hur det än är med den saken, påverkar det inte mitt argument. Jag nämner fallet med den starksinta variationen hos de monstruösa endast som exempel på de hundratals fallen av de individuella opinionernas omedelbara divergens så snart vi börjar diskutera vem som är lämplig eller olämplig när det gäller att föröka sej.

Om dr Saleeby och jag for iväg på en segregationsresa tillsammans, skulle vi skilja oss åt vid varje dörr, och om han hade tusen doktorer med sej skulle alla gå olika vägar. Var och en som har känt så många snälla och duktiga doktorer som jag har, vet att de skickligaste och klokaste av dem har en tendens att odla någon liten hobby eller halvupptäckt på egen hand, som att apelsiner är skadliga för barn, eller att träd är farliga i trädgårdarna, eller att många fler borde bära glasögon. Vi skulle begära för mycket av den mänskliga naturen om vi förväntade oss att de inte skulle vårda sådana spår av originalitet i ett hårt, tråkigt och ofta heoriskt yrke.

Men det oundvikliga resultatet av det, som vi ser av de individuella Saleebyarna, skulle bli att varje person skulle ha sin egen favorittyp av idiot. Varje doktor skulle bli galen på sin egen galning. Någon skulle hålla ögat på andäktiga kyrkoadjunkter, en annan skulle ströva omkring för att samla bullrande majorer, en tredje skulle terrorisera djurälskande ungmör, som skulle fly för honom med alla sina katter och hundar. För att inte hamna i ren bokstavlig anarki, tycks det därför uppenbart att rashygienikern måst finna någon annan auktoritet än sin egen medförda personlighet. Han måste, en gång för alla, lära sej den läxa som är svårast för honom och mej och för hela vårt fallna släkte - det faktum att han bara är: han själv.

Den flygande auktoriteten (5)

Men det är en tvingande nödvändighet att rashygienikern borde begripa att vi med den principen aldrig kan komma utöver en perfekt balans av olika sympatier och antipatier. Jag menar att jag skulle skilja ut mej från Dr Saleeby eller Dr Karl Pearson inte endast i en stor majoritet av individuella fall, utan i en stor majoritet av fall där de skulle vara tvungna att erkänna att en sådan skillnad vore naturlig och förnuftig. Dessa berömda doktorers huvudoffer skulle vara en ännu mer berömd doktor: den eminente fast impopuläre allmänpraktikern dr Fell.

För att visa att sådana rationella och allvarliga skillnader existerar, ska jag ta ett exempel från den lag som påstods skydda familjerna och allmänheten från bördan av svagsinta personer. Märk väl, även om jag kunde dela det rashygieniska föraktet för mänskliga rättigheter, även om jag glatt kunde ansluta mej till den rashygieniska kampanjen, skulle jag inte börja med att avlägsna svagsinta personer. Jag har känt lika många familjer i lika många klasser som de flesta människor, och jag kan inte komma ihåg att jag mött något särskilt monstruöst mänskligt lidande som kommit sej av närvaron av sådana otillräckliga och negativa typer. Det verkar finnas jämförelsevis få av dem, och dessa få lägger på intet sätt den värsta bördan på huslig lycka. Jag hör inte ofta om dem, jag hör inte att de gör mycket mer ont än gott, och i de få fall jag känner till omfattas de inte bara med mänsklig tillgivenhet, utan kan också inom vissa begränsade former bli till nytta.

Även om jag vore rashygieniker skulle jag personligen inte välja att slösa bort min tid med att stänga in de svagsinta. De människor jag skulle stänga in vore de starksinta. Jag har knappt lärt känna några fall där ren mental svaghet gjorde en familj till ett misslyckande; men jag har känt till åtta eller nio fall av våldsam och överdriven karaktärsstyrka som gjort familjelivet till ett helvete. Om de starksinta kunde segregeras vore det helt säkert bättre för deras vänner och familjer. Om om det verkligen ligger något i ärftlighet, skulle det vara bättre för eftervärlden också. För den sorts egoist jag syftar på är en galning i en mycket mer trovärdig mening än den harmlöst "otillräcklige"; och att vidarebefordra hans anarkistiska och omättliga temperaments skräckvälde innebär att ta på sej ett mycket allvarligare ansvar än att lämna efter sej ett arv av ren barnslighet.

Jag skulle inte arrestera sådana tyranner, eftersom jag tror att även ett moraliskt tyranni i några få hem är bättre än ett medicinskt tyranni som gör staten till ett dårhus.Jag skulle inte segregera dem, eftersom jag respekterar en människas fria vilja och ytterdörr - och rätt att dömas av sina likar. Men eftersom rashygieniker inte tror på fri vilja mer än kalvinister gör, och eftersom ytterdörrar inte respekteras av rashygieniker mer än av inbrottstjuvar, och eftersom Habeas Corpus betraktas som ungefär lika helig av rashygienikerna som den skulle betraktats av prins John, så varför bringar de inte ljus och frid i mängder av mänskliga hem genom att undanröja en demon från vart och ett av dem? Varför ringer inte svagsinthetslagens förespråkare på i de många stora hus i stad eller på land där sådana nattliga mardrömmar ständigt uppträder? Varför knackar de inte på dörren och för bort hustyrannen?

Jag vet inte - och det finns bara ett skäl jag kan komma på (vilket måste förbli ett fall av spekulation): när jag gick i skolan, var den sorts pojke som tyckte om att reta efterblivna inte den typ av pojke som vågade stå upp mot översittarna.

Den flygande auktoriteten (4)

Detta dilemma, som är tillämpligt på ett så enkelt fall, är lika tillämpligt på vilket brett och svepande system av eugenikomröstning som helst. För även om det är sant att samhället kan bedöma en människas fall mer lidelsefritt än människan kan bedöma sitt eget fall, så är denna särskilda fråga om val av livskamrat så full av diskutabla schatteringar i varje tänkbart fall, att det förvisso står klart att nästan varje demokrati skulle rösta bort den saken från omröstningarnas område, precis som de skulle göra med varje förslag om polisinblandning i valet av promenadväder eller av namn åt barnen. Jag skulle inte vilja vara den politiker som skulle föreslå att ett visst exempel på rashygien skulle lämnas åt en fransk folkomröstning. 

Och om vi lämnar folkstyret ur sikte, är det knappast behövligt att här diskutera de andra gamla samhällsmodellerna. Moderna naturvetare skulle aldrig påstå att George III, ens i sina ljusare stunder, borde ha avgjort vem som var galen och inte; eller att den aristokrati som introducerade gikten borde övervaka allas diet.

Jag anser det därför klart, om något i denna sak är klart, att rashygienikerna inte rätt och slätt menar att den breda massan vanliga människor borde dela upp anordnandet av varandras äktenskap mellan sej; frågan förblir därför vem de instinktivt sätter sitt hopp till när de säger att det eller det borde göras. Vilken är denna flygande undanglidande auktoritet som försvinner var vi än försöker fixerad en? Vilken människa är det förlorade subjekt som styr rashygienikerns verb? 

I ett stort antal fall tror jag att vi helt enkelt kan säga att den individuelle rashygienikern menar sej själv, och ingen annan. Faktum är att en rashygieniker, herr A. H. Huth, faktiskt hade lite sinne för humor och erkände just detta. Han tror att ganska mycket gott kunde göras med en operationskniv, om vi bara kunde släppa lös honom med en. Och detta kan vara sant. Ganska mycket gott skulle kunna göras med en laddad revolver, i händerna på en omdömesgill kännare av den mänskliga naturen.

Den flygande auktoriteten (3)

Den formlöse gud som ruvar över Östern kallas "Om". Den formlösa gud som börjat ruva över Västern kallas "On".

Här måste vi dock göra en distinktion. Det opersonliga ordet "on" är franska, och fransmännen har rätt att använda det, eftersom de tillhör en demokrati. Och när en fransman säger "man" menar han inte sej själv utan den normale medborgaren. Han menar inte enbart en enda man, men en för alla. "On n´a que sa parole" betyder inte "Nobless oblige" eller "Jag är hertigen av Billingsgate och måste hålla mitt ord." Det betyder: "Man har sin hederskänsla precis som man har en ryggrad: varje människa, rik eller fattig, borde känna sej nobel och hedervärd" - och detta, vare sej det är möjligt eller inte, är republikens renaste målsättning.

Men när rashygienikerna säger "förhållandena måste ändras" eller "anorna måste undersökas" eller vad som helst, så verkar det klart att de inte menar att demokratin måste göra det, vad de annars än må mena. De menar inte att varje människa som inte är uppenbart galen kan betros dessa test och omändringar, liksom det franska demokratiska systemet betror en sådan människa med en röst eller en gård eller skötseln av en familj. Det skulle ju betyda att Jones och Brown, båda helt vanliga människor, skulle börja arrangera varandras äktenskap. Och ett sådant sakernas tillstånd skulle verka lite tillkrånglat, och det skulle till och med kunna gå upp för rashygienikern att om Jones och Brown är helt kapabla att arrangera varandras äktenskap, så är det fullt tänkbart att de kan vara kapabla att arrangera sina egna.

Den flygande auktoriteten (2)

Nu är det så att frasen "det är nödvändigt" omges av samma anarkistiska mysterium som frasen "det regnar". I engelska representeras det vanligen av passiv form i grammatiken, och rashygienikerna och deras likar har särskilt mycket att göra med det; de är lika passiva i sina påståenden som aktiva i sina experiment. Deras meningar kommer alltid med svansen först och har inga subjekt, likt djur utan huvud. 

Det heter aldrig att "doktorn borde skära av detta ben" eller "polisen borde gripa denna man." Det heter alltid "sådana lemmar borde amputeras" eller "sådana människor borde sättas under bevakning." 

Hamlet sa: "Jag skulle ha gött varenda korp i landet med aset av denne niding." Rashygienikern skulle säga: "Landets korpar borde, om möjligt, gödas; och denne nidings as har tillgängliggjorts för det dietiska experimentet." 

Lady Macbeth sa: "Ge mej dolken; jag ska skära ut hans tarmar!" Rashygienikern skulle säga: "I sådana fall borde tarmarna" et c. 

Klandra inte mej för jämförelsernas frånstötande karaktär. Jag har genomsökt hela den engelska litteraturen för att hitta de mest anständiga parallellerna till rashygienikernas språk.

Den flygande auktoriteten (1)

Det hände sej en dag att en ateist och en man stod tillsammans på en tröskel, och ateisten sa: "Det regnar". Varpå mannen svarade: "Vad regnar?" - en fråga som inledde ett våldsamt gräl och en varaktig vänskap.

Jag ska inte beröra några rubriker i dispyten, som utan tvivel inkluderade Jupiter Pluvius, Gender, Panteism, Noaks ark o.s.v., men jag ska återge den enda punkt där de två personer till slut uppnådde något slags överenskommelse. Den var att det finns något som en ateistisk litterär stil, att materialism kan uppträda i en människas blotta diktion, trots att han talar om klockor eller katter eller vad som helst som är vitt skilt från teologi.

Kännetecknet på den ateistiska stilen är att den instinktivt väljer det ord som ger intrycket att ting är döda ting, att ting saknar själ. Därför talar de inte om att bedriva krig, vilket betyder att vilja det; de talar om krigets utbrott, som om alla gevären smällde utan människor som rörde dem. Därför kommer de socialister som är ateister att inte kalla sin internationella medkänsla medkänsla; de kallar den solidaritet, som om Frankrikes och Tysklands fattiga låg tillsammans rent fysiskt som varor i handelsboden.

Samma marxistiska socialister anklagas för att förbanna kapitalisterna omåttligt, men sanningen är att de lämnar kapitalisterna ifred alldeles för lätt. För istället för att säga att de som anställer betalar lägre löner, vilket skulle kunna nåla fast dem vid något slags moraliskt ansvar, insisterar de på att tala om lönernas "stegring och fall", som om en vidsträckt silversjö av mynt alltid automatiskt gick upp och ner som det verkliga havet vid Margate. Därför talar de inte om reformer utan om utveckling, och de förstör sin enda ärliga och virila fras, "klasskampen", genom att tala om den som ingen vid sina sinnens fulla bruk kan tala om en kamp, genom att förutsäga dess slut och slutresultat precis som någon beräknar juldagens ankomst eller skatterna.

Och slutligen, därför (vilket vi ska se berör vårt speciella ämne här) undviker den ateistiska stilen i litteraturen alltid att tala om kärlek eller begär, vilket är levande ting, och kallar äktenskap eller samboskap "könens relationer", som om en man och en kvinna vore två träbitar som stod i en viss vinkel och attityd till varandra, likt ett bord och en stol.

Galningen och lagen (14)

Till sist: den litteräre galningen är annorlunda jämfört med alla andra personer vi diskuterat i detta vitala avseende: att han är den enda person som vi med slutgiltig tydlighet kan förklara som icke önskvärd. Han är nästan alltid olycklig själv, och han gör alltid andra olyckliga. Men det är inte så med den som bara är invalid.

Rashygienikern skulle troligen besvara alla mina exempel genom att ta upp fallet om att gifta in sej i en familj med lungsot (eller någon liknande sjukdom som de ganska säkert tror är ärftlig) och fråga huruvida inte åtminstone sådana fall är klara anledningar till rashygienisk intervention.

Tillåt mej att påpeka för dem att de ännu en gång rör ihop tankarna. Sjukdomen eller hälsan hos en lungsiktig kan vara ett klart och beräkneligt fall. Lyckan eller olyckan hos en lungsiktig är ett alldeles annorlunda fall, och det är fullständigt oberäkneligt. Vad är det för vits med att berätta för människor att de, om de gifter sej av kärlek, kan straffas genom att bli föräldrar till Keats eller föräldrar till Stevenson?

Keats dog ung, men han hade mer nöje under en minut än en rashygieniker får under en hel månad. Stevenson hade lungproblem, och det kan, för allt jag vet, ha varit möjligt för rashygienikerns öga att ana redan en generation tidigare. Men vem skulle utföra den illegala operationen: stoppandet av Stevenson? Att hejda ett brev fullt av goda nyheter, att konfiskera en korg full av presenter och priser, att hälla störtfloder av berusande vin i havet, allt detta är en blek jämförelse med rashygieniska åtgärder hos Stevensons förfäder.

Detta är emellertid inte den viktigaste poängen, när det gäller Stevenson handlar det inte bara om den njutning vi får, utan om den njutning han fick. Även om han hade dött utan att ha skrivit en rad, skulle han ha haft mer glödhet glädje än de flesta människor får.

Ska jag säga om honom, som jag är skyldig så mycket: "Låt den dag förgås i vilken han var född!" Ska jag be att den dagens morgonstjärna ska mörkna och att dagen inte ska få räknas bland årets dagar, eftersom den inte stängde till porten från hans moders kved? Jag avböjer med all respekt; likt Job vill jag lägga handen över munnen.