Det är inte på minsta sätt nödvändigt att anarki skulle vara våldsam, inte heller är det nödvändigt att den skulle uppträda underifrån. En regering kan bli anarkistisk likaväl som folket. Den mer sentimentala delen av Tory-partiet använder ordet anarki som ett rent skällsord för revolt, men missar då en mycket viktig intellektuell distinktion. En revolt kan vara felaktig och katastrofal, men inte ens när det är fel att göra revolt innebär den anarki. När den inte är självförsvar är den ett maktövertagande. Den siktar på att sätta en ny regim i den gamlas ställe. Och eftersom den inte kan vara anarkistisk i grunden (eftersom den har ett mål), kan den absolut inte vara anarkistisk beträffande metoden, för människor måste organiseras när de slåss, och en rebellarmés disciplin måste vara lika god som den kungliga arméns.
Denna djupa distinktion måste hållas klar i minnet. Tänk för symbolikens skull på de två stora andliga berättelser som, antingen vi räknar dem som myter eller mysterier, så länge har varit de två gångjärnen för all europeisk moral. Den kristne som är böjd att i allmänhet sympatisera med konstitution och auktoritet kommer att tänka på revolt i skepnad av Satan, rebellen mot Gud. Men Satan, fastän förrädare, var ingen anarkist. Han gjorde anspråk på kosmos´ krona, och hade han segrat skulle han ha förväntat sej att hans rebellänglar skulle sluta revoltera.
Å andra sidan kan den kristne vars sympatier mer allmänt ligger hos de förtrycktas rättfärdiga självförsvar snarare tänka på Kristus själv som trotsar översteprästerna och gisslar de rika köpmännen. Men vare sej Kristus var (som några säger) socialist eller inte, var han verkligen ingen anarkist. Kristus gjorde, liksom Satan, anspråk på tronen. Han ställde en ny auktoritet emot en gammal auktoritet, men han ställde upp den med positiva befallningar och en begriplig plan.
I det ljuset skulle alla medeltida människor - ja, i själva verket alla människor fram till för en liten tid sedan - ha bedömt frågor som inkluderar uppror. John Ball skulle ha erbjudit sej att slå ner regeringen för att den var en dålig regering, inte för att den var en regering. Rikard II skulle ha klandrat Bolingbroke för att vara inte fridstörare utan upprorsanförare. Anarki är alltså, i den användbara meningen av ordet, något som är helt skilt från varje revolt, rättfärdig eller orättfärdig. Anarkin är inte nödvändigtvis ilsken, den är inte ens nödvändigtvis plågsam, åtminstone inte under sina första stadier. Och, som jag sa tidigare, den är ofta helt och hållet tyst.
Å andra sidan kan den kristne vars sympatier mer allmänt ligger hos de förtrycktas rättfärdiga självförsvar snarare tänka på Kristus själv som trotsar översteprästerna och gisslar de rika köpmännen. Men vare sej Kristus var (som några säger) socialist eller inte, var han verkligen ingen anarkist. Kristus gjorde, liksom Satan, anspråk på tronen. Han ställde en ny auktoritet emot en gammal auktoritet, men han ställde upp den med positiva befallningar och en begriplig plan.
I det ljuset skulle alla medeltida människor - ja, i själva verket alla människor fram till för en liten tid sedan - ha bedömt frågor som inkluderar uppror. John Ball skulle ha erbjudit sej att slå ner regeringen för att den var en dålig regering, inte för att den var en regering. Rikard II skulle ha klandrat Bolingbroke för att vara inte fridstörare utan upprorsanförare. Anarki är alltså, i den användbara meningen av ordet, något som är helt skilt från varje revolt, rättfärdig eller orättfärdig. Anarkin är inte nödvändigtvis ilsken, den är inte ens nödvändigtvis plågsam, åtminstone inte under sina första stadier. Och, som jag sa tidigare, den är ofta helt och hållet tyst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar