Frihetens ellips (3)

Alltså har det inte tagit tyranniet mer än en enda strid att nå den personliga frihetens hemliga och heliga platser, där ingen vettig människa någonsin drömde om att se det: och särskilt könets helgedom. Det är lika lätt att ta en mans fru eller bebis ifrån honom som att ta bort hans öl när du kan säga: "Vad är frihet?" Precis som det är lika lätt att skära av hans huvud som hans hår när du är fri att säga: "Vad är livet?" Det finns ingen rationell filosofi rörande mänskliga rättigheter som är allmänt spridd bland befolkningen, och till vilken vi kan appellera i försvaret för ens de mest intima eller individuella saker som någon kan föreställa sej. För så långt som det fanns en vag princip i dessa ting, har principen fullständigt ändrats. Man brukade säga att en människa hade sin frihet, så länge som den inte stötte samman med andra människors frihet. Det rättfärdigade i stora drag den vanliga synen på mannen med ölkannan. T ex var det logiskt att tillåta en viss grad av distinktion mellan öl och te, pga att den man genom överdrivet intag av öl kan påverkas att kasta ölkannan i någons huvud. Och det kan sägas att ungmön sällan genom överdrivet intag av te påverkades att kasta tekannan i någons huvud. Men hela grunden för diskussionen har nu ändrats. För folk begrundar inte längre vad drinkaren gör mot andra genom att kasta kannan, utan vad han gör mot sej själv genom att dricka ölen. Argumentationen baseras på hälsoaspekter, och det sägs att regeringen måste garantera samhällets hälsa. Och så fort detta är sagt, upphör blotta skuggan av skillnad mellan öl och te. Folk kan förvisso fördärva sin hälsa genom te eller tobak eller tjugo andra saker. Och det finns ingen undanflykt för den hygieniske logikern - utom att begränsa och reglera dem alla. Om han ska kontrollera samhällets hälsotillstånd, måste han med nödvändighet kontrollera alla medborgares alla vanor, och bland annat deras sexualvanor. 

Men det är mer än så. Det är inte bara sant att det är människans sista friheter som nu tas bort, och inte bara hans första eller mest godtyckliga friheter. Det är också oundvikligt att de sista friheterna tas bort från honom först. Det är oundvikligt att de mest privata frågorna allra mest hamnar under offentligt tvång. Denna omvända variation är mycket viktig, om än mycket sällan insedd. Om en människas personliga hälsa är av allmänt intresse, blir hans mest privata handlingar mer offentliga än hans mest offentliga handlingar. Tjänstemannen måste syssla mer direkt med hans tandborstning på morgonen än med hans användande av sin tunga på torget. Inspektorn måste mera lägga sej i hur han sover mitt i natten än i hur han arbetar mitt på dagen. Den enskilde medborgaren måste ha mycket mindre att säga om sitt badkar eller sitt sovrumsfönster än om sin valsedel eller sitt bankkonto. Polisen måste i en ny mening vara privatdetektiv, och skugga medborgaren i hans privata affärer snarare än i hans offentliga affärer. En polis måste stänga dörrarna efter sej av rädsla för att han ska börja nysa, eller skjuta in kuddar under honom av rädsla för att han ska börja snarka. Allt detta och ännu mycket mer fantastiska saker följer av det enkla formuläret att Staten måste göra sej själv ansvarig för medborgarens hälsa. Men poängen är att polismannen primärt och omedelbart måste syssla med medborgaren i dennes relation till sitt hem, och bara indirekt och mer tveksamt med medborgaren i dennes relation till sin stad. Med hela logiken hos detta test, måste kungen höra vad som viskas i den inre kammaren och knappt ens notera vad som ropas från hustaken. 

Frihetens ellips (2)

Denna distinktion är mycket viktig, som vi kan se från vilken praktisk parallell som helst. Anta att vi vaknar upp mitt i natten och finner att en granne kommit in i vårt hus, inte genom ytterdörren utan genom takluckan; vi kanske misstänker att han är ute efter de fina gamla familjejuvelerna. Vi kan bara bli lugnade om han kan förklara saken med en verkligt exceptionell händelse; som att han föll ner på taket från ett flygplan, eller klättrade upp på taket för att komma undan en galen hund. Förutom det rent otroliga gäller att ju konstigare berättelsen är desto bättre är ursäkten - för en extraordinär händelse kräver en extraordinär ursäkt. Men vi blir knappast lugnade om han bara stirrar på oss på ett drömmande och längtansfullt sätt och säger: "När allt kommer omkring, vad är egendom? Varför skulle materiella föremål vara så konstlat kopplade osv osv?" Vi kommer bara att inse att denna attityd tillåter honom att ta juvelerna och allt annat med. Eller om grannen närmar sej bärande en stor kniv som dryper av blod, kanske vi övertygas av hans berättelse om hur han dödade en annan granne i självförsvar, att den tyste gentlemannen bakom nästa dörr verkligen var en galen mördare. Vi vet att mordmani är något exceptionellt som vi själva är lyckliga nog att inte lida av, och att vara fri från sjukdomen kan vara frihet från fara. Men det kommer inte att lugna oss om mannen med den blodiga kniven säger mjukt och eftertänksamt: "När allt kommer omkring, vad är det mänskliga livet? Varför skulle vi hålla oss så hårt fast vid det? Kort när det är som bäst, sorgligt när det är som ljusast, är det i sej självt inget annat än en sjukdom från vilken osv osv." Vi kommer att uppfatta det som att skeptikern är i stånd att inte bara mörda oss utan också massakrera alla ute på gatan. 

Exakt samma effekt som skulle skapas av frågorna "Vad är egendom?" och "Vad är livet?" skapas av frågan "Vad är friheten?" Den lämnar den frågande friheten att missakta vilken frihet som helst, eller med andra ord att ta sej vilka friheter som helst. Själva uttrycket han använder är en föregripande ursäkt för vad han än väljer att göra. Om han sätter munkavle på en man för att hindra honom från att hänge sej åt svärjande, eller låser in honom i en kolkällare för att hindra honom att festa, kan han fortfarande med tillfredsställelse säga: "När allt kommer omkring, vad är friheten? Människan är en medlem av osv osv." Detta är problemet, och detta är varför det nu inte finns något skydd mot rashygien eller några andra experiment. Om de människor som tog bort ölen som ett olagligt nöje hade stannat en stund för att definiera de lagliga nöjena, kunde vi ha haft en annan situation idag. Om de människor som nekat oss en frihet hade tagit chansen att bekräfta andra friheter, skulle det kunna finnas något försvar för dem. Men de får aldrig för sej att bekräfta några friheter alls. Tanken korsar inte ens deras hjärnor. Därför kommer ursäkten för det senaste förtrycket alltid att fungera väl även för nästa förtryck; och på detta tyranni skall icke varda någon ände.  

Frihetens ellips (1)

Om något sådant som rashygienisk sociologi hade föreslagits i perioden från Fox till Gladstone, skulle den ha blivit mycket våldsammare avvisad av reformvännerna än av de konservativa. Om de konservativa hade sett den som en förolämpning mot äktenskapet, skulle de radikala ännu mycket mer beslutsamt ha sett den som en förolämpning mot medborgarskapet. Men under tiden har vi lidit av en process som liknar något slags mystiskt fadermord, som omtalas om så många gudar, och som är sant beträffande så många stora ideer. Friheten har producerat skepticismen, och skepticismen har förstört friheten. Frihetens vänner trodde att de lämnade den obegränsad, när de bara lämnade den odefinierad. De trodde att de bara lämnade den odefinierad, när de i realiteten lämnade den oförsvarad. Människor som bara fann sej själva fria fann sej själva fria att ifrågasätta frihetens värde. Men den viktiga punkten att få grepp om beträffande denna reaktionära skepticism är, att liksom den är bunden till att vara obegränsad i teorin, så är den bunden till att vara obegränsad i praktiken. Med andra ord: det moderna tänkesättet är låst i en attityd som skulle göra det möjligt att framskrida, inte bara mot rashygieniska lagar, utan mot varje tänkbar eller otänkbar rashygienisk extravagans. 

Alla som besvarar någon vädjan om frihet faller undantagslöst i en speciell fälla. Jag har debatterat med otaliga människor av olika slag i detta ämne, och jag erkänner att jag finner det roande att se dem ramla i fällan en efter en. Jag kommer ihåg en gång när jag diskuterade saken inför en klubb av mycket aktiva och intelligenta suffragetter, och jag framlägger den här för bekvämlighetens skull i den form den då antog. Anta, för diskussionens skull, att jag säger att den som tar en fattig mans kanna öl tar bort hans personliga frihet; det är då mycket vitalt att notera vad som är det vanliga eller närmast universella svaret. Av någon anledning svara folk nästan aldrig att en människas frihet består av den och den saken, men att öl är ett undantag som inte kan räknas bland dem. Vad folk nästan undantagslöst säger är något som liknar detta: "När allt kommer omkring - vad är frihet? Människan måste leva som del av ett samhälle, och måste lyda de lagar som..." et c et c. Med andra ord: de faller samman i en fullständig bekännelse om att de angriper all frihet och vilka friheter som helst; att de förnekar själva ecistensen av frihetens själva möjlighet. I svarets själva form erkänner de den fulla omfattningen av anklagelsen emot dem. I ett försök att vederlägga den mindre anklagelsen, erkänner de sej skyldiga till den större. 

Motivens uselhet (8)

Anta att en kapten hade samlat frivilliga i ett hett, öde land genom att försäkra dem att han kunde leda dem till vatten, och att han visste var han skulle möta resten av sitt regemente. Anta att han ledde dem fel, till en plats dit regementet inte kunde komma på flera dagar, och där det inte fanns något vatten. Och anta att solsting slog dem där på sanden man efter man, och att de sparkade och dansade och yrade. Och anta att kaptenen, när regementet slutligen använde, lyckades dölja sitt misstag, för att alla hans män hade lidit alltför länge av det för att kunna vittna om att det någonsin hade inträffat. Vad skulle du tycka om denne tappre kapten? Det är ganska mycket vad jag tycker om denne specielle industriledare. Naturligtvis påstår ingen att alla kapitalister, eller ens de flesta kapitalister, är medvetna om något sådant intellektuellt trick. De flesta av dem är lika förvirrade som det misshandlade proletariatet; men det är några som är mindre välmenande och mer elaka. Och dessa leder sina generösare kollegor mot verkställandet av denna ogenerösa skatteflykt, om än inte mot förståelsen av den. 

Nu har en härskare i kapitalistcivilisationen, som kommit att överväga iden om att slutligen samla och avla arbetarna som boskap, förvisso vissa nutida problem att betrakta. Han måste överväga vilka av de ännu existerande krafterna i den moderna världen som skulle kunna lägga hinder i vägen för hans formgivning. Den första frågan är hur mycket som återstår av det gamla idealet om individens frihet. Den andra frågan är hur långt det moderna tänkesättet är hängivet sådana egalitära ideer som kan impliceras i socialismen. Den tredje frågan är huruvida det finns någon motståndskraft i befolkningens egna traditioner. Dessa tre frågor inför framtiden ska jag begrunda i tur och ordning i de avslutande kapitel som följer. Här är det nog att säga att jag tror att dessa ideals framsteg har brutits på just precis den punkt där de kommer att misslyckas med att förhindra experimentet. Kort sagt: framstegen kommer att ha berövat kapitalisten hans gamla individualistskrupler utan att ha bundit honom vid hans nya kollektivistförpliktelser. Han är i en mycket farlig position: för han har upphört att vara liberal, utan att ha blivit socialist, och den bro han just gick på har brustit alldeles ovanför anarkins avgrund.  

Motivens uselhet (7)

Men den hemlöse engelsmannen får inte ens erinra sej ett hem. Så långt från att hans hem är hans borg, får han inte ha ens ett luftslott. Han får inte ha några minnen; det är därför han inte får lära sej någon historia. Varför får han inte höra någon sanning om den medeltida civilisationen, förutom några få grymheter och misstag i kemi? Varför får en medeltida rövare aldrig uppträda förrän han kan uppträda i skjorta och grimma? Varför uppträder aldrig ett medeltida kloster förrän det är korrupt nog att chockera Henrik VIII:s oskuld? Varför hör vi om en enda stadga - baronernas - och inte ett ord om snickarnas, skeppsbyggarnas och alla de andras? Skälet är att den engelske bonden inte bara inte har tillstånd att ha egendom, han är inte ens tillåten att ha förlorat den. Det förflutna måste målas becksvart för att kunna vara värre än nutiden. 

Det finns en stark, förbluffande, enastående sak med rashygien, och det är dess elakhet. Rikedom, och den socialvetenskap som stöds av rikedom, hade försökt sej på ett omänskligt experiment. Experimentet hade misslyckats totalt. De försökte ackumulera välstånd - och fick människan att förfalla. Men istället för att erkänna misstaget och försöka återskapa välståndet, försöker de dölja sitt första grymma experiment med ett ännu grymmare experiment. De sätter ett förgiftat plåster på ett förgiftat sår. Avskyvärdast av allt: de återger faktiskt den förvirring de åstadkommit bland de fattiga genom sin första blunder som ett skäl för att tillåta dem klanta till det igen. De tycks vara beredda att internera alla motståndare till deras system som galningar, bara för att deras system gör folk vansinniga.

Motivens uselhet (6)

Den springande punkten är emellertid att det finns mer fakta och realism i de vildaste och elegantaste gamla berättelserna om arvlösa hertigar och förlorade döttrar än det finns i detta rashygieniska försök att göra ett enda stycke av de fattiga - ett slags svart svamp vars tillväxt ökar i det oändliga nere i en klyfta. Det finns ett billigt hån riktat mot fattiga hyresvärdinnor: att de alltid säger att de sett bättre dagar. Nio av tio gånger säger det så för att det är sant. Vad kan sägas om den stora massan engelsmän, av någon som känner till lite historia, annat än att de har sett bättre dagar? Och hyresvärdinnans påstående är inte snobbigt, utan snarare kvickt: det är hennes bekräftelse av sanningen i de gamla berättelser jag talade om: att hon inte behövt ha en så fattig eller så underdånig status, att en normal person borde ha mer ägodelar och mer makt i staten än så. Dylika drömmar om förlorad värdighet är kanske de enda saker som står mellan oss och det boskapsuppfödande paradis som nu utlovas. 

Inte heller är sådana drömmar på något vis maktlösa. Jag kommer ihåg att herr T P O´Conner skrev en intressant artikel om fru Humbert, i vilken han sa att irländska bönder, och troligen de flesta bönder, tenderade att ha en halvpåhittad familjelegend om någon egendom som egentligen tillhörde dem. Detta skrevs under en tid när irländska bönder var proletärer i sitt eget land, och illusionen verkade utan tvivel desto mer roande i de regerande godsherrarnas ögon - och i penningsutlånarnas som regerade godsherrarna. Men drömmen har besegrat realiteterna. Fantomgårdarna har materialiserats. Bara genom att ihärdigt bekräfta den sorts stolthet som kommer efter ett fall, genom att komma ihåg den gamla civilisationen och vägra den nya, genom att återupprepa ett gammalt påstående som för de flesta engelsmän verkade likna en nerbruten vandrarhemsvärds lögner i Margate - genom allt detta har irländarna fått vad de vill ha, i solid lera och torva. Denna inbillade egendom har besegrat Rikets Tre Egendomar. 

Motivens uselhet (5)

Ett tredje bevis är den konstiga nya benägenheten att anse de fattiga som en ras - som om de vore en koloni av japanska eller kinesiska kulier. Detta kan som allra klarast ses genom en jämförelse med den gamla, mer individuella, välgörenhetsorienterade och (som eugenikerna skulle säga) sentimentala synen på fattigdom. Hos Goldsmith eller Dickens eller Hood finns det en grundläggande idé om att den speciella fattiga personen inte måste vara så fattig: det handlar om något slags olycka eller någon orättvisa. Oliver Twist eller Tinyt Tim är sagoprinsar som väntar på sin sagogudmor. De hålls som slavar, men snarare som hjälten eller hjältinnan i en spansk eller italiensk roman hölls som slavar hos morerna. De moderna fattiga börjar betraktas som slavar i samma särskilda och svepande mening som negrerna i plantagerna. Den vite hjältens slaveri hos den svarte husbonden ansågs abnorm: den svartes slaveri hos den vite husbonden ansågs normal. 

Eugenisten skulle, för allt jag vet, anse Tiny Tims blotta existens vara ett tillräckligt skäl för att massakrera hela familjen Cratchit; men här har vi faktiskt ett mycket bra exempel på hur känslan i praktiken är långt sannare mot livet än cynismen är. De fattiga är inte en ras eller ens en typ. Det är meningslöst att tala om att avla fram dem, för de är inte en ras. De är, och nu talar vi kalla fakta, vad Dickens beskriver som "en soptunna av individuella olyckor", av skadad värdighet och ofta av skadad förnämhet. Klassen består till mycket stor del av alldeles lovande barn, borttappade som Oliver Twist eller handikappade som Tiny Tim. Den innehåller mycket värdefulla saker, precis som de flesta soptunnor. Men den eugenistiska villfarelsen angående den barbariska rasen i avgrunden påverkar även de mer älskvärda filantroper som nästan säkert vill hjälpa de utblottade och inte bara exploatera dem. Den tycks påverka inte bara deras tankar utan vad de faktiskt ser. Därför frågar t ex fru Alex Tweedie närmast föraktfullt: "När vi går genom slummen, ser vi då vackra barn?" Svaret är: "Ja, verkligen mycket ofta." Jag har sett barn i slummen som verkligen varit söta nog att vara lilla Nell eller den utstötta som Hood kallade "ung och så fager". Inte heller har skönheten nödvändigtvis någonting med hälsan att göra; det finns vackra friska barn, vackra döende barn, fula döende barn, fula uppkäftiga barn i Petticoat Lane eller Park Lane. Det finns människor av alla fysiska och mentala sorter, av varje slags hälsotillstånd och rastillhörighet, i en enda av våra bakgator. De har ingenting gemensamt utom den orätt vi gör dem.  

Motivens uselhet (4)

För det finns något verkligt patetiskt i eugenikerns försummelse av aristokraten och hans familjeaffärer. Folk talar fortfarande om bördsstolthet, men det slår mej att denna är den enda punkt där aristokraterna är närmast morbida i sin blygsamhet. Vi vore lärda eugenister om vi tilläts veta hälften så mycket om deras härstamning som vi får veta om deras frisyrer. Vi ser den moderne aristokraten i de mest mänskliga ställningar i våra veckotidningar, lekande med sin hund eller papegoja - nej, vi ser honom leka med sitt barn eller sitt barnbarn. Men det är något hjärterörande i hans vägran att leka med sin farfar. Det finns ofta något vagt och t o m fantasifullt kring våra mest etablerade familjers föregångare, som skulle erbjuda eugenikern beaktansvärda fält för inte bara undersökningar utan experiment. Ja, om han kunde uppnå de erforderliga krafterna, skulle eugenikerna förvisso frambringa en del förbluffande effekter med den härskande klassens blandade material. 

För att ta några vilda och hypotetiska exempel: anta att han skulle gifta ihop en skotsk earl med dottern till en judisk bankir, eller en engelsk hertig med en amerikansk streber av semijudiskt ursprung? Vad skulle hända? Här har vi ett outforskat fält. Det förblir outforskat inte bara på grund av snobberi och feghet, utan för att eugenikern (i varje fall den inflytelserike eugenikern) halvmedvetet inser att det inte är en del av hans arbete; vad som verkligen önskas av honom är at få de härskande klassernas grepp att omfatta den oregerliga avkomman till fattigt folk. Det skulle inte betyda det minsta om alla lord Cowdrays efterkommande blev alltför svaga för att hålla ett verktyg eller svänga ett hjul. Men det skulle betyda väldigt mycket, särskilt för lord Cowdray, om alla hans anställda blev så svaga. Oligarken kan vara oanställningsbar, eftersom han inte kommer att bli anställd. 

Därför har eugenikerns praktiska och populära exponent alltid sitt ansikte vänt mot slummen, och tänker instinktivt i dess termer. Om han talar om att avskilja någon obotligt ondskefull typ av den sexuella sorten, tänker han på en buse som antastar flickor i gränderna. Han tänker inte på en miljonär som White, Thaws offer. Om han talar om svagsinthetens hopplöshet, tänker han på någon förkrympt stackare som gapar under hopplösa lektioner i en fattig skola. Han tänker inte på en miljonär som Thaw, Whites baneman. Och detta inte för att han är så brutal att han gillar folk som White eller Thaw mer än vi gör, utan för att han vet att hans problem är de användbara klassernas degenereering, för att han vet att White aldrig skulle ha blivit miljonär om alla hans arbetare hade ägnat sej åt kvinnor som White gjorde, att Thaw aldrig hade blivit miljonär om alla hans tjänare varit som han.  

Ornamentiken kan få förfalla, men maskineriet måste underhållas. Detta är det andra beviset på den plutokratiska impulsen bakom all eugenik: att ingen tänker på att tillämpa den på de härskande klasserna. Ingen tänker på att tillämpa den där den allra enklast kunde tillämpas. 

Motivens uselhet (3)

Detta är det första beviset för motiven: det allmänt förekommande antagandet att livet och kärleken måste passa in i en fixerad inramning av sysselsättning, t o m (som i detta fall) av skadlig sysselsättning. Det andra beviset är den tysta och totala negligeringen av den vetenskapliga frågan på alla områden där den inte är en sysselsättningsfråga, t ex giftermålen i kungliga, patriciska eller bara plutokratiska släkter. Jag menar naturligtvis inte att inga vetenskapsmän grundligt satt sej in i dessa, även om jag inte kan påminna mej några. Men jag talar inte om individuella vetenskapsmäns meriter, utan om framstöten och kraften bakom denna rörelse, det som kan göra den modern och politiskt betydelsefull. 

Jag hävdar att om denna kraft vore ett rent sanningssökande, eller strävan efter humanitet, så borde det första fältet att studera vara de rikas giftermål. Det är inte bara så att redogörelserna skulle vara mer upplysande, och exemplen mer välbelagda, utan fallen skulle vara mer intressanta och mer avgörande. För de stora äktenskapen har presenterat båda extremerna av stamtavlornas problem: först inaveln och sedan de mest ojämförbara kosmopolitiska blandningar. Det skulle verkligen vara intressant att notera vad som fungerar bäst, eller vilken kompromiss som var säkrast. För de fattiga (som tidningseugenisterna alltid talar om) kan inte erbjuda några så kompletta testfall. Uppassare behövde aldrig äkta uppasserskor som prinsar behövde äkta prinsessor. Och (för att nu tala om den andra extremen) husjungfrur gifter sej sällan med indianer. Det kan bero på att det knappt finns kvar några att gifta sej med. Men för miljonärerna är kontinenterna flygande järnvägsstationer, och de mest avlägsna raser kan snabbt knytas samman. Ett bröllop i London eller Paris kan knyta samman Ravenna med Chicago, eller Ben Cruachan med Bagdad. 

Många europeiska aristokrater gifter sej med amerikaner, den mest notoriskt blandade härstamningen i hela världen; så att den ointresserade eugenisten, med lite ansträngning, skulle kunna avslöja rika förråd av afrikanskt eller asiatiskt blod hos sin förtjusta uppdragsgivare. Men istället tröttar han ut våra öron och plågar vår förfining genom tråkiga fördömanden av de fattigas enahanda äktenskap.

Motivens uselhet (2)

Att det är så, att Eugenisten i grunden är Arbetsgivaren, finns det massvis av exempel på åt alla håll, men de är av nödvändighet blandade och i många fall negativa. Det mest enorma är i en mening det mest negativa: att ingen verkar kunna föreställa sej att kapitalistisk industrialism ska kunna offras för något annat. Genom en besynnerlig, återkommande tankelapsus, lika irriterande som en hake i en klocka, missar människor huvudsaken och koncentrerar sej på . "Moderna förhållanden" behandlas som orubbliga, trots att själva ordet "moderna" implicerar att de är flyktiga. "Gammalmodiga idéer" behandlas som omöjliga, trots att själva deras antikvitet ofta bevisar deras hållbarhet. För några år sedan motionerade några damer om att våra stora järnvägsstationerns plattformar skulle höjas, så att de blev mer bekväma för långkjolar. Det slog dem aldrig att de kunde byta till mer förnuftiga kjolar. Ännu mindre slog det dem att, jämförd med alla dammoden som har vimsat omkring, S:t Pancras nuförtiden är lika historisk som S:t Petrus. 

Jag skulle kunna fylla denna bok med exempel på det universella, omedvetna antagandet att livet och könslivet måste leva i enlighet med "affärslivets" eller industrialismens lagar, och inte vice versa; exempel från alla magasin, romaner och tidningar. För att fatta mej kort och ta upp det typiska, tar jag ett fall av ett mer eller mindre rashygieniskt slag från en tidning som ligger öppen framför mej - en tidning som fortfarande, på sitt sidhuvud, skryter om att på ett alldeles särskilt sätt vara den revolterande demokratins organ. Till denna tidning skriver en man för att säga att fattigdomens utbredning aldrig kommer att hejdas förrän vi har utbildat de lägre klasserna i de preventivmetoder som överklassen använder. Mannen var så förfärligt lekfull att han undertecknade sitt brev "Hoppfull". prevent procreation. Nåväl, det finns förvisso många metoder som människor i överklassen använder för att förhindra befruktning; en av dem är vad som brukade kallas "platonisk vänskap" tills man fann ett annat namn för den vid Old Bailey. Jag påstår inte att den hoppfulle gentlemannen hoppas på detta, men några av oss finner det han hoppas på nästan lika avskyvärt. 

Detta är emellertid inte den besynnerliga punkten. Den besynnerliga punkten är att den hoppfulle sammanfattar sitt ärende genom att säga: "När människor har stora familjer och små löner, får vi inte bara en hög barnadödlighet, utan det blir även ofta så att de som överlever och växer upp blir förkrympta och försvagade av att en tid ha tvingats dela familjeinkomsten med dem som dog tidigt. Det skulle finnas färre olyckliga om det inte fanns några oönskade barn." Du märker att han i tysthet tar för givet att de små lönerna och den desperat delade inkomsten är de fixerade punkterna, likt dag och natt, ramarna för det mänskliga livet. Jämfört med dem är äktenskap och moderskap rena lyxen, saker som måste modifieras för att passa lönebildningen. Det finns oönskade barn, men oönskade av vem? Denne man menar egentligen inte att föräldrarna inte vill ha dem. Han menar att arbetsgivarna inte vill ge föräldrarna hederligt betalt. Det är klart, om du frågade honom direkt: "Förespråkar du låga löner?" skulle han säga nej. Men jag talar i detta kapitel inte om effekten på sådana moderna sinnen av ett korsförhör som de aldrig underkastar sej. Jag talar om det sätt deras sinnen arbetar på, deras tankars instinktiva trick och turer, de saker de antar redan före diskussoinen, och om det håll de svagt känner att världen går åt.  Och, uppriktigt sagt, deras sinnen är böjda att tala om för barnet att det inte är önskat, precis som mitt sinne är böjt åt att tala om för profitören att han inte är önskad. Moderskap, känner de, och en rik barndom, och skönheten i bröder och systrar, är på sitt sätt goda ting, men inte så goda som en usel lön. Beträffande moderskapets förnedring och massakern på ofödda människor, betecknar han sej själv "Hoppfull". Han hoppas på mödrarnas degradering, hoppas på mänsklighetens förintelse. Men beträffande förbättringar av de små, låga lönerna betecknar han sej själv "Hopplös".  

Motivens uselhet (1)

Nåväl, om någon frågar huruvida det är tänkbart att en vanlig människa av den mer välbärgade typen skulle analysera problemet eller uppfatta plenen, den omänskligt långsiktiga planen, som jag har lagt fram den, så är svaret: "Absolut inte." Många rika arbetsgivare är alltför generösa för att göra något sådant; många är alltför korkade för att fatta vad de håller på med. Den eugeniska möjlighet jag har beskrivit är bara en yttersta analys av en hel ström av tankar hos den typ av människa som inte analyserar sina tankar. Han ser en hopsjunken luffare, med en sjuk fru och en hel rad skrangliga barn, och frågar sej ärligt vad han kan göra av dem. Men rikedom uppammar inte självkännedom, och han frågar sej inte ens huruvida han menar "Hur kan jag hjälpa dem?" eller "Hur kan jag utnyttja dem?" - vad han fortfarande kan göra för dem, eller vad de fortfarande kan göra för honom. Troligen menar han helt uppriktigt båda sakerna, men den senare mycket mer än den förra; han klagar mycket mer över att Mammons verktyg gått sönder än att Guds avbilder har gjort det. Det skulle vara nästan omöjligt att famla i hans tankars limbo. men vi kan slå fast att det är en sak han inte tänker. Han tänker inte: "Denna människa skulle kunna vara lika glad som jag, om han inte behövde komma till mej för att få arbete eller lön."  

Köttets hämnd (5)

Här är det mycket viktigt att förstå att det fanns två handlingssätt som fortfarande stod öppna för den besvikne kapitalist som konfronterades av den nya faran med detta verkliga eller påstådda förfall. Först kunde han ha backat maskinen, så att säga, och börjat rulla ut det långa rep av beroende med vilket han från början dragit proletären till sina fötter. Med andra ord, kan kunde ha sett till att arbetarna fick mer pengar, mer ledighet, fler bekvämligheter, högre status i samhället, och sedan litat på de normala instinkterna hos hyggligt lyckliga människor att producera en ny generation, mer välfödda, väluppfostrade och omhändertagna än dessa torterade typer som var till mindre och mindre nytta för honom. Det kanske fortfarande inte är försent att återuppbygga det mänskliga huset efter en sådan arkitektonisk plan: att fattigdomen kan flyga ut genom fönstret, med den förnuftiga utsikten att kärleken kommer in genom dörren. Kort sagt, han kunde ha givit Englands fattiga, den stora massa som inte var svagsinta, även om fler och fler av dem blev svagare och svagare, en rimlig chans i form av mer pengar att själva åstadkomma sin egen eugeniska återuppståndelse. 

Det har aldrig visats, och kan inte visas, att den metoden skulle ha misslyckats. Men det kan visas, och måste bli noga och klart noterat, att den metoden hade mycket strikta gränser från arbetsgivarnas egen synpunkt. Om de gjorde det alltför bekvämt för arbetaren, skulle han inte arbeta för att öka någon annans komfort; om de gjorde honom alltför oberoende, skulle han inte arbeta som en beroende. Om hans lön t ex var så hög att han kunde lägga undan en del av den, kanske han skulle sluta vara löntagare. Om hans hus eller trädgård blev hans egna, kanske han skulle uthärda en ekonomisk belägring i dem. Hela kapitalistexperimentet hade byggts upp på hans beroende, men nu höll det på att glida kapitalisten ur händerna, inte i riktning mot frihet utan mot ren hjälplöshet. Man kan säga att beroendet hade blivit oberoende av all kontroll. 

Men det fanns en annan väg. Och mot denna väg började arbetsgivarnas ideer dra sej, först i omedvetet dunkel, men sedan allt klarare. Att ge egendom, att ge ledighet, att ge status kostar pengar. Men det finns en mänsklig kraft som inte kostar någonting. Liksom den inte kostar tiggaren en penny att tillfredsställa, kostar den inte arbetsgivaren en penny att utnyttja. Han skulle inte kunna förändra eller förbättra billiga bord eller stolar. Men det fanns två stycken möblemang (betecknade "maken" och "makan") vars relationer var mycket billigare. Han skulle kunna förändra äktenskapet därhemma på ett sådant sätt att han garanterades största möjliga antal av den sorts barn han ville ha, och minsta möjliga antal av den sorts barn han inte önskade. Han kunde avleda könsdriften från produktion av vagabonder. Och för sina ännu oköpta maskiner kunde han utnyttja den röda obrutna floden från en ung man, liksom han redan för dem har utnyttjat all världens vilda floder.  

Köttets hämnd (4)

Moderna människor talar om "Förnuft versus Auktoritet", men auktoritet i sej självt inbegriper förnuft, annars skulle dess befallningar inte ens bli förstådda. Om du säger till din tjänare: "Kontrollera knapparna på mim väst", kan han göra det, även om du kastar en stövel mot hans huvud. Men om du säger till honom: "Kontrollera knapparna på min övre hatt" kommer han inte att göra det, även om du tömmer en stövelaffär över honom. Om du säger till en skolpojke: "Skriv ut det där odet av Horatius ur minnet på originallatin", kanske han kan göra det utan att bli pryglad. Men om du säger: "Skriv ut det där odet av Horatius på originaltyska" kommer han inte att göra det ens efter tusen pryglingar. Om du inte vill lära dej logik, kommer han förvisso inte att lära sej latin. Och de orimliga lagar som gäller de fattiga (sådana som den lag som bestraffar de hemlösa för att de inte går hem) har verkligen, tror jag, en hel del att göra med en viss ökning av deras fåraktighet och korttänkthet, och, därigenom, med deras ineffektivitet i arbetet. Genom en av monstrositeterna i teorin om svagsinta kan en person som verkligen frikänts av domare och nämndemän sedan bli undersökt av doktorer vad gäller sin sinnesstatus, antagligen för att upptäcka genom vilken sjuk excentricitet han hade avstått från att utföra brottet. Med andra ord: när policen inte kan fängsla en person som är oskyldig till att ha gjort något, sätter de fast honom för att vara alltför oskyldig för att göra någonting. Jag antar inte att mannen är något slags idiot över huvud taget, men jag tänker mej att han känner sej mer eller mindre som en idiot efter den juridiska processen snarare än före den. Därigenom bidrar alla faktorer - den kroppsliga utmattningen, den oroande rädslan för svält, den ansvarslösa flykten till lös sexualitet och de svarta svårigheterna med dåliga lagar - i kombination med varandra till att göra den arbetssökande mindre anställningsbar. 

Köttets hämnd (3)

Individualismens experiment - alltså att hålla arbetaren halvt på och halvt utanför arbetet - var alldeles för genialt för att inte innebära ett misslyckande. Det var en alltför delikat balans att arbeta helt och hållet med den utsvultnes styrka och den uttröttades vaksamhet. Det var en alltför desperat kurs att lita helt och hållet på desperation. Och allt eftersom tiden led förklarade den fruktansvärda sanningen långsamt sej själv: den degraderade klassen degenererades verkligen. Det var rätt och riktigt nog att använda människan som ett verktyg, men verktyget som användes i all oändlighet började bli utslitet. Det var naturligtvis alldeles förnuftigt och respektabelt att kasta iväg en människa som ett verktyg, men när det kastats iväg i regnet rostade det. Men jämförelsen med ett verktyg var otillräcklig av ett fruktansvärt skäl som redan börjat gå upp för mästarens tanke. Om du plockar upp en hammare, finner du inte en hel familj spikar som slingrar sej runt den. Om du kastar iväg en skruvmejsel vid vägkanten, föder den inte en massa små mejslar. Men det sämsta av verktyg, Människan, hade fortfarande detta märkliga privilegium som Gud givit, utan tvekan av misstag. Trots alla förbättringar av maskineriet, blev de viktigaste delarna av maskineriet (de som tekniskt beskrivdes som "händer") uppenbarligen allt sämre. Firman tyngdes inte bara av en oanvändbar tjänare, utan han förvandlade omedelbart sej själv till fem oanvändbara tjänare. "De fattiga borde inte jämställas med övriga", brukade de gamla reaktionärerna säga, "förrän de är mogna för frihet". Men om denna utförslöpa fortsattem såg det ut som om de fattiga inte skulle vara nog högtstående ens för slaveri. Så såg det åtminstone ut, säkert i hög grad omedvetet, för den man som satsat hela sin rikedom på de fattigas användbarhet för de rika och de rikas beroende av de fattiga. 

Till slut kom den tid då det ganska lättsinniga avlandet i avgrunden där nere upphörde att vara en resurs, och började bli något som liknade spill, upphörde att vara något som liknade att hålla rävhundar och började bli alarmerande likt ett behov av att skjuta rävar. Situationen förvärrades av det faktum att dessa sexuella nöjen ofta var de enda nöjen de mycket fattiga kunde erhålla och därför blev oproportionerligt eftersträvade, och av det faktum att deras förhållanden ofta var sådana att fostrens näringstillförsel och liknande saker blev ytterst onormala. Konsekvenserna började visa sej. I mycket mindre grad än eugenisterna påstår, men dock i anmärkningsvärd grad. I en mycket lösare mening än eugenisterna antar, men dock i något slags mening, började de typer som var inadekvata eller oberäkneliga eller okontrollerbara att öka. Under häckarna på landet eller bänkarna i parkerna, släntrande under broarna eller lutande över fördämningarna, började en ny ras människor visa sej -  människor som förvisso inte är galna, som vi inte kastar nytt vetenskapligt ljus över genom att kalla svagsinta, men som i varierande individuell utsträckning är slöa eller druckna eller lata eller knepiga eller trötta till kropp och själ. I mycket mindre utsträckning än absolutisterna säger oss, men dock i stor utsträckning, fostrades det onda av handeln med gin och dåligt öl (i sej självt en kapitalistisk näring) även om detta inte hade frambragt det. Människor som inte hade någon mänsklig förbindelse med den utbildade människan, människor som för honom tycktes vara monster och djur utan tänkande, blev en skamfläck på torgen och en skräck på de tomma gatorna. De rika var rädda. Till yttermera visso, som jag antytt tidigare, fick försöken att hålla de barskrapade utanför det offentliga livet, och att krossa dem under förbryllande lagar, den effekten på deras intelligens att de paralyserades t o m som proletariat betraktade. 

Köttets hämnd (2)

Nu kom 1800-talets problem i mycket stor utsträckning från förlusten av detta: från förlusten av vad vi kan kalla naturligt eller hednisk mysticism. När moderna kritiker säger att Julius Caesar inte trodde på Jupiter, eller att påven Leo inte trodde på katolicismen, bortser de från en grundläggande skillnad mellan dessa tidsåldrar och vår. Kanske trodde Julius inte på Jupiter, men han förnekade honom inte heller. Det fanns ingenting i hans filosofi, eller den tidens filosofi, som kunde förbjuda honom att tro att det fanns en personlig styrande ande i världen. Men den moderne materialisten har inte tillåtelse att tvivla, han är förbjuden att tro. Alltså, medan hedningen kunde nyttja tillfälliga omen, mystiska sammanträffanden eller passerande drömmar, utan att säkert veta huruvida de verkligen var himmelska tecken eller förvarnande rörelser i hans egen hjärna, så kan den moderne kristne som blivit hedning inte ta fasta på några sådana iakttagelser alls, utan måste avvisa oraklet lika väl som altaret. Den moderne skeptikern blev bedövad mot allt som var naturligt i det övernaturliga. Och detta är varför den moderne tyrannen marcherade rakt mot sin dom, som en bokstavligen hednisk tyrann möjligen inte skulle ha gjort. Det finns en ide av detta slag som löper rakt igenom de flesta folkliga berättelser (t ex de som Shakespeare så ofta utgår ifrån) - en ide som i grunden är moralisk även om berättelsen är immoralisk. Det är vad som skulle kunna kallas stordådets misslyckande - iden att om jag nyttjar min fördel till bristningsgränsen, kommer jag att få höra om något som är till min nackdel. Sålunda föll kung Midas i en vanföreställning beträffande valutan, och han hade snart anledning att bli något mer än en bimetallist. Sålunda hade Macbeth en vanföreställning om skogsbruk och kunde inte se träden för bara skog. Han glömde att även om en plats inte kan flyttas, så kan träden på denna plats bli flyttade. Sålunda hade Shylock en vanföreställning om fysiologi; han glömde att du, om du bryter dej in i livets hus, kommer att finna att det är ett blodigt hus i den mest skakande mening. 

Men den moderne kapitalisten läser inte sagor, och såg sej aldrig om efter små omen när vägen svängde. Han (eller den mest intelligenta delen av honom) hade nu insett sin position, och visste i sitt hjärta att det var en falsk position. Han tänkte att en del arbetslösa människor var bra för hans affärer - men han kunde inte längre tänka att det var bra för hans land. Han kunde inte längre vara den gamle hårdhudade mannen som helt enkelt inte förstod saker: han kunde bara bli den hårdhjärtade man som såg dem rakt i ögonen. Men han gick fortfarande på: han var säker på att han inte hade gjort något misstag. Likväl hade han gjort ett misstag, lika definitivt som ett misstag i multiplikation. Det kan sammanfattas så här: att samma ojämlikhet och osäkerhet som ger billig arbetskraft kan ge dåligt utfört arbete, och till sist inget arbete alls. Det var som om en man som ville ha något från en fiende till slut skulle få fienden att komma knackande på hans dörr mitt i värsta vintern, hålla honom väntande i snön för att skärpa förhandlingspositionen, och till sist komma ut bara för att finna fienden död på tröskeln. Han hade upptäckt den gudomliga bumerangen: hans synder hade hunnit upp honom. 

Köttets hämnd (1)

Genom en lustig paradox missar vi ofta innebörden i enkla berättelser för att vi inte är sofistikerade nog att förstå deras enkelhet. Så länge som människor sympatiserade med en eller annan speciell religion eller med tingens romantik i allmänhet, ansåg de saken solid och svalde den hel, väl vetande att den inte kunde ha någon avvikande åsikt. Men i samma ögonblick som människan förlorade det enkla varandets instinkt för att kunna förstå den, måste de vara mycket sofistikerade för att kunna förstå den. Vi kan t ex finna ett mycket bra, aktuellt exempel i dessa gamla puritanska barnkammarberättelser om triviala synders fruktansvärda straff: om hur Tommy drunknade för att han fiskade på en söndag, eller hur Sammy dödades av en blixt för att han gick ut efter mörkrets inbrott. Visserligen är dessa moraliserande berättelser omoraliska, eftersom kalvinismen är omoralisk. De är felaktiga, eftersom puritanismen är felaktig. Men de är inte alldeles så felaktiga, de är inte ens fjärdedelen så felaktiga, som många vidskepliga vise män har påstått. Sanningen är att allt som någonsin kom ut ur en människas mun haft en mänsklig mening, och inte en enda av historiens fastslagna dårar var så dum som han såg ut. Och när våra förfäder eller för-förmödrar sa åt ett barn att han kunde drunkna genom att bryta sabbatsbudet, var deras själar (om än utan tvivel, som Touchstone sa, i ett riskabelt tillstånd) inte i ett fullt så enkelspårigt tillstånd som om de påstod att deras Gud var en djävul som kastade småbarn i Themsen för ro skull. 

Denna form av religiös litteratur är en morbid form tagen för sej själv, men den motsvarade en viss realitet inom psykologin som de flesta människor av vilken religion som helst, eller ingen religion alls, har känt en släng av vid ett eller annat tillfälle. Om vi så långt som möjligt utelämnar alla teologiska termer, gäller det den undermedvetna känslan att man kan stå i ett felaktigt förhållande till Naturen lika väl som i ett riktigt förhållande till Naturen, alltså att själva exemplet på felaktighet kan vara en detalj (i hedningarnas vidskepelser är det ofta en trivialitet), men att om någon verkligen står i ett felaktigt förhållande till Naturen, finns det inget särskilt skäl till att inte alla hennes floder skulle dränka eller alla hennes åskviggar skulle slå ner någon som, enligt denna vaga men livskraftiga hypotes, är hennes fiende. Detta kan vara en mental sjukdom, men den är en alltför mänsklig eller alltför dödlig sjukdom för att enbart kallas vidskepelse. Den är inte bara en vidskepelse, den är inte bara inlagd i den mänskliga naturen genom något som lagt sej ovanpå den. Detn blomstrar utan tvekan även i icke-kristna system, och den blomstrar särskilt i kalvinismen, eftersom kalvinismen är det mest icke-kristna av alla kristna system. Men liksom allt annat som ingår i människans naturliga känslor och sinnesstämningar har den något i sej; den är inte rent oförnuft. Om den är en sjukdom (och det är den vanligen), så är den en av de sjukdomar som kött och blod har ärvt, men de är dess lagliga arvingar. Och likt många andra tveksamma eller farliga mänskliga instinkter eller begär, är den ibland användbar som en varning för ännu värre saker. 

En sann historia om en eugeniker (8)

Detta är inte retorik utan ekonomi. Jag upprepar att upp till en viss punkt var profitören oskyldig eftersom han var okunnig; han hade lockats av lätta och behagliga händelser. Han var oskyldig som den nya Thane of Glamis var oskyldig, som den nya Thane av Cawdor var oskyldig, men kungen - - - Den moderne fabrikören bestämde sej för att likt MacBeth marschera framåt, under himlarnas stumma hot. Han visste att de fattigas byte fanns i hans hus, men han kunde inte, ens efter noggrant uträknande, komma på nägot sätt genom vilket de kunde få ut sitt goda ur hans hus, utan att bli arresterade för inbrott. Han såg framtiden an med ett ansikte stenhårt av stolthet och obotfärdighet. 

Denna period kan praktiskt taget dateras som den period då Englands gamla och genuina protestantreligion började misslyckas, och den genomsnittlige affärsmannen började bli agnostisk, inte så mycket för att han inte visste var han var, utan för att han ville glömma det. Många av de rika tog till skepticism exakt som de fattiga tog till flaskan - för att det var en väg ut. I vilket fall som helst: den person som hade gjort ett misstag inte bara vägrade att försöka göra det ogjort, utan bestämde sej för att fortsätta göra misstaget. Men mitt i allt detta gjorde han ett annat ytterst roande misstag - vilket var början på all eugenik.  

En sann historia om en eugeniker (7)

Detta är den unika tragedin hos dagens plutokratiska stat: den har inga framgångar att hålla fram emot de misslyckanden den påstås existera i ellar andra metoder. Du kan (om du är på säkert avstånd) kalla den lantlige irländaren degenererad och vidskeplig. Jag utmanar dej att kontrastera hans degenerering och vidskepelse mot den lantlige engelsmannens civilisation och upplysning. Idag vet den rike i sitt hjärta att han är en cancersvulst och inte ett organ i Staten.  Han skiljer sej från alla andra tjuvar och parasiter av denna anledning: att banditen som tar med våld önskar att hans offer är rika. Men han som vinner genom ett ensidigt kontrakt önskar i realiteten att de är fattiga. Rövaren Roy i sin grotta, som hör att ett sällskap närmar sej, kommer att hoppas (eller be, om han är i from sinnesstämning) att de kommer lastade med guld eller ägodelar. Men herr Rockefeller, i sin fabrik, vet att om de som passerar är lastade med egendom kommer de att fortsätta. Han kommer därför (om han är i from sinnesstämning) att be att de ska vara utblottade, och därigenom tvingas arbeta för honom i hans fabrik till slavlöner. 

Det sägs (och ifrågasätts också, tror jag) att Blücher, när han red genom Londons rikare delar, utbrast: "Vilken stad att plundra!" Men Blücher var soldat om han var  bandit. Den sanne utpressaren känner helt annorlunda. Det är när han kör igenom de fattigaste delarna av London som han finner gatorna stensatta med guld, stensatta med dyrkande tjänare; det är när han ser de grå, magra förbunden Bow och Poplar som hans själ lyfts upp och han vet att han är säker.