En sann historia om en eugeniker (6)

Poängen kan även gå fram på ett annat sätt: det är inte så mycket det att dessa modernare städer har det eller det monopolet på gott eller ont; det är det att de har allt gott i dess fjärderangsform och allt ont i dess värsta form. Exempelvis tillrättavisade den intressanta veckotidningen The Nation älskvärt både mej och herr Belloc för att vi påstått att festande och lovprisning av jäst likör var mer karaktäristiska för kontinentala och katolska gemenskaper än för gemenskaper med Belfasts typ av religion och civilisation. Tidningen sa att om vi korsat gränsen till Skottland, hsfe vi genast upptäckt vårt misstag. 

Nu är det inte bara så att jag verkligen har korsat gränsen, utan jag har även haft avsevärda svårigheter att korsa gatan i en skotsk stad under en festivalkväll. Människor låg bokstavligen som staplade kroppar i rännstenarna, och från sönderslagna flaskor rann whisky ner i avloppen. Det är därför inte sannolikt att jag förknippar hela det industrialiserade Skottland med total och torr avhållsamhet. Men jag sa aldrig att dryckenskap var ett kännetecken på de katolska länderna. Jag sa att måttfullt drickande var kännetecknande snarare för de katolska länderna. Med andra ord: jag säger om den vanliga typen av kontinental medborgare, inte att han är den enda person som dricker, utan snarare att han är den enda person som vet hur man dricker. Utan tvivel är gin ett särdrag för Hoxton lika mycket som öl är ett särdrag för München. Men vem är den konnässör som föredrar Hoxtons gin framför Münchens öl? Utan tvekan efterfrågar den protestantiske skotten "Skotch" precis som burgundarna efterfrågar Bourgogne. Men finner vi dem ligga i högar på varje sida om vägen när vi vandrar genom en burgundisk by? Finner vi den franske bonden redo att låta Bourgogne rinna utför ett avlopp? 

Nå, nu har denna enda punkt, där jag accepterar The Nations utmaning, sina exakta paralleller på nästan varje punkt där vi kan testa en civilisation. Det spelar ingen roll huruvida vi är för eller emot alkohol. På båda sidor är Glasgow mer stötande än Rouen. Den franske nykteristen gör mindre väsen, den franske drinkaren gör mindre skada. Det är likadant med egendom, med krig, med allting. Jag kan förstå om en absolutist, på grund av sina principer, blir förfärad av italienskt vindrickande. Men jag kan helt enkelt inte tro att han kan vara mer förfärad av det än av gindrickandet i Hoxton. Jag kan förstå att en pacifist, med sina speciella skrupler, ogillar Belfasts militarism. Men jag förnekar rakt upp och ner att han kan ogilla den mer än Berlins militarism. Jag kan förstå att en god socialist hatar de små bestyren på de utspridda lsntegendomarna. Jag förnekar att en god socialist kan hata dem mer än Rockefellers stora bestyr.   

En sann historia om en eugeniker (5)

Och förr eller senare, i exakt proportion till sin intelligens, började den engelske plutokraten förstå inte bara att de fattiga var maktlösa, men att deras maktlöshet hade varit hans enda makt. Sanningen var inte bara att hans rikedomar hade lämnat dem fattiga - det var att ingenting utom deras fattigdom kunde ha varit starkt nog att göra honom rik. Det är denna paradox, som vi ska se, som skapar den besynnerliga skillnaden mellan honom och varje annan typ av rövare. Jag tror att enkel rättvisa kräver att vi säger att insikten, hur den än har kommit till honom, har kommit till honom långsamt; och jag tror att den (som det mesta av sunt förnuft nalkas oss) kom ganska konturlöst som i en vision; d v s genom sakernas blotta utseende. 

Den gamle cobdenitiske arbetsgivaren var helt i sin rätt att påpeka att jorden inte är himmelen, och att de bästa uppnåeliga arrangemangen kan innehålla mycket nödvändigt ont, samt att Liverpool och Belfast som helhet kan växa sej mer välmående trots en del gripande saker som man kan iaktta där. Men jag tror helt enkelt inte att han har förmått se på Liverpool och Belfast och fortsätta tänka så här: det är just därför han förvandlat sej själv till en fejkad lantadelsman. Jorden är inte himmelen, men det närmaste vi kan komma himmelen borde inte se ut som helvetet. Och Liverpool och Belfast ser ut som helvetet, vare sej de är det eller inte. Den typen av städer kan som helhet växa sej välmående, även om några medborgare vore mer olyckliga. Men det var mer och mer uppenbart att det var exakt och precis som helhet de städerna inte växte sej mer välmående, det var bara några få medborgare som växte sej mer välmående genom deras växande olycka. 

Du kan inte säga att ett land blev "en vit mans land" när det fanns fler och fler svarta där varje dag. Du kan inte säga att en gemenskap blev mer och mer maskulin när den producerade fler och fler kvinnor. Inte heller kan du säga att en stad blir rikare och rikare när fler och fler av dess invånare är mycket fattiga. Det kan finnas en falsk agitation som grundar sej på ett patos hos individuella fall i en ganska normal gemenskap. Men faktum är att ingen kan ta en taxi tvärs över Liverpool utan att få ett ganska komplett och enahanda intryck av att patoset inte är ett patos hos individuella fall, utan ett patos i gemen. Folk talar om den keltiska sorgsenheten, men det finns mycket få saker i Irland som ser så sorgliga ut som en irländare i Liverpool. Taras ödslighet är munter jämförd med Belfasts ödslighet. Jag rekomenderar herr Yeats och hans sörjande vänner att vända sin uppmärksamhet till Belfasts patos. Jag tror att om de genast hänger upp sin harpa i lord Furness´ fabrik, skulle det finnas en risk att ännu en sträng gick sönder. 

Allmänt talat, och som tingen ställer sej framför ögat, liknar städer som Leeds, ställda vid sidan av Rouen eller Florence eller Chartres eller Köln, mest av allt tiggare som vandrar omkring bland borgare. Efter detta överväldigande och otrevliga intryck är det verkligen meningslöst att hävda att de är rikare för att några få av deras parasiter har blivit rika nog att bo någon annanstans. 

En sann historia om en eugeniker (4)

Till en början var den brittiske plutokraten troligen precis lika ärlig när han antog att varje luffare bar en magiskt katt som Dick Whittingtons, som den bonapartistiske patrioten var när han sa att varje fransk soldat bar en marskalkstav i sin ränsel. Men det är precis här som skillnaden och faran visar sej. Det finns ingen likhet mellan en väldirigerad sak som Napoleons armé och en ostyrbar sak som den moderna tävlingen. Logiskt sett var det utan tvekan omöjligt att varje soldat skulle bära en marskalkstav; de kunde inte allesammans bli marskalkar mer än de alla kunde bli borgmästare. Men även om den franske soldaten inte alltid hade en stav i sin ränsel, hade han alltid en ränsel. 

Men när den Själv-Hjälpare som bar det beundransvärda namnet Smiles sa åt den engelske luffaren att han bar ett diadem i sin packning, hade den engelske luffaren ett obesvarbart svar. Han pekade bara på att han inte hade någon packning. De makter som styrde honom hade inte utrustat honom med en ränsel, inte mer än de hade utrustat honom med en framtid - eller ens en samtid. Den utblottade engelsmannen, så långt ifrån att hoppas bli någonting, hade aldrig tillåtits att så mycket som vara någonting. Den franske soldatens ambition kan i praktiken ha varit inte bara en kort, utan även en med berått mod förkortad stege, i vilken toppinnarna var utbankade. Men för engelsmännen var det bottenpinnarna som knackats ut, så att de inte ens skulle börja klättra.