Galningen är inte den som föraktar världen. Helgonet, den kriminelle, martyren, cynikern, nihilisten kan allesammans förakta världen fullständigt förnuftigt. Och t.o.m. om sådana fanatiker skulle förstöra världen, är världen skyldig dem en helt rättvis rättegång i enlighet med bevis och allmän lag. Men galningen är inte den som föraktar världen, han är den som förnekar den.
Anta att vi alla stode runt ett fält och tittade på ett träd i mitten av det. Det är alldeles sant att vi alla ser det (som dekadenterna säger) ur oändligt olika synvinklar: det är inte poängen; poängen är att vi alla säger att det är ett träd.
Anta, om du vill, att vi alla är poeter, vilket verkar otroligt; så att var och en av oss kunde förvandla sin aspekt till en levande bild åtskild från trädet. Anta att någon säger att det ser ut som ett grönt moln och en annan att det ser ut som en grön fontän, en tredje att det ser ut som en grön drake och en fjärde att det ser ut som en grön ost. Faktum kvarstår: att alla säger att det ser ut som alla dessa saker. Det är ett träd.
Inte heller är någon av poeterna det minsta galna p.g.a. några åsikter de kan tänkas utforma, om än aldrig så yra, kring trädets funktioner eller framtid. En konservativ poet kan tänkas vilja klippa trädet, en revolutionär poet kan tänkas vilja bränna upp det. En optimistisk poet kan vilja göra trädet till en julgran och hänga ljus i det. En pessimistisk poet kan vilja hänga sej själv i det. Men ingen av dessa personer är galen, ty de talar allesammans om samma sak.
Men det finns en annan människa som talar förskräckligt om något helt annat. Där har vi ett monstruöst undantag i mänskligheten. Varför han är så vet vi inte, en ny teori säger att det är ärftlighet och en äldre teori att det är djävlar. Men i vilket fall som helst är dess anda den anda som förnekar, den anda som verkligen förnekar verkligheter. Detta är mannen som tittar på trädet och inte säger att det liknar ett lejon, utan att det är en stolpe.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar