Här är det nog lika bra att göra en paus för att avvärja ett möjligt missförstånd. Jag menar inte att du och jag inte kan se och i praktiken inte ser och personligen anmärker på den eller den excentriska eller genomsnittliga typ för vilken ordet "svagsint" kan vara ett mycket bekvämt ord, och som kan motsvara en genuin fast odefinierbar erfarenhet. På samma sätt kan vi tala, och talar, om den och den personen som "galet fåfäng", utan att vilja få två väktare att gå in och hämta personen. Men jag ber läsaren att alltid minnas att jag talar om ord, inte som de används i dagligt tal eller romaner, utan som de kommer att användas, och har använts, i försäkringar och certifikat, och i riksdagsbeslut.
Distinktionen mellan dessa två användningsområden är helt klar och praktisk. Skillnaden är att vi kan lita på att en romanförfattare eller talare försöker träffa och också ofta träffar målet; det är hedrande för dem att hatten passar, att typen känns igen, att de i litterär mening hänger rätt person.
Men det är på intet sätt alltid i regeringars eller tjänstemäns intresse att hänga rätt person. Det faktum att de ofta tänjer ord för att täcka vissa fall är hela grunden till att vi alls har fixerade lagar eller fria institutioner.
Min poäng är inte att jag aldrig mött någon som jag skulle kalla svagsint, snarare än galen eller imbecill. Min poäng är att om jag vill göra ett syskonbarn arvlöst, driva bort en rival, tysta en utpressare eller bli av med en efterhängsen änka, så finns det ingenting i logiken som hindrar mej från att kalla även dem svagsinta. Och ju vagare anklagelsen är, desto mindre möjlighet har de att motbevisa den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar