När jag nyss sa att jag trodde på häxor, men inte på häxuppsniffare, fastslog jag hela min inställning till denna uppfattning av ärflighet, denna halvformade filosofi om fruktan och omen, om förbannelser och konstiga upprepningar och mörker och blodsöden, som, predikad för dagens mänsklighet ofta är mer omänsklig än häxeriet självt. Jag förnekar inte att detta mörka element existerar, jag bekräftar bara att det är mörkt, eller med andra ord, att de som mest anstränger sej för att studera det uppenbarligen befinner sej i mörker. Jag skulle inte lita mer på Dr Karl Pearson när han jagar ärftlighet än när han jagar kätterier. Jag är fullt färdig att ge mina skäl för att tänka så, och jag tror att varje välbalanserad person, om han eller hon överväger dem, kommer att tänka som jag.
En person kan sägas veta eller inte veta en sak i två avseenden. Jag vet t.ex. aritmetik-ämnet, d.v.s. jag är inte bra på aritmetik, men jag vet vad det är. Jag är tillräckligt bekant med dess användning för att se absurditeten hos någon som säger: "en så vulgär fraktion kan inte nämnas i damers närvaro" eller "denna enhet är unionistisk, hoppas jag". När jag för ett ögonblick betraktar mej själv som en aritmetiker, kan jag säga att jag nästan ingenting vet om mitt ämne, men jag vet ämnet - jag vet det på gatan. Men det finns den andra sortens människa, som liknar dr Karl Pearson, som utan tvivel vet en enorm massa saker om sitt ämne, som utan tvivel lever i stora skogar av fakta som rör släktskap och ärftlighet. Men detta är inte på något sätt samma sak som att ha utforskat skogarna och funnit deras gränser. I själva verket hör de två sakerna vanligen ihop med två mycket olika sinnestillstånd. Jag betvivlar allvarligt huruvida den Kungl. Astronomen skulle skriva den bästa essän om relationen mellan astronomi och astrologi. Jag betvivlar att Geografiska Sällskapets president kan ge den bästa definitionen och historiken i fråga om orden geografi och geologi.
Nu är det så att särskilt de som studerar ärftlighet förstår allt om sitt ämne utom sitt ämne. De var, antar jag, avlade och födda i detta patrulleringsområde, och har verkligen utforskat det utan att komma till dess ände. D.v.s. de har studerat allting utom frågan om vad de studerar. Nu påstår jag inte att jag förlitar mej enbart på mej själv när jag talar om för dem vad de studerar. Jag kallar, som ni kommer att se om en stund, in en stor man som själv har studerat det som vittne. Men till att börja med är ärftlighetens domän (för dem som ser dess gränser) ett slags triangel, omsluten på sina tre sidor av tre faktum.
Det första är att ärftlighet otvivelaktigt existerar, annars skulle det inte finnas något som släktdrag, och varje äktenskap skulle plötsligt kunna producera en liten neger. Det andra är att även enkel ärftlighet aldrig kan vara enkel; dess komplexitet måste vara bokstavligen ofattbar, för på det fältet kämpar ofattbara millioner. Men återigen: det finns aldrig enkel ärftlighet. Det tredje är dessa oräkneliga forntida påverkningar och omedelbara erfarenheter som kommit tillsammans beroende på en kombination som är olik allt annat på denna jord. Det är en kombination som kombinerar. Den kan inte sorteras ut igen, inte ens på domedagen. Två helt olika människor har blivit ett kött i den mest heliga, fruktansvärda och oansvariga bemärkelse. Om en gyllenhårig skandinavisk flicka har gift sej med en mycket svartmuskig jude, kan den skandinaviska sidan av familjen säga att barnet har sin mors näsa eller sin mors ögon tills deras ansikten blir blå. De kan ändå aldrig säkert hävda att den svarthårige österlänningen inte är närvarande i varje drag, i varje tum. I spädbarnets person kan han mjukt ha dragit sin frus näsa. I spädbarnets person kan han delvis ha skuggat sin frus ögon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar