Det hände sej en dag att en ateist och en man stod tillsammans på en tröskel, och ateisten sa: "Det regnar". Varpå mannen svarade: "Vad regnar?" - en fråga som inledde ett våldsamt gräl och en varaktig vänskap.
Jag ska inte beröra några rubriker i dispyten, som utan tvivel inkluderade Jupiter Pluvius, Gender, Panteism, Noaks ark o.s.v., men jag ska återge den enda punkt där de två personer till slut uppnådde något slags överenskommelse. Den var att det finns något som en ateistisk litterär stil, att materialism kan uppträda i en människas blotta diktion, trots att han talar om klockor eller katter eller vad som helst som är vitt skilt från teologi.
Kännetecknet på den ateistiska stilen är att den instinktivt väljer det ord som ger intrycket att ting är döda ting, att ting saknar själ. Därför talar de inte om att bedriva krig, vilket betyder att vilja det; de talar om krigets utbrott, som om alla gevären smällde utan människor som rörde dem. Därför kommer de socialister som är ateister att inte kalla sin internationella medkänsla medkänsla; de kallar den solidaritet, som om Frankrikes och Tysklands fattiga låg tillsammans rent fysiskt som varor i handelsboden.
Samma marxistiska socialister anklagas för att förbanna kapitalisterna omåttligt, men sanningen är att de lämnar kapitalisterna ifred alldeles för lätt. För istället för att säga att de som anställer betalar lägre löner, vilket skulle kunna nåla fast dem vid något slags moraliskt ansvar, insisterar de på att tala om lönernas "stegring och fall", som om en vidsträckt silversjö av mynt alltid automatiskt gick upp och ner som det verkliga havet vid Margate. Därför talar de inte om reformer utan om utveckling, och de förstör sin enda ärliga och virila fras, "klasskampen", genom att tala om den som ingen vid sina sinnens fulla bruk kan tala om en kamp, genom att förutsäga dess slut och slutresultat precis som någon beräknar juldagens ankomst eller skatterna.
Och slutligen, därför (vilket vi ska se berör vårt speciella ämne här) undviker den ateistiska stilen i litteraturen alltid att tala om kärlek eller begär, vilket är levande ting, och kallar äktenskap eller samboskap "könens relationer", som om en man och en kvinna vore två träbitar som stod i en viss vinkel och attityd till varandra, likt ett bord och en stol.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar