Galningen och lagen (13)

Eftersom jag i detta kapitel vill begränsa mej till den primära poängen om den enkla existensen av förnuft och galenskap, ska jag inte låta mej ledas längs någon av de attraktiva stigar som öppnar sej här. Jag ska bemöda mej om att ta itu med dem i nästa kapitel.

Här begränsar jag mej till en slags slutsats. Anta att en människas strupe har blivit avskuren, helt snabbt och plötsligt, med en bordskniv vid ett litet bord där vi sitter. Hela den civila lagstiftningen bygger på antagandet att vi är vittnen, att vi såg det, och om vi inte vet något om det, vem gör det då?

Anta nu att alla vittnen kom i gräl om grader av sikt.

Anta att en sa att han hade haft med sej sina läsglasögon istället för sina vanliga glasögon, och att han därför inte såg mannen falla tvärs över bordet och täcka det med blod.

Anta att någon annan sa att han inte kunde vara säker på att det var blod, eftersom en lätt färgblindhet var ärftlig i hans familj.

Anta att en tredje sa att han inte kan svära inför en upplyft kniv, eftersom hans optiker säger att han är astigmatisk, och att vertikala linjer inte påverkar honom som horisontala gör.

Anta att en annan säger att prickar ofta har dansat framför hans ögon i helt fantastiska kombinationer, av vilka många var mycket lika en gentleman som skär av en annan gentlemans strupe vid middagen.

Alla dessa saker refererar till verkliga erfarenheter. Det finns sådant som myopi, det finns sådant som färgblindhet, det finns sådant som astigmatism; det finns sådant som att byta skepnad medan man svimmar framför ögonen på folk.

Men vad skulle vi tro om ett helt middagssällskap som inte kunde ge något förutom dessa högvetenskapliga förklaringar när det hittades tillsammans med ett lik? Jag antar att det bara finns två saker vi kunde tro: antingen att de alla var berusade, eller också att de alla var mördare.

Och ändå finns det ett undantag. Om där fanns en man vid bordet som var erkänt blind, skulle vi inte ge honom tvivlets fördelar? Skulle vi inte helt ärligt känna att han var undantaget som bevisade regeln? Själva det faktum att han inte kunde ha sett skulle påminna oss om att de andra människorna måste ha sett. Själva det faktum att han inte hade några ögon måste påminna oss om ögon. En människa kan vara blind, en människa kan vara död, en människa kan vara galen.

Men jämförelsen är med nödvändighet svag, när allt kommer omkring. För det är galenskapens själva essens att vara olik allt annat i världen - vilket kanske är orsaken till att så många visare människor än vi har spårat den hos varandra!