Denne arme flämtande kritiker hamnar längre och längre bakom modernitetens bil. För femtio år sedan var han knappt femton år efter sin tid. För femton år sedan var han inte mer än femtio år efter sin tid. Just nu är han snarare mer än hundra år efter sin tid; och beviset för det är att de saker han säger, fastän uppenbart nonsens om vårt samhälle idag, verkligen stämde på vårt samhälle för omkring hundratrettio år sedan.
Det bästa exemplet på hans efterblivna situation är hans evinnerliga påstående att folk tror mindre och mindre på det övernaturliga. Det är en alldeles sann och realistisk redogörelse - för 1700-talet. Det är den sämsta tänkbara redogörelse för denna tidsålder av medier och helbrägdagörare och fakirer och eleganta lyckovägvisare.
Faktiskt brukar jag i allmänhet besvara denna 1700-talsillusion på 1700-talsspråk. Om någon säger mej: "Trosbekännelserna vittrar sönder", så svarar jag: "Och Preussens kung, som själv är en fritänkare, tar säkert Schlesien från den katolska kejsarinnan." Om någon säger: "Mirakler måste omprövas i ljuset av rationell erfarenhet", svarar jag älskvärt: "Men jag hoppas att vår upplyste ledare, Hébert, inte kommer att insistera på att giljotinera den arma franska drottningen." Om någon säger: "Vi måste se oss om efter uppkomsten av en ny religion som kan anbefalla sej själv inför förnuftet", svarar jag: "Men hur mycket mer nödvändigt är det inte att se sej om efter uppkomsten av någon militär äventyrare som kan förstöra republiken - och enligt mej har den unge majoren Bonaparte en ganska rastlös atmosfär omkring sej." Det är bara med sådant språk från Upplysningstiden som vi kan besvara sådana saker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar