Den tidsålder vi lever i är något mer än en tidsålder av vidskepelser, det är en tidsålder av oräkneliga vidskepelser. Men här sysslar jag bara med ett exempel på detta. Jag menar det fel som fortfarande sänder ut män på marsch för att upplösa kyrkor och som talar om tyranniet i obligatorisk kyrklig undervisning eller obligatoriskt kyrkotionde. Jag undanber mej här ett irrelevant missförstånd: jag skulle säkert själv upplösa varje kyrka som hade en numerär minoritet som irländarna eller walesarna, och jag tror att det skulle göra äkta kyrkor gott att ha en delvis konventionell majoritet som engelsmännen eller till och med ryssarna. Men jag skulle bara göra detta om jag inte hade något annat att göra, och just nu finns det väldigt mycket annat att göra. Ty religion, ortodox eller oortodox, förlitar sej just nu inte på statsetablissemangets vapen alls. Påven gjorde knappt ett enda försök att bevara konkordatet, utan verkade snarare lättad över det oberoende hans kyrka vann genom dess förstörande; och det sägs allmänt bland de franska klerikalisterna att kyrkan vann på förändringen. I Ryssland är den enda verkliga anklagelsen mot den ortodoxa kyrkan från religiösa människors sida (särskilt romersk-katolska) inte dess ortodoxi eller heterodoxi, utan dess ynkliga beroende av staten. I England kan vi nästan mäta en anglikans glöd för sin kyrka genom hans relativa kyla beträffande dess offentliga ställning, d.v.s. hur den kontrolleras av ett parlament med skotska presbyterianer som Balfour, eller walesiska kongregationalister som Lloyd George. I Skottland har den kraftfulla kombinationen av två sekter utanför etablissemanget lämnat den i en position i vilken den inte känner någon böjelse att skryta över att den av rena jurister kallas Skottlands kyrka.
Jag argumenterar inte här för att kyrkor inte borde vara beroende av staten, eller för att de inte är beroende av mycket värre saker. Det kan med fog påstås att romanismens styrka, om än den inte finns i någon nationell polisstyrka, finns i en moralisk polisstyrka långt mer rigid och vaksam. Det kan med fog påstås att anglikanismens styrka, om än den inte finns i etablissemanget, finns i aristokratin och dess skugga som kallas snobbighet. Allt jag hävdar här är att kyrkorna nu inte lutar sej tungt mot de politiska etablissemangen; de stöder sej inte tungt på den sekulära armen. Nästan överallt har deras lagliga inkomster modifierats, deras lagliga kontrollinstitutioner blandats upp. De kan fortfarande utöva tyranni, och värre saker än tyranni; jag ifrågasätter inte det. Men de använder inte speciellt det speciella tyranni som består i att använda en regering.
Vad som verkligen försöker tyrannisera genom regeringen är Naturvetenskapen. Vad som verkligen använder den sekulära armen är Naturvetenskapen. Och den trosbekännelse som verkligen lägger beslag på tionden och erövrar skolor, den bekännelse som verkligen stärks genom böter och fängelse, den bekännelse som verkligen proklameras inte genom gudstjänster men genom statyer, och som sprids inte genom pilgrimer men genom poliser - denna bekännelse är det stora men omdiskuterade tankesystem som börjar med Evolution och har slutat med Eugenik. Materialismen är verkligen vår etablerade kyrka, för regeringen vill verkligen hjälpa den att förfölja dess kättare. Vaccineringen har under sin hundraåriga historia av experiment diskuterats nästan lika mycket som dopet under dess omring tvåtusenåriga. Men det verkar fullt naturligt för våra politiker att tvinga fram vaccinering medan de skulle se det som vansinne att tvinga fram dop.
Jag är inte rädd för ordet "förföljelse" när det knyts till kyrkorna; inte heller är det på minsta sätt ett ord av klander när jag knyter det till naturvetenskapsmännen. Det är en term för ett rättsligt faktum. Om därmed avses att polisen inför en vida omdiskuterad teori, oförmögen att frambringa ett slutligt bevis - då är det inte våra präster som nu förföljer, utan våra doktorer. Införandet av sådana dogmer konstituerar en Statskyrka - i en äldre och starkare mening än som kan tillämpas på någon andlig kyrka idag. Det finns fortfarande platser där den religiösa minoriteten är förbjuden att samlas eller att ge undervisning på det eller det sättet, och ännu fler där den är utesluten från det eller det offentliga uppdraget. Men jag kan just nu inte erinra mej någon plats där kriminallagen tvingar en att gå igenom den officiella religionens ritualer. Inte ens ungturkarna insisterade på att alla makedonier skulle omskäras.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar