Tvivlets etablerade kyrka (4)

Nu finner vi oss konfronterade av ett förvånande faktum. När i det förgångna lika omtvistade ståndpunkter har understötts av statsmakten, har det varit på anstiftan av fanatiker som höll dem för fixerade och strålande självklarheter. Om sanningar inte kunde undvikas av sina fiender, kunde de inte heller förändras av sina vänner. Men vilka är de säkra sanningar som den sekulära armen nu måste lyfta svärdet för att upprätthålla? Jo, de är den väldiga massa av bottenlösa frågor och förvirrade svar som vi studerat i de senaste kapitlen - frågor vars enda intresse ligger i att de är spårlösa och mysteriösa, svar vars enda härlighet ligger i att de är tentativa och nya. Fanatikern skröt över att han aldrig skulle överge tron, och därför förföljde han för trons skull. Men den naturvetenskaplige doktorn skryter faktiskt över att han alltid kommer att överge en hypotes om den inte visar sej fungera, och ändå förföljer han för hypotesens skull. Inkvisitorn understödde sin trosbekännelse med våld, eftersom den var oföränderlig. Höjdaren understöder sin med våld för att han kan ändra den nästa dag.

Nu är detta en ny sorts förföljelse, och man kan tillåta sej att undra om den är en förbättring av den gamla. Så långt som man vid första påseendet kan upptäcka någon skillnad, verkar den tala ganska mycket till den gamlas fördel. Om vi ska falla tillbaka på människans obarmhärtiga barmhärtighet, skulle de flesta av oss hellre hamna på sträckbänken för en trosbekännelse som intensivt existerade inuti någons huvud, hellre än att bli vivisekterade för en upptäckt som ännu inte hade kommit in i någons huvud, och möjligen aldrig skulle komma in där. En människa skulle hellre bli torterad av en tumskruv tills han valde att se sanningen än torterad med en vivisekteringskniv tills hans vivisektör valde att se sanningen. Och detta är den verkliga skillnaden mellan de två typerna av legalt tvång. Om jag gav upp för inkvisitörerna, skulle jag åtminstone veta vilken trosbekännelse jag skulle stämma in i. Men även om jag vrålade ut ett credo medan eugenisterna hade mej på sträckbänken, skulle jag inte veta vilken trosbekännelse jag skulle vråla ut. Jag skulle t.o.m. kunna få en extra uppsträckning för att jag bekänt den tro som de själva bekände för ungefär en vecka sedan.