Jag har, hoppas jag i varje fall, fram till denna punkt behandlat eugenisterna lika seriöst som de behandlar sej själva. Jag har försökt göra en analys av deras teori som om den vore en ytterst abstrakt och ointressant teori, och så betraktad verkar det bli väldigt lite kvar av den. Men innan jag i andra delen av denna bok fortsätter tala om de otäcka saker som verkligen finns kvar, skulle jag vilja rekapitulera de väsentliga punkterna i deras grundläggande ordning, för att inte någon personlig irrelevans eller överbetoning (för vilka jag vet mej vara böjd) ska ha förvirrat framställningen av vad jag tror är ett helt rättvisande och hållbart argument. För att göra det ännu tydligare kommer jag att summera saken under kapitel och i helt korta paragrafer.
I första kapitlet försökte jag definiera den väsentliga punkt i vilken rashygienen kan påstå, och påstår, sej vara en ny moral. Denna punkt är att det är möjligt att betrakta barnet genom att betrakta bruden. Jag omfattar inte den idealiska oansvarigheten hos en man som sa: "Vad har eftervärlden gjort för oss?" Men jag säger till att börja med: "Vad kan vi göra för eftervärlden, förutom att behandla våra samtida rättvist?" Om inte en man älskar den fru han har sett, hur ska han kunna älska sina barn som han inte har sett?
I det andra kapitlet pekar jag på att denna uppdelning i samvetet inte kan mötas med rent mentala sammanblandningar, vilket skulle få vilken kvinna som helst att avvisa varje man som eugeniker. Det kommer alltid att finnas något i denna värld som tenderar att göra vansinniga förbindelser exceptionella, och detta är inte eugenik utan skratt.
I det tredje kapitlet försöker jag beskriva den helt extraordinära atmosfär i vilken sådana saker har blivit möjliga. Jag kallar den atmosfären anarki, men insisterar att den är en anarki i de centra där det borde finnas auktoritet. Regeringen har blivit oregerlig, d.v.s. den kan inte sluta regera. Lagen har blivit laglös, d.v.s. den kan inte se var lagar borde sluta. Huvudkännetecknet på vår tid är mobbens mjukhet och regeringens galenskap. I denna atmosfär är det naturligt nog att medicinska experter blir galna genom att vara auktoriteter, och försöker förverkliga en så rå och slumpartad och omogen dröm som den att smeka och klappa (och närmast skämma bort) det ofödda barnet.
I kapitel fyra pekar jag på hur denna otålighet har brutit igenom galenskapslagarnas trånga kanal och har utplånat dem genom att utvidga dem. Den galnes hela poäng är att han är undantaget som bekräftar regeln. Men eugenikerna försöker behandla hela regeln som en serie undantag - att göra alla människor galna. Och på den grunden finns det inte något hopp för någon; för alla teser har en författare och alla författare har en ärftlighet. Eugenikerns mentalitet får honom att tro på eugenik lika mycket som den våghalsige älskarens mentalitet får honom att bryta mot eugeniken, och båda mentaliteterna är, enligt den materialistiska hypotesen, lika mycket den oansvariga produkten av mer eller mindre okända fysiska orsaker. Den verkliga säkerheten för en man gentemot vilken logisk rashygien som helst är lik Macbeths falska säkerhet. Den enda eugeniker som kan attackera honom rationellt måste vara en man som inte är av kvinna född.
I det kapitel som följer på detta, kallat "Den flygande auktoriteten", försöker jag förgäves lokalisera och fixera en auktoritet som rationellt skulle kunna styra över människor i ett så djupt rotat och universellt fall; föga vore vunnet genom att vanliga människor gjorde det gentemot varandra, och om vanliga praktikanter gjorde det skulle de mycket snart visa, genom tusen påhitt och gräl, att de var vanliga människor. Jag diskuterade sedan den upplysta despotismen hos några vanliga rashygienprofessorer, och fann den ofunktionell av ett väsentligt skäl: att medan vi alltid kan få människor intelligenta nog att veta mer än resten av oss om den eller den olyckan eller smärtan eller pesten, kan vi däremot inte räkna med att stora kosmiska filosofer ska uppenbara sej, och bara sådana personer kan antas veta mer än vi om normalt uppförande och vanligt sunt förnuft. Varje sorts människa skulle, kort sagt, undvika ett sådant ansvar, utom den värsta sortens människa som skulle acceptera det.
Jag fortsätter i nästa kapitel att överväga huruvida vi vet tillräckligt om ärftlighet för att agera beslutsamt, ens om vi vore säkra på vilka som borde agera. Här hänvisar jag eugenisterna till H G Wells replik, som de aldrig behandlat till min belåtenhet - den viktiga och primära invändningen att hälsa inte är en kvalitet utan en proportion av kvaliteter; så att t.o.m. hälsa gift med hälsa kan skapa den överdrift som kallas sjukdom. Här borde det naturligtvis noteras att en individuell biolog helt ärligt kan tro att han har funnit en fixerad princip med hjälp av Weissmann eller Mendel. Men vi diskuterar inte huruvida han vet tillräckligt för att motivera tron (som på något sätt hör till antropoiden Homos små vanor) att han har rätt. Vi diskuterar huruvida vi som ansvarsfulla medborgare vet tillräckligt för att lägga sådana befogenheter i händerna på människor som kan vara bedragna eller kan vara bedragare. Jag drar slutsatsen att vi inte gör det.
I det sista kapitlet i bokens första hälft avslöjar jag vad jag tror är den verkliga hemligheten bakom denna förvirring, hemligheten om vad rashygienikerna verkligen vill. De vill tillåtas ta reda på vad de vill. Missnöjda med forskningens resurser, önskar de forskningens etablering, d.v.s. de vill göra saken officiell och obligatorisk, precis som utbildning eller statliga försäkringar; men fortfarande är det bara forskning och inte upptäckter. Kort sagt, de vill ha en ny sorts statskyrka, som ska bli Tvivlets etablerade kyrka, istället för Tron. De har ingen rashygienisk vetenskap alls, men de menar verkligen att om vi ger upp oss själva för att vivisekteras kommer de troligen en dag att ha en sådan. Jag påpekar, med något tyngre diktion, att detta är lite väl tjockt.
Och nu, i andra hälften av denna bok, kommer vi att fortsätta till betraktelsen av ting som verkligen existerar. Det är med djupt beklagande jag säger att det nu är nödvändigt att återvända till realiteterna, som de är i ert och mitt dagliga liv. Vår lyckliga semester i nonsenslandet är över; vi kommer inte längre att se dess vackra stad med det nästan bibliska namnet Strunt, inte heller skogarna fulla av ston eller vickerfälten som bara mognar i månsken. Vi ska inte längre möta de utsökta monster som kunde ha talat i samma vilda klubb som sagodjuren: fadern som inte kan se vad som är upp och ner på mamman men fullständigt förstår det barn hon en dag kommer att bära, juristen som måste springa efter sina egna lagar nästan lika fort som den kriminelle springer iväg från dem, de två galna doktorer som kan diskutera i en miljon år vem av dem som har rätten att spärra in den andre, grammatikern som konvulsiviskt klänger sej fast vid passivformen, och som säger att det är någots plikt att få sej själv gjort utan mänsklig assistans, mannen som skulle gifta ihop jättar med jättar tills ryggen bryts, liksom barn lägger kloss på kloss för nöjet att se det häpnadsväckande tornet störta, och, framför allt, den superbe naturvetenskapsmannen som vill få dej att betala honom och kröna honom för att han så här långt inte har funnit något.
Dessa sagofigurer måste nu lämna oss. De existerar, men de kan inte påverka vad som verkligen håller på att hända. De är ärliga bortskojade verktyg, precis som du och var mycket nära att bli ärliga bortskojade verktyg. Om vi börjar tänka kallt på världen vi lever i, om vi betänker hur väldigt praktisk den praktiske politikern är, åtminstone när det gäller pengar, hur väldigt tråkiga och jordnära de flesta människor är som äger miljonerna och styr tidningskartellerna, hur väldigt försiktiga och avvisande mot idealistiska omvälvningar de är som kontrollerar detta kapitalistsamhälle - när vi betänker allt detta, är det helt enkelt otroligt att rashygienen skulle vara ett toppmodernt ämne och nästan en lag, om den i praktiken bara vore den oavslutade fantasi som den, som jag har visat, är vad rent förnuft anbelangar. Även om den vore en schysst revolution, skulle den ha varit en alltför revolutionär revolution för moderna statsmän, om det inte fanns något annat där bakom. Även om den vore ett sant ideal, skulle den ha varit ett alltför idealistiskt ideal för våra "praktiska män", om det inte fanns något verkligt där bakom också.
Nåväl, det finns något verkligt där bakom. Det finns inget förnuft i rashygienen, men det finns massor av motiv. Dess supportrar är ytterst vaga beträffande dess teori, men de kommer att vara smärtsamt praktiska beträffande dess praktik. Och medan jag återupprepar att många av dess mer vältaliga agenter troligen är helt oskyldiga instrument, finns det somliga, även bland rashygienikerna, som vid den här tiden vet precis vad de gör. Till dem ska vi inte säga: "Vad är rashygien?" eller "Vart i all världen är ni på väg?" utan "Ve över er, ni hycklare, som utplundrar änkors hus och för att göra er märkvärdiga använder långa ord."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar