fredag 5 juni 2015

Rashygien och annat ont, del 1 av 2

TILL LÄSAREN

Jag publicerar dessa essäer just nu av ett visst skäl som hör ihop med nuvarande situation: ett skäl som jag kort skulle vilja betona och klargöra.

Även om det mesta av slutsatserna, särskilt inemot slutet, dragits med hänvisning till nutida händelser, så skrevs själva samlingen av preliminära anteckningar om rashygien före kriget. Det var en tid då detta tema var ämnet för dagen, när rashygieniska spädbarn (som inte visuellt gick att särskilja från andra spädbarn) sprattlade i alla illustrerade tidningar, när Nietzsches evolutionära fantasier var sista skriket bland de intellektuella och när Mr Bernard Shaw och andra övervägde iden att man genom att avla människor som arbetshästar var inne på den sanna vägen till den högre civilisation, den intellektuella storhet och tilltalande insikt som kännetecknar arbetshästar. Det kan därför verka som om jag attackerade opinionen alltför stridslystet, och det tycks mej som om jag ibland tog den för allvarligt. Men kritiken av rashygienen utvidgades snart av sej själv till en mer allmän kritik av en modern mani: vetenskaplig byråkrati och strikt social organisering.

Och sedan kom den stund då jag kände, inte utan lättnad, att jag lika gärna kunde slänga alla mina anteckningar i elden. Den elden var en mycket stor eld, och den brände upp större saker än sådana pedantiska kvacksalverier. På något sätt hade frågan själv ordnats på ett mycket annorlunda sätt. Vetenskaplig byråkrati och organisation i den Stat som specialicerat sej på dem hade gått i krig med kristendomens äldre kultur. Antingen skulle preusseriet vinna och protesterna bli hopplösa, eller också skulle preusseriet förlora och protesterna bli onödiga. Medan kriget framskred från giftgas till röverier i neutrala stater, blev det mer och mer uppenbart att den vetenskapligt organiserade staten inte ökade i popularitet. Vad som än hände, skulle ingen engelsman någonsin åter gå runt och sniffa i stanken från detta källarlaboratorium. Så jag trodde att allt jag skrev blivit irrelevant och slog det ur hågen.

Det bedrövar mej att jag måste konstatera att det inte blivit irrelevant. Det har till min stora häpnad gradvis blivit tydligt att de härskande klasserna i England ännu fortsätter med antagandet att Preussen är ett mönster för hela världen. Om delar av min bok är nästan nio år gamla, så är det mesta av de andras principer och resonemang bra mycket äldre. De kan inte erbjuda oss något annat än samma vetenskap, samma irriterande byråkrati och samma terrorism från tionde klassens professorer som nyligen ledde det tyska imperiet till dess mycket tvivelaktiga triumf. Av detta skäl samlar jag och publicerar dessa blad tre år efter kriget med Preussen.

G.K.C.






Kapitel 1: 
VAD ÄR RASHYGIEN?

Det visaste i världen är att skrika innan du blivit skadad. Det är ingen idé att skrika efter att du blivit skadad, särskilt inte sedan du blivit dödligt skadad. Folk talar om folkets otålighet, men kloka historiker vet att de flesta tyrannier möjliggjorts av att folken agerade för sent. Det är ofta helt nödvändigt att stå emot ett tyranni innan det existerar. Det är ingen lösning att med distanserad optimism hävda att planerna bara svävar i luften. Ett slag från en yrkesmördare kan bara pareras medan det fortfarande är i luften.

Det existerar idag ett aktionsschema, en tankeskola, lika kollektiv och omisskännlig som någon av dem vi kan skissera historien med genom att gruppera. Det är ett lika bestämt faktum som Oxfordrörelsen eller Långa parlamentets puritaner; eller jansenisterna; eller jesuiterna. Det är någonting som kan pekas ut, det är någonting som kan diskuteras, och det är någonting som fortfarande kan tillintetgöras. Det kallas enklast "rashygien", och att det borde tillintetgöras ska jag försöka bevisa på följande sidor.

Jag vet att det innebär mycket olika saker för olika människor, men det är bara för att det onda alltid drar fördel av tvetydighet. Jag vet att det prisas med höga uttryck för idealism och godhet, med silvertungad retorik om renare moderskap och lyckligare eftervärld. Men det är bara för att det onda alltid smickras, precis som furierna kallades De Älskvärda. Jag vet att det kan inräkna många lärjungar vars avsikter är helt och hållet oskyldiga och humana, och som skulle bli uppriktigt förbluffade av att jag beskriver det som jag gör. Men det är bara för att det onda alltid vinner genom styrkan av sina lysande bedrägerier, och det har i alla tider ingåtts förödande allianser mellan abnorm oskuld och abnorm synd.

Om de bedragna ska jag naturligtvis tala som vi alla gör om sådana verktyg, och döma dem efter det goda de tror de gör och inte efter det onda de verkligen gör. Men rashygienen i sej själv existerar för dem som har nog förnuft att se att idéer existerar, och rashygienen i sej själv, i stora eller små kvantiteter, införd snabbt eller långsamt, av goda eller dåliga motiv, tillämpad på tusen personer eller på tre, rashygienen i sej själv är ingenting att förhandla om mer än vad förgiftning är.

Det är inte särskilt svårt att sammanfatta rashygienens essens, om än somliga s.k. eugeniker verkar ha en ganska vag uppfattning om den. Rörelsen består av två delar: en moralisk bas, som är gemensam för alla, och en plan för social tillämpning som varierar ganska mycket.

Vad beträffar den moraliska grunden är det uppenbart att en människas etiska ansvarighet varierar med hennes kunskap om olika konsekvenser. Om jag hade ansvar för en baby, och om den babyn bleve sjuk av att ha ätit upp tvålen, skulle jag troligen skicka efter doktorn. Jag skulle kanske kalla honom bort från mycket allvarligare fall, från sängkanterna hos spädbarn vars diet hade varit mycket mer dödlig, men jag skulle inte anklagas för det. Jag kunde inte förväntas veta tillräckligt om hans andra patienter för att anses förpliktigad att för deras skull offra det barn jag var primärt och direkt ansvarig för.

Nu är rashygienens moraliska bas denna, att det barn vi är primärt och direkt ansvariga för är det ofödda barnet. D.v.s. att vi vet (eller kan komma att veta) tillräckligt om vissa oundvikliga biologiska tendenser för att överväga frukten av någon tänkt förbindelse i det direkta och klara samvetsljus som vi nu bara kan rikta mot den andra parten i denna förbindelse. Den ena plikten kan vara lika definitiv som eller mer definitiv än den andra. Man kan tänka på barnet som inte existerar t.o.m. före hustrun som existerar. Men väl att märka: detta är ett jämförelsevis nytt beaktande på moralens område.

Naturligtvis har vettigt folk alltid ansett att äktenskapets syfte var att avla barn till Guds ära eller enligt naturens plan; men vare sej de räknade sådana barn som Guds belöning för en tjänst eller som naturens premium för förnuft, lämnade de belöningen eller premiet åt Gud eller naturen att sköta - som något mindre definierbart. Den enda person (och detta är poängen) mot vilken de kunde ha precisa plikter var partnern i processen. Att direkt överväga partnerns krav var det närmaste man kunde komma att indirekt överväga eftervärldens krav.

Om haremets kvinnor sjöng hjältens lov när muslimen besteg sin häst, var det för att detta var en passande erkänsla mot en man; om den kristne riddaren hjälpte sin hustru ned från hästen, var det för att detta var en passande erkänsla mot en kvinna. Bestämda och detaljerade bekräftelser av denna typ baserades inte på det ofödda barnet, och betraktade det inte i det agnostiska och opportunistiska ljus i vilket herr Browdie betraktade fröken Squeers´ hypotetiska barn. Genom att se dessa könsrelationer som hälsosamma hoppades de naturligtvis på att de skulle producera friska barn, men detta var allt.

Den muslimska kvinnan förväntade sej utan tvivel att Allah skulle sända vackra söner till en lydig kvinna, men hon skulle inte ha tillåtit någon direkt vision av sådan söner att förändra lydnaden själv. Hon skulle inte ha sagt: "Jag ska nu vara en olydig kvinna, eftersom de lärda informerat mej om att stora profeter ofta är barn till olydiga kvinnor." Riddaren hoppades utan tvivel att helgonen skulle hjälpa honom att få starka barn, om han fullgjorde alla sina plikter, av vilka en kan ha varit att hjälpa sin fru ner från hästen, men han skulle inte ha tvekat att göra det för att han läst i en bok att en serie fall från hästar ofta resulterade i födelsen av ett geni. Både muslimer och kristna skulle ha ansett sådana spekulationer vara inte endast ogudaktiga utan även ytterst opraktiska. Jag håller helt och hållet med dem, men detta är inte poängen här.

Poängen är att en ny skola tror på eugenik framför etik. Och detta bevisas av ett välkänt faktum: att historiens hjältedåd faktiskt är eugenikens brott. Rashygieniska böcker och artiklar är fulla av ideer om att icke-eugeniska förbindelser borde betraktas och kan komma att betraktas som vi betraktar synder, att vi verkligen borde känna att giftermål med en invalid är ett slags grymhet mot barn. Men historien lovsjunger människor som har hållit sådana band till invalider heliga; den är full av fall lika överste Hutchinsons och Sir William Temple, som förblev trogna mot sina makar även när skönhet och hälsa tycktes ha gått upp i rök. Och trots att Dorothy Osbornes och fru Hutchinsons sjukdomar kanske inte faller under de eugeniska spekulationerna (jag vet inte), är det uppenbart att de kunde ha gjort det; och förvisso skulle det inte ha gjort någon skillnad beträffande människors åsikter om moralen i handlingen.

Jag diskuterar inte just här vilken moral jag föredrar, men jag insisterar på att attityderna är motsatta. Rashygienikern helgonförklarar verkligen just de män som hundratals familjer har kallat smitare. För att vara konsekventa borde de resa statyer över män som övergivit sina älskade på grund av kroppslig olycka, med inskriptioner som firar den gode rashygienikern som, efter att hans fästmö fallit av en cykel, nobelt vägrade att gifta sej med henne - eller den unge hjälten som efter att ha hört om en morbror med rosfeber storsint bröt sitt ord.

Vad som är fullkomligt klart är detta: att människorna hittills ansett bandet mellan man och kvinna så heligt, och effekten på barnen så oberäknelig, att de alltid beundrat upprätthållen heder mer än bevarad säkerhet. Utan tvivel tänkte de att t.o.m. barnen knappast blev sämre av att inte vara barn till fegisar och svikare, men detta var inte den första tanken, det första budet.

Kort kan vi säga att medan många moralsystem har dragit nästan lika allvarliga gränser kring sex som någonsin någon rashygieniker, har de nästan alltid haft karaktären att säkra troheten mellan de båda könen och att lämna resten åt Gud. Att introducera en etik som gör att denna trohet eller otrohet varierar med något slags kalkyl kring ärftlighet är det besynnerligaste av allt, en revolution som inte har inträffat tidigare.

Det är bara rättvist att här (utan att mer än snudda vid saken) tillfoga att många rashygieniker skulle säga emot detta, genom att hävda att det fanns ett omedvetet rashygieniskt skäl för den skräck inför vissa förbindelser som innebar att en man förnekades privilegiet att gifta sej med sin mormor. Dr. S.R. Steinmetz anmärker, med denna rysliga sinnets enkelhet med vilken rashygienikerna får vårt blod att frysa, att vi ännu inte vet alldeles säkert vilka motiven var för skräcken inför den förskräckliga sak som är Oidipus´ vånda. Med helt och hållet vänskapliga avsikter ber jag Dr S R Steinmetz att tala för sej själv. Jag vet motiven för att se en mor eller syster som skilda från andra kvinnor, men inte har jag funnit dem genom någon mystisk forskning. Jag fann dem där jag fann en analog aversion mot att äta en baby till frukost. Jag fann dem i en djupt rotad motvilja i den mänskliga själen mot att tycka om något på ett sätt när man redan tycker om det på ett annat helt oförenligt sätt.

Nu är det alldeles sant att denna aversion kan ha agerat rashygieniskt och på så sätt haft en viss bekräftelse och bas i fortplantningens lagar. Men det kan helt enkelt inte finnas någon rashygieniker som är fullt så dum att han inte ser att detta inte är ett försvar för eugeniken - utan ett direkt förnekande av eugeniken! Om någonting som till sist har upptäckts i ljuset av forskningen är något som man har handlat efter alltifrån begynnelsen i ljuset av naturen, är detta helt enkelt inget skäl för att ständigt lägga sej i folks förehavanden - utan ett skäl för att lämna dem i fred!

Om män inte gifte sej med sina mormödrar när det för allt vad de visste var en mycket hygienisk vana, om vi nu vet att de instinktivt undvek naturvetenskapliga risker, så är detta så långt vi kan förstå en poäng som talar för att låta folk gifta sej med vem de vill. Det är helt enkelt ett konstaterande av att det sexuella urvalet, eller det som kristna kallar att bli förälskad, är en del av människans utrustning som vi på det hela taget och i det långa loppet kan ha förtroende för. Och det innebär förstörelsen av hela denna vetenskap i en enda smäll.

Den andra delen av definitionen, de övertalande eller tvingande metoder man vill ta i anspråk, ska jag syssla med mer fullständigt i den andra delen av denna bok. Men en sammanfattning i stil med följande kan vara användbar här:

Långt in i vår mänsklighets ofattbara förflutna finner vi antagandet att grundandet av en familj är en fri människas personliga äventyr. Innan slaveriet långsamt sjönk ur sikte i kristendomens nya klimat, kan det vara sant eller inte sant att slavar i någon mening avlades fram som boskap och värderades som ett lovande stycke arbetskraft. Om det var så var det i en mycket lösare och vagare mening än beträffande rashygienikernas avlingsprojekt, och sådana moderna filosofier läser i den gamla hedendomen in en fantastisk stolthet och grymhet som är helt och hållet modern.

Det kan emellertid hända att hednatidens slavar hade en skugga av välsignelserna hos rashygienikerns omsorg. Det är alldeles säkert att fria hedningar skulle ha dödat den förste som föreslog något liknande. Jag menar den som föreslog det på allvar, för Platon var bara en Bernard Shaw som olyckligtvis skrev sina skämt på grekiska.

Bland fria män har lagen, eller ännu oftare tron och oftast av allt sedvänjan lagt alla slags restriktioner på sexlivet av det ena eller andra skälet. Men lag och tro och sed har aldrig koncentrerat sej på något annat än att fixera och bevara familjen när den en gång blivit skapad. Akten att grunda en familj, säger jag ännu en gång, var ett individuellt äventyr utanför Statens gränser. Våra första glömda förfäder lämnade traditionen efter sej, och våra egna senaste fäder och mödrar skulle för bara några år sedan ha tyckt att vi var galningar som ens diskuterade den.

Den kortaste generella definitionen av rashygien utifrån dess praktiska sida är att den i större eller mindre utsträckning strävar efter att kontrollera somliga familjer som om de vore hedniska slavfamiljer. Jag ska senare diskutera frågan om de människor som kan utsättas för denna press, och den ännu mer kluriga frågan om vilka människor som ska utsätta dem för den. Men den måste åtminstone tillämpas av några på några, och detta på grund av vissa kalkyler om fortplantning som påstås kunna demonstreras.

Detta om ämnet i sej själv. Jag säger att denna sak existerar. Jag definierar den så tydligt som saker med moraliska inslag kan definieras och jag kallar den rashygien eller eugenik. Om någon efter detta väljer att påstå att eugenik inte är det grekiska ordet för detta, nöjer jag mej med att svara att "chevaleresk" inte är franska för "hästaktig", och att sådana kontroverslekar är mer hästaktiga än chevalereska.





Kapitel 2: 
DE FÖRSTA HINDREN

Innan jag sätter igång med att diskutera dessa saker, finns det ett moln av frontsoldater, av harmlösa och förvirrade moderna skeptiker, som borde klaras av eller kylas ner innan vi kommer till debatten med heresins verkliga doktorer. Om jag sammanfattar mitt påstående så här: "Rashygien, som jag diskuterar här, innebär alldeles tydligt vissa människors kontroll över andras äktenskap och icke-äktenskap, och innebär troligen några fås kontroll över de mångas äktenskap och icke-äktenskap" - ja, då kommer jag först av allt att få den sorts svar som flyter som skummet på tekoppar och samtal. Jag kan grovt och snabbt dela in dessa preliminära motsägare i fem sekter, som jag kommer att kalla Eufemisternas, Kasuisternas, Autokraternas, Precedenternas och Strävarnas. När vi har svarat på de omedelbara protesterna från dessa goda, skrikande, kortsynta personer, kan vi börja göra rättvisa åt de intelligenser som verkligen ligger bakom hela idén.

De flesta eugeniker är Eufemister. Jag menar helt enkelt att korta ord skrämmer dem, medan långa ord lugnar dem. Och de är ytterst oförmögna att översätta det ena till det andra, hur uppenbart det än är att de betyder samma sak. Säg till dem: "Medborgarens övertygande och till och med tvingande förmågor måste göra det möjligt för honom att se till att att livslängdens börda hos den föregående generationen inte blir oproportionerlig och oförsvarlig, särskilt hos kvinnorna" - säg detta till dem och de kommer att gunga lätt fram och tillbaka som spädbarnen som ska sova i sina vaggor. Säg till dem: "Mörda din mor", och de kommer att snabbt sätta sej upp. Ändå är de två meningarna, utifrån kall logik, exakt desamma. Säg till dem: "Det är inte otroligt att det kan komma en tid när den trånga om än en gång användbara distinktionen mellan antropoiden homo och andra djur, som har modifierats i så många moraliska avseenden, kan modifieras också med hänsyn till den viktiga frågan om dietens expansion" - säg detta till dem, och en skönhet född av mumlande ljud kommer att sprida sej i deras ansikten. Men säg till dem, på ett enkelt, manligt, hjärtligt sätt: "Låt oss äta en människa!" och deras häpnad kommer att slå oss med häpnad.

Nå, om någon anser dessa exempel vara extravaganta, ska jag hänvisa till två verkliga fall från den eugeniska diskussionen. När Sir Oliver Lodge talade om "stuteriets" metoder, uttalade sej många eugenister mot grovheten i associationen. Men långt dessförinnan hade en av deras främsta förkämpar skrivit: "Vilket nonsens all denna utbildning är! Vem skulle kunna utbilda en rashäst eller en gråhund?" Vilket helt säkert antingen betyder ingenting alls, eller också just det mänskliga stuteriet. Eller när jag skrev om hur människor skulle "giftas ihop med våld av polisen", blev en annan förfinad rashygieniker nästan entusiastisk i sin hjärtliga försäkran att något sådant aldrig hade föresvävat dem. Men bara några dagar därefter såg jag ett rashygieniskt uttalande om att staten borde utvidga sin makt på detta område. "Staten" kan bara vara det samfund som människor tillåter utföra tvångshandlingar, och "detta område" kan bara bli det sexuella urvalets område. Jag menar det som mer än ett lättsinnigt skämt när jag säger att polisen i allmänhet kommer att finnas med på detta område. Men jag medger villigt att den polis som övervakar bröllop kommer att bli lik den polis som övervakar bröllopspresenter. Han kommer att vara civilklädd. Jag menar inte att en man i blått med hjälm kommer att släpa bruden och brudgummen till altaret. Jag menar att ingen som den mannen i blått är beordrad att arrestera kommer att våga komma ens i närheten av kyrkan. Sir Oliver menade inte att människor skulle bindas i stall och ryktas av stalldrängar. Han menade att de skulle undergå en frihetsinskränkning som är t.o.m. mer infam för en människa. Han menade att den enda viktiga formuleringen för en eugeniker skulle vara: "Gjord av Smith av Jones". En sådan formulering är en av de kortaste i världen, och den gör förvisso processen kort med Eufemisterna.

Nästa sekt av vidskepliga motståndare är ännu mer irriterande. Jag har av självklara skäl kallat dem Kasuisterna. Anta att jag säger: "Jag ogillar att kannibalismen utbreder sej i West End´s restauranger." Någon säger då säkert: "Nåja, när allt kommer omkring var ju drottning Eleanor kannibal när hon sög blod från sin makes arm." Vad ska man säga till sådana människor? Man kan bara säga: "Ägna dej åt att suga förgiftat blod från folks armar, så ska jag tillåta dej att ge dej själv den ärorika titeln Kannibal." I den här meningen säger folk om rashygien: "När allt kommer omkring, ifall vi avråder en skolpojke från att gifta sej med en galen negress med puckelrygg, är vi i själva verket eugeniker." Återigen kan man bara svara: "Ägna er uteslutande åt sådana skolpojkar som hyser en naturlig attraktion för galna puckelryggiga negresser, så kan ni få ståta med titeln Eugeniker, desto mer som den titeln kommer att bli sällsynt." Men förvisso måste vars och ens sunda förnuft säga honom att om eugeniker bara ägnade sej åt sådana extravaganta fall, skulle det kallas sunt förnuft och inte eugenik. Den mänskliga rasen har uteslutit sådana absurditeter i okända tidsåldrar, och har ännu aldrig kallat det rashygien. Du kan kalla det spöstraff när du dunkar en man i ryggen, du kan kalla det tortyr när en människa tinar upp sina fingrar vid elden, men om du talar så där lite längre kommer du att sluta leva bland levande människor. Om ingenting mer än detta galna minimum av olycka vore inblandat, skulle det inte finnas något som Eugenikerkongressen - och absolut säkert ingenting i stil med denna bok.

Jag hade tänkt kalla nästa sorts vidskepliga människor Idealisterna; men jag tror att detta implicerar en ödmjukhet inför det allmänna goda som de knappast visar, så jag kallar dem Autokraterna. De är de människor som i allmänhet försöker få oss att förstå att varje modern reform kommer att "fungera" väl, eftersom de kommer att vara med och övervaka. Var de ska vara, och hur länge, förklarar de inte särskilt tydligt. Jag invänder inte mot att de ser framåt mot tallösa liv efter varandra, ty detta är skuggan av ett mänskligt eller gudomligt hopp. Men inte ens en teosof förväntar sej att vara en hel massa människor på en gång. Och dessa människor påstår sej helt uppenbart vara ansvariga för en hel rörelse efter att den har lämnat deras händer. Varje person lovar att vara omkring tusen poliser. Om du frågar dem hur det eller det kommer att fungera, svarar de: "Oh, jag skulle verkligen insistera på detta" eller "Jag skulle aldrig gå så långt som det", som om de kunde återvända till denna jord och göra vad inget spöke någonsin helt lyckats göra: tvinga människor att överge sina synder. Om detta är det nog att säga att de inte förstår en lags natur mer än en hunds. Om du släpper lös en lag, kommer den att göra som hunden gör. Den kommer att lyda sin egen natur, inte din. Den mening du lagt in i lagen (eller hunden) kommer att uppfyllas. Men du kommer inte att kunna uppfylla så mycket som ett fragment av något du har glömt att lägga in i den.

Tillsammans med sådana idealister går de märkliga människor som verkar anse att man kan helga och rena varje kampanj i all oändlighet genom att repetera de abstrakta dygders namn som dess bättre försvarare har i sinnet. Dessa människor kommer att säga: "Så långt som från att sikta mot slaveri, söker eugenikerna sann frihet, frihet från sjukdom och degeneration" o.s.v. Eller de säger: "Vi kan försäkra herr Chesterton att eugenikerna inte har någon intention att segregera de oskadliga; rättvisa och barmhärtighet är själva mottot för..." o.s.v. Det kortaste svaret på detta är följande: Många som talar på detta sätt är agnostiker eller allmänt negativa till officiell religion. Anta att någon av dem sa: "Anglikanska kyrkan är full av hyckleri." Vad skulle han tro om mej om jag svarade: "Jag försäkrar dej att hyckleri fördöms av varje form av kristendom, och den förkastas särskilt av psalmboken"? Anta att han sa att den romerska kyrkan var skyldig till stora grymheter. Vad skulle han tro om mej om jag svarade: "Kyrkan är uttryckligen förpliktigad till ödmjukhet och barmhärtighet, och kan därför inte vara grym"? Denna sorts människor behöver inte uppehålla oss länge.

Sedan finns de som jag kallar Precedenterna, som det vimlar av särskilt i Parlamentet. De representeras bäst av den allvarliga tjänsteman som häromdagen sa att han inte kunde förstå klagomålen på lagförslaget om sköra personer, eftersom den bara utvidgade principerna i de gamla lagarna om vansinne. Till vilket man återigen bara kan svara: "Precis. Den bara utvidgar principerna i vansinneslagarna till personer utan minsta spår av vansinne." Detta ljushuvud till politiker hittar en gammal lag om, låt oss säga, att hålla spetälska i karantän. Han ändrar helt enkelt ordet "spetälska" till "långnästa" och säger frankt att principen är densamma.

Kanske är de svagaste av alla dessa hjälplösa personer de som jag har kallat Strävarna. Priset bland dem tar en annan parlamentsledamot som försvarade samma lagförlag som "ett ärligt försök" att hantera ett stort ont: som om någon hade rätt att tvinga in och förslava sina medmänniskor som ett slags kemiskt experiment, i ett tillstånd av vördnadsfull agnosticism beträffande vad det kunde mynna ut i. Men denna fåniga anmärkning, att man med vilja kan införa inkvisitionen eller terrorn, och sedan vagt förtrösta på hoppet om framtiden, kommer jag att behöva ta itu med på större allvar i ett av de följande kapitlen. Här är det tillräckligt att säga att det bästa en ärlig Strävare kunde göra vore att göra ett ärligt försök att ta reda på vad han gör. Och att inte göra något annat förrän han har kommit på det.

Till sist har vi en grupp kontroversialister som är så hopplösa och futila att jag helt har misslyckats med att komma på ett namn för dem. Men när än någon försöker argumentera rationellt för eller emot något existerande och igenkännbart ting, t.ex. lagar om rashygien, finns det alltid folk som börjar pajkastningen om socialism och individualism, och säger: "Du sätter dej emot all statlig inblandning; jag håller på statlig inblandning. Du är en individualist; jag å andra sidan" o.s.v. På detta kan jag bara, med hjärtbrustet tålamod, att jag inte är en individualist, men en fattig, syndig men döpt journalist som försöker skriva en bok om eugeniker, som han mött åtskilliga av, medan han aldrig mött en individualist och på intet sätt är säker på att han skulle känna igen en sådan om han gjorde det. Kort sagt förnekar jag inte, utan vill starkt bekräfta, statens rätt att ingripa för att bota ett stort ont. Vad jag säger är att i detta fall skulle staten ingripa för att skapa ett stort ont, och att jag inte tänker vända mej från diskussionen kring denna direkta fråga till bottenlösa grubblerier om socialism och individualism, eller om de relativa fördelarna med att alltid svänga till höger och alltid svänga till vänster.

Vad resten beträffar, finns det utan tvivel en enorm massa vettiga fast ganska tanklösa människor, vars djupt rotade känsla är att varje djup förändring i vårt samhälle på något sätt måste vara oändligt avlägsen. De kan inte tro att människor i hattar och rockar som dem själva kan förbereda en revolution, och hela deras viktorianska filosofi har lärt dem att sådana transformationer alltid är långsamma. Och därför tänker de, när jag talar om eugeniklagstiftningen, eller eugenikstatens ankomst, på allt detta som någonting likt en tidsmaskin, något som, bra eller dåligt, kommer att passa bra för deras barnbarns barnbarn, människor som ju kan vara mycket annorlunda än de själva och kanske kommer att gilla det - och i vilket fall som helst är mycket avlägsna släktingar. På allt detta har jag till att börja med ett mycket kort och enkelt svar. Eugenikstaten har börjat. Den första lagen om rashygien har redan sjösatts av detta lands regering, och det passerade genom underhuset med applåder från de båda stora partierna. Denna första lag om rashygien klargör grunden och kan sägas proklamera en negativ rashygien, men den kan inte försvaras, och ingen har försökt försvara den utom med rashygieniska teorier. Jag ska kalla den "dumhetslagen" både för korthets skull och för att beskrivningen är helt korrekt. Den är, helt enkelt och bokstavligt, en lag för att som galningar spärra in människor som ingen doktor skulle gå med på att kalla galna. Det kan räcka om en eller annan doktor kallar dem dumma. Eftersom det knappast finns någon människa som denna term inte har applicerats på av hennes egna vänner och släktingar vid ett eller annat tillfälle (om inte hennes vänner och släktingar varit beklagansvärt tröga), kan vi klart se att denna lag, likt den tidiga kristna kyrkan (som den emellertid uppvisar vissa olikheter med) är ett nät som omfattar alla sorter. Vi ska inte tro att vi har en striktare definition inbyggd i lagen. I själva verket var den första definitionen av mycket lösare och vagare än frasen "svagsinthet" i sej själv. Den utgör ett stycke av gäspande idioti om "personer som, fastän kapabla att tjäna sitt uppehälle under goda omständigheter" (som om någon kunde tjäna sitt uppehälle om omständigheterna för detta vore direkt dåliga!) icke desto mindre inte är "kapabla att sköta sina affärer tillräckligt väl"; vilket är exakt vad hela världen och hans fru säger om sina grannar över hela planeten! Men eftersom en sådan oförmåga till någon form av tankeverksamhet nu anses som statsmannaskap, är det inte så väldigt nymodigt med en sådan suddig skiss. Vad som är nymodigt och vad som är vitalt är detta: att försvaret för denna knasiga tvångslag är ett rashygieniskt försvar. Det inte bara sägs helt öppet, utan hävdas med största iver, att målet för detta mått och steg är att hindra varje person som dessa propagandister händelsevis inte tycker är intelligent från att ha fru och barn! Varje tjurig luffare, varje blyg arbetare, varje excentrisk bonde kan lätt försättas i omständigheter som utformats för mordbenägna galningar. Detta är situationen, och detta är poängen. England har glömt feodalstaten, den befinner sej i industristatens sista anarki; det ligger mycket i herr Bellocs teori att den servilt närmar sej tjänstestaten; den kan för närvarande inte uppnå distributionsstaten och har nästan helt säkert missat den socialistiska staten. Men vi lever redan under eugeniststaten, och ingenting återstår oss mer än uppror.





Kapitel 3: 
ANARKIN FRÅN OVAN

En tyst anarki äter upp vårt samhälle. Jag måste stanna en stund vid det uttrycket, eftersom anarkins sanna natur oftast missförstås. Det är inte på minsta sätt nödvändigt att anarki skulle vara våldsam, inte heller är det nödvändigt att den skulle uppträda underifrån. En regering kan bli anarkistisk likaväl som folket. Den mer sentimentala delen av Tory-partiet använder ordet anarki som ett rent skällsord för revolt, men missar då en mycket viktig intellektuell distinktion. En revolt kan vara felaktig och katastrofal, men inte ens när det är fel att göra revolt innebär den anarki. När den inte är självförsvar är den ett maktövertagande. Den siktar på att sätta en ny regim i den gamlas ställe. Och eftersom den inte kan vara anarkistisk i grunden (eftersom den har ett mål), kan den absolut inte vara anarkistisk beträffande metoden, för människor måste organiseras när de slåss, och en rebellarmés disciplin måste vara lika god som den kungliga arméns.

Denna djupa distinktion måste hållas klar i minnet. Tänk för symbolikens skull på dessa två stora andliga berättelser som, antingen vi räknar dem som myter eller mysterier, så länge har varit de två gångjärnen för all europeisk moral. Den kristne som är böjd att i allmänhet sympatisera med konstitution och auktoritet kommer att tänka på revolt i skepnad av Satan, rebellen mot Gud. Men Satan, fastän förrädare, var ingen anarkist. Han gjorde anspråk på kosmos´ krona, och hade han segrat skulle han ha förväntat sej att hans rebellänglar skulle sluta revoltera. Å andra sidan kan den kristne vars sympatier mer allmänt ligger hos de förtrycktas rättfärdiga självförsvar snarare tänka på Kristus själv som trotsar översteprästerna och gisslar de rika köpmännen. Men vare sej Kristus var (som några säger) socialist eller inte, var han verkligen ingen anarkist. Kristus gjorde, liksom Satan, anspråk på tronen. Han ställde en ny auktoritet emot en gammal auktoritet, men han ställde upp den med positiva befallningar och en begriplig plan. I det ljuset skulle alla medeltida människor - ja, i själva verket alla människor fram till för en liten tid sedan - ha bedömt frågor som inkluderar uppror. John Ball skulle ha erbjudit sej att slå ner regeringen för att den var en dålig regering, inte för att den var en regering. Rikard II skulle ha klandrat Bolingbroke för att vara inte fridstörare utan upprorsanförare. Anarki är alltså, i den användbara meningen av ordet, något som är helt skilt från varje revolt, rättfärdig eller orättfärdig. Anarkin är inte nödvändigtvis ilsken, den är inte ens nödvändigtvis plågsam, åtminstone inte under sina första stadier. Och, som jag sa tidigare, den är ofta helt och hållet tyst.

Anarki är det sinnestillstånd eller allmänna tillstånd där man inte längre kan hejda sej själv. Den innebär förlusten av den självkontroll som kan återvända till det normala. Den är inte anarki för att människor tillåts uppror, extravagans, experiment, risk. Den är anarki när människor inte kan avsluta dessa saker. Det är inte anarki hemma om hela familjen sitter uppe hela natten på nyårsafton. Det är anarki hemma om familjemedlemmar sitter uppe längre och längre i månader efteråt. Det var inte anarki i den romerska villan när slavarna under saturnalierna blev herrar och herrarna slavar. Det var (ur slavägarens synvinkel) anarki om slavarna efter saturnalierna fortsatte uppföra sej på ett saturnaliskt sätt, men det är uppenbart av historien att de inte gjorde det. Det är inte anarki att ha en picknick, men det är anarki att glömma alla måltider. Det skulle, tror jag, vara anarki om vi (enligt någras äckliga förslag) när vi ville skulle hugga vad vi ville från skafferiet. Det är det sätt svin skulle äta på om de hade skafferier; de har inga fasta fester, de är ovanligt progressiva, de är svin. Det är denna oförmåga att vända tillbaka till rationella begränsningar efter en legitim extravagans som är den verkligt farliga oordningen. Den moderna världen är som Niagara. Den är storslagen men inte stark. Den är lika svag som vatten, som Niagara. Invändningen mot ett vattenfall är inte att den är bedövande eller farlig eller destruktiv; det är att den inte kan hejda sej. Nu är det klart att detta slags kaos likaväl som ett samhälle kan besitta de krafter som styr ett samhälle. Och i det moderna England är det de styrande krafterna som är besatta av det - som verkligen är besatta av djävlar. Frasen, i sin sunda gamla psykologiska mening, är inte alltför stark. Staten har plötsligt och tyst blivit galen. Den talar nonsens, och den kan inte sluta.

Nu är det ju alldeles klart att en regering bör ha och måste ha samma rätt att då och då använda exceptionella metoder, som privathushållet har att picknicka eller vara uppe hela natten på nyårsafton. Staten är liksom medborgaren vid sina sinnens fulla bruk om den kan behandla sådana undantag som undantag. Sådana desperata åtgärder kanske inte ens är riktiga, men sådana åtgärder är uthärdliga så länge de erkänns som desperata. Sådana fall är naturligtvis matkommunism i en belägrad stad, det officiella förnekandet av en arresterad spion, privatlivets tillfälliga underkastelse under krigslagar, kommunikationernas avskärande under en farsot, eller samväldets djupaste förnedring, användningen av en nations soldater emot inte främmande soldater utan mot deras egna revolterande bröder. Av dessa undantag är somliga berättigade och somliga inte, men alla är rättfärdigade endast i den utsträckning de ses som undantag. Den moderna världen är galen, inte så mycket för att den erkänner det onormala som för att den inte kan återfinna det normala.

Vi ser detta i den vaga utvidgningen av påföljder som t.ex. fängelsestraff; ofta föreslår just de reformatorer som erkänner att fängelse är dåligt för människor att man ska reformera dem genom lite mer fängelser. Vi ser det i paniklagstiftningar som den efter vita slavhandelskräcken, när pryglets tortyr återupplivades för alla slags illa definierade och vaga och brokiga typer av människor. Våra förfäder var aldrig så dåraktiga, ens när de var torterare. De sträckte ut människan på sträckbänken. De sträckte inte ut sträckbänken som vi gör. När människor började bränna häxor kunde de se häxor överallt - eftersom deras sinnen var fixerade vid trolldom. Men de såg inte saker att bränna överallt, eftersom deras sinnen ändå var rörliga. Medan de band någon mycket impopulär häxa vid bålet, med den uppriktiga övertygelsen att hon var en andlig tyrann eller själva pesten, sa de inte till varandra: "Lite häxbränning är vad min moster Susann behöver, för att bota henne från att förtala folk", eller "Några av de här risknippena skulle göra kusin Jakob gott, och lära honom att sluta leka med stackars flickors känslor."

Nu är namnet på allt detta anarki. Den inte bara är ovetande om vad den vill, men den vet inte ens vad den hatar. Den förökar sej hejdlöst i den mer amerikanska sortens engelska tidningar. När denna nya sorts "nya engelsman" bränner en häxa sätts hela prärien i brand. Dessa människor har inte de doktrinära tidsåldrarnas beslutsamhet och objektivitet. De kan inte begå en monstruös handling och fortfarande se den som monstruös. När de än gör ett spår gör de ett hjulspår. De kan inte hejda sina egna tankar, trots att deras tankar går åt helvete.

Ett sista exempel, som kan skissas mer kortfattat, kan man finna i detta allmänna faktum: att definitionen av nästan varje brott har blivit mer och mer otydlig, och sprider sej som ett utplattat och uttunnat moln över större och större landskap. Grymhet mot barn skulle man ha trott var något lika omisskännligt, ovanligt och ohyggligt som mord på föräldrar. Men i sin tillämpning har den kommit att täcka nästan varje försummelse som kan ske i ett hushåll som har det knapert ställt. Den enda distinktionen är naturligtvis att det som hänt bestraffas hos de fattiga, som oftast inte kunde hjälpa det, men inte hos de rika, som oftast kunde. Men detta är inte poängen jag är ute efter just nu. Poängen här är att ett brott vi alla instinktivt förbinder med Herodes på menlösa barns blodiga natt har kommit förfärligt nära att bli applicerbart på Maria och Josef när de förlorade sitt barn i templet. I ljuset av ett fall som skedde ganska nyligen (den erkänt snälla mamman som nyligen fängslades för att hennes erkänt friska barn inte hade vatten att tvätta sej i), tror jag inte att någon kommer att kalla detta för en illegitim litterär överdrift. Nu är detta exakt som om all förfäran och tunga bestraffning som i de enklaste stammar tillämpades på fader- och modermord, nu kunde tillämpas på en son som utfört en handling som kunde antas ha oroat hans far och så påverkat hans hälsa negativt. Få av oss vore säkra.

Ett annat fall - av hundratals - är den lösa utvidgningen av ärekränkningens och förtalets ide. Förtalsmål har inte längre fler spår av den gamla och rättfärdiga vreden mot en man som bar falskt vittnesbörd mot sin nästa än "grymhetsmål" har av den gamla och rättfärdiga skräcken inför föräldrar som hatade sitt eget kött och blod. Ett ärekränkningsmål har blivit en av de mindre atletiska rikemännens sporter - en variation på att spela turspelet backara. En uppburen sångerska fick skadestånd för att en sång blev kallad "vulgär", vilket är som om jag kunde bötfälla min granne eller sätta honom i fängelse för att han kallat min handstil "rococo". En politiker fick betala enorma skadestånd för att han sagts tala till barn om skattereformen, som om detta förföriska ämne skulle ha fördärvat deras dygd likt en fräckis. Ibland definieras förtal som vad som helst som var ämnat att skada en människas affärer, och i så fall skulle varje ny affärsman som kallar sej själv handelsman förtala handelsmannen mittemot. Allt detta, säger jag, är anarki, för det är klart att dess företrädare saknar all distinktionsförmåga eller känsla för proportioner, genom vilka de skulle kunna dra gränsen mellan att kalla en kvinna för "populär sångerska" och att kalla henne "ett (dåligt) stycke". Eller mellan att anklaga en man för att leda barn till skydd och famn och att anklaga honom för att leda dem till synd och skam. Men den springande punkten jag måste återvända till är denna: att det inte nödvändigtvis eller speciellt rör sej om en anarki i befolkningen. Det är en anarki i regeringsorganen. Det är domstolarna - den härskande klassens röst - som inte kan skilja mellan grymhet och vårdslöshet. Det är dess domare (och de mycket undergivna juryerna) som inte kan se skillnaden mellan åsikter och förtal. Och det är de högt placerade och högt betalda experterna som har givit oss den första rashygienlagen och lagen om psykisk svaghet, som visar oss att de inte kan se skillnad på en galen och en vettig människa.

Detta är till att börja med den historiska atmosfär där detta ting föddes. Det är en besynnerlig atmosfär, och lyckligtvis är det inte sannolikt att den varar länge. Verkliga framsteg har samma relation till den som en lycklig flicka som skrattar har till en hysterisk flicka som aldrig kan sluta skratta. Men jag har beskrivit denna atmosfär först eftersom det är den enda atmosfär där något sådant som rashygienlagen kan föreslås bland människor. Alla andra tidsåldrar skulle ha ställt den till svars på något sätt, hur akademiskt eller trångsynt det än skulle ha skett. Den lägste sofist i de grekiska skolorna skulle ha kommit ihåg tillräckligt mycket av Sokrates för att tvinga rashygienikern att åtminstone tala om huruvida Midias segregerades för att han var möjlig att bota eller för att han var obotlig. Den enklaste tomist i de medeltida klostren skulle ha förnuft nog att se att man inte kan diskutera galningen när man inte har diskuterat människan. Den mest uggleliknande kalvinistkommentator på 1600-talet skulle be rashygienikern att förlika bibeltexter som hånar dårar med andra bibeltexter som prisar dem. Den tristaste affärsinnehavaren i Paris år 1790 skulle ha frågat vad mänskliga rättigheter var, om de inte inkluderade älskarens, makens och faderns rättigheter. Det är bara i vårt eget "Partikulär-London (som herr Guppy sa om dimman) som små figurer kan framstå som så stora i vattenångan, och t.o.m. beblanda sej med helt annorlunda figurer och få skepnaden av en folksamling. Men framför allt har jag uppehållit mej vid den teleskopiska karaktären på dessa skymningsavenyer för att om läsaren inte inser hur elastiska och obegränsade de är, kommer han helt enkelt inte att tro på de ohyggligheter vi måste bekämpa.

En av dessa visa gamla sagor som kommer från ingenstans och frodas överallt, berättar hur en man kom att äga en liten magisk maskin lik en kaffekvarn, som skulle mala fram vad han än ville när han sa ett ord och sluta mala när han sa ett annat. Efter att ha utfört underbara ting (som jag önskar att mitt samvete skulle tillåta mej att lägga in i denna bok som utfyllnad) blev kvarnen slutligen bara tillfrågad om några saltkorn till officersmässen på ett lastskepp, för salt är överallt urtypen för lyx och utsvävning i det lilla, och skepparhistorier ska alltid tas med en nypa sådant. Mannen kom ihåg ordet som startade saltkvarnen, men när han skulle försöka säga ordet som skulle stoppa den kom han plötsligt ihåg att han hade glömt det! Det stora skeppet sjönk, lastat och glittrande upp till masttopparna med salt, lik de arktiska isbergen, men den galna kvarnen malde fortfarande på havsbottnen, där alla sjömännen låg drunknade. Och detta (så säger oss denna saga) är varför de stora världshaven har en bitter smak. För sagorna visste vad de moderna mystikerna inte fattar, att man inte utan eftertanke bör släppa lös vare sej det övernaturliga eller det naturliga.






Kapitel 4: 
GALNINGEN OCH LAGEN

Det moderna onda, har vi sagt, rör sej i stort sett om detta: att människor inte ser att undantaget bekräftar regeln. Därför kan det vara rätt eller orätt att döda en mördare, men att det möjligen kan vara rätt att döda en mördare kan bara bero på att det är fel att döda en människa. Om bödeln, efter att ha börjat med att hänga mördaren, fortsatte med att hänga vänner och släktingar efter tycke och smak, skulle han (intellektuellt sett) göra den förste ohängd, även om den förste kanske inte skulle tycka det. Och därför, om du säger att en galning är otillräknelig, implicerar du att en förnuftig man är fullt ansvarig. Han är ansvarig för galningen. Och rashygienikernas och andra fatalisters försök att behandla alla människor som otillräkneliga är den största och plattaste dårskapen i filosofin. Rashygienikern är tvungen att behandla alla, inklusive sej själv, som ett undantag från en regel som inte finns.

Rashygienikerna har, som ett första steg, utvidgat dårhusets gränser: låt oss ta detta som vår definitiva startpunkt och fråga oss själva vad galenskap är, och vad dess grundläggande relation till det mänskliga samhället är. Nu kan man ofta höra en rå juvenil skepticism, som hämmar all tankeverksamhet med slagord, anmärka att de galna bara är minoriteten, och de kloka bara majoriteten. Det finns en stilig exakthet i sådana människors nonsens: de verkar missa poängen genom ren magik. De galna är inte en minoritet eftersom de inte utgör en korporation, och detta är vad deras galenskap innebär. De kloka är inte en majoritet, de är mänskligheten. Och mänskligheten (som dess namn kunde tyckas implicera) är en art, inte en grad. Så långt som galningen skiljer ut sej, skiljer han ut sej från alla minoriteter och majoriteter i fråga om art. Galningen som tror att han är en kniv kan inte ha ett partnerskap tillsammans med den andre som tror att han är en gaffel. Det finns ingen mötesplats utanför förnuftet, det finns inget värdshus på dessa vilda vägar utanför världen.

Galningen är inte den som föraktar världen. Helgonet, den kriminelle, martyren, cynikern, nihilisten kan allesammans förakta världen fullständigt förnuftigt. Och t.o.m. om sådana fanatiker skulle förstöra världen, är världen skyldig dem en helt rättvis rättegång i enlighet med bevis och allmän lag. Men galningen är inte den som föraktar världen, han är den som förnekar den. Anta att vi alla stode runt ett fält och tittade på ett träd i mitten av det. Det är alldeles sant att vi alla ser det (som dekadenterna säger) ur oändligt olika synvinklar: det är inte poängen; poängen är att vi alla säger att det är ett träd. Anta, om du vill, att vi alla är poeter, vilket verkar otroligt; så att var och en av oss kunde förvandla sin aspekt till en levande bild åtskild från trädet. Anta att någon säger att det ser ut som ett grönt moln och en annan att det ser ut som en grön fontän, en tredje att det ser ut som en grön drake och en fjärde att det ser ut som en grön ost. Faktum kvarstår: att alla säger att det ser ut som alla dessa saker. Det är ett träd. Inte heller är någon av poeterna det minsta galna p.g.a. några åsikter de kan tänkas utforma, om än aldrig så yra, kring trädets funktioner eller framtid. En konservativ poet kan tänkas vilja klippa trädet, en revolutionär poet kan tänkas vilja bränna upp det. En optimistisk poet kan vilja göra trädet till en julgran och hänga ljus i det. En pessimistisk poet kan vilja hänga sej själv i det. Men ingen av dessa personer är galen, ty de talar allesammans om samma sak. Men det finns en annan människa som talar förskräckligt om något helt annat. Där har vi ett monstruöst undantag i mänskligheten. Varför han är så vet vi inte, en ny teori säger att det är ärftlighet och en äldre teori att det är djävlar. Men i vilket fall som helst är dess anda den anda som förnekar, den anda som verkligen förnekar verkligheter. Detta är mannen som tittar på trädet och inte säger att det liknar ett lejon, utan att det är en stolpe.

Jag menar inte att alla galna vanföreställningar är lika konkreta som denna, även om somliga är ännu mer konkreta. Att tro att din egen kropp är glas är ett mer vågat förnekande av verkligheten än att tro att ett träd är en glaslampa på toppen av en stolpe. Men alla verkliga vanföreställningar har inom sej detta oföränderliga påstående: att det som inte finns finns. Skillnaden mellan oss och galningen handlar inte om hur saker ser ut eller hur de borde se ut, utan om vad de självklart är. Galningen säger inte att han borde vara kung, det kunde Perkin Warbeck säga. Galningen säger inte att han är lika vis som Shakespeare, det kunde Bernard Shaw säga. Galningen säger att han är Shakespeare. Galningen säger inte att han är gudomlig i samma mening som Kristus, det kunde R J Campbell säga. Galningen säger att han är Kristus. I alla dessa fall är skillnaden en skillnad som gäller vad som finns där; inte en skillnad som rör vad som borde göras av det.

Av detta skäl, och det skälet enbart, står galningen utanför allmän lag. Detta är den avgrundsdjupa skillnaden mellan honom och den kriminelle. Den kriminelle erkänner fakta och tillåter oss därför att hänvisa till fakta. Vi kan arrangera fakta omkring honom så att han verkligen kan förstå att en överenskommelse är i hans eget intresse. Vi kan säga till honom: "Stjäl inte äpplen från detta träd; för annars kommer vi att hänga dej i trädet bredvid." Men om en man verkligen tror att ett träd är en lyktstople och att det andra trädet är en fontän på Trafalgar Square, kan vi helt enkelt inte förhandla med honom alls. Det är uppenbart meningslöst att säga: "Stjäl inte äpplen från denna lyktstolpe, för annars kommer jag att hänga dej på denna fontän." Om en människa förnekar fakta, finns det inget svar utom att stänga in honom. Han kan inte tala vårt språk: inte detta varierande verbala språk som ofta missar målet även beträffande oss, men detta enorma alfabet som består av sol och måne och grönt gräs och blå himmel i vilket vi möts, och genom vilket vi kan signalera till varandra. Det unika geniet George Macdonald beskrev i en av sina konstiga historier två rymdsystem som överensstämde, så att där jag visste att det stod ett piano i en salong, visste du att det växte en rosenbuske i trädgården. Någonting av detta slag är i stora eller små avseenden fallet med galningen. Han kan inte få rösträtt, för han är medborgare i ett annat land. Han är utlänning. Nej, han är en invasionstrupp och en fiende, för staden han bor i har blivit påtvingad oss.

Nu måste två saker i detta fall noteras först av allt: För det första - att vi endast kan döma honom till en allmän dom, eftersom vi bara känner hans allmänna natur. Alla kriminella, som gör särskilda saker av speciella skäl (saker och skäl som alltid är begripliga, hur kriminella de än är), har blivit mer och mer dömda för sådana särskilda handlingar under särskilda och passande lagar ända sedan Europa började bli en civilisation - och fram till det enastående och nutida återinförandet av barbariet genom sådana saker som det Obestämda Straffet. Om det ska jag tala senare; det är tillräckligt för denna diskussion att peka ut nakna fakta. Det är ett naket faktum att varje vilde, varje sultan, varje fredlös baron, varje bandithövding alltid har använt detta instrument, det Obestämda Straffet, som nyligen har erbjudits oss som något högst vetenskapligt och humant. Alla dessa har, kort sagt, eftersom de var barbarer, hållit sina fångar fångna tills de (barbarerna) väljer att anse att fångarna är i ett tillräckligt passande sinnestillstånd för att få komma ut. Det är också ett naket faktum att allt som har kallats civilisation eller framsteg, rättvisa och frihet, i närmare tre tusen år, har haft den allmänna inriktningen att behandla även fången som en fri man, i den meningen att något tydligt fall av något definierat brott behövde vändas emot honom. All lag har tillåtit den kriminella, inom några gränser eller andra, att diskutera med lagen, liksom Job tilläts, eller snarare utmanades, att diskutera med Gud. Men den kriminelle är, bland civiliserade män, fälld av en lag för ett brott av ett alldeles enkelt skäl: att brottets motiv, liksom lagens mening, är begripligt för den allmänna intelligensen. En man straffas speciellt för att han är inbrottstjuv, och inte generellt för att han är en dålig människa - eftersom en människa kan vara inbrottstjuv och utan att i alla andra avseenden vara en dålig människa. Inbrottshandlingen är straffbar eftersom den är begriplig. Men när handlingar är obegripliga, kan vi bara hänföra dem till en allmän opålitlighet, och skydda oss emot dem genom en allmän kontroll. Om en människa bryter sej in i ett hus för att få ett stycke bröd, kan vi appellera till hans förnuft på olika sätt. Vi kan hänga honom för inbrottsförsök, eller också kan vi (vilket har gått upp för några djärva tänkare) ge honom ett stycke bröd. Men om han bryter sej in för att, låt oss säga, stjäla de avklippta bitarna från andra människors fingernaglar, då har vi en svårighet: vi kan inte föreställa oss vad han ska göra med dem, och därför kan vi inte så lätt föreställa oss vad vi ska göra med honom. Om en skurk kommer in, i slängkappa och mask, och lägger lite arsenik i soppan, kan vi gripa honom och helt bestämt säga: "Du är skyldig till mord, och jag ska nu konsultera den lag under vilken vi lever för att se om denna vana inte är förbjuden." Men om mannen i samma slängkappa och mask hittas vid midnatt när han häller lite sodavatten i soppan, vad kan vi då säga? Vår anklagelse blir med nödvändighet en mer generell anklagelse: "Du verkar vara den sorts person som kommer att göra den här sortens saker." Och sedan kan vi stänga in honom. Principen om det obestämda straffet är skapat av det obeslutsamma sinnet. Den passar den obegripliga skapelse som utgörs av galningen. Och till ingen annan än honom.

Det andra som bör noteras är detta: att det bara är genom de förnuftiga människornas enighet vi kan döma ut denne man som helt annorlunda. Om han säger att ett träd är en lyktstolpe är han galen; men bara för att alla andra människor säger att det är ett träd. Om några människor trodde att det var ett träd med en lampa på, och andra trodde att det var en lyktstolpe bekransad med grenar och grönska, så skulle det handla om åsikter och grader; och han skulle inte vara galen, utan enbart extrem. Förvisso skulle han inte vara galen om ingen utom en botaniker kunde se att det var ett träd. Förvisso kunde hans fiender vara galnare än han, om ingen utom lykttändaren kunde se att det inte var en lyktstolpe. Och på samma sätt är en människa inte imbecill om bara en rashygieniker tycker det. Vad som sedan skulle sättas i fråga vore inte den människans förnuft, utan förnuftet hos en botaniker eller en lykttändare eller en rashygieniker. Den som kan döma ut den abnormt dumme är inte den abnormt smarte, som uppenbarligen är ett diskutabelt fall. Den som kan döma ut den abnormt dumme är den normalt dumme. Det är när han börjar säga och göra saker som inte ens dumma människor säger eller gör, som vi har rätt att behandla honom som undantaget och inte som regeln. Det är bara för att ingen av oss påstår oss vara mer än människor, som vi har auktoritet att behandla honom som någonting mindre.

Nu blir den grundläggande principen bakom rashygienen tydlig nog. Det är förslaget att någon eller något borde bedöma människor med samma överlägsenhet som människor bedömer galna människor. Det kanske utövar denna rätt med stor måttfullhet, men jag talar här inte om utövningen utan om rätten. Dess anspråk är med allra största visshet att ställa hela det mänskliga livet under lagarna om vansinne.

Och just detta är den första svagheten i rashygienikernas fall: att de inte kan definiera vem som ska kontrollera vem; de kan inte säga genom vilken auktoritet de gör dessa saker. De kan inte se att undantaget är annorlunda än regeln - t.o.m. när det är en dålig regel, t.o.m. när det är en oregelbunden regel. Det sunda förnuftet i de gamla lagarna om vansinne var detta: att du inte kan förneka att en människa är medborgare förrän du praktiskt taget är beredd att förneka att han är en människa. Människor, och bara människor, kan döma om huruvida han är en människa. Men vilken privat klubb av snobbar som helst kan döma om huruvida han borde vara medborgare. När en gång vi stigit ned från denna höga och splittrade topp av ren galenskap, stiger vi ut på ett lågland där en människa inte är så värst annorlunda jämfört med någon annan. Utanför undantaget är det genomsnittet vi finner. Och den praktiska, juridiska formen för grälet är detta: att om inte de normala människorna har rätten att utestänga de abnorma, vilken särskild sorts abnorma människor har rätten att utestänga de normala människorna? Om sans och vett inte är gott nog, vad är det då som är mer sunt och vettigt?

Utan begrepp om regeln och undantaget bryter den allmänna iden om att bedöma människors arvsanlag ihop och blir oanvändbar. Av detta skäl: att om allting är resultatet av ett tvivelaktigt arv, blir bedömningen själv också resultatet av ett tvivelaktigt arv. Låt den icke döma, på det att den icke må bliva dömd. Rashygieniker har, underligt att säga, fäder och mödrar som alla vi andra; och vår åsikt om deras fäder och mödrar är värd exakt lika mycket som deras åsikter om våra. Inga av föräldrarna var vansinniga, och resten handlar bara om sympatier och antipatier. Anta att Dr Saleeby hade gått upp till lord Byron och sagt: "Min herre, jag har förstått att ni har en klumpfot och opassande passioner; detta är de ärftliga resultaten av att en utsvävande soldat gifter sej med en hetblodig kvinna." Poeten kunde logiskt replikera (med karaktäristisk klarhet och oanständighet: "Sir, jag förstår att ni har ett förvirrat sinne och en ofilosofisk teori om andra människors kärleksaffärer. Sådana är de ärftliga vanföreställningar som avlas fram av en syrisk doktor som gifter sej med en kväkarkvinna från New York." Anta att dr Karl Pearson hade sagt till Shelley: "Utifrån vad jag kan se av ert temperament, tar ni stora risker genom att ingå en förbindelse med dottern till en fanatiker och excentriker som Godwin." Shelley skulle begagna de äldre och starkare fritänkarnas strikta rationalism, om han svarade: "Utifrån vad jag kan se av er hjärna, rusar ni till fördärvet genom att gifta er med en ung släkting till en sådan hovman och dilettant som den gamla kroppen Samuel Rogers." Det är bara åsikt mot åsikt. Ingen kan påstå att vare sej Mary Godwin eller Samuel Rogers var vansinniga, och den allmänna åsikt en människa kan ha om hur hälsosamt det är att ärva deras blod eller typ är helt enkelt samma sorts allmänna åsikt på grund av vilken människor gifter sej av kärlek eller sympati. Det finns ingen anledning att anta att Dr Karl Pearson bedömer en brudgum bättre än brudgummen bedömer bruden.

En invändning kan förutses här, men den är mycket lätt att svara på. Det kan sägas att vi faktiskt kallar in medicinsk expertis för att avgöra huruvida en människa är galen, och att dessa specialister använder tekniska och t.o.m. hemliga tester som inte kan vara kända för den stora massan. Det är uppenbart att detta är sant; det är lika uppenbart att det inte påverkar vår diskussion. När vi frågar doktorn huruvida vår farfar håller på att bli galen, menar vi fortfarande "galen" i vår egen vanliga mänskliga definition. Vi menar att han håller på att bli en viss sorts person som alla människor känner igen när han en gång existerar. Att vissa specialister kan upptäcka att han närmar innan han existerar, förändrar inte det faktum att det är den praktiska och populära galningen vi talar om, och bara om honom. Doktorn ser bara ett visst faktum potentiellt i framtiden, medan vi med mindre information bara kan se den i nutiden; men hans faktum är vårt faktum och allas faktum, annars skulle vi inte bry oss om det alls. Det är inte fråga om att doktorn ska tvångsomhänderta en helt ny sorts person, som i lagen om psykiskt labila. Doktorn kan säga: "tobak är rena döden för dej", eftersom ogillandet av döden kan tas för given, en mycket demokratisk institution som den är, och det är detsamma med ogillandet av det otvivelaktiga undantag som kallas galenskap. Doktorn kan säga: "Jones har den där spänningen i nerverna, och han kan bränna ner huset." Men det är inte den medicinska detaljen vi fruktar, utan den moraliska konsekvensen. Vi skulle säga: "Låt honom spänna sina nerver, så länge han inte bränner ner huset." Doktorn kan säga: "Han har den där blicken i ögonen, och han kan ta handyxan och klyva era skallar." Men vi har ingenting emot att titta in i ögonen som sådana; vi invänder mot konsekvenser som vi, när de en gång kommit, skulle kalla vansinniga även om det inte fanns några doktorer i hela världen. Vi skulle säga: "Låt honom se ut som han vill, så länge han inte ser sej om efter handyxan."

Nå, att specialister är värdefulla för detta partikulära och praktiska syfte, att förutsäga annalkandet av enorma och erkända mänskliga katastrofer, skulle ingen utom en idiot förneka. Men detta för oss inte en tum närmare att ge dem rätten att definiera vad som är en katastrof, eller att kalla sådant katastrofer som vanligt sunt förnuft inte alls ser som katastrofalt. Vi anlitar doktorn för att rädda oss från döden, och eftersom döden allmänt erkänns som något ont har han rätten att administrera det konstigaste och mest obegripliga piller som han kan anse bota alla sådana dödsfaror. Han har inte rätten att administrera döden som bot för alla mänskliga sjukdomar. Och liksom han inte har någon moraliska auktoritet att tvinga fram en ny uppfattning om lycka, så har han inte någon moralisk auktoritet att tvinga fram en ny uppfattning om sunt förnuft. Han kan veta att jag håller på att bli galen, för galenskap är en isolerad sak likt spetälska, och jag vet ingenting om spetälska. Men om han bara anser att mitt förnuft är klent, kan jag råka tycka detsamma om hans. Det gör jag ofta.

Kort sagt, om inte kaptener ska tillåtas köra skepp på grund och sedan säga att himmelen är den enda sanna hamnen, om inte domare ska tillåtas att släppa mördare lös och efteråt förklara att mördaren på det hela taget hade gjort gott, om inte soldater ska tillåtas att förlora fältslag och sedan påpeka att den sanna äran står att finna i förödmjukelsens dal; om inte kassörer ska råna en bank för att ge den reklam; eller tandläkare tortera människor för att ge dem en kontrast till deras bekvämligheter; om vi inte är beredda att släppa loss alla dessa privata föreställningar tvärs emot den allmänna och accepterade meningen om liv eller säkerhet eller överflöd eller lycka - då är det klart som korvspad att ingen vetenskapsman får tillåtas mickla med den allmänna definitionen av galenskap. Vi kallar på honom för att berätta för oss var den inträffar eller när den inträffar. Vi kunde inte göra så om vi inte själva hade gjort klart för oss vad den är.

Eftersom jag i detta kapitel vill begränsa mej till den primära poängen om den enkla existensen av förnuft och galenskap, ska jag inte låta mej ledas längs någon av de attraktiva stigar som öppnar sej här. Jag ska bemöda mej om att ta itu med dem i nästa kapitel. Här begränsar jag mej till en slags slutsats. Anta att en människas strupe har blivit avskuren, helt snabbt och plötsligt, med en bordskniv vid ett litet bord där vi sitter. Hela den civila lagstiftningen bygger på antagandet att vi är vittnen, att vi såg det, och om vi inte vet något om det, vem gör det då? Anta nu att alla vittnen kom i gräl om grader av sikt. Anta att en sa att han hade haft med sej sina läsglasögon istället för sina vanliga glasögon, och att han därför inte såg mannen falla tvärs över bordet och täcka det med blod. Anta att någon annan sa att han inte kunde vara säker på att det var blod, eftersom en lätt färgblindhet var ärftlig i hans familj. Anta att en tredje sa att han inte kan svära inför en upplyft kniv, eftersom hans optiker säger att han är astigmatisk, och att vertikala linjer inte påverkar honom som horisontala gör. Anta att en annan säger att prickar ofta har dansat framför hans ögon i helt fantastiska kombinationer, av vilka många var mycket lika en gentleman som skär av en annan gentlemans strupe vid middagen. Alla dessa saker refererar till verkliga erfarenheter. Det finns sådant som myopi, det finns sådant som färgblindhet, det finns sådant som astigmatism; det finns sådant som att byta skepnad medan man svimmar framför ögonen på folk. Men vad skulle vi tro om ett helt middagssällskap som inte kunde ge något förutom dessa högvetenskapliga förklaringar när det hittades tillsammans med ett lik? Jag antar att det bara finns två saker vi kunde tro: antingen att de alla var berusade, eller också att de alla var mördare.

Och ändå finns det ett undantag. Om där fanns en man vid bordet som var erkänt blind, skulle vi inte ge honom tvivlets fördelar? Skulle vi inte helt ärligt känna att han var undantaget som bevisade regeln? Själva det faktum att han inte kunde ha sett skulle påminna oss om att de andra människorna måste ha sett. Själva det faktum att han inte hade några ögon måste påminna oss om ögon. En människa kan vara blind, en människa kan vara död, en människa kan vara galen. Men jämförelsen är med nödvändighet svag, när allt kommer omkring. För det är galenskapens själva essens att vara olik allt annat i världen - vilket kanske är orsaken till att så många visare människor än vi har spårat den hos varandra!

Till sist: den litteräre galningen är annorlunda jämfört med alla andra personer vi diskuterat i detta vitala avseende: att han är den enda person som vi med slutgiltig tydlighet kan förklara som icke önskvärd. Han är nästan alltid olycklig själv, och han gör alltid andra olyckliga. Men det är inte så med den som bara är invalid. Rashygienikern skulle troligen besvara alla mina exempel genom att ta upp fallet om att gifta in sej i en familj med lungsot (eller någon liknande sjukdom som de ganska säkert tror är ärftlig) och fråga huruvida inte åtminstone sådana fall är klara anledningar till rashygienisk intervention. Tillåt mej att påpeka för dem att de ännu en gång rör ihop tankarna. Sjukdomen eller hälsan hos en lungsiktig kan vara ett klart och beräkneligt fall. Lyckan eller olyckan hos en lungsiktig är ett alldeles annorlunda fall, och det är fullständigt oberäkneligt. Vad är det för vits med att berätta för människor att de, om de gifter sej av kärlek, kan straffas genom att bli föräldrar till Keats eller föräldrar till Stevenson? Keats dog ung, men han hade mer nöje under en minut än en rashygieniker får under en hel månad. Stevenson hade lungproblem, och det kan, för allt jag vet, ha varit möjligt för rashygienikerns öga att ana redan en generation tidigare. Men vem skulle utföra den illegala operationen: stoppandet av Stevenson? Att hejda ett brev fullt av goda nyheter, att konfiskera en korg full av presenter och priser, att hälla störtfloder av berusande vin i havet, allt detta är en blek jämförelse med rashygieniska åtgärder hos Stevensons förfäder. Detta är emellertid inte den viktigaste poängen, när det gäller Stevenson handlar det inte bara om den njutning vi får, utan om den njutning han fick. Även om han hade dött utan att ha skrivit en rad, skulle han ha haft mer glödhet glädje än de flesta människor får. Ska jag säga om honom, som jag är skyldig så mycket: "Låt den dag förgås i vilken han var född!" Ska jag be att den dagens morgonstjärna ska mörkna och att dagen inte ska få räknas bland årets dagar, eftersom den inte stängde till porten från hans moders kved? Jag avböjer med all respekt; likt Job vill jag lägga handen över munnen.






Kapitel 5: 
DEN FLYGANDE AUKTORITETEN

Det hände sej en dag att en ateist och en man stod tillsammans på en tröskel, och ateisten sa: "Det regnar". Varpå mannen svarade: "Vad regnar?" - en fråga som inledde ett våldsamt gräl och en varaktig vänskap.

Jag ska inte beröra några rubriker i dispyten, som utan tvivel inkluderade Jupiter Pluvius, Gender, Panteism, Noaks ark o.s.v., men jag ska återge den enda punkt där de två personer till slut uppnådde något slags överenskommelse. Den var att det finns något som en ateistisk litterär stil, att materialism kan uppträda i en människas blotta diktion, trots att han talar om klockor eller katter eller vad som helst som är vitt skilt från teologi. Kännetecknet på den ateistiska stilen är att den instinktivt väljer det ord som ger intrycket att ting är döda ting, att ting saknar själ. Därför talar de inte om att bedriva krig, vilket betyder att vilja det; de talar om krigets utbrott, som om alla gevären smällde utan människor som rörde dem. Därför kommer de socialister som är ateister att inte kalla sin internationella medkänsla medkänsla; de kallar den solidaritet, som om Frankrikes och Tysklands fattiga låg tillsammans rent fysiskt som varor i handelsboden. Samma marxistiska socialister anklagas för att förbanna kapitalisterna omåttligt, men sanningen är att de lämnar kapitalisterna ifred alldeles för lätt. För istället för att säga att de som anställer betalar lägre löner, vilket skulle kunna nåla fast dem vid något slags moraliskt ansvar, insisterar de på att tala om lönernas "stegring och fall", som om en vidsträckt silversjö av mynt alltid automatiskt gick upp och ner som det verkliga havet vid Margate. Därför talar de inte om reformer utan om utveckling, och de förstör sin enda ärliga och virila fras, "klasskampen", genom att tala om den som ingen vid sina sinnens fulla bruk kan tala om en kamp, genom att förutsäga dess slut och slutresultat precis som någon beräknar juldagens ankomst eller skatterna. Och slutligen, därför (vilket vi ska se berör vårt speciella ämne här) undviker den ateistiska stilen i litteraturen alltid att tala om kärlek eller begär, vilket är levande ting, och kallar äktenskap eller samboskap "könens relationer", som om en man och en kvinna vore två träbitar som stod i en viss vinkel och attityd till varandra, likt ett bord och en stol.

Nu är det så att frasen "det är nödvändigt" omges av samma anarkistiska mysterium som frasen "det regnar". I engelska representeras det vanligen av passiv form i grammatiken, och rashygienikerna och deras likar har särskilt mycket att göra med det; de är lika passiva i sina påståenden som aktiva i sina experiment. Deras meningar kommer alltid med svansen först och har inga subjekt, likt djur utan huvud. Det heter aldrig att "doktorn borde skära av detta ben" eller "polisen borde gripa denna man." Det heter alltid "sådana lemmar borde amputeras" eller "sådana människor borde sättas under bevakning." Hamlet sa: "Jag skulle ha gött varenda korp i landet med aset av denne niding." Rashygienikern skulle säga: "Landets korpar borde, om möjligt, gödas; och denne nidings as har tillgängliggjorts för det dietiska experimentet." Lady Macbeth sa: "Ge mej dolken; jag ska skära ut hans tarmar!" Rashygienikern skulle säga: "I sådana fall borde tarmarna" et c. Klandra inte mej för jämförelsernas frånstötande karaktär. Jag har genomsökt hela den engelska litteraturen för att hitta de mest anständiga parallellerna till rashygienikernas språk.

Den formlöse gud som ruvar över Östern kallas "Om". Den formlösa gud som börjat ruva över Västern kallas "On". Men här måste vi göra en distinktion. Det opersonliga ordet "on" är franska, och fransmännen har rätt att använda det, eftersom de tillhör en demokrati. Och när en fransman säger "man" menar han inte sej själv utan den normale medborgaren. Han menar inte enbart en enda man, men en för alla. "On n´a que sa parole" betyder inte "Nobless oblige" eller "Jag är hertigen av Billingsgate och måste hålla mitt ord." Det betyder: "Man har sin hederskänsla precis som man har en ryggrad: varje människa, rik eller fattig, borde känna sej nobel och hedervärd" - och detta, vare sej det är möjligt eller inte, är republikens renaste målsättning. Men när rashygienikerna säger "förhållandena måste ändras" eller "anorna måste undersökas" eller vad som helst, så verkar det klart att de inte menar att demokratin måste göra det, vad de annars än må mena. De menar inte att varje människa som inte är uppenbart galen kan betros dessa test och omändringar, liksom det franska demokratiska systemet betror en sådan människa med en röst eller en gård eller skötseln av en familj. Det skulle ju betyda att Jones och Brown, båda helt vanliga människor, skulle börja arrangera varandras äktenskap. Och ett sådant sakernas tillstånd skulle verka lite tillkrånglat, och det skulle till och med kunna gå upp för rashygienikern att om Jones och Brown är helt kapabla att arrangera varandras äktenskap, så är det fullt tänkbart att de kan vara kapabla att arrangera sina egna.

Detta dilemma, som är tillämpligt på ett så enkelt fall, är lika tillämpligt på vilket brett och svepande system av eugenikomröstning som helst. För även om det är sant att samhället kan bedöma en människas fall mer lidelsefritt än människan kan bedöma sitt eget fall, så är denna särskilda fråga om val av livskamrat så full av diskutabla schatteringar i varje tänkbart fall, att det förvisso står klart att nästan varje demokrati skulle rösta bort den saken från omröstningarnas område, precis som de skulle göra med varje förslag om polisinblandning i valet av promenadväder eller av namn åt barnen. Jag skulle inte vilja vara den politiker som skulle föreslå att ett visst exempel på rashygien skulle lämnas åt en fransk folkomröstning. Och om vi lämnar folkstyret ur sikte, är det knappast behövligt att här diskutera de andra gamla samhällsmodellerna. Moderna naturvetare skulle aldrig påstå att George III, ens i sina ljusare stunder, borde ha avgjort vem som var galen och inte; eller att den aristokrati som introducerade gikten borde övervaka allas diet.

Jag anser det därför klart, om något i denna sak är klart, att rashygienikerna inte rätt och slätt menar att den breda massan vanliga människor borde dela upp anordnandet av varandras äktenskap mellan sej; frågan förblir därför vem de instinktivt sätter sitt hopp till när de säger att det eller det borde göras. Vilken är denna flygande undanglidande auktoritet som försvinner var vi än försöker fixerad en? Vilken människa är det förlorade subjekt som styr rashygienikerns verb? I ett stort antal fall tror jag att vi helt enkelt kan säga att den individuelle rashygienikern menar sej själv, och ingen annan. Faktum är att en rashygieniker, herr A. H. Huth, faktiskt hade lite sinne för humor och erkände just detta. Han tror att ganska mycket gott kunde göras med en operationskniv, om vi bara kunde släppa lös honom med en. Och detta kan vara sant. Ganska mycket gott skulle kunna göras med en laddad revolver, i händerna på en omdömesgill kännare av den mänskliga naturen.

Men det är en tvingande nödvändighet att rashygienikern borde begripa att vi med den principen aldrig kan komma utöver en perfekt balans av olika sympatier och antipatier. Jag menar att jag skulle skilja ut mej från Dr Saleeby eller Dr Karl pearson inte endast i en stor majoritet av individuella fall, utan i en stor majoritet av fall där de skulle vara tvungna att erkänna att en sådan skillnad vore naturlig och förnuftig. Dessa berömda doktorers huvudoffer skulle vara en ännu mer berömd doktor: den eminente fast impopuläre allmänpraktikern dr Fell.

För att visa att sådana rationella och allvarliga skillnader existerar, ska jag ta ett exempel från den lag som påstods skydda familjerna och allmänheten från bördan av svagsinta personer. Märk väl, även om jag kunde dela det rashygieniska föraktet för mänskliga rättigheter, även om jag glatt kunde ansluta mej till den rashygieniska kampanjen, skulle jag inte börja med att avlägsna svagsinta personer. Jag har känt lika många familjer i lika många klasser som de flesta människor, och jag kan inte komma ihåg att jag mött något särskilt monstruöst mänskligt lidande som kommit sej av närvaron av sådana otillräckliga och negativa typer. Det verkar finnas jämförelsevis få av dem, och dessa få lägger på intet sätt den värsta bördan på huslig lycka. Jag hör inte ofta om dem, jag hör inte att de gör mycket mer ont än gott, och i de få fall jag känner till omfattas de inte bara med mänsklig tillgivenhet, utan kan också inom vissa begränsade former bli till nytta. Även om jag vore rashygieniker skulle jag personligen inte välja att slösa bort min tid med att stänga in de svagsinta. De människor jag skulle stänga in vore de starksinta. Jag har knappt lärt känna några fall där ren mental svaghet gjorde en familj till ett misslyckande; men jag har känt till åtta eller nio fall av våldsam och överdriven karaktärsstyrka som gjort familjelivet till ett helvete. Om de starksinta kunde segregeras vore det helt säkert bättre för deras vänner och familjer. Om om det verkligen ligger något i ärftlighet, skulle det vara bättre för eftervärlden också. För den sorts egoist jag syftar på är en galning i en mycket mer trovärdig mening än den harmlöst "otillräcklige"; och att vidarebefordra hans anarkistiska och omättliga temperaments skräckvälde innebär att ta på sej ett mycket allvarligare ansvar än att lämna efter sej ett arv av ren barnslighet. Jag skulle inte arrestera sådana tyranner, eftersom jag tror att även ett moraliskt tyranni i några få hem är bättre än ett medicinskt tyranni som gör staten till ett dårhus.Jag skulle inte segregera dem, eftersom jag respekterar en människas fria vilja och ytterdörr - och rätt att dömas av sina likar. Men eftersom rashygieniker inte tror på fri vilja mer än kalvinister gör, och eftersom ytterdörrar inte respekteras av rashygieniker mer än av inbrottstjuvar, och eftersom Habeas Corpus betraktas som ungefär lika helig av rashygienikerna som den skulle betraktats av prins John, så varför bringar de inte ljus och frid i mängder av mänskliga hem genom att undanröja en demon från vart och ett av dem? Varför ringer inte svagsinthetslagens förespråkare på i de många stora hus i stad eller på land där sådana nattliga mardrömmar ständigt uppträder? Varför knackar de inte på dörren och för bort hustyrannen? Jag vet inte - och det finns bara ett skäl jag kan komma på (vilket måste förbli ett fall av spekulation): när jag gick i skolan, var den sorts pojke som tyckte om att reta efterblivna inte den typ av pojke som vågade stå upp mot översittarna.

Hur det än är med den saken, påverkar det inte mitt argument. Jag nämner fallet med den starksinta variationen hos de monstruösa endast som exempel på de hundratals fallen av de individuella opinionernas omedelbara divergens så snart vi börjar diskutera vem som är lämplig eller olämplig när det gäller att föröka sej. Om dr Saleeby och jag for iväg på en segregationstur tillsammans, skulle vi skilja oss åt vid varje dörr, och om han hade tusen doktorer med sej skulle alla gå olika vägar. Var och en som har känt så många snälla och duktiga doktorer som jag har, vet att de skickligaste och klokaste av dem har en tendens att odla någon liten hobby eller halv-upptäckt på egen hand, som att apelsiner är skadliga för barn, eller att träd är farliga i trädgårdarna, eller att många fler borde bära glasögon. Vi skulle begära för mycket av den mänskliga naturen om vi förväntade oss att de inte skulle vårda sådana spår av originalitet i ett hårt, tråkigt och ofta heoriskt yrke. Men det oundvikliga resultatet av det, som vi ser av de individuella Saleebyarna, skulle bli att varje person skulle ha sin egen favorittyp av idiot. Varje doktor skulle bli galen på sin egen galning. Någon skulle hålla ögat på andäktiga kyrkoadjunkter, en annan skulle ströva omkring för att samla bullrande majorer, en tredje skulle terrorisera djurälskande ungmör, som skulle fly för honom med alla sina katter och hundar. För att inte hamna i ren bokstavlig anarki, tycks det därför uppenbart att rashygienikern måst finna någon annan auktoritet än sin egen medförda personlighet. Han måste, en gång för alla, lära sej den läxa som är svårast för honom och mej och för hela vårt fallna släkte - det faktum att han bara är: han själv.

Vi rör oss nu från den rent individuella människan som uppenbarligen inte förtjänar förtroendet att utöva despotism mot sina grannar, inte ens om de är individuella medicinare, och vi börjar nu överväga huruvida rashygienikerna alls klart har spårat någon annan tänkbar offentlig auktoritet, någon apparat med stora experter eller stora undersökningar som man skulle kunna anförtro sådana risker för tyranni. De är inte särskilt precisa angående detta heller. I själva verket är den största svårighet jag genomgående har när det gäller att komma på vad rashygienikerna föreslår, att de inte verkar veta det själva. En sorts filosofisk attityd som jag inte själv kan förknippa med mänskligt förnuft verkar göra dem riktigt stolta över dimmigheten i sina definitioner och ofullständigheten i sina planer. Den eugeniska optimismen verkar generellt ha drag av den glittrande och förvirrade tillförsikt som är så vanlig på privata teatrar, att allt kommer att ordna sej längre fram på kvällen. De har antikens hela despotism, men inget av antikens dogmatism. Om de är beredda att reproducera inkvisitionens hemligheter och grymheter, kan vi åtminstone inte anklaga dem för att förolämpa oss med något av den täta och komplicerade tanke, den rigida och exakta logik som gjorde sinnena trångsynta under medeltiden. De har upptäckt hur man kan kombinera hjärtats förhärdelse med en tilltalande uppmjukning av huvudet. Icke desto mindre: det finns en stor om än vag idé hos rashygienikerna, som är en ide, och som vi når när vi når det problem som rör en mer allmän övervakning.

Detta presenterades kanske bäst av den distingerade doktor som skrev artikeln om dessa frågor i den sammansatta bok som herr Wells redigerade och kallade "Den Stora Staten". Han sa att doktorn inte längre skulle vara den rena omplåstraren av futtiga sjukdomar, utan, med hans egna ord, "samhällets hälsorådgivare." Detsamma kan uttryckas ännu skarpare och enklare med ordspråket att det är bättre att förebygga än att bota. När jag kommenterade det, sa jag att det ledde till att man behandlar alla friska människor som om de vore sjuka. Författaren erkände att detta var sant, men la till att alla är sjuka. På vilket jag svarade att om alla är sjuka är alla hälsorådgivare det också och kan därför inte veta hur man botar detta minimum av sjukdom. Detta är det grundläggande felet med hela den förebyggande medicinen. Att förebygga är inte bättre än att bota. Att hugga av en människas huvud är inte bättre än att bota hennes huvudvärk, det är inte ens bättre än att misslyckas med att bota den. Och det är samma sak om en människa är med i ett uppror, även om det är en morbid revolt. Att ta hjärtat ur henne genom slaveri är inte bättre än att lämna hjärtat i henne, även om du lämnar ett krossat hjärta. Det är inte bara det att förebyggandet inte är bättre än botandet; förebyggandet är t.o.m. värre än sjukdomen. Förebyggande innebär att bli invalid för livet, med den extra irritationen att må rätt bra. Jag vill be Gud, men verkligen inga människor, att bevara mej i alla mina verk.

Men den bestämda och diskutabla formen av allt detta summeras väl i frasen om samhällets hälsorådgivare. Jag är säker på att de som talar så har nånting i sinnet som är större och mer upplysande än de andra två förslag vi har dryftat. De menar inte att alla medborgare skulle besluta, vilket bara skulle innebära den nuvarande vaga och dubiösa balansen. De menar inte att alla medicinskt utbildade skulle besluta, vilket skulle innebära en mycket mer obalanserad balans. De menar att man skulle kunna finna några få personer som hade en sammanhängande ordning och vision för en sund nation, liksom Napoleon hade en sammanhängande ordning och vision för en armé. Det är kall anarki att säga att alla människor ska blanda sej i alla människors äktenskap. Det är kall anarki att säga att vilken doktor som helst kan mäta och välja ut vem som helst som han gillar. Men det är inte anarki att säga att några få stora rashygieniker skulle kunna stänga igen eller begränsa livet för alla medborgare, som barnflickor gör med en familj av barn. Det är inte anarki, det är tyranni; men tyranni är en användbar sak. När vi frågar genom vilken process sådana människor skulle kunna väljas ut på ett säkert sätt, kommer vi åter tillbaka till det gamla dilemmat despotism, som betyder en person, eller demokrati som betyder människor, eller aristokrati som betyder favoritism. Men som vision är saken plausibel och t.o.m. rationell. Den är rationell och den är felaktig. Den är felaktig, helt bortsett från tesen att en hälsoexpert inte kan väljas ut. Den är felaktig eftersom en hälsoexpert inte kan existera.

En expert på sjukdomar kan existera, av den anledning vi redan har diskuterat när det gäller galenskap: för att experter bara kan uppstå utifrån exceptionella saker. En parallell med vilken annan profession som helst kan klargöra poängen. Om jag anklagas för olaga intrång, kommer jag att fråga min advokat vilka av de lokala trottoarerna jag är förbjuden att promenera på. Men om min advokat efter att ha tagit sej an mitt fall bleve så exalterad att han insisterade på att bestämma vilka trottoarer jag skulle vandra på, eftersom han var samhällets vandringsrådgivare - då skulle den advokaten advocera förgäves. Om han insisterar på att promenera bakom mej genom alla landsbygdsvägar, och med sin promenadkäpp peka ut trevliga vägar och attraktiva genvägar, kommer jag lidelsefullt att vända mej mot honom och säga: "Sir, jag betalar er för er kunskap om ett visst pussel på latin och normandisk franska, som de kallar Englands lag, och ni har verkligen kännedom om den. Jag har aldrig haft något skäl i världen att anta att ni har kännedom om England. Om ni hade det, skulle ni lämna en människa ensam när han tittade på England."

Och som gränserna för advokatens speciella kännedom om promenerande, så är doktorns. Om jag faller över en stubbe och bryter benet, vilket är sannolikt nog, ska jag säga till advokaten: "Var snäll och hämta doktorn!" Jag ska säga det eftersom doktorn verkligen har en större kunskap om ett mindre område. Det finns bara ett visst antal sätt för ett ben att bli brutet på; jag känner inte till ett enda av dem och doktorn känner dem alla. Det finns något sådant som att vara expert på brutna ben. Men så länge de är obrutna, är ben en fråga om smak. Om doktorn verkligen har lagat mitt ben, kan han förtjäna en kolossal ryttarstaty på toppen av ett tidlöst mässingstorn. Men om han verkligen har lagat mitt ben, har han inte mer några rättigheter till det. Han får inte komma och lära mej hur jag ska promenera, för han och jag lärde mej det i samma skola: på dagis. Och det finns ingen större abstrakt sannolikhet för att doktorn ska promenera elegantare än jag än det finns beträffande frisören eller biskopen eller inbrottstjuven. Det kan inte finnas en generell specialist; specialisten kan inte ha något slags auktoritet om han inte erkänner sin begränsning. Det kan inte finnas något som samhällets hälsorådgivare, eftersom det inte kan finnas något som en person som specialiserar sej på universum.

Därför: när Dr Saleeby hävdar att en ung man som tänker gifta sej borde tvingas att skapa sin hälsobok som han ordnar sin bankbok, så är uttrycket vackert; men det visar i verkligheten inte var de två tingen sammanfaller och var de skiljer sej. Till att börja görs det förstås alltför stort väsen av bankboken för att vara hälsosamt för vårt samvälde, och det är högst troligt att hälsoboken, genomförd under moderna förhållanden, snabbt skulle bli lika timid, lika snobbig och lika steril som den ekonomiska sidan av äktenskapet har blivit. I modernitetens moraliska atmosfär skulle de fattiga och de ärliga förmodligen drabbas värst om vi fäktar med hälsoböcker - precis som de gör när vi fäktar med bankböcker. Men det finns en mer allmän aspekt: den verkliga poängen är skillnaden mellan de två. Skillnaden ligger i detta vitala faktum: att en penningstinn man vanligen tänker på pengar, medan en man vid god hälsa inte tänker på hälsa. Om den starke unge mannen inte kan visa fram sin hälsobok, är det av den helt enkla anledningen att han inte har någon. Han kan nämna någon extraordinär sjukdom han har, men varje hederlig människa förväntas göra det redan nu, vilket beslut som än följer på den kunskapen.

Hälsa är helt enkelt Natur, och ingen naturalist borde ha fräckheten att förstå det. Hälsa, skulle man kunna säga, är Gud; och ingen agnostiker har någon rätt att påstå sej känna honom. För Gud måste bland mycket annat innebära den mystiska och mångfaldiga balansen av allting, genom vilken de åtminstone är förmögna att stå rakt upp och uthärda; och alla vetenskapsmän som påstår sej ha uttömt ämnet den ultimata hälsan, kommer jag att kalla de mest underlägsna av alla religiösa fanatiker. Jag kommer att tillåta honom förstå galningen, för galningen är undantaget. Men om han säger att han förstår sej på den friska människan, så säger han att han känner Skaparens hemlighet. För när du och jag än känner oss fullt friska, är vi helt oförmögna att räkna upp de delar som skapar denna mysteriösa enkelhet. Vi kan inte analysera en sådan frid i själen mer än vi i våra huvuden kan fatta hela det enorma och suddiga ekvilibrium genom vilket, med solar rytande som infernon och himlar tumlande omkring som bråddjup, han har hängt upp världen på ingenting.

Vi drar därför slutsatsen att om inte den rashygieniska aktiviteten begränsas till monstruösa ting som manier, finns det ingen konstituerad eller konstituabel auktoritet som verkligen kan styra människor i ett fall där de i så stor utsträckning befinner sej på samma nivå. När det gäller grundläggande mänskliga rättigheter kan ingenting vara ovanför Människan, utom Gud. En institution som påstår sej komma från Gud kan möjligen ha en sådan auktoritet, men detta är det sista anspråk som det vore sannolikt att rashygieniker skulle göra. En kast eller en profession som försöker styra människor i sådana fall liknar en människas högra ögas anspråk på att styra honom, eller hans vänstra bens anspråk på att springa iväg med honom. Det är galenskap.

Vi ska nu gå över till att diskutera huruvida det verkligen finns något i stil med rashygien att utföra, med all den munterhet vi kan ha kvar efter upptäckten att det inte finns någon som kan utföra det.






Kapitel 6: 
DEN OBESVARADE UTMANINGEN

Dr Saleeby gjorde mej äran att hänvisa till mej i en av sina tal om detta ämne, och han sa att inte ens jag kan åstadkomma annat än ett svagsint barn utifrån svagsinta förfäder. Till vilket jag först av allt replikerar att han inte kan åstadkomma ett svagsint barn. Hela poängen med vårt argument är att denna fras inte innehåller något fixerat, oberoende av opinionen. Det finns något som mani, som alltid har segregerats; det finns något som idioti, som alltid har segregerats; men svagsinthet är en ny fras under vilken du skulle kunna segregera vem som helst.

Det är nödvändigt att denna grundläggande brist i bruket av statistik på något sätt kommer in i det moderna medvetandet. Sådana människor måste bringas till insikt om, vilket säkerligen är enkelt nog, att det är meningslöst att ha exakta tal om de är exakta tal om en inexakt fras. Om jag säger "Det finns fem dumskallar i Acton", är det förvisso alldeles klart, även om ingen matematiker kan göra fem till detsamma som fyra eller sex, att det inte kommer att hindra dej eller någon annan från att hitta fem ytterligare dumskallar i Acton. Nu är svagsinthet liksom dumhet en term som skiljer sej från ren galenskap i detta vitala avseende - att det i en mening är tillämpbart på alla människor, i en annan mening på de flesta människor, i en annan mening på väldigt många människor o.s.v. Det är som om Dr Saleeby skulle säga: "Jag finner att fåfänga utan tvivel är ärftligt. Här har vi fru Jones, som var mycket känslig när hennes sonetter kritiserades, och jag fann hennes lilla dotter stå och spegla sej i en ny dress. Experimentet är avgörande, demonstrationen komplett; i första generationen finns det artistiska temperamentet - det är fåfänga, och i den andra generationen finns det klädsel - och det är fåfänga." Vi borde svara: "Min vän, allt är fåfänga, fåfänga och andlig irritation - särskilt när man tvingas lyssna till logik av er favorittyp. Vad är vitsen med att du genom experiment hos somliga människor finner vad vi genom förnuftet vet måste finnas hos alla?"

Här är det nog lika bra att göra en paus för att avvärja ett möjligt missförstånd. Jag menar inte att du och jag inte kan se och i praktiken inte ser och personligen anmärker på den eller den excentriska eller genomsnittliga typ för vilken ordet "svagsint" kan vara ett mycket bekvämt ord, och som kan motsvara en genuin fast odefinierbar erfarenhet. På samma sätt kan vi tala, och talar, om den och den personen som "galet fåfäng", utan att vilja få två väktare att gå in och hämta personen. Men jag ber läsaren att alltid minnas att jag talar om ord, inte som de används i dagligt tal eller romaner, utan som de kommer att användas, och har använts, i försäkringar och certifikat, och i riksdagsbeslut. Distinktionen mellan dessa två användningsområden är helt klar och praktiskt. Skillnaden är att vi kan lita på att en romanförfattare eller talare försöker träffa och också ofta träffar målet; det är hedrande för dem att hatten passar, att typen känns igen, att de i litterär mening hänger rätt person.

Men det är på intet sätt alltid i regeringars eller tjänstemäns intresse att hänga rätt person. Det faktum att de ofta tänjer ord för att täcka vissa fall är hela grunden till att vi alls har fixerade lagar eller fria institutioner. Min poäng är inte att jag aldrig mött någon som jag skulle kalla svagsint, snarare än galen eller imbecill. Min poäng är att om jag vill göra ett syskonbarn arvlöst, driva bort en rival, tysta en utpressare eller bli av med en efterhängsen änka, så finns det ingenting i logiken som hindrar mej från att kalla även dem svagsinta. Och ju vagare anklagelsen är, desto mindre möjlighet har de att motbevisa den.

Man måste, som jag redan påpekat, inte förneka ärftligheten för att stå emot en sådan lagstiftning - i varje fall inte mer än man måste förneka den andliga världen för att stå emot en häxbränningsepidemi. Jag medger att det kan finnas något som ärftlig svagsinthet. Jag tror att det finns något sådant som  häxeri. Och eftersom jag tror att det finns andar, är jag genom rena förnuftsresonemang böjd att tro att det finns onda andar; och eftersom jag tror att det finns onda andar, är jag genom rena förnuftsresonemang böjd att tro att somliga människor blir onda av att syssla med dem. Allt detta är ren rationalism; vidskepelsen (alltså den oresonabla avskyn och skräcken) är i den person som erkänner att det kan finnas djävlar men förnekar att det kan finnas satanister. Ändå skulle jag säkert bekämpa varje ansträningn att leta efter häxor, av en mycket enkel anledning, som är nyckeln till hela denna kontrovers. Anledningen är att det är en sak att tro på häxor, och en helt annan sak att tro på häxuppsniffare. Jag mar mer respekt för de gamla häxletarna än för eugenisterna, som far omkring och förföljer familjens dumhuvud; för häxletarna tog enligt sin egen övertygelse en risk. Häxor var inte de svagsinta utan de starka - de onda mesmeristerna, elementens regenter. Många häxjakter, rätt eller fel, tycktes för dem som utförde dem vara ett rättmätigt folkligt uppror mot ett utbrett andligt tyranni, ett syndens påvedöme. Ändå vet vi att saken urartade till en rabiat och föraktlig förföljelse av de svaga och de gamla. Det slutade med att bli ett krig mot de svaga. Det slutade med att vara vad eugenisterna börjar med att vara.

När jag nyss sa att jag trodde på häxor, men inte på häxuppsniffare, fastslog jag hela min inställning till denna uppfattning av ärflighet, denna halvformade filosofi om fruktan och omen, om förbannelser och konstiga upprepningar och mörker och blodsöden, som, predikad för dagens mänsklighet ofta är mer omänsklig än häxeriet självt. Jag förnekar inte att detta mörka element existerar, jag bekräftar bara att det är mörkt, eller med andra ord, att de som mest anstränger sej för att studera det uppenbarligen befinner sej i mörker. Jag skulle inte lita mer på Dr Karl Pearson när han jagar ärftlighet än när han jagar kätterier. Jag är fullt färdig att ge mina skäl för att tänka så, och jag tror att varje välbalanserad person, om han eller hon överväger dem, kommer att tänka som jag.

En person kan sägas veta eller inte veta en sak i två avseenden. Jag vet t.ex. aritmetik-ämnet, d.v.s. jag är inte bra på aritmetik, men jag vet vad det är. Jag är tillräckligt bekant med dess användning för att se absurditeten hos någon som säger: "en så vulgär fraktion kan inte nämnas i damers närvaro" eller "denna enhet är unionistisk, hoppas jag". När jag för ett ögonblick betraktar mej själv som en aritmetiker, kan jag säga att jag nästan ingenting vet om mitt ämne, men jag vet mitt ämne - jag vet det på gatan. Men det finns den andra sortens människa, som liknar dr Karl Pearson, som utan tvivel vet en massa om sitt ämne, som utan tvivel lever i stora skogar av fakta som rör släktskap och ärftlighet. Men detta är inte på något sätt samma sak som att ha utforskat skogarna och funnit deras gränser. I själva verket hör de två sakerna vanligen ihop med två mycket olika sinnestillstånd. Jag betvivlar allvarligt huruvida den Kungl. Astronomen skulle skriva den bästa essän om relationen mellan astronomi och astrologi. Jag betvivlar att Geografiska Sällskapets president kan ge den bästa definitionen och historiken  i fråga om orden "geografi" och "geologi".

Nu är det så att särskilt de som studerar ärftlighet förstår allt om sitt ämne utom sitt ämne. De var, antar jag, avlade och födda i detta patrulleringsområde, och har verkligen utforskat det utan att komma till dess ände. D.v.s. de har studerat allting utom frågan om vad de studerar. Nu påstår jag inte att jag förlitar mej enbart på mej själv när jag talar om för dem vad de studerar. Jag kallar, som ni kommer att se om en stund, in en stor man som själv har studerat det som vittne. Men till att börja med är ärftlighetens domän (för dem som ser dess gränser) ett slags triangel, omsluten på sina tre sidor av tre faktum. Det första är att ärftlighet otvivelaktigt existerar, annars skulle det inte finnas något som släktdrag, och varje äktenskap skulle plötsligt kunna producera en liten neger. Det andra är att även enkel ärftlighet aldrig kan vara enkel; dess komplexitet måste vara bokstavligen ofattbar, för på det fältet kämpar ofattbara millioner. Men återigen: det finns aldrig enkel ärftlighet,.  Det tredje är dessa oräkneliga forntida påverkningar och omedelbara erfarenheter som kommit tillsammans beroende på en kombination som är olik allt annat på denna jord. Det är en kombination som kombinerar. Den kan inte sorteras ut igen, inte ens på domedagen. Två helt olika människor har blivit ett kött i den mest heliga, fruktansvärda och oansvariga bemärkelse. Om en gyllenhårig skandinavisk flicka har gift sej med en mycket svartmuskig jude, kan den skandinaviska sidan av familjen säga att barnet har sin mors näsa eller sin mors ögon tills deras ansikten blir blå. De kan ändå aldrig säkert hävda att den svarthårige österlänningen inte är närvarande i varje drag, i varje tum. I spädbarnets person kan han mjukt ha dragit sin frus näsa. I spädbarnets person kan han delvis ha skuggat sin frus ögon.

Detta är de tre första av ärftlighetens fakta. Att den existerar, att den är subtil och gjord av en miljon beståndsdelar, att den samtidigt är enkel och inte kan lösas upp i dessa beståndsdelar. För att sammanfatta: du vet att det finns vin i soppan. Du vet inte hur många viner det finns i soppan, eftersom du inte vet hur många viner det finns i världen. Och du kommer aldrig att veta, eftersom alla kemister, alla kockar och alla människor med sunt förnuft säger dej att soppan är av en sort som aldrig kan analyseras kemiskt. Detta är en helt rättvisande parallelle till det ärftliga elementet i den mänskliga själen. Det finns många sätt på vilka man kan uppleva att det är vin i soppan, som t.ex. genom att plötsligt känna smaken av ens favoritvin; detta motsvarar att i en plötslig blixt se bilden av en gammal släkting du kände i ett ungt ansikte. Men inte ens då kan provsmakaren vara säker på att han inte smakar ett bekant vin bland många okända - eller ser en känd förfader bland en miljon okända förfäder. Ett annat sätt är att blir full av soppan, vilket motsvarar fallet med dem som hävdar att de drivs till synd och död genom ett ärftligt öde. Men inte ens då kan den druckne vara säker på att det var soppan, inte mer än den traditionelle fylleristen som är säker på att det var laxen.

Dessa är de fakta om ärftlighet som vem som helst kan se. Resultatet av dem är inte bara att en bom kan vara en miss - utan att en bom kan vara en träff. Om ett barn har sina föräldrars näsa (eller näsor) kan detta vara ärftlighet. Men om barnet inte har det, kan det också vara ärftlighet. Och liksom vi inte behöver ta lätt på ärftlighet för att två generationer skiljer sej åt, så behöver vi inte ta ärftlighet ett dugg mer på allvar för att två generationer liknar varandra. Saken finns där, men vi vet inte i vilka fall eller i vilka proportioner, och vi kan inte veta det.

Nu är det just här som den ordentliga funktionsskillnaden mellan Dr Saleebys och min bransch visar sej. Han sysslar med att studera mänsklig hälsa och sjukdom som en helhet, i en anda av mer eller mindre upplysta gissningar, och det är helt naturligt att han skulle räkna med ärftlighet här, där och överallt, liksom en man som klättrar i bergen eller seglar en båt räknar med väder utan att göra det klart ens för sej själv. En ytterst annorlunda attityd är befintlig hos varje medveten människa som skriver om vilka lagar som borde genomdrivas eller om hur samväldet borde regeras. Och när vi besinnar vilket enkelt faktum ett mord är, och hur tveksamma och till och med oklara vi alla likväl blir vad gäller en mördares skuld, när vi besinnar vilken enkel handling en stöld är, och hur svårt det likväl är att döma och straffa de rika kommersiella pirater som stjäl det mesta, när vi besinnnar hur grym och klumpig lagen kan vara även beträffande saker som är så gamla och enkla som De Tio Budorden - så kan jag helt enkelt inte föreställa mej någon ansvarig person föreslå en lagstiftning som grundar sej på vår splittrade kunskap och bottenlösa okunnighet om ärftlighet.

Men även om jag måste betrakta detta tråkiga ämne i dess rakt logiska ordning, förefaller det mej som om denna del av fallet har avgjorts, och avgjorts på det mästerligaste sätt, av någon som har oändligt större rätt att tala om det än jag har. Vår press tycks ha ett perfekt genius för att passa ihop människor som inte passar ihop, och för att anbringa fel slags lovord och t.o.m. fel slags förolämpningar. Och precis som folk talar om Bernard Shaw som en otäck blinkande Pierrot, när han är den siste store Puritanen och verkligen tror på respektibilitet, precis som (si parva licet et c) de talar om mina paradoxer, när jag ägnar mitt liv åt att predika att truismer är sanna, precis på samma sätt tycks ett enormt stort antal tidningsläsare fått inpressat i sina skallar att mr H G Wells är en sträng och förfärlig eugenist med stora trollglasögon, som vill stoppa in oss alla i metallmikroskop och dissekera oss med metallverktyg. I verkligheten är mr Wells naturligtvis, långt ifrån att vara alltför bestämd, vanligen inte bestämd nog. Han är en absolut trollkarl vad gäller uppskattningen av atmosfärerna och , men hans svar är mer agnostiska än hans frågor. Hans böcker kommer att göra vad som helst utom att ropa. Och så långt ifrån att vara den sorts människa som skulle stoppa någon från att propagera, kan han inte ens stoppa dit en punkt. Han är inte rashygieniker nog att hindra den svarta pricken i slutet av en mening från att avla en rad små punkter...

Men detta är inte den entydiga blunder jag talade om. Den verkliga blundern är denna. Mr Wells förtjänar en tiara av kronor och en krans av medaljer av alla möjliga skäl. Men om jag, p.g.a. de offentliga finanserna, tvangs begränsa mej till att ge Mr Wells endast en medalj ob cives servatos, skulle jag ge honom en medalj för att han är eugenikern som förstörde eugeniken. Ty alla talade om honom, rätt eller fel, som en eugeniker, och han hade förvisso, vilket inte jag har, den övning och kulturtyp som erfordras för att betrakta saken i rent biologisk och inte i allmänt moralisk mening. Resultat var att han i sin fina bok Mänskligheten i vardande, där han oundvikligen kom att ta itu med problemet, kastade en intellektuell utmaning till eugenikerna som för mej tycks obesvarbar, men som, i vilket fall som helst, är obesvarad. Jag menar därmed inte att ingen avlägsen eugeniker skrivit om ämnet, för det är omöjligt att läsa allt som skrivs, särskilt eugeniska skrifter, men jag menar att de ledande eugenikerna skriver som om denna utmaning aldrig givits. Handsken ligger oupplockad kvar på marken.

Sedan jag prisat idén där det passar sej, kanske jag kan tillåtas att själv sammanfatta den för korthetens skull. Mr Wells´ poäng var denna: Vi kan inte vara säkra på hälsans ärftlighet, eftersom hälsa inte är en kvalite i sej själv. Den är inte en sak som hårfärg eller benlängd. Den är en relation, en balans. Du har en lång, stark man; men själva hans hälsa beror på att han inte är alltför lång för sin styrka. Du fångar en frisk, fullblodig vän; men själva hans hälsa beror på att han inte är alltför full av blod. Ett hjärta som är starkt för en dvärg kommer att vara svagt för en jätte; ett nervsystem som skulle döda en människa med spår av en särskild sjukdom kommer att stödja honom till de 90 om han inte har några spår av den sjukdomen. Men samma nervsystem skulle kunna döda honom om han gick till överdrift beträffande någon annan jämförelsevis hälsosam sak. När vi därför ser att det finns till synes hälsosamma människor av alla sorter, är det uppenbart att om du parar två av dem, kan du t.o.m. producera en disharmoni av två harmonier som inte passar med varandra. Det är uppenbart att du inte kan vara mera säker på en god avkomma än du kan vara säker på en vacker ton om du spelar två fina melodier på samma gång på samma piano.

Du kan vara ännu mindre säker i det mer delikata fallet som handlar om skönhet, om vilken rashygienikerna talar ganska mycket. Gift ihop två vackra människor, vars näsor tenderar mot det örnlika, och deras baby kan (för allt vi vet) vara ett troll med en näsa som en enorm papegoja. (Ja, jag känner faktiskt till ett fall av det slaget). Rashygienikern måste fastställa, inte resultatet av att fixera ett stabilt ting vid ett annat stabilt ting, utan vad som kommer att hända när ett vältande och snurrande ekipage kraschar in i ett annat.

Detta är den intressanta konklusionen. Det är på denna kunskapsnivå vi ombeds överge mänsklighetens universella moral. När vi har hindrat den älskande från att gifta sej med den olyckliga kvinna han älskar, när vi har letat rätt på en annan, förskräckligt frisk, kvinna åt honom, en som han inte älskar det minsta, inte ens då har vi något bindande bevis för att resultatet inte kan bli lika gräsligt och farligt som om han uppfört sej som en man av heder.





Kapitel 7: 
EN SAMMANFATTNING AV EN FALSK TEORI

Jag har, hoppas jag i varje fall, fram till denna punkt behandlat eugenisterna lika seriöst som de behandlar sej själva. Jag har försökt göra en analys av deras teori som om den vore en ytterst abstrakt och ointressant teori, och så betraktad verkar det bli väldigt lite kvar av den. Men innan jag i andra delen av denna bok fortsätter tala om de otäcka saker som verkligen finns kvar, skulle jag vilja rekapitulera de väsentliga punkterna i deras grundläggande ordning, för att inte någon personlig irrelevans eller överbetoning (för vilka jag vet mej vara böjd) ska ha förvirrat framställningen av vad jag tror är ett helt rättvisande och hållbart argument. För att göra det ännu tydligare kommer jag att summera saken under kapitel och i helt korta paragrafer.

I första kapitlet försökte jag definiera den väsentliga punkt i vilken rashygienen kan påstå, och påstår, sej vara en ny moral. Denna punkt är att det är möjligt att betrakta barnet genom att betrakta bruden. Jag omfattar inte den idealiska oansvarigheten hos en man som sa: "Vad har eftervärlden gjort för oss?" Men jag säger till att börja med: "Vad kan vi göra för eftervärlden, förutom att behandla våra samtida rättvist?" Om inte en man älskar den fru han har sett, hur ska han kunna älska sina barn som han inte har sett?

I det andra kapitlet pekar jag på att denna uppdelning i samvetet inte kan mötas med rent mentala sammanblandningar, vilket skulle få vilken kvinna som helst att avvisa varje man som eugeniker. Det kommer alltid att finnas något i denna värld som tenderar att göra vansinniga förbindelser exceptionella, och detta är inte eugenik utan skratt.

I det tredje kapitlet försöker jag beskriva den helt extraordinära atmosfär i vilken sådana saker har blivit möjliga. Jag kallar den atmosfären anarki, men insisterar att den är en anarki i de centra där det borde finnas auktoritet. Regeringen har blivit oregerlig, d.v.s. den kan inte sluta regera. Lagen har blivit laglös, d.v.s. den kan inte se var lagar borde sluta. Huvudkännetecknet på vår tid är mobbens mjukhet och regeringens galenskap. I denna atmosfär är det naturligt nog att medicinska experter blir galna genom att vara auktoriteter, och försöker förverkliga en så rå och slumpartad och omogen dröm som den att smeka och klappa (och närmast skämma bort) det ofödda barnet.

I kapitel fyra pekar jag på hur denna otålighet har brutit igenom galenskapslagarnas trånga kanal och har utplånat dem genom att utvidga dem. Den galnes hela poäng är att han är undantaget som bekräftar regeln. Men eugenikerna försöker behandla hela regeln som en serie undantag - att göra alla människor galna. Och på den grunden finns det inte något hopp för någon; för alla teser har en författare och alla författare har en ärftlighet. Eugenikerns mentalitet får honom att tro på eugenik lika mycket som den våghalsige älskarens mentalitet får honom att bryta mot eugeniken, och båda mentaliteterna är, enligt den materialistiska hypotesen, lika mycket den oansvariga produkten av mer eller mindre okända fysiska orsaker. Den verkliga säkerheten för en man gentemot vilken logisk rashygien som helst är lik Macbeths falska säkerhet. Den enda eugeniker som kan attackera honom rationellt måste vara en man som inte är av kvinna född.

I det kapitel som följer på detta, kallat "Den flygande auktoriteten", försöker jag förgäves lokalisera och fixera en auktoritet som rationellt skulle kunna styra över människor i ett så djupt rotat och universellt fall; föga vore vunnet genom att vanliga människor gjorde det gentemot varandra, och om vanliga praktikanter gjorde det skulle de mycket snart visa, genom tusen påhitt och gräl, att de var vanliga människor. Jag diskuterade sedan den upplysta despotismen hos några vanliga rashygienprofessorer, och fann den ofunktionell av ett väsentligt skäl: att medan vi alltid kan få människor intelligenta nog att veta mer än resten av oss om den eller den olyckan eller smärtan eller pesten, kan vi däremot inte räkna med att stora kosmiska filosofer ska uppenbara sej, och bara sådana personer kan antas veta mer än vi om normalt uppförande och vanligt sunt förnuft. Varje sorts människa skulle, kort sagt, undvika ett sådant ansvar, utom den värsta sortens människa som skulle acceptera det.

Jag fortsätter i nästa kapitel att överväga huruvida vi vet tillräckligt om ärftlighet för att agera beslutsamt, ens om vi vore säkra på vilka som borde agera. Här hänvisar jag eugenisterna till H G Wells replik, som de aldrig behandlat till min belåtenhet - den viktiga och primära invändningen att hälsa inte är en kvalitet utan en proportion av kvaliteter; så att t.o.m. hälsa gift med hälsa kan skapa den överdrift som kallas sjukdom. Här borde det naturligtvis noteras att en individuell biolog helt ärligt kan tro att han har funnit en fixerad princip med hjälp av Weissmann eller Mendel. Men vi diskuterar inte huruvida han vet tillräckligt för att motivera tron (som på något sätt hör till antropoiden Homos små vanor) att han har rätt. Vi diskuterar huruvida vi som ansvarsfulla medborgare vet tillräckligt för att lägga sådana befogenheter i händerna på människor som kan vara bedragna eller kan vara bedragare. Jag drar slutsatsen att vi inte gör det.

I det sista kapitlet i bokens första hälft avslöjar jag vad jag tror är den verkliga hemligheten bakom denna förvirring, hemligheten om vad rashygienikerna verkligen vill. De vill tillåtas ta reda på vad de vill. Missnöjda med forskningens resurser, önskar de forskningens etablering, d.v.s. de vill göra saken officiell och obligatorisk, precis som utbildning eller statliga försäkringar; men fortfarande är det bara forskning och inte upptäckter. Kort sagt, de vill ha en ny sorts statskyrka, som ska bli Tvivlets etablerade kyrka, istället för Tron. De har ingen rashygienisk vetenskap alls, men de menar verkligen att om vi ger upp oss själva för att vivisekteras kommer de troligen en dag att ha en sådan. Jag påpekar, med något tyngre diktion, att detta är lite väl tjockt.

Och nu, i andra hälften av denna bok, kommer vi att fortsätta till betraktelsen av ting som verkligen existerar. Det är med djupt beklagande jag säger att det nu är nödvändigt att återvända till realiteterna, som de är i ert och mitt dagliga liv. Vår lyckliga semester i nonsenslandet är över; vi kommer inte längre att se dess vackra stad med det nästan bibliska namnet Strunt, inte heller skogarna fulla av ston eller vickerfälten som bara mognar i månsken. Vi ska inte längre möta de utsökta monster som kunde ha talat i samma vilda klubb som sagodjuren: fadern som inte kan se vad som är upp och ner på mamman men fullständigt förstår det barn hon en dag kommer att bära, juristen som måste springa efter sina egna lagar nästan lika fort som den kriminelle springer iväg från dem, de två galna doktorer som kan diskutera i en miljon år vem av dem som har rätten att spärra in den andre, grammatikern som konvulsiviskt klänger sej fast vid passivformen, och som säger att det är någots plikt att få sej själv gjort utan mänsklig assistans, mannen som skulle gifta ihop jättar med jättar tills ryggen bryts, liksom barn lägger kloss på kloss för nöjet att se det häpnadsväckande tornet störta, och, framför allt, den superbe naturvetenskapsmannen som vill få dej att betala honom och kröna honom för att han så här långt inte har funnit något.

Dessa sagofigurer måste nu lämna oss. De existerar, men de kan inte påverka vad som verkligen håller på att hända. De är ärliga bortskojade verktyg, precis som du och var mycket nära att bli ärliga bortskojade verktyg. Om vi börjar tänka kallt på världen vi lever i, om vi betänker hur väldigt praktisk den praktiske politikern är, åtminstone när det gäller pengar, hur väldigt tråkiga och jordnära de flesta människor är som äger miljonerna och styr tidningskartellerna, hur väldigt försiktiga och avvisande mot idealistiska omvälvningar de är som kontrollerar detta kapitalistsamhälle - när vi betänker allt detta, är det helt enkelt otroligt att rashygienen skulle vara ett toppmodernt ämne och nästan en lag, om den i praktiken bara vore den oavslutade fantasi som den, som jag har visat, är vad rent förnuft anbelangar. Även om den vore en schysst revolution, skulle den ha varit en alltför revolutionär revolution för moderna statsmän, om det inte fanns något annat där bakom. Även om den vore ett sant ideal, skulle den ha varit ett alltför idealistiskt ideal för våra "praktiska män", om det inte fanns något verkligt där bakom också.

Nåväl, det finns något verkligt där bakom. Det finns inget förnuft i rashygienen, men det finns massor av motiv. Dess supportrar är ytterst vaga beträffande dess teori, men de kommer att vara smärtsamt praktiska beträffande dess praktik. Och medan jag återupprepar att många av dess mer vältaliga agenter troligen är helt oskyldiga instrument, finns det somliga, även bland rashygienikerna, som vid den här tiden vet precis vad de gör. Till dem ska vi inte säga: "Vad är rashygien?" eller "Vart i all världen är ni på väg?" utan "Ve över er, ni hycklare, som utplundrar änkors hus och för att göra er märkvärdiga använder långa ord."



 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar