Och förr eller senare, i exakt proportion till sin intelligens, började den engelske plutokraten förstå inte bara att de fattiga var maktlösa, men att deras maktlöshet hade varit hans enda makt. Sanningen var inte bara att hans rikedomar hade lämnat dem fattiga - det var att ingenting utom deras fattigdom kunde ha varit starkt nog att göra honom rik. Det är denna paradox, som vi ska se, som skapar den besynnerliga skillnaden mellan honom och varje annan typ av rövare. Jag tror att enkel rättvisa kräver att vi säger att insikten, hur den än har kommit till honom, har kommit till honom långsamt; och jag tror att den (som det mesta av sunt förnuft nalkas oss) kom ganska konturlöst som i en vision; d v s genom sakernas blotta utseende.
Den gamle cobdenitiske arbetsgivaren var helt i sin rätt att påpeka att jorden inte är himmelen, och att de bästa uppnåeliga arrangemangen kan innehålla mycket nödvändigt ont, samt att Liverpool och Belfast som helhet kan växa sej mer välmående trots en del gripande saker som man kan iaktta där. Men jag tror helt enkelt inte att han har förmått se på Liverpool och Belfast och fortsätta tänka så här: det är just därför han förvandlat sej själv till en fejkad lantadelsman. Jorden är inte himmelen, men det närmaste vi kan komma himmelen borde inte se ut som helvetet. Och Liverpool och Belfast ser ut som helvetet, vare sej de är det eller inte. Den typen av städer kan som helhet växa sej välmående, även om några medborgare vore mer olyckliga. Men det var mer och mer uppenbart att det var exakt och precis som helhet de städerna inte växte sej mer välmående, det var bara några få medborgare som växte sej mer välmående genom deras växande olycka.
Du kan inte säga att ett land blev "en vit mans land" när det fanns fler och fler svarta där varje dag. Du kan inte säga att en gemenskap blev mer och mer maskulin när den producerade fler och fler kvinnor. Inte heller kan du säga att en stad blir rikare och rikare när fler och fler av dess invånare är mycket fattiga. Det kan finnas en falsk agitation som grundar sej på ett patos hos individuella fall i en ganska normal gemenskap. Men faktum är att ingen kan ta en taxi tvärs över Liverpool utan att få ett ganska komplett och enahanda intryck av att patoset inte är ett patos hos individuella fall, utan ett patos i gemen. Folk talar om den keltiska sorgsenheten, men det finns mycket få saker i Irland som ser så sorgliga ut som en irländare i Liverpool. Taras ödslighet är munter jämförd med Belfasts ödslighet. Jag rekomenderar herr Yeats och hans sörjande vänner att vända sin uppmärksamhet till Belfasts patos. Jag tror att om de genast hänger upp sin harpa i lord Furness´ fabrik, skulle det finnas en risk att ännu en sträng gick sönder.
Allmänt talat, och som tingen ställer sej framför ögat, liknar städer som Leeds, ställda vid sidan av Rouen eller Florence eller Chartres eller Köln, mest av allt tiggare som vandrar omkring bland borgare. Efter detta överväldigande och otrevliga intryck är det verkligen meningslöst att hävda att de är rikare för att några få av deras parasiter har blivit rika nog att bo någon annanstans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar