Till läsaren

Jag publicerar dessa essäer just nu av ett visst skäl som hör ihop med nuvarande situation: ett skäl som jag kort skulle vilja betona och klargöra.

Även om det mesta av slutsatserna, särskilt inemot slutet, dragits med hänvisning till nutida händelser, så skrevs själva samlingen av preliminära anteckningar om rashygien före kriget. [Första världskriget, övers. anm.] Det var en tid då detta tema var ämnet för dagen, när rashygieniska spädbarn (som inte visuellt gick att särskilja från andra spädbarn) sprattlade i alla illustrerade tidningar, när Nietzsches evolutionära fantasier var sista skriket bland de intellektuella och när herr Bernard Shaw och andra övervägde iden att man genom att avla människor som arbetshästar var inne på den sanna vägen till den högre civilisation, den intellektuella storhet och tilltalande insikt som kännetecknar arbetshästar.

Det kan därför verka som om jag attackerade opinionen alltför stridslystet, och det tycks mej som om jag ibland tog den för allvarligt. Men kritiken av rashygienen utvidgades snart av sej själv till en mer allmän kritik av en modern mani: vetenskaplig byråkrati och strikt social organisering.

Och sedan kom den stund då jag kände, inte utan lättnad, att jag lika gärna kunde slänga alla mina anteckningar i elden. Den elden var en mycket stor eld, och den brände upp större saker än sådana pedantiska kvacksalverier. På något sätt hade frågan själv ordnats på ett mycket annorlunda sätt. Vetenskaplig byråkrati och organisation i den Stat som specialicerat sej på dem hade gått i krig med kristendomens äldre kultur. Antingen skulle preusseriet vinna och protesterna bli hopplösa, eller också skulle preusseriet förlora och protesterna bli onödiga.

Medan kriget framskred från giftgas till röverier i neutrala stater, blev det mer och mer uppenbart att den vetenskapligt organiserade staten inte ökade i popularitet. Vad som än hände, skulle ingen engelsman någonsin åter gå runt och sniffa i stanken från detta källarlaboratorium. Så jag trodde att allt jag skrev blivit irrelevant och slog det ur hågen.

Det bedrövar mej att jag måste konstatera att det inte blivit irrelevant. Det har till min stora häpnad gradvis blivit tydligt att de härskande klasserna i England ännu fortsätter med antagandet att Preussen är ett mönster för hela världen. Om delar av min bok är nästan nio år gamla, så är det mesta av de andras principer och resonemang bra mycket äldre. De kan inte erbjuda oss något annat än samma vetenskap, samma irriterande byråkrati och samma terrorism från tionde klassens professorer som nyligen ledde det tyska imperiet till dess mycket tvivelaktiga triumf.

Av detta skäl samlar jag och publicerar dessa blad tre år efter kriget med Preussen.

G.K.C.