Socialismens transformering (1)

Socialism är en av de enklaste ideerna i världen. Det har alltid förbryllat mej hur det har blivit så mycket förvirring och missförstånd och eländigt ömsesidigt förtal omkring den. En gång i tiden höll jag med socialismen, för att den var enkel. Nu håller jag inte med, eftersom den är alltför enkel. Ändå verkar de flesta av dess motståndare behandla den inte bara som en orättfärdighet, utan som ett orättfärdighetens mysterium, vilket verkar mystifiera dem ännu mer än det gör dem galna. 

Det kanske inte verkar så konstigt att dess antagonister skulle bli brydda när det gäller vad socialism är. Det kan verka ännu mer märkligt och intressant att dess beundrare är lika brydda. Dett fiender brukade fördöma socialism som anarki, som är dess motsats. Dess vänner tycktes anta att den är en slags optimism, vilket nästan lika mycket är dess motsats. Vänner och fiender lika talade som om den inbegrep ett slags tro på en ideal mänsklig natur, men varför kunde jag aldrig tänka ut. Socialistsystemet är, i en mer speciell mening än något annat, grundat inte på optimism men på arvsynden. Det påstår att Staten, som samhällets samvete, borde äga alla primära former av egendom, och detta uppenbarligen av det skälet att människor inte kan betros att äga eller byteshandla eller kombinera eller tävla utan att skada sej själva. Precis som en Stat skulle kunna äga alla gevär för att folk inte skulle skjuta ihjäl varandra, skulle denna Stat äga allt guld och allt land för att de inte skulle bedra eller utpressa eller exploatera varandra. Det verkar extraordinärt enkelt och t o m uppenbart; och så är det. Det är alltför uppenbart för att vara sant. Men emedan det är uppenbart, verkar det nästan otroligt att någon någonsin tyckte att det var optimistiskt.  

Jag är själv i huvudsak motståndare till socialism eller kollektivism eller bolsjevism eller vad vi än kan kalla det - av en grundläggande anledning som inte omedelbart är involverad här: egendomens ideal. Jag säger ideal och inte bara ide; och enbart detta eliminerar det moraliska misstaget i frågan. Det eliminerar alla trista tvivel hos antisocialisterna om att människorna inte är änglar än, och alla de ännu tristare förhoppningarna hos socialisterna om att människorna snart är övermänniskor. Jag medger inte att privategendom är en eftergift för nedrighet och själviskhet; jag tror att det är en hederssak. Jag tror att det är den mest sant folkliga av alla hederssaker. Men detta, fast det har allt i världen att göra med min vädjan om värdighet hemmavid, har ingenting att göra med denna snabba summering av socialismens situation. Jag anmärker bara i förbigående att det är meningslöst för den mera vulgära sortens kapitalist, som rynkar på näsan åt alla ideal, att säga till mej att "du måste ändra den mänskliga naturen" för att kunna ha socialism. Jag svarar: "Ja. Du måste ändra den till det sämre".