Socialismens transformering (2)

Molnen var i ansenlig mån bortjagade från socialismens mening av 90-talets fabianer, av Bernard Shaw, en slags antiromantisk Don Quijote, som bekämpade ridderlighet liksom riddaren bekämpade väderkvarnar, med Sidney Webb som sin Sancho Panza. I den mån dessa kämpar hade en borg att försvara, kan vi säga att deras borg var postkontoret. Den röda postlådan var den orörliga post mot vilken den oemotståndliga styrkan av kapitalistindividualism arresterades. Affärsmän som sa att ingenting kunde styras av Staten tvingades erkänna att de anförtrodde alla sina affärsbrev och affärstelegram åt Staten. När allt kommer omkring ansågs det inte nödvändigt att ha ett kontor som tävlade med andra kontor i att sända ut mera rosafärgade frimärken eller mer pittoreska brevbärare. Det var inte nödvändigt för effektiviteten att postkontoristen skulle köpa ett frimärke för en femma och sälja det för en tia, eller att hon skulle pruta eller nedkämpa kunder för priset på en postorder, eller att hon alltid skulle ta anbud på telegram. Det fanns uppenbarligen ingenting verkligt omöjligt i att Staten ombesörjde nationella behov, och posten var åtminstone tolerabelt hanterad. Även om den inte alltid var en föredömlig arbetsgivare, på något sätt, skulle den kunna bli det genom liknande metoder. Det var inte omöjligt att liknande lön, ja t o m lika lön, skulle kunna ges till generaldirektören för posten som till brevbäraren. Vi skulle bara behöva utvidga den här regeln om offentligt ansvar, och vi skulle kunna undfly hela osäkerhetens skräck och medlidandets tortyr, som marrider mänskligheten genom de vansinniga extremerna hos ekonomisk ojämlikhet och orättvisa. Som Shaw uttryckte det: "En människa måste ha samhällets heder innan han kan rädda sin egen." 

Detta var den ena sidan av argumentet: att förändringen skulle ta bort ojämlikheten; och det fanns ett svar på den andra sidan. Detta svar kan fastslås mest sanningsenligt genom att sätta en annan modellinstitution och -byggnad sida vid sida med Postkontoret. Det är ännu mer av en idealrepublik, eller ett samhälle utan tävlan eller privat profit. Det förser sina medborgare inte bara med frimärken utan med kläder och mat och logi, ja, allt de behöver. Det upprätthåller en anmärkningsvärd nivå av jämlikhet vad beträffar dessa ting: mest notabelt vad gäller kläder. Det överinser inte bara breven utan all annan mänsklig kommunikation, särskilt den slags dålig kommunikation som fördärvar goda seder. Denna tvillingmodell till Postkontoret kallas Fängelset. Och mycket av utkastet till idealstat ansågs av dess motståndare som ett utkast för ett idealfängelse: gott för att det utfodrade människorna rättvist, men mindre acceptabelt eftersom det även höll dem lika fångna. Det är bättre att vara i ett dåligt fängelse än i ett bra fängelse. Från fångens synpunkt är detta inte alls en paradox: om så bara för att det är troligare att han kan rymma från ett dåligt fängelse. Men bortsett från detta var en människa på många sätt mindre illa ute i det gamla smutsiga och korrupta fängelset, där han kunde muta fångvaktare att hämta dryckjom och där han kunde möta medfångar att dricka med.