Nu kom 1800-talets problem i mycket stor utsträckning från förlusten av detta: från förlusten av vad vi kan kalla naturligt eller hednisk mysticism. När moderna kritiker säger att Julius Caesar inte trodde på Jupiter, eller att påven Leo inte trodde på katolicismen, bortser de från en grundläggande skillnad mellan dessa tidsåldrar och vår. Kanske trodde Julius inte på Jupiter, men han förnekade honom inte heller. Det fanns ingenting i hans filosofi, eller den tidens filosofi, som kunde förbjuda honom att tro att det fanns en personlig styrande ande i världen. Men den moderne materialisten har inte tillåtelse att tvivla, han är förbjuden att tro. Alltså, medan hedningen kunde nyttja tillfälliga omen, mystiska sammanträffanden eller passerande drömmar, utan att säkert veta huruvida de verkligen var himmelska tecken eller förvarnande rörelser i hans egen hjärna, så kan den moderne kristne som blivit hedning inte ta fasta på några sådana iakttagelser alls, utan måste avvisa oraklet lika väl som altaret. Den moderne skeptikern blev bedövad mot allt som var naturligt i det övernaturliga. Och detta är varför den moderne tyrannen marcherade rakt mot sin dom, som en bokstavligen hednisk tyrann möjligen inte skulle ha gjort. Det finns en ide av detta slag som löper rakt igenom de flesta folkliga berättelser (t ex de som Shakespeare så ofta utgår ifrån) - en ide som i grunden är moralisk även om berättelsen är immoralisk. Det är vad som skulle kunna kallas stordådets misslyckande - iden att om jag nyttjar min fördel till bristningsgränsen, kommer jag att få höra om något som är till min nackdel. Sålunda föll kung Midas i en vanföreställning beträffande valutan, och han hade snart anledning att bli något mer än en bimetallist. Sålunda hade Macbeth en vanföreställning om skogsbruk och kunde inte se träden för bara skog. Han glömde att även om en plats inte kan flyttas, så kan träden på denna plats bli flyttade. Sålunda hade Shylock en vanföreställning om fysiologi; han glömde att du, om du bryter dej in i livets hus, kommer att finna att det är ett blodigt hus i den mest skakande mening.
Men den moderne kapitalisten läser inte sagor, och såg sej aldrig om efter små omen när vägen svängde. Han (eller den mest intelligenta delen av honom) hade nu insett sin position, och visste i sitt hjärta att det var en falsk position. Han tänkte att en del arbetslösa människor var bra för hans affärer - men han kunde inte längre tänka att det var bra för hans land. Han kunde inte längre vara den gamle hårdhudade mannen som helt enkelt inte förstod saker: han kunde bara bli den hårdhjärtade man som såg dem rakt i ögonen. Men han gick fortfarande på: han var säker på att han inte hade gjort något misstag. Likväl hade han gjort ett misstag, lika definitivt som ett misstag i multiplikation. Det kan sammanfattas så här: att samma ojämlikhet och osäkerhet som ger billig arbetskraft kan ge dåligt utfört arbete, och till sist inget arbete alls. Det var som om en man som ville ha något från en fiende till slut skulle få fienden att komma knackande på hans dörr mitt i värsta vintern, hålla honom väntande i snön för att skärpa förhandlingspositionen, och till sist komma ut bara för att finna fienden död på tröskeln. Han hade upptäckt den gudomliga bumerangen: hans synder hade hunnit upp honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar