Motivens uselhet (4)

För det finns något verkligt patetiskt i eugenikerns försummelse av aristokraten och hans familjeaffärer. Folk talar fortfarande om bördsstolthet, men det slår mej att denna är den enda punkt där aristokraterna är närmast morbida i sin blygsamhet. Vi vore lärda eugenister om vi tilläts veta hälften så mycket om deras härstamning som vi får veta om deras frisyrer. Vi ser den moderne aristokraten i de mest mänskliga ställningar i våra veckotidningar, lekande med sin hund eller papegoja - nej, vi ser honom leka med sitt barn eller sitt barnbarn. Men det är något hjärterörande i hans vägran att leka med sin farfar. Det finns ofta något vagt och t o m fantasifullt kring våra mest etablerade familjers föregångare, som skulle erbjuda eugenikern beaktansvärda fält för inte bara undersökningar utan experiment. Ja, om han kunde uppnå de erforderliga krafterna, skulle eugenikerna förvisso frambringa en del förbluffande effekter med den härskande klassens blandade material. 

För att ta några vilda och hypotetiska exempel: anta att han skulle gifta ihop en skotsk earl med dottern till en judisk bankir, eller en engelsk hertig med en amerikansk streber av semijudiskt ursprung? Vad skulle hända? Här har vi ett outforskat fält. Det förblir outforskat inte bara på grund av snobberi och feghet, utan för att eugenikern (i varje fall den inflytelserike eugenikern) halvmedvetet inser att det inte är en del av hans arbete; vad som verkligen önskas av honom är at få de härskande klassernas grepp att omfatta den oregerliga avkomman till fattigt folk. Det skulle inte betyda det minsta om alla lord Cowdrays efterkommande blev alltför svaga för att hålla ett verktyg eller svänga ett hjul. Men det skulle betyda väldigt mycket, särskilt för lord Cowdray, om alla hans anställda blev så svaga. Oligarken kan vara oanställningsbar, eftersom han inte kommer att bli anställd. 

Därför har eugenikerns praktiska och populära exponent alltid sitt ansikte vänt mot slummen, och tänker instinktivt i dess termer. Om han talar om att avskilja någon obotligt ondskefull typ av den sexuella sorten, tänker han på en buse som antastar flickor i gränderna. Han tänker inte på en miljonär som White, Thaws offer. Om han talar om svagsinthetens hopplöshet, tänker han på någon förkrympt stackare som gapar under hopplösa lektioner i en fattig skola. Han tänker inte på en miljonär som Thaw, Whites baneman. Och detta inte för att han är så brutal att han gillar folk som White eller Thaw mer än vi gör, utan för att han vet att hans problem är de användbara klassernas degenereering, för att han vet att White aldrig skulle ha blivit miljonär om alla hans arbetare hade ägnat sej åt kvinnor som White gjorde, att Thaw aldrig hade blivit miljonär om alla hans tjänare varit som han.  

Ornamentiken kan få förfalla, men maskineriet måste underhållas. Detta är det andra beviset på den plutokratiska impulsen bakom all eugenik: att ingen tänker på att tillämpa den på de härskande klasserna. Ingen tänker på att tillämpa den där den allra enklast kunde tillämpas.