måndag 14 november 2011

Anarkin från ovan

En tyst anarki äter upp vårt samhälle. Jag måste stanna en stund vid det uttrycket, eftersom anarkins sanna natur oftast missförstås. Det är inte på minsta sätt nödvändigt att anarki skulle vara våldsam, inte heller är det nödvändigt att den skulle uppträda underifrån. En regering kan bli anarkistisk likaväl som folket. Den mer sentimentala delen av Tory-partiet använder ordet anarki som ett rent skällsord för revolt, men missar då en mycket viktig intellektuell distinktion. En revolt kan vara felaktig och katastrofal, men inte ens när det är fel att göra revolt innebär den anarki. När den inte är självförsvar är den ett maktövertagande. Den siktar på att sätta en ny regim i den gamlas ställe. Och eftersom den inte kan vara anarkistisk i grunden (eftersom den har ett mål), kan den absolut inte vara anarkistisk beträffande metoden, för människor måste organiseras när de slåss, och en rebellarmés disciplin måste vara lika god som den kungliga arméns.

Denna djupa distinktion måste hållas klar i minnet. Tänk för symbolikens skull på dessa två stora andliga berättelser som, antingen vi räknar dem som myter eller mysterier, så länge har varit de två gångjärnen för all europeisk moral. Den kristne som är böjd att i allmänhet sympatisera med konstitution och auktoritet kommer att tänka på revolt i skepnad av Satan, rebellen mot Gud. Men Satan, fastän förrädare, var ingen anarkist. Han gjorde anspråk på kosmos´ krona, och hade han segrat skulle han ha förväntat sej att hans rebellänglar skulle sluta revoltera. Å andra sidan kan den kristne vars sympatier mer allmänt ligger hos de förtrycktas rättfärdiga självförsvar snarare tänka på Kristus själv som trotsar översteprästerna och gisslar de rika köpmännen. Men vare sej Kristus var (som några säger) socialist eller inte, var han verkligen ingen anarkist. Kristus gjorde, liksom Satan, anspråk på tronen. Han ställde en ny auktoritet emot en gammal auktoritet, men han ställde upp den med positiva befallningar och en begriplig plan. I det ljuset skulle alla medeltida människor - ja, i själva verket alla människor fram till för en liten tid sedan - ha bedömt frågor som inkluderar uppror. John Ball skulle ha erbjudit sej att slå ner regeringen för att den var en dålig regering, inte för att den var en regering. Rikard II skulle ha klandrat Bolingbroke för att vara inte fridstörare utan upprorsanförare. Anarki är alltså, i den användbara meningen av ordet, något som är helt skilt från varje revolt, rättfärdig eller orättfärdig. Anarkin är inte nödvändigtvis ilsken, den är inte ens nödvändigtvis plågsam, åtminstone inte under sina första stadier. Och, som jag sa tidigare, den är ofta helt och hållet tyst.

Anarki är det sinnestillstånd eller allmänna tillstånd där man inte längre kan hejda sej själv. Den innebär förlusten av den självkontroll som kan återvända till det normala. Den är inte anarki för att människor tillåts uppror, extravagans, experiment, risk. Den är anarki när människor inte kan avsluta dessa saker. Det är inte anarki hemma om hela familjen sitter uppe hela natten på nyårsafton. Det är anarki hemma om familjemedlemmar sitter uppe längre och längre i månader efteråt. Det var inte anarki i den romerska villan när slavarna under saturnalierna blev herrar och herrarna slavar. Det var (ur slavägarens synvinkel) anarki om slavarna efter saturnalierna fortsatte uppföra sej på ett saturnaliskt sätt, men det är uppenbart av historien att de inte gjorde det. Det är inte anarki att ha en picknick, men det är anarki att glömma alla måltider. Det skulle, tror jag, vara anarki om vi (enligt någras äckliga förslag) när vi ville skulle hugga vad vi ville från skafferiet. Det är det sätt svin skulle äta på om de hade skafferier; de har inga fasta fester, de är ovanligt progressiva, de är svin. Det är denna oförmåga att vända tillbaka till rationella begränsningar efter en legitim extravagans som är den verkligt farliga oordningen. Den moderna världen är som Niagara. Den är storslagen men inte stark. Den är lika svag som vatten, som Niagara. Invändningen mot ett vattenfall är inte att den är bedövande eller farlig eller destruktiv; det är att den inte kan hejda sej. Nu är det klart att detta slags kaos likaväl som ett samhälle kan besitta de krafter som styr ett samhälle. Och i det moderna England är det de styrande krafterna som är besatta av det - som verkligen är besatta av djävlar. Frasen, i sin sunda gamla psykologiska mening, är inte alltför stark. Staten har plötsligt och tyst blivit galen. Den talar nonsens, och den kan inte sluta.

Nu är det ju alldeles klart att en regering bör ha och måste ha samma rätt att då och då använda exceptionella metoder, som privathushållet har att picknicka eller vara uppe hela natten på nyårsafton. Staten är liksom medborgaren vid sina sinnens fulla bruk om den kan behandla sådana undantag som undantag. Sådana desperata åtgärder kanske inte ens är riktiga, men sådana åtgärder är uthärdliga så länge de erkänns som desperata. Sådana fall är naturligtvis matkommunism i en belägrad stad, det officiella förnekandet av en arresterad spion, privatlivets tillfälliga underkastelse under krigslagar, kommunikationernas avskärande under en farsot, eller samväldets djupaste förnedring, användningen av en nations soldater emot inte främmande soldater utan mot deras egna revolterande bröder. Av dessa undantag är somliga berättigade och somliga inte, men alla är rättfärdigade endast i den utsträckning de ses som undantag. Den moderna världen är galen, inte så mycket för att den erkänner det onormala som för att den inte kan återfinna det normala.

Vi ser detta i den vaga utvidgningen av påföljder som t.ex. fängelsestraff; ofta föreslår just de reformatorer som erkänner att fängelse är dåligt för människor att man ska reformera dem genom lite mer fängelser. Vi ser det i paniklagstiftningar som den efter vita slavhandelskräcken, när pryglets tortyr återupplivades för alla slags illa definierade och vaga och brokiga typer av människor. Våra förfäder var aldrig så dåraktiga, ens när de var torterare. De sträckte ut människan på sträckbänken. De sträckte inte ut sträckbänken som vi gör. När människor började bränna häxor kunde de se häxor överallt - eftersom deras sinnen var fixerade vid trolldom. Men de såg inte saker att bränna överallt, eftersom deras sinnen ändå var rörliga. Medan de band någon mycket impopulär häxa vid bålet, med den uppriktiga övertygelsen att hon var en andlig tyrann eller själva pesten, sa de inte till varandra: "Lite häxbränning är vad min moster Susann behöver, för att bota henne från att förtala folk", eller "Några av de här risknippena skulle göra kusin Jakob gott, och lära honom att sluta leka med stackars flickors känslor."

Nu är namnet på allt detta anarki. Den inte bara är ovetande om vad den vill, men den vet inte ens vad den hatar. Den förökar sej hejdlöst i den mer amerikanska sortens engelska tidningar. När denna nya sorts "nya engelsman" bränner en häxa sätts hela prärien i brand. Dessa människor har inte de doktrinära tidsåldrarnas beslutsamhet och objektivitet. De kan inte begå en monstruös handling och fortfarande se den som monstruös. När de än gör ett spår gör de ett hjulspår. De kan inte hejda sina egna tankar, trots att deras tankar går åt helvete.

Ett sista exempel, som kan skissas mer kortfattat, kan man finna i detta allmänna faktum: att definitionen av nästan varje brott har blivit mer och mer otydlig, och sprider sej som ett utplattat och uttunnat moln över större och större landskap. Grymhet mot barn skulle man ha trott var något lika omisskännligt, ovanligt och ohyggligt som mord på föräldrar. Men i sin tillämpning har den kommit att täcka nästan varje försummelse som kan ske i ett hushåll som har det knapert ställt. Den enda distinktionen är naturligtvis att det som hänt bestraffas hos de fattiga, som oftast inte kunde hjälpa det, men inte hos de rika, som oftast kunde. Men detta är inte poängen jag är ute efter just nu. Poängen här är att ett brott vi alla instinktivt förbinder med Herodes på menlösa barns blodiga natt har kommit förfärligt nära att bli applicerbart på Maria och Josef när de förlorade sitt barn i templet. I ljuset av ett fall som skedde ganska nyligen (den erkänt snälla mamman som nyligen fängslades för att hennes erkänt friska barn inte hade vatten att tvätta sej i), tror jag inte att någon kommer att kalla detta för en illegitim litterär överdrift. Nu är detta exakt som om all förfäran och tunga bestraffning som i de enklaste stammar tillämpades på fader- och modermord, nu kunde tillämpas på en son som utfört en handling som kunde antas ha oroat hans far och så påverkat hans hälsa negativt. Få av oss vore säkra.

Ett annat fall - av hundratals - är den lösa utvidgningen av ärekränkningens och förtalets ide. Förtalsmål har inte längre fler spår av den gamla och rättfärdiga vreden mot en man som bar falskt vittnesbörd mot sin nästa än "grymhetsmål" har av den gamla och rättfärdiga skräcken inför föräldrar som hatade sitt eget kött och blod. Ett ärekränkningsmål har blivit en av de mindre atletiska rikemännens sporter - en variation på att spela turspelet backara. En uppburen sångerska fick skadestånd för att en sång blev kallad "vulgär", vilket är som om jag kunde bötfälla min granne eller sätta honom i fängelse för att han kallat min handstil "rococo". En politiker fick enorma skadestånd för att han sagts tala till barn om skattereformen, som om detta förföriska ämne skulle ha fördärvat deras dygd likt en fräckis. Ibland definieras förtal som vad som helst som var ämnat att skada en människas affärer, och i så fall skulle varje ny affärsman som kallar sej själv handelsman förtala handelsmannen mittemot. Allt detta, säger jag, är anarki, för det är klart att dess företrädare saknar all distinktionsförmåga eller känsla för proportioner, genom vilka de skulle kunna dra gränsen mellan att kalla en kvinna för "populär sångerska" och att kalla henne "ett (dåligt) stycke". Eller mellan att anklaga en man för att leda barn till skydds och för och att anklaga honom för att leda dem till synd och skam. Men den springande punkten jag måste återvända till är denna: att det inte nödvändigtvis eller speciellt rör sej om en anarki i befolkningen. Det är en anarki i regeringsorganen. Det är domstolarna - den härskande klassens röst - som inte kan skilja mellan grymhet och vårdslöshet. Det är dess domare (och de mycket undergivna juryerna) som inte kan se skillnaden mellan åsikter och förtal. Och det är de högt placerade och högt betalda experterna som har givit oss den första rashygienlagen och lagen om psykisk svaghet, som visar oss att de inte kan se skillnad på en galen och en vettig människa.

Detta är till att börja med den historiska atmosfär där detta ting föddes. Det är en besynnerlig atmosfär, och lyckligtvis är det inte sannolikt att den varar länge. Verkliga framsteg har samma relation till den som en lycklig flicka som skrattar har till en hysterisk flicka som aldrig kan sluta skratta. Men jag har beskrivit denna atmosfär först eftersom det är den enda atmosfär där något sådant som rashygienlagen kan föreslås bland människor. Alla andra tidsåldrar skulle ha ställt den till svars på något sätt, hur akademiskt eller trångsynt det än skulle ha skett. Den lägste sofist i de grekiska skolorna skulle ha kommit ihåg tillräckligt mycket av Sokrates för att tvinga rashygienikern att åtminstone tala om huruvida Midias segregerades för att han var möjlig att bota eller för att han var obotlig. Den enklaste tomist i de medeltida klostren skulle ha förnuft nog att se att man inte kan diskutera galningen när man inte har diskuterat människan. Den mest uggleliknande kalvinistkommentator på 1600-talet skulle be rashygienikern att förlika bibeltexter som hånar dårar med andra bibeltexter som prisar dem. Den tristaste affärsinnehavaren i Paris år 1790 skulle ha frågat vad mänskliga rättigheter var, om de inte inkluderade älskarens, makens och faderns rättigheter. Det är bara i vårt eget "Partikulär-London (som herr Guppy sa om dimman) som små figurer kan framstå som så stora i vattenångan, och t.o.m. beblanda sej med helt annorlunda figurer och få skepnaden av en folksamling. Men framför allt har jag uppehållit mej vid den teleskopiska karaktären på dessa skymningsavenyer för att om läsaren inte inser hur elastiska och obegränsade de är, kommer han helt enkelt inte att tro på de ohyggligheter vi måste bekämpa.

En av dessa visa gamla sagor som kommer från ingenstans och frodas överallt, berättar hur en man kom att äga en liten magisk maskin lik en kaffekvarn, som skulle mala fram vad han än ville när han sa ett ord och sluta mala när han sa ett annat. Efter att ha utfört underbara ting (som jag önskar att mitt samvete skulle tillåta mej att lägga in i denna bok som utfyllnad) blev kvarnen slutligen bara tillfrågad om några saltkorn till officersmässen på ett lastskepp, för salt är överallt urtypen för lyx och utsvävning i det lilla, och skepparhistorier ska alltid tas med en nypa sådant. Mannen kom ihåg ordet som startade saltkvarnen, men när han skulle försöka säga ordet som skulle stoppa den kom han plötsligt ihåg att han hade glömt det! Det stora skeppet sjönk, lastat och glittrande upp till masttopparna med salt, lik de arktiska isbergen, men den galna kvarnen malde fortfarande på havsbottnen, där alla sjömännen låg drunknade. Och detta (så säger oss denna saga) är varför de stora världshaven har en bitter smak. För sagorna visste vad de moderna mystikerna inte fattar, att man inte utan eftertanke bör släppa lös vare sej det övernaturliga eller det naturliga.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar