Den person jag talar om måste ha spelat det väl, eller åtminstone framgångsrikt. Han föddes omkring 1860 och har varit parlamentsledamot sedan omkring 1890. Första halvan av sitt liv var han liberal, den andra delen har han varit konservativ, men hans faktiska politik i parlamentet har i stort sett förblivit oförändrad och konsekvent. Hans politik i parlamentet är som följer: han tar plats i ett rum på nedre våningen i Westminster, och tar från sin bröstficka ett exklusivt cigarrfodral, från vilket han i sin tur plockar fram en exklusiv cigarr. Den tänder han, och konverserar med andra som äger sådana cigarrer om equus celer eller liknande som han finner nöje i. Två eller tre gånger under eftermiddagen ringer en klocka, varpå han placerar cigarren i en askkopp med stor noggrannhet, noga med att inte bryta av askan, och fortsätter till ett rum på övervåningen som flankeras av två passager. Sedan går han in i vilken av passagerna som helst som anvisas honom av en överklassyngling som håller en pappersremsa. Efter att ha gått in i denna passage kommer han ut ur den igen, räknas in av den unge mannen och fortsätter till nedervåningen igen, där han återigen tar upp sin cigarr, noga med att inte bryta av askan.
Denna process, som är känd som representativ demokrati, har aldrig krävt någon större variation i hans livsföring. Icke desto mindre: alltmedan hans parlamentariska politik är oförändrad, motsvarar hans vandringar från en sida av huset till den andra en viss ändring av hans allmänna policy inom kommers och socialt liv. Bytet av partisymbol är nuförtiden en ganska liten sak, men det fanns i hans fall ett byte av filosofi eller åtminstone ett byte av projekt, även om det inte så mycket handlade om att bli en tory som snarare att bli fel sorts socialist. Han är en person med historia. Det är en sorglig historia, för han är förvisso en mindre god människa nu än han var när han började. Och det är därför han är den människa som verkligen ligger bakom rashygienen. Det är för att han har degenererat som han har börjat tala om Degenereringen. I sina radikala dagar (för att citera en som på något sätt motsvarade hans typ) var han en mycket bättre människa, eftersom han var en mycket mindre upplyst person. Den svåra fräckheten hos hans första manchesterindividualism mjukades upp av två relativt mänskliga kvaliteter: den första var en mycket större manlighet i hans stolthet och den andra var en mycket större ärlighet i hans optimism. Vad den första punkten beträffar är den moderne kapitalisten industriell, men denne man var även idog (eng industrious). Han var stolt över hårt arbete, nej, han var t o m stolt över lågkvalificerat arbete - om han kunde tala om det i förfluten och inte närvarande tid. Faktum är att han uppfann en ny typ av viktoriansk snobbighet, en inverterad snobbighet. Medan Thackerays snobbar gjorde herr Muggins till De Mogyns, medan Dickens´ snobbar skrev brev som beskrev dem själva som officersdöttrar "vanda vid varje lyx utom stavning", tillbringade individualisten sitt liv med att dölja sina rika föräldrar. Han var mer lik en amerikansk plutokrat när han började; men sedan förlorade han denna amerikanska enkelhet. Fransmannen arbetar tills han kan leka, amerikanen arbetar tills han inte kan leka och tackar sedan djävulen, sin mästare, att han är åsna nog att dö i selen. Men engelsmannen, som han sedan dess har blivit, arbetar tills han kan låtsas att han aldrig arbetade alls. Han blir så långt det är möjligt en annan person - en gentleman på landet som aldrig har hört om sin affär, en vars vänstra hand som håller ett gevär inte vet vad hans högra hand gör i redovisningen. Han använder sitt stånd som ett alias, och en stor egendom som en slags alibi. En allvarlig skotsk minister präst anmärkte på tal om golfspelande, med ett fruktansvärt allvar i rösten: "Den man som spelar golf försummar sina affärer, han försakar sin fru, han förgäter sin Gud." Han tycktes inte inse att det är huvudsyftet för många moderna kapitalister att glömma alla tre. Detta övergivande av en pojkaktig stolthet över arbetet, denna substitution av en gammal persons fåfänga över lättja, detta är det första hänseende i vilket den rike engelsmannen har fallit. Han var mer mänsklig när han åtminstone var en mästerarbetare och inte bara en herre. Och det andra viktiga hänseende i vilket han var bättre i början är detta: att han dåförtiden, på något dunkelt sätt, halvt om halvt trodde att han berikade andra likaväl som sej själv.
De tidiga viktorianska individualisternas optimism var inte helt hycklande. Några av de mest klartänkta och svarthjärtade bland dem, sådana som Malthus, såg vart saker och ting barkade hän, och baserade modigt sin stad Manchester på pessimism istället för på optimism. Men detta var inte det vanliga fallet; de flesta anständiga rika av Bright- eller Cobden-sortern hade ett slags förvirrad tro att den ekonomiska konflikten i långa loppet skulle fungera väl för alla. De tänkte att de fattigas problem inte kunde lösas genom statliga ingripanden (så tänkte det om alla problem), men de begrundade inte kallblodigt utsikterna att desesa problem skulle växa sej större och större. Genom ett av hjärnans trick eller illusioner, som lyxlirare i alla tider är hemfallna åt, verkade de ibland känna som om folket symboliskt triumferat i deras egna personer. De tänkte helt hädiskt om sina egna guldtroner vad som bara kan sägas om ett kors: att de, upplyfta som de blivit, skulle dra alla människor efter sej. De var så fulla av den romantiska föreställningen att vem som helst kunde bli borgmästare, att de verkade ha glidit in i tanken att alla kunde bli det. Det verkade som om hundra stycken Dick Wittington, följda av hundra katter, alla kunde inhysas i rådhuset. Alltihop var nonsens, men alltihop var inte (förrän senare) ren humbug. Steg för steg upptäckte denne man emellertid, med en förfärlig och allt större klarhet, vad han egentligen höll på med. Det är i allmänhet en av de värsta upptäckter en människa kan göra.
Till en början var den brittiske plutokraten troligen precis lika ärlig när han antog att varje luffare bar en magiskt katt som Dick Whittingtons, som den bonapartistiske patrioten var när han sa att varje fransk soldat bar en marskalkstav i sin ränsel. Men det är precis här som skillnaden och faran visar sej. Det finns ingen likhet mellan en väldirigerad sak som Napoleons armé och en ostyrbar sak som den moderna tävlingen. Logiskt sett var det utan tvekan omöjligt att varje soldat skulle bära en marskalkstav; de kunde inte allesammans bli marskalkar mer än de alla kunde bli borgmästare. Men även om den franske soldaten inte alltid hade en stav i sin ränsel, hade han alltid en ränsel. Men när den Själv-Hjälpare som bar det beundransvärda namnet Smiles sa åt den engelske luffaren att han bar ett diadem i sin packning, hade den engelske luffaren ett obesvarbart svar. Han pekade bara på att han inte hade någon packning. De makter som styrde honom hade inte utrustat honom med en ränsel, inte mer än de hade utrustat honom med en framtid - eller ens en samtid. Den utblottade engelsmannen, så långt ifrån att hoppas bli någonting, hade aldrig tillåtits att så mycket som vara någonting. Den franske soldatens ambition kan i praktiken ha varit inte bara en kort, utan även en med berått mod förkortad stege, i vilken toppinnarna var utbankade. Men för engelsmännen var det bottenpinnarna som knackats ut, så att de inte ens skulle börja klättra.
Och förr eller senare, i exakt proportion till sin intelligens, började den engelske plutokraten förstå inte bara att de fattiga var maktlösa, men att deras maktlöshet hade varit hans enda makt. Sanningen var inte bara att hans rikedomar hade lämnat dem fattiga - det var att ingenting utom deras fattigdom kunde ha varit starkt nog att göra honom rik. Det är denna paradox, som vi ska se, som skapar den besynnerliga skillnaden mellan honom och varje annan typ av rövare. Jag tror att enkel rättvisa kräver att vi säger att insikten, hur den än har kommit till honom, har kommit till honom långsamt; och jag tror att den (som det mesta av sunt förnuft nalkas oss) kom ganska konturlöst som i en vision; d v s genom sakernas blotta utseende. Den gamle cobdenitiske arbetsgivaren var helt i sin rätt att påpeka att jorden inte är himmelen, och att de bästa uppnåeliga arrangemangen kan innehålla mycket nödvändigt ont, samt att Liverpool och Belfast som helhet kan växa sej mer välmående trots en del gripande saker som man kan iaktta där. Men jag tror helt enkelt inte att han har förmått se på Liverpool och Belfast och fortsätta tänka så här: det är just därför han förvandlat sej själv till en fejkad lantadelsman. Jorden är inte himmelen, men det närmaste vi kan komma himmelen borde inte se ut som helvetet. Och Liverpool och Belfast ser ut som helvetet, vare sej de är det eller inte. Den typen av städer kan som helhet växa sej välmående, även om några medborgare vore mer olyckliga. Men det var mer och mer uppenbart att det var exakt och precis som helhet de städerna inte växte sej mer välmående, det var bara några få medborgare som växte sej mer välmående genom deras växande olycka. Du kan inte säga att ett land blev "en vit mans land" när det fanns fler och fler svarta där varje dag. Du kan inte säga att en gemenskap blev mer och mer maskulin när den producerade fler och fler kvinnor. Inte heller kan du säga att en stad blir rikare och rikare när fler och fler av dess invånare är mycket fattiga. Det kan finnas en falsk agitation som grundar sej på ett patos hos individuella fall i en ganska normal gemenskap. Men faktum är att ingen kan ta en taxi tvärs över Liverpool utan att få ett ganska komplett och enahanda intryck av att patoset inte är ett patos hos individuella fall, utan ett patos i gemen. Folk talar om den keltiska sorgsenheten, men det finns mycket få saker i Irland som ser så sorgliga ut som en irländare i Liverpool. Taras ödslighet är munter jämförd med Belfasts ödslighet. Jag rekomennderar herr Yeats och hans sörjande vänner att vända sin uppmärksamhet till Belfasts patos. Jag tror att om de genast hänger upp sin harpa i lord Furness´ fabrik, skulle det finnas en risk att ännu en sträng gick sönder. Allmänt talat, och som tingen ställer sej framför ögat, liknar städer som Leeds, ställda vid sidan av Rouen eller Florence eller Chartres eller Köln, mest av allt tiggare som vandrar omkring bland borgare. Efter detta överväldigande och otrevliga intryck är det verkligen meningslöst att hävda att de är rikare för att några få av deras parasiter har blivit rika nog att bo någon annanstans.
Poängen kan även gå fram på ett annat sätt: det är inte så mycket det att dessa modernare städer har det eller det monopolet på gott eller ont; det är det att de har allt gott i dess fjärderangsform och allt ont i dess värsta form. Exempelvis tillrättavisade den intressanta veckotidningen The Nation älskvärt både mej och herr Belloc för att vi påstått att festande och lovprisning av jäst likör var mer karaktäristiska för kontinentala och katolska gemenskaper än för gemenskaper med Belfasts typ av religion och civilisation. Tidningen sa att om vi korsat gränsen till Skottland, hsfe vi genast upptäckt vårt misstag.
Nu är det inte bara så att jag verkligen har korsat gränsen, utan jag har även haft avsevärda svårigheter att korsa gatan i en skotsk stad under en festivalkväll. Människor låg bokstavligen som staplade kroppar i rännstenarna, och från sönderslagna flaskor rann whisky ner i avloppen. Det är därför inte sannolikt att jag förknippar hela det industrialiserade Skottland med total och torr avhållsamhet. Men jag sa aldrig att dryckenskap var ett kännetecken på de katolska länderna. Jag sa att måttfullt drickande var kännetecknande snarare för de katolska länderna. Med andra ord: jag säger om den vanliga typen av kontinental medborgare, inte att han är den enda person som dricker, utan snarare att han är den enda person som vet hur man dricker. Utan tvivel är gin ett särdrag för Hoxton lika mycket som öl är ett särdrag för München. Men vem är den konnässör som föredrar Hoxtons gin framför Münchens öl? Utan tvekan efterfrågar den protestantiske skotten "Skotch" precis som burgundarna efterfrågar Bourgogne. Men finner vi dem ligga i högar på varje sida om vägen när vi vandrar genom en burgundisk by? Finner vi den franske bonden redo att låta Bourgogne rinna utför ett avlopp?
Nå, nu har denna enda punkt, där jag accepterar The Nations utmaning, sina exakta paralleller på nästan varje punkt där vi kan testa en civilisation. Det spelar ingen roll huruvida vi är för eller emot alkohol. På båda sidor är Glasgow mer stötande än Rouen. Den franske nykteristen gör mindre väsen, den franske drinkaren gör mindre skada. Det är likadant med egendom, med krig, med allting. Jag kan förstå om en absolutist, på grund av sina principer, blir förfärad av italienskt vindrickande. Men jag kan helt enkelt inte tro att han kan vara mer förfärad av det än av gindrickandet i Hoxton. Jag kan förstå att en pacifist, med sina speciella skrupler, ogillar Belfasts militarism. Men jag förnekar rakt upp och ner att han kan ogilla den mer än Berlins militarism. Jag kan förstå att en god socialist hatar de små bestyren på de utspridda lsntegendomarna. Jag förnekar att en god socialist kan hata dem mer än Rockefellers stora bestyr.
Detta är den unika tragedin hos dagens plutokratiska stat: den har inga framgångar att hålla fram emot de misslyckanden den påstås existera i ellar andra metoder. Du kan (om du är på säkert avstånd) kalla den lantlige irländaren degenererad och vidskeplig. Jag utmanar dej att kontrastera hans degenerering och vidskepelse mot den lantlige engelsmannens civilisation och upplysning. Idag vet den rike i sitt hjärta att han är en cancersvulst och inte ett organ i Staten. Han skiljer sej från alla andra tjuvar och parasiter av denna anledning: att banditen som tar med våld önskar att hans offer är rika. Men han som vinner genom ett ensidigt kontrakt önskar i realiteten att de är fattiga. Rövaren Roy i sin grotta, som hör att ett sällskap närmar sej, kommer att hoppas (eller be, om han är i from sinnesstämning) att de kommer lastade med guld eller ägodelar. Men herr Rockefeller, i sin fabrik, vet att om de som passerar är lastade med egendom kommer de att fortsätta. Han kommer därför (om han är i from sinnesstämning) att be att de ska vara utblottade, och därigenom tvingas arbeta för honom i hans fabrik till slavlöner. Det sägs (och ifrågasätts också, tror jag) att Blücher, när han red genom Londons rikare delar, utbrast: "Vilken stad att plundra!" Men Blücher var soldat om han var bandit. Den sanne utpressaren känner helt annorlunda. Det är när han kör igenom de fattigaste delarna av London som han finner gatorna stensatta med guld, stensatta med dyrkande tjänare; det är när han ser de grå, magra förbunden Bow och Poplar som hans själ lyfts upp och han vet att han är säker.
Detta är inte retorik utan ekonomi. Jag upprepar att upp till en viss punkt var profitören oskyldig eftersom han var okunnig; han hade lockats av lätta och behagliga händelser. Han var oskyldig som den nya Thane of Glamis var oskyldig, som den nya Thane av Cawdor var oskyldig, men kungen - - - Den moderne fabrikören bestämde sej för att likt MacBeth marschera framåt, under himlarnas stumma hot. Han visste att de fattigas byte fanns i hans hus, men han kunde inte, ens efter noggrant uträknande, komma på nägot sätt genom vilket de kunde få ut sitt goda ur hans hus, utan att bli arresterade för inbrott. Han såg framtiden an med ett ansikte stenhårt av stolthet och obotfärdighet. Denna period kan praktiskt taget dateras som den period då Englands gamla och genuina protestantreligion började misslyckas, och den genomsnittlige affärsmannen började bli agnostisk, inte så mycket för att han inte visste var han var, utan för att han ville glömma det. Många av de rika tog till skepticism exakt som de fattiga tog till flaskan - för att det var en väg ut. I vilket fall som helst: den person som hade gjort ett misstag inte bara vägrade att försöka göra det ogjort, utan bestämde sej för att fortsätta göra misstaget. Men mitt i allt detta gjorde han ett annat ytterst roande misstag - vilket var början på all eugenik.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar