Motivens uselhet

Nåväl, om någon frågar huruvida det är tänkbart att en vanlig människa av den mer välbärgade typen skulle analysera problemet eller uppfatta planen, den omänskligt långsiktiga planen, som jag har lagt fram den, så är svaret: "Absolut inte." Många rika arbetsgivare är alltför generösa för att göra något sådant; många är alltför korkade för att fatta vad de håller på med. Den eugeniska möjlighet jag har beskrivit är bara en yttersta analys av en hel ström av tankar hos den typ av människa som inte analyserar sina tankar. Han ser en hopsjunken luffare, med en sjuk fru och en hel rad skrangliga barn, och frågar sej ärligt vad han kan göra av dem. Men rikedom uppammar inte självkännedom, och han frågar sej inte ens huruvida han menar "Hur kan jag hjälpa dem?" eller "Hur kan jag utnyttja dem?" - vad han fortfarande kan göra för dem, eller vad de fortfarande kan göra för honom. Troligen menar han helt uppriktigt båda sakerna, men den senare mycket mer än den förra; han klagar mycket mer över att Mammons verktyg gått sönder än att Guds avbilder har gjort det. Det skulle vara nästan omöjligt att famla i hans tankars limbo. men vi kan slå fast att det är en sak han inte tänker. Han tänker inte: "Denna människa skulle kunna vara lika glad som jag, om han inte behövde komma till mej för att få arbete eller lön."  

Att det är så, att Eugenisten i grunden är Arbetsgivaren, finns det massvis av exempel på åt alla håll, men de är av nödvändighet blandade och i många fall negativa. Det mest enorma är i en mening det mest negativa: att ingen verkar kunna föreställa sej att kapitalistisk industrialism ska kunna offras för något annat. Genom en besynnerlig, återkommande tankelapsus, lika irriterande som en hake i en klocka, missar människor huvudsaken och koncentrerar sej på . "Moderna förhållanden" behandlas som orubbliga, trots att själva ordet "moderna" implicerar att de är flyktiga. "Gammalmodiga idéer" behandlas som omöjliga, trots att själva deras antikvitet ofta bevisar deras hållbarhet. För några år sedan motionerade några damer om att våra stora järnvägsstationerns plattformar skulle höjas, så att de blev mer bekväma för långkjolar. Det slog dem aldrig att de kunde byta till mer förnuftiga kjolar. Ännu mindre slog det dem att, jämförd med alla dammoden som har vimsat omkring, S:t Pancras nuförtiden är lika historisk som S:t Petrus. Jag skulle kunna fylla denna bok med exempel på det universella, omedvetna antagandet att livet och könslivet måste leva i enlighet med "affärslivets" eller industrialismens lagar, och inte vice versa; exempel från alla magasin, romaner och tidningar. För att fatta mej kort och ta upp det typiska, tar jag ett fall av ett mer eller mindre rashygieniskt slag från en tidning som ligger öppen framför mej - en tidning som fortfarande, på sitt sidhuvud, skryter om att på ett alldeles särskilt sätt vara den revolterande demokratins organ. Till denna tidning skriver en man för att säga att fattigdomens utbredning aldrig kommer att hejdas förrän vi har utbildat de lägre klasserna i de preventivmetoder som överklassen använder. Mannen var så förfärligt lekfull att han undertecknade sitt brev "Hoppfull". prevent procreation. Nåväl, det finns förvisso många metoder som människor i överklassen använder för att förhindra befruktning; en av dem är vad som brukade kallas "platonisk vänskap" tills man fann ett annat namn för den vid Old Bailey. Jag påstår inte att den hoppfulle gentlemannen hoppas på detta, men några av oss finner det han hoppas på nästan lika avskyvärt. Detta är emellertid inte den besynnerliga punkten. Den besynnerliga punkten är att den hoppfulle sammanfattar sitt ärende genom att säga: "När människor har stora familjer och små löner, får vi inte bara en hög barnadödlighet, utan det blir även ofta så att de som överlever och växer upp blir förkrympta och försvagade av att en tid ha tvingats dela familjeinkomsten med dem som dog tidigt. Det skulle finnas färre olyckliga om det inte fanns några oönskade barn." Du märker att han i tysthet tar för givet att de små lönerna och den desperat delade inkomsten är de fixerade punkterna, likt dag och natt, ramarna för det mänskliga livet. Jämfört med dem är äktenskap och moderskap rena lyxen, saker som måste modifieras för att passa lönebildningen. Det finns oönskade barn, men oönskade av vem? Denne man menar egentligen inte att föräldrarna inte vill ha dem. Han menar att arbetsgivarna inte vill ge föräldrarna hederligt betalt. Det är klart, om du frågade honom direkt: "Förespråkar du låga löner?" skulle han säga nej. Men jag talar i detta kapitel inte om effekten på sådana moderna sinnen av ett korsförhör som de aldrig underkastar sej. Jag talar om det sätt deras sinnen arbetar på, deras tankars instinktiva trick och turer, de saker de antar redan före diskussoinen, och om det håll de svagt känner att världen går åt.  Och, uppriktigt sagt, deras sinnen är böjda att tala om för barnet att det inte är önskat, precis som mitt sinne är böjt åt att tala om för profitören att han inte är önskad. Moderskap, känner de, och en rik barndom, och skönheten i bröder och systrar, är på sitt sätt goda ting, men inte så goda som en usel lön. Beträffande moderskapets förnedring och massakern på ofödda människor, betecknar han sej själv "HoppfulL". Han hoppas på mödrarnas degradering, hoppas på mänsklighetens förintelse. Men beträffande förbättringar av de små, låga lönerna betecknar han sej själv "Hopplös".  

Detta är det första beviset för motiven: det allmänt förekommande antagandet att liet och kärleken måste passa in i en fixerad inramning av sysselsättning, t o m (som i detta fall) av skadlig sysselsättning. Det andra beviset är den tysta och totala negligeringen av den vetenskapliga frågan på alla områden där den inte är en sysselsättningsfråga, t ex giftermålen i kungliga, patriciska eller bara plutokratiska släkter. Jag menar naturligtvis inte att inga vetenskapsmän grundligt satt sej in i dessa, även om jag inte kan påminna mej några. Men jag talar inte om individuella vetenskapsmäns meriter, utan om framstöten och kraften bakom denna rörelse, det som kan göra den modern och politiskt betydelsefull. 

Jag hävdar att om denna kraft vore ett rent sanningssökande, eller strävan efter humanitet, så borde det första fältet att studera vara de rikas giftermål. Det är inte bara så att redogörelserna skulle vara mer upplysande, och exemplen mer välbelagda, utan fallen skulle vara mer intressanta och mer avgörande. För de stora äktenskapen har presenterat båda extremerna av stamtavlornas problem: först inaveln och sedan de mest ojämförbara kosmopolitiska blandningar. Det skulle verkligen vara intressant att notera vad som fungerar bäst, eller vilken kompromiss som var säkrast. För de fattiga (som tidningseugenisterna alltid talar om) kan inte erbjuda några så kompletta testfall. Uppassare behövde aldrig äkta uppasserskor som prinsar behövde äkta prinsessor. Och (för att nu tala om den andra extremen) husjungfrur gifter sej sällan med indianer. Det kan bero på att det knappt finns kvar några att gifta sej med. Men för miljonärerna är kontinenterna flygande järnvägsstationer, och de mest avlägsna raser kan snabbt knytas samman. Ett bröllop i London eller Paris kan knyta samman Ravenna med Chicago, eller Ben Cruachan med Bagdad. 

Många europeiska aristokrater gifter sej med amerikaner, den mest notoriskt blandade härstamningen i hela världen; så att den ointresserade eugenisten, med lite ansträngning, skulle kunna avslöja rika förråd av afrikanskt eller asiatiskt blod hos sin förtjusta uppdragsgivare. Men istället tröttar han ut våra öron och plågar vår förfining genom tråkiga fördömanden av de fattigas enahanda äktenskap.

För det finns något verkligt patetiskt i eugenikerns försummelse av aristokraten och hans familjeaffärer. Folk talar fortfarande om bördsstolthet, men det slår mej att denna är den enda punkt där aristokraterna är närmast morbida i sin blygsamhet. Vi vore lärda eugenister om vi tilläts veta hälften så mycket om deras härstamning som vi får veta om deras frisyrer. Vi ser den moderne aristokraten i de mest mänskliga ställningar i våra veckotidningar, lekande med sin hund eller papegoja - nej, vi ser honom leka med sitt barn eller sitt barnbarn. Men det är något hjärterörande i hans vägran att leka med sin farfar. Det finns ofta något vagt och t o m fantasifullt kring våra mest etablerade familjers föregångare, som skulle erbjuda eugenikern beaktansvärda fält för inte bara undersökningar utan experiment. Ja, om han kunde uppnå de erforderliga krafterna, skulle eugenikerna förvisso frambringa en del förbluffande effekter med den härskande klassens blandade material. 

För att ta några vilda och hypotetiska exempel: anta att han skulle gifta ihop en skotsk earl med dottern till en judisk bankir, eller en engelsk hertig med en amerikansk streber av semijudiskt ursprung? Vad skulle hända? Här har vi ett outforskat fält. Det förblir outforskat inte bara på grund av snobberi och feghet, utan för att eugenikern (i varje fall den inflytelserike eugenikern) halvmedvetet inser att det inte är en del av hans arbete; vad som verkligen önskas av honom är at få de härskande klassernas grepp att omfatta den oregerliga avkomman till fattigt folk. Det skulle inte betyda det minsta om alla lord Cowdrays efterkommande blev alltför svaga för att hålla ett verktyg eller svänga ett hjul. Men det skulle betyda väldigt mycket, särskilt för lord Cowdray, om alla hans anställda blev så svaga. Oligarken kan vara oanställningsbar, eftersom han inte kommer att bli anställd. 

Därför har eugenikerns praktiska och populära exponent alltid sitt ansikte vänt mot slummen, och tänker instinktivt i dess termer. Om han talar om att avskilja någon obotligt ondskefull typ av den sexuella sorten, tänker han på en buse som antastar flickor i gränderna. Han tänker inte på en miljonär som White, Thaws offer. Om han talar om svagsinthetens hopplöshet, tänker han på någon förkrympt stackare som gapar under hopplösa lektioner i en fattig skola. Han tänker inte på en miljonär som Thaw, Whites baneman. Och detta inte för att han är så brutal att han gillar folk som White eller Thaw mer än vi gör, utan för att han vet att hans problem är de användbara klassernas degenereering, för att han vet att White aldrig skulle ha blivit miljonär om alla hans arbetare hade ägnat sej åt kvinnor som White gjorde, att Thaw aldrig hade blivit miljonär om alla hans tjänare varit som han.  

Ornamentiken kan få förfalla, men maskineriet måste underhållas. Detta är det andra beviset på den plutokratiska impulsen bakom all eugenik: att ingen tänker på att tillämpa den på de härskande klasserna. Ingen tänker på att tillämpa den där den allra enklast kunde tillämpas. Ett tredje bevis är den konstiga nya benägenheten att anse de fattiga som en ras - som om de vore en koloni av japanska eller kinesiska kulier. Detta kan som allra klarast ses genom en jämförelse med den gamla, mer individuella, välgörenhetsorienterade och (som eugenikerna skulle säga) sentimentala synen på fattigdom. Hos Goldsmith eller Dickens eller Hood finns det en grundläggande idé om att den speciella fattiga personen inte måste vara så fattig: det handlar om något slags olycka eller någon orättvisa. Oliver Twist eller Tinyt Tim är sagoprinsar som väntar på sin sagogudmor. De hålls som slavar, men snarare som hjälten eller hjältinnan i en spansk eller italiensk roman hölls som slavar hos morerna. De moderna fattiga börjar betraktas som slavar i samma särskilda och svepande mening som negrerna i plantagerna. Den vite hjältens slaveri hos den svarte husbonden ansågs abnorm: den svartes slaveri hos den vite husbonden ansågs normal. Eugenisten skulle, för allt jag vet, anse Tiny Tims blotta existens vara ett tillräckligt skäl för att massakrera hela familjen Cratchit; men här har vi faktiskt ett mycket bra exempel på hur känslan i praktiken är långt sannare mot livet än cynismen är. De fattiga är inte en ras eller ens en typ. Det är meningslöst att tala om att avla fram dem, för de är inte en ras. De är, och nu talar vi kalla fakta, vad Dickens beskriver som "en soptunna av individuella olyckor", av skadad värdighet och ofta av skadad förnämhet. Klassen består till mycket stor del av alldeles lovande barn, borttappade som Oliver Twist eller handikappade som Tiny Tim. Den innehåller mycket värdefulla saker, precis som de flesta soptunnor. Men den eugenistiska villfarelsen angående den barbariska rasen i avgrunden påverkar även de mer älskvärda filantroper som nästan säkert vill hjälpa de utblottade och inte bara exploatera dem. Den tycks påverka inte bara deras tankar utan vad de faktiskt ser. Därför frågar t ex fru Alex Tweedie närmast föraktfullt: "När vi går genom slummen, ser vi då vackra barn?" Svaret är: "Ja, verkligen mycket ofta." Jag har sett barn i slummen som verkligen varit söta nog att vara lilla Nell eller den utstötta som Hood kallade "ung och så fager". Inte heller har skönheten nödvändigtvis någonting med hälsan att göra; det finns vackra friska barn, vackra döende barn, fula döende barn, fula uppkäftiga barn i Petticoat Lane eller Park Lane. Det finns människor av alla fysiska och mentala sorter, av varje slags hälsotillstånd och rastillhörighet, i en enda av våra bakgator. De har ingenting gemensamt utom den orätt vi gör dem.  

Den springande punkten är emellertid att det finns mer fakta och realism i de vildaste och elegantaste gamla berättelserna om arvlösa hertigar och förlorade döttrar än det finns i detta rashygieniska försök att göra ett enda stycke av de fattiga - ett slags svart svamp vars tillväxt ökar i det oändliga nere i en klyfta. Det finns ett billigt hån riktat mot fattiga hyresvärdinnor: att de alltid säger att de sett bättre dagar. Nio av tio gånger säger det så för att det är sant. Vad kan sägas om den stora massan engelsmän, av någon som känner till lite historia, annat än att de har sett bättre dagar? Och hyresvärdinnans påstående är inte snobbigt, utan snarare kvickt: det är hennes bekräftelse av sanningen i de gamla berättelser jag talade om: att hon inte behövt ha en så fattig eller så underdånig status, att en normal person borde ha mer ägodelar och mer makt i staten än så. Dylika drömmar om förlorad värdighet är kanske de enda saker som står mellan oss och det boskapsuppfödande paradis som nu utlovas. Inte heller är sådana drömmar på något vis maktlösa. Jag kommer ihåg att herr T P O´Conner skrev en intressant artikel om fru Humbert, i vilken han sa att irländska bönder, och troligen de flesta bönder, tenderade att ha en halvpåhittad familjelegend om någon egendom som egentligen tillhörde dem. Detta skrevs under en tid när irländska bönder var proletärer i sitt eget land, och illusionen verkade utan tvivel desto mer roande i de regerande godsherrarnas ögon - och i penningsutlånarnas som regerade godsherrarna. Men drömmen har besegrat realiteterna. Fantomgårdarna har materialiserats. Bara genom att ihärdigt bekräfta den sorts stolthet som kommer efter ett fall, genom att komma ihåg den gamla civilisationen och vägra den nya, genom att återupprepa ett gammalt påstående som för de flesta engelsmän verkade likna en nerbruten vandrarhemsvärds lögner i Margate - genom allt detta har irländarna fått vad de vill ha, i solid lera och torva. Denna inbillade egendom har besegrat Rikets Tre Egendomar. 

Men den hemlöse engelsmannen får inte ens erinra sej ett hem. Så långt från att hans hem är hans borg, får han inte ha ens ett luftslott. Han får inte ha några minnen; det är därför han inte får lära sej någon historia. Varför får han inte höra någon sanning om den medeltida civilisationen, förutom några få grymheter och misstag i kemi? Varför får en medeltida rövare aldrig uppträda förrän han kan uppträda i skjorta och grimma? Varför uppträder aldrig ett medeltida kloster förrän det är korrupt nog att chockera Henrik VIII:s oskuld? Varför hör vi om en enda stadga - baronernas - och inte ett ord om snickarnas, skeppsbyggarnas och alla de andras? Skälet är att den engelske bonden inte bara inte har tillstånd att ha egendom, han är inte ens tillåten att ha förlorat den. Det förflutna måste målas becksvart för att kunna vara värre än nutiden. Det finns en stark, förbluffande, enastående sak med rashygien, och det är dess elakhet. Rikedom, och den socialvetenskap som stöds av rikedom, hade försökt sej på ett omänskligt experiment. Experimentet hade misslyckats totalt. De försökte ackumulera välstånd - och fick människan att förfalla. Men istället för att erkänna misstaget och försöka återskapa välståndet, försöker de dölja sitt första grymma experiment med ett ännu grymmare experiment. De sätter ett förgiftat plåster på ett förgiftat sår. Avskyvärdast av allt: de återger faktiskt den förvirring de åstadkommit bland de fattiga genom sin första blunder som ett skäl för att tillåta dem klanta till det igen. De tycks vara beredda att internera alla motståndare till deras system som galningar, bara för att deras system gör folk vansinniga.

 

Anta att en kapten hade samlat frivilliga i ett hett, öde land genom att försäkra dem att han kunde leda dem till vatten, och att han visste var han skulle möta resten av sitt regemente. Anta att han ledde dem fel, till en plats dit regementet inte kunde komma på flera dagar, och där det inte fanns något vatten. Och anta att solsting slog dem där på sanden man efter man, och att de sparkade och dansade och yrade. Och anta att kaptenen, när regementet slutligen använde, lyckades dölja sitt misstag, för att alla hans män hade lidit alltför länge av det för att kunna vittna om att det någonsin hade inträffat. Vad skulle du tycka om denne tappre kapten? Det är ganska mycket vad jag tycker om denne specielle industriledare. Naturligtvis påstår ingen att alla kapitalister, eller ens de flesta kapitalister, är medvetna om något sådant intellektuellt trick. De flesta av dem är lika förvirrade som det misshandlade proletariatet; men det är några som är mindre välmenande och mer elaka. Och dessa leder sina generösare kollegor mot verkställandet av denna ogenerösa skatteflykt, om än inte mot förståelsen av den. 

Nu har en härskare i kapitalistcivilisationen, som kommit att överväga iden om att slutligen samla och avla arbetarna som boskap, förvisso vissa nutida problem att betrakta. Han måste överväga vilka av de ännu existerande krafterna i den moderna världen som skulle kunna lägga hinder i vägen för hans formgivning. Den första frågan är hur mycket som återstår av det gamla idealet om individens frihet. Den andra frågan är hur långt det moderna tänkesättet är hängivet sådana egalitära ideer som kan impliceras i socialismen. Den tredje frågan är huruvida det finns någon motståndskraft i befolkningens egna traditioner. Dessa tre frågor inför framtiden ska jag begrunda i tur och ordning i de avslutande kapitel som följer. Här är det nog att säga att jag tror att dessa ideals framsteg har brutits på just precis den punkt där de kommer att misslyckas med att förhindra experimentet. Kort sagt: framstegen kommer att ha berövat kapitalisten hans gamla individualistskrupler utan att ha bundit honom vid hans nya kollektivistförpliktelser. Han är i en mycket farlig position: för han har upphört att vara liberal, utan att ha blivit socialist, och den bro han just gick på har brustit alldeles ovanför anarkins avgrund.