Tvivlets etablerade kyrka

Låt oss slutligen begrunda vad de ärlig eugenisterna menar, eftersom det har blivit alltmer uppenbart att de inte kan mena vad de säger. Olyckligtvis är de hinder som står i vägen för varje förklaring av sådan karaktär att de insisterar på ett evinnerligt cirkulerande. Tendensen i allt det som tryckts och i mycket av det som talas idag är att vara efter sin tid, i den enda verkliga bemärkelsen. Det är för att det alltid präglas av sådan brådska som det alltid kommer för sent.

Ge en vanlig man en dag för att skriva en artikel, och han kommer att minnas de saker han verkligen senast har hört, och han kan till och med, i solnedgångens sista härlighet, börja tänka på vad han själv tycker. Ge honom en timme för att skriva den, och han kommer att tänka på den närmaste boken i ämnet, och göra den bästa mosaik han kan skapa av klassiska citat och gamla auktoriteter. Ge honom tio minuter att skriva den och han kommer att springa omkring och ropa på räddning i det gamla daghem där han lärde sej de mest slitna ordspråken eller i den gamla skolan där han lärde sej den mest slitna politiken. Ju snabbare journalisten går, desto långsammare går hans tankar. Resultatet är vår tids tidning, som varje dag kan levereras tidigare och tidigare och som, dag för dag, blir allt mindre värd att alls levereras.

Denne arme flämtande kritiker hamnar längre och längre bakom modernitetens bil. För femtio år sedan var han knappt femton år efter sin tid. För femton år sedan var han inte mer än femtio år efter sin tid. Just nu är han snarare mer än hundra år efter sin tid; och beviset för det är att de saker han säger, fastän uppenbart nonsens om vårt samhälle idag, verkligen stämde på vårt samhälle för omkring hundratrettio år sedan. Det bästa exemplet på hans efterblivna situation är hans evinnerliga påstående att folk tror mindre och mindre på det övernaturliga. Det är en alldeles sann och realistisk redogörelse - för 1700-talet. Det är den sämsta tänkbara redogörelse för denna tidsålder av medier och helbrägdagörare och fakirer och eleganta lyckovägvisare. Faktiskt brukar jag i allmänhet besvara denna 1700-talsillusion på 1700-talsspråk. Om någon säger mej: "Trosbekännelserna vittrar sönder", så svarar jag: "Och Preussens kung, som själv är en fritänkare, tar säkert Schlesien från den katolska kejsarinnan." Om någon säger: "Mirakler måste omprövas i ljuset av rationell erfarenhet", svarar jag älskvärt: "Men jag hoppas att vår upplyste ledare, Hébert, inte kommer att insistera på att giljotinera den arma franska drottningen." Om någon säger: "Vi måste se oss om efter uppkomsten av en ny religion som kan anbefalla sej själv inför förnuftet", svarar jag: "Men hur mycket mer nödvändigt är det inte att se sej om efter uppkomsten av någon militär äventyrare som kan förstöra republiken - och enligt mej har den unge majoren Bonaparte en ganska rastlös atmosfär omkring sej." Det är bara med sådant språk från Upplysningstiden som vi kan besvara sådana saker.

Den tidsålder vi lever i är något mer än en tidsålder av vidskepelser, det är en tidsålder av oräkneliga vidskepelser. Men här sysslar jag bara med ett exempel på detta. Jag menar det fel som fortfarande sänder ut män på marsch för att upplösa kyrkor och som talar om tyranniet i obligatorisk kyrklig undervisning eller obligatoriskt kyrkotionde. Jag önskar mej inte ett irrelevant missförstånd här: jag skulle säkert själv upplösa varje kyrka som hade en numerär minoritet som irländarna eller walesarna, och jag tror att det skulle göra äkta kyrkor gott att ha en delvis konventionell majoritet som engelsmännen eller till och med ryssarna. Men jag skulle bara göra detta om jag inte hade något annat att göra, och just nu finns det väldigt mycket annat att göra. Ty religion, ortodox eller oortodox, förlitar sej just nu inte på statsetablissemangets vapen alls. Påven gjorde knappt ett enda försök att bevara konkordatet, utan verkade snarare lättad över det oberoende hans kyrka vann genom dess förstörande; och det sägs allmänt bland de franska klerikalisterna att kyrkan vann på förändringen. I Ryssland är den enda verkliga anklagelsen mot den ortodoxa kyrkan från religiösa människors sida (särskilt romersk-katolska) inte dess ortodoxi eller heterodoxi, utan dess ynkliga beroende av staten. I England kan vi nästan mäta en anglikans glöd för sin kyrka genom hans relativa kyla beträffande dess offentliga ställning, d.v.s. hur den kontrolleras av ett parlament med skotska presbyterianer som Balfour, eller walesiska kongregationalister som Lloyd George. I Skottland har den kraftfulla kombinationen av två sekter utanför etablissemanget lämnat den i en position i vilken den inte känner någon böjelse att skryta över att av rena jurister kallas Skottlands kyrka. Jag argumenterar inte här för att kyrkor inte borde vara beroende av staten, eller för att de inte är beroende av mycket värre saker. Det kan med fog påstås att romanismens styrka, om än den inte finns i någon nationell polisstyrka, finns i en moralisk polisstyrka långt mer rigid och vaksam. Det kan med fog påstås att anglikanismens styrka, om än den inte finns i etablissemanget, finns i aristokratin och dess skugga som kallas snobbighet. Allt jag hävdar här är att kyrkorna nu inte lutar sej tungt mot de politiska etablissemangen; de stöder sej inte tungt på den sekulära armen. Nästan överallt har deras lagliga inkomster modifierats, deras lagliga kontrollinstitutioner blandats upp. De kan fortfarande utöva tyranni, och än värre tyranni; jag ifrågasätter inte det. Men de använder inte speciellt det speciella tyranni  som består i att använda en regering.

Vad som verkligen försöker tyrannisera genom regeringen är Naturvetenskapen. Vad som verkligen använder den sekulära armen är Naturvetenskapen. Och den trosbekännelse som verkligen lägger beslag på tionden och erövrar skolor, den bekännelse som verkligen stärks genom böter och fängelse, den bekännelse som verkligen proklameras inte genom gudstjänster men genom statyer, och som sprids inte genom pilgrimer men genom poliser - denna bekännelse är det stora men omdiskuterade tankesystem som börjar med Evolution och har slutat med Eugenik. Materialismen är verkligen vår etablerade kyrka, för regeringen vill verkligen hjälpa den att förfölja dess kättare. Vaccineringen har under sin hundraåriga historia av experiment diskuterats nästan lika mycket som dopet under dess omring tvåtusenåriga. Men det verkar fullt naturligt för våra politiker att tvinga fram vaccinering och de skulle se det som vansinne att tvinga fram dop.

Jag är inte rädd för ordet "förföljelse" när det knyts till kyrkorna; inte heller är det på minsta sätt ett ord av klander när jag knyter det till naturvetenskapsmännen. Det är en term för ett rättsligt faktum. Om därmed avses att polisen inför en vida omdiskuterad teori, oförmögen att frambringa ett slutligt bevis - då är det inte våra präster som nu förföljer, utan våra doktorer. Införandet av sådana dogmer konstituerar en Statskyrka - i en äldre och starkare mening än som kan tillämpas på någon andlig kyrka idag. Det finns fortfarande platser där den religiösa minoriteten är förbjuden att samlas eller att ge undervisning på det eller det sättet, och ännu fler där den är utesluten från det eller det offentliga uppdraget. Men jag kan just nu inte erinra mej någon plats där kriminallagen tvingar en att gå igenom den officiella religionens ritualer. Inte ens ungturkarna insisterade på att alla makedonier skulle omskäras.

Nu finner vi oss konfronterade av ett förvånande faktum. När i det förgångna lika omtvistade ståndpunkter har understötts av statsmakten, har det varit på anstiftan av fanatiker som höll dem för fixerade och strålande självklarheter. Om sanningar inte kunde undvikas av sina fiender, kunde de inte heller förändras av sina vänner. Men vilka är de säkra sanningar som den sekulära armen nu måste lyfta svärdet för att upprätthålla? Jo, de är den väldiga massa av bottenlösa frågor och förvirrade svar som vi studerat i de senaste kapitlen - frågor vars enda intresse ligger i att de är spårlösa och mysteriösa, svar vars enda härlighet ligger i att de är tentativa och nya. Fanatikern skröt över att han aldrig skulle överge tron, och därför förföljde han för trons skull. Men den naturvetenskaplige doktorn skryter faktiskt över att han alltid kommer att överge en hypotes om den inte visar sej fungera, och ändå förföljer han för hypotesens skull. Inkvisitorn understödde sin trosbekännelse med våld, eftersom den var oföränderlig. Höjdaren understöder sin med våld för att han kan ändra den nästa dag.

Nu är detta en ny sorts förföljelse, och man kan tillåta sej att undra om den är en förbättring av den gamla. Så långt som man vid första påseendet kan upptäcka någon skillnad, verkar den tala ganska mycket till den gamlas fördel. Om vi ska falla tillbaka på människans obarmhärtiga barmhärtighet, skulle de flesta av oss hellre hamna på sträckbänken för en trosbekännelse som intensivt existerade inuti någons huvud, hellre än att bli vivisekterade för en upptäckt som ännu inte hade kommit in i någons huvud, och möjligen aldrig skulle komma in där. En människa skulle hellre bli torterad av en tumskruv tills han valde att se sanningen än torterad med en vivisekteringskniv tills hans vivisektör valde att se sanningen. Och detta är den verkliga skillnaden mellan de två typerna av legalt tvång. Om jag gav upp för inkvisitörerna, skulle jag åtminstone veta vilken trosbekännelse jag skulle stämma in i. Men även om jag vrålade ut ett credo medan eugenisterna hade mej på sträckbänken, skulle jag inte veta vilken trosbekännelse jag skulle vråla ut. Jag skulle t.o.m. kunna få en extra sträckning för att jag bekänt den tro som de själva bekände för ungefär en vecka sedan.

Men låt nu ingen lättsinnig person påstå att jag här drar extravaganta paralleller, för parallellen är inte bara perfekt utan komplett. Av följande anledning: skillnaden mellan tortyr visisektion påverkas inte på något sätt av våldsamheten eller mildheten på endera sidan. Vare sej de vred tumskruven ett halvt varv eller ett halvt hundratal varv, höll de, hypotetiskt sett, på med en sanning som de visste fanns där. Vare sej de vivisekterar smärtsamt eller smärtfritt, försöker de komma fram till huruvida sanningen finns där eller inte. De gamla inkvisitorerna torterade för att få sina egna åsikter in i någon. Men de nya inkvisitorerna torterar för att få sina egna åsikter ut från honom. De vet inte vilka deras egna åsikter är, inte förrän vivisektionens offer talar om det för dem. är en komplett avgrund för den som bryr sej om tänkande. Den gamle förföljaren försökte undervisa medborgaren med eld och svärd. Den nye förföljaren försöker lära sej från medborgaren, med skalpell och bakterieinsprutningspump. Mästaren var ödmjukare än eleven kommer att vara.

Jag skulle genom många praktiska exempel kunna bevisa att inte ens mina illustrationer är överdrivna - genom många blida förslag jag har hört om vivisektion av kriminella, eller genom Dr Neissers smutsiga olyckshändelse. Men jag föredrar här att hålla mej till en strikt logisk linje av distinktioner, och insisterar på att medan i alla tidigare förföljelser våldet användes för att få ett slut på vår obeslutsamhet, så är hela poängen här att våldet används för att få ett slut på förföljarnas obeslutsamhet. Detta är vad de ärliga eugenisterna menar, så långt de alls menar någonting. De menar att folket måste ges upp, inte som ett hednaland för omvändelse, utan helt enkelt som näring för experiment. Detta är den verkliga, opolerade, barbariska meningen bakom denna eugeniska lagstiftning. De rashygieniska doktorerna är inte sådana idioter som de ser ut i ljuset av vilken intelligent utfrågning som helst om vad de är ute efter. De vet inte vad de är ute efter, förutom att de är ute efter din själ och kropp och min för att komma på det. De är helt seriöst, som de själva skulle kunna säga, den första religion som är experimentell istället för doktrinär. Alla andra etablerade kyrkor har baserats på någon som funnit sanningen. Detta är den första kyrka någonsin som är baserad på att inte ha funnit den.

Det finns hos dem ett helt uppriktigt hopp och en helt uppriktig entusiasm - men dessa är inte för oss, utan för vad de skulle kunna lära sej från oss, om de kunde behärska oss som de kan göra med kaniner. De kan inte säga oss något om ärftlighet, eftersom de inte vet mycket om den. Men de tror alldeles uppriktigt att de skulle veta något om den, sedan de fått gifta ihop och sära på oss under några hundra år. De kan inte tala om för oss vem som är lämplig att utöva sådan auktoritet, för de vet att ingen är det, men de tror alldeles uppriktigt att när denna auktoritet missbrukats under mycket lång tid, kommer på något sätt någon som är passande för jobbet att utvecklas. Jag är ingen puritan, och ingen som känner mina åsikter kommer att se det som en rent kriminell anklagelse om jag säger att de helt enkelt spelar. Den hänsynslöse spelaren har inga pengar i sina fickor, han har bara ideerna i sitt huvud. Dessa spelare har inga ideer i sitt huvud, de har bara pengar i sina fickor. Men de tror att om de kunde använda pengarna till att köpa ett stort samhälle att experimentera på, skulle kanske slutligen något som liknar en ide komma till dem. Detta är eugeniker.

Jag begränsar mej här till att anmärka att jag inte gillar det. Det kanske är väldigt snålt, men jag är villig att betala naturvetenskapsmannen för vad han vet; jag drar gränsen vid att betala honom för allt han inte vet. Jag är kanske väldigt feg, men jag är villig att bli skadad för vad jag tror eller för vad han tror; jag är inte villig att bli skadad, eller ens besvärad, för vad han än skulle kunna tänkas tro efter att han skadat mej. Den vanlige medborgaren kan mycket väl vara mer storsint än jag, och ta hela saken på ren förtröstan, i vilket fall hans utveckling kan bli lyckligare i nästa värld, men (tror jag) sorgligare i denna värld. Åtminstone skulle jag vilja visa honom att han inte kommer att ge sin härliga kropp, som soldater ger den, för att förhärliga en viss flagga, eller som martyrer ger den, för att förhärliga en odödlig Gud. Han kommer, i den latinska frasens strikta mening, ge sin usla kropp för ett experiments skull, ett experiment om vilket experimenteraren inte anar vare sej betydelsen eller utgången.