Men denna sanning låg i den rättsliga jämförelsen med möblemang: att slaven, fastän förvisso en man, i en mening var en död man, i den meningen att han var flyttbar. Hans rörelser var inte hans egna, hans herre rörde hans armar och ben åt honom som om han vore en marionett. Nu är det viktigt att här i första hand inse vad som skulle inbegripas i en sådan fabel som jag har föreställt mej, om en stol som rotade sej själv likt en buske. För den allmänna moderna uppfattningen är förvisso att liv och frihet på något sätt ska förknippas med innovation och inte stillastående. Men det är just för att stolen är livlös som den rörs. Det är just för att trädet är levande som det står stilla. Detta var huvudskillnaden mellan de hedniska slavarna och de kristna livegna. Den livegne tillhörde sin herre, liksom käppen som slagit rot i trädgården fortfarande skulle ha tillhört trädgårdens ägare - men den skulle ha blivit en levande ägodel. Därför tvingas ägaren genom naturens lagar att behandla den med viss respekt; han blir den något skyldig. Han kan inte dra upp den utan att döda den; den har förtjänat en plats i trädgården - eller samhället.
Men de moderna har helt fel när de antar att ren förändring och semester och variation nödvändigtvis har några delar av detta liv som är frihetens enda utsäde. Du kan om du vill säga att en arbetsgivare som tar hela sin arbetskraft till en ny fabrik i en trädgårdsstad, ger dem den större friheten hos skogslandskap och rökfria skyar. Om det kommer till detta, kan du säga att slavhandlarna tog de svarta från deras trånga och brutala små byar, och gav dem den fernissade ytan av utlandsresor och seglatsers läkande bris. Men den späda brodden av medborgarskap och oberoende som redan låg i medeltidens livegenskap hade ingenting att göra med vilka trevliga saker landherren möjligen kunde göra för den livegne. Det låg i det faktum att det fanns några otrevliga saker som han inte kunde göra mot den livegne. Det var inte många saker, men det var några, och en av dem var vräkning. Han kunde inte göra den livegne totalt landlös och desperat, totalt utan tillgång till produktionsmedel, även om det utan tvivel snarare var marken som ägde den livegne, än den livegne som ägde marken. Men även om du kallar den livegne ett markens djur, var han inte vad vi försökt göra stadens arbetare till: ett djur utan mark. Foulon sa om de franska bönderna: "Låt dem äta gräs!" Om han hade sagt det om det moderna londonproletariatet, hade de mycket väl kunnat svara: "Du har inte ens lämnat något gräs åt oss att äta."
Därför fanns det, både i teori och praktik, en viss säkerhet för den livegne, eftersom han hade kommit till liv och rotat sej. Adelsmannen kunde inte vänta på marken i alla väder med en stridsyxa för att hindra den livegne från att skrapa ihop sitt livsuppehälle ur marken, inte mer än mannen i sagan kunde sitta ute i trädgården hela natten med ett paraply för att hindra busken från att åtnjuta något regn. Relationen mellan landherre och livegen inbegriper därför en kombination av två saker: ojämlikhet och säkerhet. Jag vet att det finns människor som genast kommer att vilt peka omkring sej på alla slags exempel, sanna eller falska, på osäkerheten i medeltidens liv. Men detta är människor som inte fattar vad vi menar med ett samhälles karaktäristiska institutioner. Saken är ju att det finns många exempel på jämlikhet under medeltiden, t ex hantverkarna i sitt gille eller munkarna som väljer sin abbot. Men precis som det moderna England inte är ett feodalt samhälle, trots att det finns en liten kvarleva som kallas Belfast, så är sanningen om formen och skapnaden hos det samhälle som kom ut ur medeltiden och slutade i reformationen att det inte brydde sej om att ge alla en jämlik position, utan bara brydde sej om att ge var och en en position. Så att vid första början av den tiden hade t o m slaven blivit en slav man inte kunde bli av med, ungefär som den skotske tjänaren som envist påstod att om hans herre inte visste av någon god tjänare så kände han i alla fall en god herre. Den frie bonden, i gamla eller nya tider, är fri att flytta eller stanna. Slaven i antiken var varken fri att flytta eller stanna. Den livegne var inte fri att flytta, men han var fri att stanna.
Nå, vad har vi gjort med denne man? Det är ganska enkelt. Det finns ingen historisk komplexitet kring detta i det avseendet. Vi har tagit bort hans frihet att stanna. Vi har tvingat honom bort från sin mark, och vare sej detta var en orättfärdighet, som att tvinga en fri bonde från sin mark, eller bara grymhet mot djur, som att tvinga en ko bort från sin betesmark, så kvarstår själva faktum: att han är ute på vägen. Först och sist har vi helt enkelt förstört tryggheten. Men vi har inte förstört ojämlikheten det minsta. Alla klasser, alla varelser, vänliga eller grymma, kommer att se detta samhällets lägsta skikt som åtskilt från dess översta skikt och t o m från mellanskiktet. Ett monster som föll ner från Mars, okunnig om våra enklaste uttryck, skulle veta att luffaren stod längst ner på stegen, lika väl som han skulle ha vetat det om den livegne. Leran finns inte längre runt hans mark, utan bara runt hans stövlar. Den grova, borstiga häcken är nu runt hans haka och inte runt hans trädgård. Men lera och borstar står fortfarande ut runt omkring honom som en förfärlig halo, och åtskiljer honom från hans likar. Marsianen skulle inte ha haft svårt att se att han var den fattigaste personen i hela landet. Det är lika omöjligt att han skulle gifta sej med en arvdotter eller utkämpa en duell med en hertig eller tävla om en plats i parlamentet eller gå med i en herrklubb eller ta en examen eller köpa biljett till en opera eller få lägga fram ett förslag om en god lag eller en protest mot en dålig, som det var omöjligt för den livegne. Skillnaden är en helt annan. Han har förlorat det som var möjligt för den livegne. Han kan inte längre skrapa ihop något från marken på dagen eller sova på marken på natten utan att bli häktad av en polis.
När jag nu säger att denne man blivit förtryckt som knappt någon annan man på denna jord har blivit förtryckt, använder jag inte ett retoriskt språk: jag har en klar mening som jag är trygg med att kunna förklara för vilken ärlig läsare som helst. Jag säger inte att han har behandlats sämre: jag säger att han har blivit behandlad annorlunda jämfört med alla andra tidsåldrars olyckliga människor. Och skillnaden är denna: att alla de andra befalldes att göra något, och blev dödade eller torterade om de gjorde något annat. Denne man är inte befalld att göra något: han är bara förbjuden att göra något alls. När han var en slav sa man till honom: "Sov i det här skjulet, jag kommer att slå dej om du sover någon annanstans." När han var livegen sa man till honom: "Låt mej se dej arbeta på detta fält - jag kommer att hänga dej om du arbetar på någon annans fält." Men nu när han är en luffare säger man till honom: "Du kommer att bli satt i fängelse om jag finner dej på någon annans mark - men jag kommer inte att ge dej någon mark." Man säger: "Du kommer att bli straffad om du blir gripen när du sover utanför ditt skjul - men det finns inget skjul." Om du säger att moderna domstolar aldrig skulle kunna yttra så galna motsägelser, svarar jag med full övertygelse att de yttrar dem. För någon tid sedan stämdes två luffare inför en domstol, anklagade för att sova under bar himmel när de inte hade någon annastans att sova. Men detta är inte det allra roligaste med incidenten. Det verkligt skojiga är att var och en av dem ivrigt visade upp några slantar för att bevisa att de kunnat betala för en bädd, men frivilligt avstått. På vilket polisen svarade att dessa slantar inte skulle ha räckt till en bädd, och därför (argumenterade denne tänkande polisman) skulle de straffas för att inte ha anskaffat en. Den intelligenta domstolen var mycket slagen av argumentet, och fortsatte med att döma dessa två män till fängelse för att inte ha gjort något som de inte kunde göra. Men domaren var angelägen att förklara att om de hade brutit mot lagen utan att ha varit tvungna, alltså i ren hänsynslös laglöshet, skulle de ha lämnat domstolen utan någon fläck på sitt rykte, men eftersom de inte kunnat undvika lagbrottet var de mycket klandervärda.
Dessa ting görs varje dag i varje del av England. De har sina paralleller t o m i varje dagstidning: men de har inga paralleller hos något annat folk eller i någon annan epok på jorden - förutom i den vansinniga befallningen att slå tegel utan halm som drog ner alla plågor över Egypten. För det vanliga historiska skämtet om att Henrik VIII hängde en man för att han var katolik och brände honom för att han var protestant är bara ett symboliskt skämt. Skeptikern på Tudors tid kunde göra något: han kunde alltid hålla med Henrik VIII. Den desperata människan av idag kan ingenting göra. För du kan inte hålla med en galning som sitter på bänken med halm stickande ut från sitt hår och säger: "Anskaffa en slant från ingenstans och jag ger dej lov att klara dej utan den." Om det svaras att han kan gå till en arbetsstuga, svarar jag att ett sådant svar grundas på förvirrat tänkande. Det är sant att han är fri att gå till en arbetsstuga, men bara i samma mening som han är fri att gå i fängelse, bara i samma mening i vilken den livegne under galgen var fri att finna ro i graven. Många av de fattiga föredrar i hög grad graven före arbetsstugan, men detta är inte alls mitt argument här. Poängen är denna: att det inte kunde ha varit en landsherres allmänna politik mot livegna att döda dem alla som getingar. Det kunde inte ha varit hans stående "Råd till Livegna" att säga: "Bli hängd!" Det kan inte vara en stadsstyrelses stående råd till medborgarna att gå i fängelse. Och, precis på samma sätt, kan det inte vara de rikas stående råd till mycket fattiga att gå till arbetsstugorna. För det skulle innebära att de rika skulle höja sina egna små priser enormt för att etablera ett enormt och dyrt system av slavar.
Nu kan det komma att bli så, som herr Belloc påstår, men detta är inte den teori på vilken det vi kallar arbetsstugor faktiskt vilar. Själva formen (och t o m storleken) av denna arbetsstuga uttrycker det faktum att den grundades för vissa helt exceptionella mänskliga misslyckanden - precis som dårhuset. Säg till en människa: "Gå till dårhuset!" och han kommer att svara: "På vilket sätt är jag galen?" Säg till en luffare under en häck: "Gå till huset för exceptionellt misslyckade", och han kommer med samma skäl att svara: "Jag är på luffen eftersom jag inte har något hus, jag går eftersom jag inte har någon häst, jag sover utomhus eftersom jag inte har någon säng - på vilket sätt har jag misslyckats?" Och han kan vara intelligent nog att tillägga: "Faktiskt, Ers Höghet, om någon har misslyckats, så tror jag inte att det är jag." Det speciella med denne mans fel är att det är det enda historiska fel som i sej har rena nonsenskvaliteter. Det kunde bara inträffa i en mardröm, inte i ett klart och rationellt helvete. Det är höjdpunkten av det regerande sinnets anarki som, vilket jag sa i inledningen, är modernitetens huvuddrag, särskilt i England.
Men om det första kännetecknet på vår politik är galenskap, är det andra förvisso ondska. Det finns två särskilt onda och omänskliga juridiska människofällor i vilka denna arme man fångas. Den första är den som förhindrar honom från att göra vad vilken vanlig vilde eller nomad skulle göra: att ta sin chans till ett ojämnt uppehälle från naturens rent oförskämda frikostighet. Det finns något mycket absurt med att förbjuda detta: eftersom det ju är precis denna äventyrliga luffaranda som de utbildade klasserna mest prisar i sina böcker, poem och tal. Att känna vägarnas drag, att jaga i namnlösa berg och fiska i hemliga strömmar, att inte ha någon adress utom "Bortom bergen och långt i fjärran", att vara redo att äta bär till frukost i gryningen och supera på solnedgången och en plötslig skorpa, att leva på det vilda och vara pojke igen, allt detta är den hjärtligaste och ärligaste impulsen hos vår nutida kultur, i Stevensons sånger och berättelser, in kulten av George Borrow och i det härliga små böckerna av E V Lucas. Det är den enda sanna ursäkten i imperialismens kärna, och de uppmjukar något den smutsiga prosan och träskalliga ondskan hos den Självgjorde Mannen som "kom till London med två slantar i sin ficka". Men när en fattigare men modigare man med mindre än två slantar i sin ficka gör just det vi alltid prisar och gör den blå himmelen till sitt hus, så sänder vi honom till ett hus som byggts för vanära och prygel. Vi tar själva fattigdomen och tillåter den endast med ett intyg om ägande, vi tillåter bara de rika att vara fattiga.
Och vi gör detta allra mest brutalt om den fattige har försökt bärga sitt liv med de särskilda saker som våra pojkaktiga äventyrsberättelser är som mest fulla av: jakt och fiske. De extremt allvarliga engelska lagarna slår hårdast mot vad de mest hänsynslösa engelska romanerna prisar allra som oansvarigast. Hela vår litteratur prisar jakten, särskilt vildgåsjakt. Men om en fattig man, som Tennyson säger, for så långt som den vilda svanen flyger dit där världen sänker sej i hav och sand, skulle Tennyson knappast tillåta honom att fånga den. Om han fann den vildaste gås i det vildaste lågland i solnedgångens vildaste regioner, skulle han troligen upptäcka att de rika aldrig sover, och att det inte finns några vilda ting i England. Kort sagt vädjar den engelske härskaren alltid till nationens sportslighet och koncentrerar alla sina ansträngningar på att hindra folk från att ha en sportslig chans. Imperialisten pekar alltid exalterat på att den vanlige engelsmannen kan leva ett spännande liv var som helst på jorden, men om den vanlige engelsmannen försöker leva ett spännande liv i England, behandlas han lika brutalt som en tjuv, och nästan lika brutalt som en uppriktig journalist. Detta är hyckleri: den borgmästare som ger sin son "Skattkammarön" och sedan häktar en luffare är en hycklare, den herreman som är stolt över engelska kolonister och eftergiven mot engelska skolgossar, men grym mot engelska tjuvjägare, rör sej allt närmare den djupa plats där alla lögnare får sin del. Men vår poäng här är att ondskan ligger i idén om att förbrylla luffaren: att inte ge honom någon plats att ångra sej. Det är naturligtvis alldeles sant att under slaveriets eller livegenskapens tider hindrades de behövande av ännu våldsammare straff från att förstöra de rikas jakt. Men i fallet med äldre tider fanns det två viktiga skillnader, av vilka den andra är vårt huvudämne i detta kapitel. Den första är att i ett jämförelsevis vilt samhälle, hur förtjust i jakt det än må ha varit, verkar det omöjligt att avstängningar och jaktarrangemang kan ha varit så allestädes närvarande och effektiva som i ett samhälle fullt av kartor och poliser. Den andra skillnaden är den vi redan har noterat: att om slaven eller semi-slaven var förbjuden att ta sin mat i naturen, var han tillsagd att ta den på ett visst annat ställe. Det uppenbara oförnuftet var frånvarande.
Detta är den första ondskan: och den andra liknar den första. Om det finns något som kultiverade moderna texter är fulla av förutom äventyr, så är det altruism. Vi ombeds alltid hjälpa andra, att betrakta vår rikedom som deras, att göra allt gott vi kan, för vi går aldrig mera denna väg. Våra filantroper uppmanar oss överallt att hjälpa halta hundar över stättorna, fastän vissa filantroper, det är sant, tycks ha ett mera kyligt intresse för halta män och kvinnor. Fortfarande är huvudtemat för vår litteratur, framför all historisk litteratur, den mänskliga barmhärtigheten. Men vad är huvudtemat för vår lagstiftning? Den moderna lagstiftningens stora, utmärkande kännetecken, framför alla historiska lagstiftningar, är att den förbjuder mänsklig barmhärtighet. Det är denna förbluffande paradox, ett slag på käften mot både logik och samvete, att en människa som tar en annan människas pengar med hans tillstånd kan bli straffad som om han tagit dem utan hans tillstånd.
Hela vägen genom dessa mörka eller dimmiga tidsåldrar som ligger bakom oss, genom tider av servil tillbakagång, av feodal fräckhet, av pest och inbördeskrig och allt annat som kan kämpa ner den svage, var det lagligt för den svage att be om barmhärtighet, och att ge till välgörenhet ansågs beundransvärt. Kort sagt, under alla andra sekler kunde dåliga människors dåliga gärningar delvis lappas och lagas genom goda människors goda gärningar. Men detta är nu förbjudet, för det skulle ge luffaren en sista chans om han kunde tigga. Nu kommer det med tiden att bli uppenbart att det intressanta vetenskapliga experimentet med luffaren helt och hållet bygger på att inte ge honom någon chans, inte (som i fråga om slaven) en enda chans. Om de ekonomiska ursäkterna som erbjuds för förföljelsen av tiggare kommer det att bli mer naturligt att tala i nästa kapitel. Här är det tillräckligt att säga att de är blotta ursäkter, för en politik som har blivit beständig fast troligen omedveten, med en självisk och ateistisk omedvetenhet. Denna politik styrde emot någonting - annars kunde den aldrig ha skurit så skaprt och grymt rakt igenom de sentimentala men uppriktiga moderna tendenserna till äventyr och altruism.Dess objekt kan snabbt slås fast. Den var formad för att kunna få den mycket fattige att arbeta för kapitalisten, för vilken lön som helst eller ingen alls.
Men allt detta, som jag också ska behandla i nästa kapitel, är här av vikt bara som introduktion till den sista sanningen om förtvivlade människor. Jaktlagarna har tagit ifrån honom hans mänskliga överhöghet över naturen. Tiggerilagarna har tagit ifrån honom hans mänskliga krav på Människan. Men det finns kvar en mänsklig sak som är svårare att ta ifrån honom. Misskrediterad av honom och hans bättre ställda likar, finns det dock någonting kvar från Eden, där Gud gjorde honom till sin avbild. Det beror inte på pengar och mycket lite på tiden. Han kan skapa till sin egen avbild. Den fruktansvärda sanningen ligger i hjärtat av hundratals legender och mysterier. Liksom Jupiter kunde gömmas undan den allt förtärande Tiden, liksom Jesusbarnet kunde gömmas undan från Herodes - så är det ofödda barnet undangömt från den allvetande förtryckaren. Det som inte lever än, det och bara det är lämnat kvar - men de söker efter dess liv för att förgöra det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar