Köttets hämnd

Genom en lustig paradox missar vi ofta innebörden i enkla berättelser för att vi inte är sofistikerade nog att förstå deras enkelhet. Så länge som människor sympatiserade med en eller annan speciell religion eller med tingens romantik i allmänhet, ansåg de saken solid och svalde den hel, väl vetande att den inte kunde ha någon avvikande åsikt. Men i samma ögonblick som människan förlorade det enkla varandets instinkt för att kunna förstå den, måste de vara mycket sofistikerade för att kunna förstå den. Vi kan t ex finna ett mycket bra, aktuellt exempel i dessa gamla puritanska barnkammarberättelser om triviala synders fruktansvärda straff: om hur Tommy drunknade för att han fiskade på en söndag, eller hur Sammy dödades av en blixt för att han gick ut efter mörkrets inbrott. Visserligen är dessa moraliserande berättelser omoraliska, eftersom kalvinismen är omoralisk. De är felaktiga, eftersom puritanismen är felaktig. Men de är inte alldeles så felaktiga, de är inte ens fjärdedelen så felaktiga, som många vidskepliga vise män har påstått. Sanningen är att allt som någonsin kom ut ur en människas mun haft en mänsklig mening, och inte en enda av historiens fastslagna dårar var så dum som han såg ut. Och när våra förfäder eller för-förmödrar sa åt ett barn att han kunde drunkna genom att bryta sabbatsbudet, var deras själar (om än utan tvivel, som Touchstone sa, i ett riskabelt tillstånd) inte i ett fullt så enkelspårigt tillstånd som om de påstod att deras Gud var en djävul som kastade småbarn i Themsen för ro skull. Denna form av religiös litteratur är en morbid form tagen för sej själv, men den motsvarade en viss realitet inom psykologin som de flesta människor av vilken religion som helst, eller ingen religion alls, har känt en släng av vid ett eller annat tillfälle. Om vi så långt som möjligt utelämnar alla teologiska termer, gäller det den undermedvetna känslan att man kan stå i ett felaktigt förhållande till Naturen lika väl som i ett riktigt förhållande till Naturen, alltså att själva exemplet på felaktighet kan vara en detalj (i hedningarnas vidskepelser är det ofta en trivialitet), men att om någon verkligen står i ett felaktigt förhållande till Naturen, finns det inget särskilt skäl till att inte alla hennes floder skulle dränka eller alla hennes åskviggar skulle slå ner någon som, enligt denna vaga men livskraftiga hypotes, är hennes fiende. Detta kan vara en mental sjukdom, men den är en alltför mänsklig eller alltför dödlig sjukdom för att enbart kallas vidskepelse. Den är inte bara en vidskepelse, den är inte bara inlagd i den mänskliga naturen genom något som lagt sej ovanpå den. Detn blomstrar utan tvekan även i icke-kristna system, och den blomstrar särskilt i kalvinismen, eftersom kalvinismen är det mest icke-kristna av alla kristna system. Men liksom allt annat som ingår i människans naturliga känslor och sinnesstämningar har den något i sej; den är inte rent oförnuft. Om den är en sjukdom (och det är den vanligen), så är den en av de sjukdomar som kött och blod har ärvt, men de är dess lagliga arvingar. Och likt många andra tveksamma eller farliga mänskliga instinkter eller begär, är den ibland användbar som en varning för ännu värre saker. 

Nu kom 1800-talets problem i mycket stor utsträckning från förlusten av detta: från förlusten av vad vi kan kalla naturligt eller hednisk mysticism. När moderna kritiker säger att Julius Caesar inte trodde på Jupiter, eller att påven Leo inte trodde på katolicismen, bortser de från en grundläggande skillnad mellan dessa tidsåldrar och vår. Kanske trodde Julius inte på Jupiter, men han förnekade honom inte heller. Det fanns ingenting i hans filosofi, eller den tidens filosofi, som kunde förbjuda honom att tro att det fanns en personlig styrande ande i världen. Men den moderne materialisten har inte tillåtelse att tvivla, han är förbjuden att tro. Alltså, medan hedningen kunde nyttja tillfälliga omen, mystiska sammanträffanden eller passerande drömmar, utan att säkert veta huruvida de verkligen var himmelska tecken eller förvarnande rörelser i hans egen hjärna, så kan den moderne kristne som blivit hedning inte ta fasta på några sådana iakttagelser alls, utan måste avvisa oraklet lika väl som altaret. Den moderne skeptikern blev bedövad mot allt som var naturligt i det övernaturliga. Och detta är varför den moderne tyrannen marcherade rakt mot sin dom, som en bokstavligen hednisk tyrann möjligen inte skulle ha gjort. Det finns en ide av detta slag som löper rakt igenom de flesta folkliga berättelser (t ex de som Shakespeare så ofta utgår ifrån) - en ide som i grunden är moralisk även om berättelsen är immoralisk. Det är vad som skulle kunna kallas stordådets misslyckande - iden att om jag nyttjar min fördel till bristningsgränsen, kommer jag att få höra om något som är till min nackdel. Sålunda föll kung Midas i en vanföreställning beträffande valutan, och han hade snart anledning att bli något mer än en bimetallist. Sålunda hade Macbeth en vanföreställning om skogsbruk och kunde inte se träden för bara skog. Han glömde att även om en plats inte kan flyttas, så kan träden på denna plats bli flyttade. Sålunda hade Shylock en vanföreställning om fysiologi; han glömde att du, om du bryter dej in i livets hus, kommer att finna att det är ett blodigt hus i den mest skakande mening. Men den moderne kapitalisten läser inte sagor, och såg sej aldrig om efter små omen när vägen svängde. Han (eller den mest intelligenta delen av honom) hade nu insett sin position, och visste i sitt hjärta att det var en falsk position. Han tänkte att en del arbetslösa människor var bra för hans affärer - men han kunde inte längre tänka att det var bra för hans land. Han kunde inte längre vara den gamle hårdhudade mannen som helt enkelt inte förstod saker: han kunde bara bli den hårdhjärtade man som såg dem rakt i ögonen. Men han gick fortfarande på: han var säker på att han inte hade gjort något misstag. Likväl hade han gjort ett misstag, lika definitivt som ett misstag i multiplikation. Det kan sammanfattas så här: att samma ojämlikhet och osäkerhet som ger billig arbetskraft kan ge dåligt utfört arbete, och till sist inget arbete alls. Det var som om en man som ville ha något från en fiende till slut skulle få fienden att komma knackande på hans dörr mitt i värsta vintern, hålla honom väntande i snön för att skärpa förhandlingspositionen, och till sist komma ut bara för att finna fienden död på tröskeln. Han hade upptäckt den gudomliga bumerangen: hans synder hade hunnit upp honom. 

Individualismens experiment - alltså att hålla arbetaren halvt på och halvt utanför arbetet - var alldeles för genialt för att inte innebära ett misslyckande. Det var en alltför delikat balans att arbeta helt och hållet med den utsvultnes styrka och den uttröttades vaksamhet. Det var en alltför desperat kurs att lita helt och hållet på desperation. Och allt eftersom tiden led förklarade den fruktansvärda sanningen långsamt sej själv: den degraderade klassen degenererades verkligen. Det var rätt och riktigt nog att använda människan som ett verktyg, men verktyget som användes i all oändlighet började bli utslitet. Det var naturligtvis alldeles förnuftigt och respektabelt att kasta iväg en människa som ett verktyg, men när det kastats iväg i regnet rostade det. Men jämförelsen med ett verktyg var otillräcklig av ett fruktansvärt skäl som redan börjat gå upp för mästarens tanke. Om du plockar upp en hammare, finner du inte en hel familj spikar som slingrar sej runt den. Om du kastar iväg en skruvmejsel vid vägkanten, föder den inte en massa små mejslar. Men det sämsta av verktyg, Människan, hade fortfarande detta märkliga privilegium som Gud givit, utan tvekan av misstag. Trots alla förbättringar av maskineriet, blev de viktigaste delarna av maskineriet (de som tekniskt beskrivdes som "händer") uppenbarligen allt sämre. Firman tyngdes inte bara av en oanvändbar tjänare, utan han förvandlade omedelbart sej själv till fem oanvändbara tjänare. "De fattiga borde inte jämställas med övriga", brukade de gamla reaktionärerna säga, "förrän de är mogna för frihet". Men om denna utförslöpa fortsattem såg det ut som om de fattiga inte skulle vara nog högtstående ens för slaveri. Så såg det åtminstone ut, säkert i hög grad omedvetet, för den man som satsat hela sin rikedom på de fattigas användbarhet för de rika och de rikas beroende av de fattiga. 

Till slut kom den tid då det ganska lättsinniga avlandet i avgrunden där nere upphörde att vara en resurs, och började bli något som liknade spill, upphörde att vara något som liknade att hålla rävhundar och började bli alarmerande likt ett behov av att skjuta rävar. Situationen förvärrades av det faktum att dessa sexuella nöjen ofta var de enda nöjen de mycket fattiga kunde erhålla och därför blev oproportionerligt eftersträvade, och av det faktum att deras förhållanden ofta var sådana att fostrens näringstillförsel och liknande saker blev ytterst onormala. Konsekvenserna började visa sej. I mycket mindre grad än eugenisterna påstår, men dock i anmärkningsvärd grad. I en mycket lösare mening än eugenisterna antar, men dock i något slags mening, började de typer som var inadekvata eller oberäkneliga eller okontrollerbara att öka. Under häckarna på landet eller bänkarna i parkerna, släntrande under broarna eller lutande över fördämningarna, började en ny ras människor visa sej -  människor som förvisso inte är galna, som vi inte kastar nytt vetenskapligt ljus över genom att kalla svagsinta, men som i varierande individuell utsträckning är slöa eller druckna eller lata eller knepiga eller trötta till kropp och själ. I mycket mindre utsträckning än absolutisterna säger oss, men dock i stor utsträckning, fostrades det onda av handeln med gin och dåligt öl (i sej självt en kapitalistisk näring) även om detta inte hade frambragt det. Människor som inte hade någon mänsklig förbindelse med den utbildade människan, människor som för honom tycktes vara monster och djur utan tänkande, blev en skamfläck på torgen och en skräck på de tomma gatorna. De rika var rädda. Till yttermera visso, som jag antytt tidigare, fick försöken att hålla de barskrapade utanför det offentliga livet, och att krossa dem under förbryllande lagar, den effekten på deras intelligens att de paralyserades t o m som proletariat betraktade. 

Moderna människor talar om "Förnuft versus Auktoritet", men auktoritet i sej självt inbegriper förnuft, annars skulle dess befallningar inte ens bli förstådda. Om du säger till din tjänare: "Kontrollera knapparna på mim väst", kan han göra det, även om du kastar en stövel mot hans huvud. Men om du säger till honom: "Kontrollera knapparna på min övre hatt" kommer han inte att göra det, även om du tömmer en stövelaffär över honom. Om du säger till en skolpojke: "Skriv ut det där odet av Horatius ur minnet på originallatin", kanske han kan göra det utan att bli pryglad. Men om du säger: "Skriv ut det där odet av Horatius på originaltyska" kommer han inte att göra det ens efter tusen pryglingar. Om du inte vill lära dej logik, kommer han förvisso inte att lära sej latin. Och de orimliga lagar som gäller de fattiga (sådana som den lag som bestraffar de hemlösa för att de inte går hem) har verkligen, tror jag, en hel del att göra med en viss ökning av deras fåraktighet och korttänkthet, och, därigenom, med deras ineffektivitet i arbetet. Genom en av monstrositeterna i teorin om svagsinta kan en person som verkligen frikänts av domare och nämndemän sedan bli undersökt av doktorer vad gäller sin sinnesstatus, antagligen för att upptäcka genom vilken sjuk excentricitet han hade avstått från att utföra brottet. Med andra ord: när policen inte kan fängsla en person som är oskyldig till att ha gjort något, sätter de fast honom för att vara alltför oskyldig för att göra någonting. Jag antar inte att mannen är något slags idiot över huvud taget, men jag tänker mej att han känner sej mer eller mindre som en idiot efter den juridiska processen snarare än före den. Därigenom bidrar alla faktorer - den kroppsliga utmattningen, den oroande rädslan för svält, den ansvarslösa flykten till lös sexualitet och de svarta svårigheterna med dåliga lagar - i kombination med varandra till att göra den arbetssökande mindre anställningsbar. 

Här är det mycket viktigt att förstå att det fanns två handlingssätt som fortfarande stod öppna för den besvikne kapitalist som konfronterades av den nya faran med detta verkliga eller påstådda förfall. Först kunde han ha backat maskinen, så att säga, och börjat rulla ut det långa rep av beroende med vilket han från början dragit proletären till sina fötter. Med andra ord, kan kunde ha sett till att arbetarna fick mer pengar, mer ledighet, fler bekvämligheter, högre status i samhället, och sedan litat på de normala instinkterna hos hyggligt lyckliga människor att producera en ny generation, mer välfödda, väluppfostrade och omhändertagna än dessa torterade typer som var till mindre och mindre nytta för honom. Det kanske fortfarande inte är försent att återuppbygga det mänskliga huset efter en sådan arkitektonisk plan: att fattigdomen kan flyga ut genom fönstret, med den förnuftiga utsikten att kärleken kommer in genom dörren. Kort sagt, han kunde ha givit Englands fattiga, den stora massa som inte var svagsinta, även om fler och fler av dem blev svagare och svagare, en rimlig chans i form av mer pengar att själva åstadkomma sin egen eugeniska återuppståndelse. Det har aldrig visats, och kan inte visas, att den metoden skulle ha misslyckats. Men det kan visas, och måste bli noga och klart noterat, att den metoden hade mycket strikta gränser från arbetsgivarnas egen synpunkt. Om de gjorde det alltför bekvämt för arbetaren, skulle han inte arbeta för att öka någon annans komfort; om de gjorde honom alltför oberoende, skulle han inte arbeta som en beroende. Om hans lön t ex var så hög att han kunde lägga undan en del av den, kanske han skulle sluta vara löntagare. Om hans hus eller trädgård blev hans egna, kanske han skulle uthärda en ekonomisk belägring i dem. Hela kapitalistexperimentet hade byggts upp på hans beroende, men nu höll det på att glida kapitalisten ur händerna, inte i riktning mot frihet utan mot ren hjälplöshet. Man kan säga att beroendet hade blivit oberoende av all kontroll Men det fanns en annan väg. Och mot denna väg började arbetsgivarnas ideer dra sej, först i omedvetet dunkel, men sedan allt klarare. Att ge egendom, att ge ledighet, att ge status kostar pengar. Men det finns en mänsklig kraft som inte kostar någonting. Liksom den inte kostar tiggaren en penny att tillfredsställa, kostar den inte arbetsgivaren en penny att utnyttja. Han skulle inte kunna förändra eller förbättra billiga bord eller stolar. Men det fanns två stycken möblemang (betecknade "maken" och "makan") vars relationer var mycket billigare. Han skulle kunna förändra äktenskapet därhemma på ett sådant sätt att han garanterades största möjliga antal av den sorts barn han ville ha, och minsta möjliga antal av den sorts barn han inte önskade. Han kunde avleda könsdriften från produktion av vagabonder. Och för sina ännu oköpta maskiner kunde han utnyttja den röda obrutna floden från en ung man, liksom han redan för dem har utnyttjat all världens vilda floder.