Obotfärdighetens maktlöshet

En epoks grundläggande formel är alltid en oskriven lag, just som den lag som är den första av alla lagar, det som skyddar livet från mördaren, ingenstans står skriven i författningssamlingen. Inte desto mindre finns där hela skillnaden mellan att ha och att inte ha en uppfattning om detta grundläggande antagande i en viss epok. T ex förbryllar oss medeltiden med sina barmhärtighetsverk och grymheter, sin asketicism och sina grälla färger, om vi inte fångar upp dess allmänna iver för byggande och planering, för att skilja det här från det där genom murar och stängsel - den anda som gjorde arkitekturen till dess främsta konst.

Därför verkade även en slav helig, den gudomlighet som omgärdade en kung omgärdade också, i en mening, en tjänare, för han kunde inte drivas ut från sin inhägnad. Därför blev även friheten en positiv sak som ett privliegium, och inte ens när de flesta människor hade den öppnades den som vildmarkens frihet, utan den gav, som stadens frihet.  

Eller återigen, 1600-talet kan verka som ett kaos av motsägelse, men sitt nästan självgoda prisande av parlament och sin helt barbariska massaker på fångar, tills vi inser att om medeltiden var ett halvbyggt hus, var 1600-talet ett hus i lågor. Panik var dess kännetecken, och den våldsamma kräsenhet och exklusivitet som kommer från fruktan. Kalvinism var dess karaktäristiska religion, t o m inom katolska kyrkan, insisterandet på vägens smalhet och de utvaldas fåtal. Misstänksamhet var politikens kännetecken - "förliten eder icke på furstar".  Det försökte rensa ut allt ont genom lärda, elakartade och ändlösa kontroverser, och det sållade sin befolkning genom häxbränningar. 

Eller återigen: 1700-talet kommer att presentera bilder som tycks helt och hållet motsatta, och ändå verkar unikt typiska för tiden: plundringen av Versailles och romanen "The Vicar of Wakefield", Watteaus pastoraler och Dantons explosiva tal. Men vi förstår dem alla bättre om vi en gång får syn på iden om att städa upp som gick genom hela perioden, och hur de stillsammaste människor var stoltare över sin renlighet, civilisation och goda smak än över någon annan av sina dygder, och hur de vildaste människor inte (och detta är den viktigaste punkten) ägde någon kärlek till det vilda för dess egen sak, som Nietszsche och de anarkistiska poeterna, utan bara en beredskap att använda den för att bli kvitt oförnuft eller oordning. Med dessa epoker i åtanke är det inte helt och hållet omöjligt att säga att vissa sådana ordformer är en nyckel. Den epok som det är nästan omöjligt att hitta några typiska ordformer för är vår egen.  

Inte desto mindre tror jag att nyckelordet hos oss är "oundviklighet", eller, som jag skulle vara böjd att kalla det, "obotfärdighet". Vi är på alla områden undermedvetet styrda av uppfattningen att det inte finns någon väg tillbaka, och den är rotad i materialism och förnekande av den fria viljan. Ta en handfull moderna fakta och jämför dem med motsvarande fakta för några hundra år sedan. Jämför det moderna partisystemet med 1600-talets politiska fraktioner. Skillnaden är att i äldre tid högg partiledarna inte bara av varandras huvuden, utan (vilket är mycket mer uppseendeveckande) upphävde verkligen varandras lagar. Hos oss har det blivit tradition att ett parti ärver och lämnar orörda det andra partiets handlingar när de väl har genomförts, hur bittert de än attackerades under tiden. Jakob II och hans brorson William var inte någon av dem någon särskilt munter typ, men de skulle båda ha skrattat åt iden om "en kontinuerlig utrikespolitik". Tories var inte konservativa, de var i bokstavlig mening reaktionära. De ville inte bara behålla ätten Stuart, de ville få ätten Stuart tillbaka. 

Eller återigen: begrunda hur envist den engelska medeltida monarkin åter och åter igen vände tillbaka till sin vision om franska besittningar i sina försök att förändra ödets beslut. Kom ihåg hur Edvard III återvände till den efter Johans och Henrik III:s nederlag, och Henrik V efter Edvard III:s misslyckande, och hur t o m Maria hade det skrivet på sitt hjärta som varken var hennes make eller hennes religion. Och begrunda därefter detta: att vi jämförelsevis sent lärt känna en universell orgie av det som kallas Imperialism, där Imperiets enhet är det enda målet och kolonier räknas som kronjuveler, och brittiska flaggan rest över hela världen. Och ändå har ingen så mycket som drömt om att, jag vill inte säga återvinna de amerikanska kolonierna till Imperiets enhet (vilket skulle ha varit en alltför farlig uppgift för moderna imperiebyggare),  men om att återberätta historien från Imperiets ståndpunkt. Henrik V rättfärdigade Edvard III:s krav. Joseph Chamberlain skulle inte ha drömt om att rättfärdiga Georg III:s.

Nej, Shakespeare rättfärdigar det franska kriget, håller fast vid Talbot och utmanar legenden om Jeanne d´Arc. Richard Kipling skulle inte våga rättfärdiga det amerikanska kriget, hålla fast vid Burgoyne och utmana legenden om George Washington. Ändå fanns det verkligen mycket mer att säga till förmån för Georg III än det någonsin fanns för Henrik V. Men detta sades inte och agerades mycket mindre på av de moderna imperialisterna, just beroende på denna grundläggande moderna känsla att, liksom framtiden är oundviklig, så är de förflutna oåterkalleligt. Vilket faktum som helst som är så komplett som det amerikanska uttåget från Imperiet måste anses som slutgiltigt för eoner framåt, trots att det hände för föga mer än ett århundrade sedan. Bara för att det har lyckats hända måste det först kallas ett nödvändigt ont och sedant ett omistligt gott. Jag behöver inte tillägga att jag inte önskar återerövra Amerika - men så är jag inte heller någon imperialist. 

Sedan finns det ett annat sätt att pröva saken: fråga dej själv hur många människor du har mött som klagat på någonting som obotligt, och hur många som angripit det som botbart? Hur många människor har vi hört smäda det brittiska skolsystemet som de skulle smäda det brittiska klimatet? Hur få har vi inte mött som insåg att brittisk utbildning kan förändras, men inte brittisk väderlek? Hur få fanns det inte som visste att molnen var mer odödliga och solida än skolorna? På tusen personer som beklagar grundskolans tillstånd, var finns det hundratal, eller det tiotal, eller den enda, som vill avskaffa skolplikten? Ja, själva ordet avskaffa bevisar min sak genom hur obekant och föga lovande det låter.

Vid vår epoks början talade människor med samma lätthet om Reform och Upphävande. Nu talar alla om reform, men ingen talar om upphävande. Våra förfäder talade inte om frihandel, men om upphävandet av spannmålslagarna. De talade inte om självstyre utan om upphävandet av unionen. På den tiden talade folk om en "upphävare" som den mest praktiske av alla politiker, den slags politiker som bär upp en klubb. Nu är Upphävaren kastad långt in i avkroken hos en omöjlig idealism: och när ett av våra stora partiers ledare, i en tillfällig ärlighets hetta, sagt att han skulle upphäva en lag, tvingades han verkligen skriva till alla tidningar för att försäkra dem om att han bara skulle modifiera den. 

Jag behöver inte mångdubbla exemplen, även om de skulle kunna mångdubblas till nästan en miljon. Tidens kännetecken är att anta att det förgångna lika gärna kan prisas, eftersom det inte kan rättas till. Människor i det förflutna har verkligen arbetat som myror och dött som gräshoppor för att upphäva någon tidigare bosättning som verkade säker; men vi kan inte så mycket som upphäva ett riksdagsbeslut. Vi upprätthåller den svagsinta uppfattningen att det som gjorts inte kan göras ogjort.   Vår syn var väl sammanfattad i en typisk viktoriansk sång med refrängen: "Kvarnen ska aldrig mera mala vattnet som passerat." Det finns många svar på detta. Ett (som skulle inbegripa en avhandling om avdunstning och dagg) ska vi undvika här. Ett annat svar är att för enkelt lantfolk är kvarnens syfte inte att mala vatten, utan att mala spannmål, och att det (hur märkligt det än kan tyckas) verkligen har funnits samhällen som varit tillräckligt vaksamma och tappra för att förhindra att deras spannmål hela tiden flutit iväg från dem, till melodin hos en sentimental visa.  

Nu är denna moderna vägran att göra det gjorda ogjort inte bara ett intellektuellt fel; det är även ett moraliskt fel. Det är inte bara vår mentala oförmåga att förstå det misstag vi har gjort. Det är också vår andliga vägran att erkänna att vi har gjort ett misstag. Det var ren fåfänga hos herr Brummell när han sände iväg högar av illa gjorda halsbeklädnader, med den lättsamma kommentaren "dessa är våra misslyckanden". Det är ett bra exempel på fåfängans närhet till ödmjukhet, för han var åtminstone tvungen att erkänna att de var misslyckanden. Men det skulle ha varit andlig högfärd hos herr Brummell om han knutit på sej alla kravatterna, en över den andra, för att inte hans betjänt skulle upptäcka att han hade knutit en illa. För i andlig stolthet finns alltid ett inslag av hemlighetsmakeri och ensamhet. Herr Brummell skulle vara satanisk; men han skulle även (vilket jag fruktar skulle beröra honom mer) vara illa klädd. Men han skulle vara en perfekt representation av den moderne publicisten, som inte kan göra någonting rätt, eftersom han inte behöver medge att han någonsin gjorde någonting fel.  

Denna märkliga, svaga envishet, detta fasthållande vid framstegets felaktiga väg, växer sej allt svagare och värre, likt alla sådana svaga ting. Och i den tid jag skriver detta har dess moraliska attityd fått något olycksbådande och t o m förfärligt över sej. Våra misstag har blivit våra hemligheter. Redaktörer och journalister river med skyldig min sönder allt som påminner dem om de ouppfyllda löften partiet givit, eller de ideal partiet haft som förebrår dem. Det är om våra statsmän alldeles sant (mycket mer än om våra biskopar, som herr Wells sa det om) att de visar upp sej socialt men gömmer sej intellektuellt. Samhället dignar under obekända synder; dess sinne är ömt och tyst av pinsamma ämnen. Det finns så många saker det har gjort och tillåtit bli gjorda som det inte riktigt vågar tänka på; det kallar dem vid andra namn och försöker tala sej själv till tro på ett falskt förflutet, precis som människor hittar på saker de borde ha sagt i ett gräl. Av dessa synder ligger en djupast begraven, men mest bullrande, och stinker fast den har stelnat: den sanna berättelsen om relationerna mellan fattiga och rika i England. Den halvsvultne engelske proletären är inte bara nästan ett skelett: han är ett skelett i en garderob.

Det skulle kunna sägas, med viss förvåning, att vi idag förvisso från alla håll får höra samma berättelse om det utblottade proletariatet och den sociala frågan, om trälandet i de okvalificerade yrkena eller överbefolkningen i slummen. Det är givet - men jag sa sanningen. Osanna berättelser finns det massor av på alla sidor av diskussionen. Det finns den intressanta berättelsen om Alla Länders Klassmedvetne Proletär, killen som har "solidaritet" och alltid just är på väg att avskaffa kriget. Den Marxistiske Socialisten kommer att berätta allt om honom för dej - det är bara det att han inte finns. En vanlig engelsk arbetare är lika oförmögen att tänka på en tysk som något annat än en tysk som han är att tänka på sej själv som något annat än en engelsman. 

Sedan finns också den motsatta historien: historien om den otäcke mannen som är ateist och vill förstöra hemmen, men som av något privat skäl föredrar att kalla detta Socialism. Han finns inte heller. De välmående Socialisterna har hem exakt lika dina och mina, och de fattiga Socialisterna tillåts inte av Individualisterna att ha några hem alls. Vi har berättelsen om de Två Arbetarna, som är en mycket trevlig och spännande berättelse, om hur en av dem passerade alla krogar på Cheapside och blev borgmästare när han anlände till stadshuset. Medan den andre gick in i alla krogar och visade sej vara högtst okvalificerad för en sådan värdighet. Ack - detta är också rent påhitt. En tjuv kan bli borgmästare, men en ärlig arbetare kan det säkerligen inte. Sedan finns också berättelsen om den oundvikliga undergången, där rika människor av ekonomins lagar tvingades fortsätta att ta pengar från fattiga människor, trots att de helt enkelt längtade efter att sluta - detta är en outhärdlig tanke för en fri och kristen människa, och läsaren kommer att bli lättad över att höra att detta aldrig hänt. De rika kunde ha slutat stjäla när de än velat sluta, det är bara det att detta aldrig hände heller. 

Så har vi historien om den listige Fabian som satt i sex kommittéer på en gång och så övertalade den rike mannen att bli alldeles fattig. Helt enkelt genom att med en viskning upprepa att det finns "hjul inuti hjul", lyckades denne begåvade man smussla undan den rike mannens bil, ett hjul i taget, tills miljonären helt hade glömt att han någonsin ägt en bil. Det var mycket listigt av honom att göra detta, det är bara det att han inte har gjort det. Det finns inte en skruv lös i miljonärens motor, som är kapabel att köra över Fabian och lämna honom som en platt kropp på vägen ett enda ögonblick. Alla dessa berättelser är mycket fascinerande berättelser som berättas av Individualister och Socialister för Kapitalismens store Sultan, för om de slutade roa honom ett enda ögonblick skulle han hugga av dem huvudet. Men om de någon gång började berätta Sultanens sanna historia för Sultanen, skulle han koka dem i olja, och detta vill de undvika.  

Den sanna berättelsen om Sultanens synd försöker han alltid glömma, genom att istället lyssna till dessa historier. Som vi har sagt tidigare i detta kapitel skulle han föredra att inte komma ihåg, eftersom han har bestämt sej för att inte ångra sej. Det är en besynnerlig berättelse, och jag ska försöka berätta den sanningsenligt i de två kapitel som följer nu. I alla tider är tyrannen hård för att han är så mjuk. Om hans bil kraschar in i blödande och anklagande folkhopar, är det för att han har valt minsta motståndets väg. Det är för att det är mycket lättare att köra över människor än att köra uppför en måttligt brant sluttning. En förtryckares krig är alltid ett kuddkrig, vanligen ett krig med kuddar och alltid ett krig om kuddar. Saladin, den store Sultanen, räknade det, om jag minns rätt, som det största beviset på gott svärdmanskap att hugga igenom en kudde. Och så är det verkligen - var och en av oss kan intyga det efter att i åratal ha försökt skära igenom den moderna kompromissens svullna och luftiga korpulens, som på en gång är mysig och grym. För det finns verkligen i dagens värld både färgen och tystnaden hos den kuddbeklädda divanen, och denna känsla av palats inuti palats och trädgård inuti trädgård som gör Österns rika oansvarighet. Har vi inte redan den ordlösa dansen, den vinlösa banketten, och hela den märkliga okristna uppfattningen om lyx utan skratt? Är vi inte redan i en ond arabisk natt, och vandrar omkring i en osynlig despots mardrömssstäder? Är vi inte redan rashygieniker - d v s eunuckmakare? Ser vi inte de ljusa ögonen, de orörliga ansiktena, och hela denna närvaro av något som är dött och ändå sömnlöst? Det är närvaron av den synd som är förseglad med högmod och obotfärdighet, berättelsen om hur Sultanen fick sin tron. Ben det är inte den berättelse han lyssnar till just nu, utan en annan berättelse som har blivit påhittad för att dölja den: berättelsen som kallas "Eugenius, eller En Ännu Ofödds Äventyr", en mycket varierad och fängslande berättelse, som aldrig misslyckas med att bringa honom till sömns.