Den obesvarade utmaningen

Dr Saleeby gjorde mej äran att hänvisa till mej i en av sina tal om detta ämne, och han sa att inte ens jag kan åstadkomma annat än ett svagsint barn utifrån svagsinta förfäder. Till vilket jag först av allt replikerar att han inte kan åstadkomma ett svagsint barn. Hela poängen med vårt argument är att denna fras inte innehåller något fixerat, oberoende av opinionen. Det finns något som mani, som alltid har segregerats; det finns något som idioti, som alltid har segregerats; men svagsinthet är en ny fras under vilken du skulle kunna segregera vem som helst.

Det är nödvändigt att denna grundläggande brist i bruket av statistik på något sätt kommer in i det moderna medvetandet. Sådana människor måste bringas till insikt om, vilket säkerligen är enkelt nog, att det är meningslöst att ha exakta tal om de är exakta tal om en inexakt fras. Om jag säger "Det finns fem dumskallar i Acton", är det förvisso alldeles klart, även om ingen matematiker kan göra fem till detsamma som fyra eller sex, att det inte kommer att hindra dej eller någon annan från att hitta fem ytterligare dumskallar i Acton. Nu är svagsinthet liksom dumhet en term som skiljer sej från ren galenskap i detta vitala avseende - att det i en mening är tillämpbart på alla människor, i en annan mening på de flesta människor, i en annan mening på väldigt många människor o.s.v. Det är som om Dr Saleeby skulle säga: "Jag finner att fåfänga utan tvivel är ärftligt. Här har vi fru Jones, som var mycket känslig när hennes sonetter kritiserades, och jag fann hennes lilla dotter stå och spegla sej i en ny dress. Experimentet är avgörande, demonstrationen komplett; i första generationen finns det artistiska temperamentet - det är fåfänga, och i den andra generationen finns det klädsel - och det är fåfänga." Vi borde svara: "Min vän, allt är fåfänga, fåfänga och andlig irritation - särskilt när man tvingas lyssna till logik av er favorittyp. Vad är vitsen med att du genom experiment hos somliga människor finner vad vi genom förnuftet vet måste finnas hos alla?"

Här är det nog lika bra att göra en paus för att avvärja ett möjligt missförstånd. Jag menar inte att du och jag inte kan se och i praktiken inte ser och personligen anmärker på den eller den excentriska eller genomsnittliga typ för vilken ordet "svagsint" kan vara ett mycket bekvämt ord, och som kan motsvara en genuin fast odefinierbar erfarenhet. På samma sätt kan vi tala, och talar, om den och den personen som "galet fåfäng", utan att vilja få två väktare att gå in och hämta personen. Men jag ber läsaren att alltid minnas att jag talar om ord, inte som de används i dagligt tal eller romaner, utan som de kommer att användas, och har använts, i försäkringar och certifikat, och i riksdagsbeslut. Distinktionen mellan dessa två användningsområden är helt klar och praktiskt. Skillnaden är att vi kan lita på att en romanförfattare eller talare försöker träffa och också ofta träffar målet; det är hedrande för dem att hatten passar, att typen känns igen, att de i litterär mening hänger rätt person.

Men det är på intet sätt alltid i regeringars eller tjänstemäns intresse att hänga rätt person. Det faktum att de ofta tänjer ord för att täcka vissa fall är hela grunden till att vi alls har fixerade lagar eller fria institutioner. Min poäng är inte att jag aldrig mött någon som jag skulle kalla svagsint, snarare än galen eller imbecill. Min poäng är att om jag vill göra ett syskonbarn arvlöst, driva bort en rival, tysta en utpressare eller bli av med en efterhängsen änka, så finns det ingenting i logiken som hindrar mej från att kalla även dem svagsinta. Och ju vagare anklagelsen är, desto mindre möjlighet har de att motbevisa den.

Man måste, som jag redan påpekat, inte förneka ärftligheten för att stå emot en sådan lagstiftning - i varje fall inte mer än man måste förneka den andliga världen för att stå emot en häxbränningsepidemi. Jag medger att det kan finnas något som ärftlig svagsinthet. Jag tror att det finns något sådant som  häxeri. Och eftersom jag tror att det finns andar, är jag genom rena förnuftsresonemang böjd att tro att det finns onda andar; och eftersom jag tror att det finns onda andar, är jag genom rena förnuftsresonemang böjd att tro att somliga människor blir onda av att syssla med dem. Allt detta är ren rationalism; vidskepelsen (alltså den oresonabla avskyn och skräcken) är i den person som erkänner att det kan finnas djävlar men förnekar att det kan finnas satanister. Ändå skulle jag säkert bekämpa varje ansträningn att leta efter häxor, av en mycket enkel anledning, som är nyckeln till hela denna kontrovers. Anledningen är att det är en sak att tro på häxor, och en helt annan sak att tro på häxuppsniffare. Jag mar mer respekt för de gamla häxletarna än för eugenisterna, som far omkring och förföljer familjens dumhuvud; för häxletarna tog enligt sin egen övertygelse en risk. Häxor var inte de svagsinta utan de starka - de onda mesmeristerna, elementens regenter. Många häxjakter, rätt eller fel, tycktes för dem som utförde dem vara ett rättmätigt folkligt uppror mot ett utbrett andligt tyranni, ett syndens påvedöme. Ändå vet vi att saken urartade till en rabiat och föraktlig förföljelse av de svaga och de gamla. Det slutade med att bli ett krig mot de svaga. Det slutade med att vara vad eugenisterna börjar med att vara.

När jag nyss sa att jag trodde på häxor, men inte på häxuppsniffare, fastslog jag hela min inställning till denna uppfattning av ärflighet, denna halvformade filosofi om fruktan och omen, om förbannelser och konstiga upprepningar och mörker och blodsöden, som, predikad för dagens mänsklighet ofta är mer omänsklig än häxeriet självt. Jag förnekar inte att detta mörka element existerar, jag bekräftar bara att det är mörkt, eller med andra ord, att de som mest anstränger sej för att studera det uppenbarligen befinner sej i mörker. Jag skulle inte lita mer på Dr Karl Pearson när han jagar ärftlighet än när han jagar kätterier. Jag är fullt färdig att ge mina skäl för att tänka så, och jag tror att varje välbalanserad person, om han eller hon överväger dem, kommer att tänka som jag.

En person kan sägas veta eller inte veta en sak i två avseenden. Jag vet t.ex. aritmetik-ämnet, d.v.s. jag är inte bra på aritmetik, men jag vet vad det är. Jag är tillräckligt bekant med dess användning för att se absurditeten hos någon som säger: "en så vulgär fraktion kan inte nämnas i damers närvaro" eller "denna enhet är unionistisk, hoppas jag". När jag för ett ögonblick betraktar mej själv som en aritmetiker, kan jag säga att jag nästan ingenting vet om mitt ämne, men jag vet mitt ämne - jag vet det på gatan. Men det finns den andra sortens människa, som liknar dr Karl Pearson, som utan tvivel vet en massa om sitt ämne, som utan tvivel lever i stora skogar av fakta som rör släktskap och ärftlighet. Men detta är inte på något sätt samma sak som att ha utforskat skogarna och funnit deras gränser. I själva verket hör de två sakerna vanligen ihop med två mycket olika sinnestillstånd. Jag betvivlar allvarligt huruvida den Kungl. Astronomen skulle skriva den bästa essän om relationen mellan astronomi och astrologi. Jag betvivlar att Geografiska Sällskapets president kan ge den bästa definitionen och historiken  i fråga om orden "geografi" och "geologi".

Nu är det så att särskilt de som studerar ärftlighet förstår allt om sitt ämne utom sitt ämne. De var, antar jag, avlade och födda i detta patrulleringsområde, och har verkligen utforskat det utan att komma till dess ände. D.v.s. de har studerat allting utom frågan om vad de studerar. Nu påstår jag inte att jag förlitar mej enbart på mej själv när jag talar om för dem vad de studerar. Jag kallar, som ni kommer att se om en stund, in en stor man som själv har studerat det som vittne. Men till att börja med är ärftlighetens domän (för dem som ser dess gränser) ett slags triangel, omsluten på sina tre sidor av tre faktum. Det första är att ärftlighet otvivelaktigt existerar, annars skulle det inte finnas något som släktdrag, och varje äktenskap skulle plötsligt kunna producera en liten neger. Det andra är att även enkel ärftlighet aldrig kan vara enkel; dess komplexitet måste vara bokstavligen ofattbar, för på det fältet kämpar ofattbara millioner. Men återigen: det finns aldrig enkel ärftlighet,.  Det tredje är dessa oräkneliga forntida påverkningar och omedelbara erfarenheter som kommit tillsammans beroende på en kombination som är olik allt annat på denna jord. Det är en kombination som kombinerar. Den kan inte sorteras ut igen, inte ens på domedagen. Två helt olika människor har blivit ett kött i den mest heliga, fruktansvärda och oansvariga bemärkelse. Om en gyllenhårig skandinavisk flicka har gift sej med en mycket svartmuskig jude, kan den skandinaviska sidan av familjen säga att barnet har sin mors näsa eller sin mors ögon tills deras ansikten blir blå. De kan ändå aldrig säkert hävda att den svarthårige österlänningen inte är närvarande i varje drag, i varje tum. I spädbarnets person kan han mjukt ha dragit sin frus näsa. I spädbarnets person kan han delvis ha skuggat sin frus ögon.

Detta är de tre första av ärftlighetens fakta. Att den existerar, att den är subtil och gjord av en miljon beståndsdelar, att den samtidigt är enkel och inte kan lösas upp i dessa beståndsdelar. För att sammanfatta: du vet att det finns vin i soppan. Du vet inte hur många viner det finns i soppan, eftersom du inte vet hur många viner det finns i världen. Och du kommer aldrig att veta, eftersom alla kemister, alla kockar och alla människor med sunt förnuft säger dej att soppan är av en sort som aldrig kan analyseras kemiskt. Detta är en helt rättvisande parallelle till det ärftliga elementet i den mänskliga själen. Det finns många sätt på vilka man kan uppleva att det är vin i soppan, som t.ex. genom att plötsligt känna smaken av ens favoritvin; detta motsvarar att i en plötslig blixt se bilden av en gammal släkting du kände i ett ungt ansikte. Men inte ens då kan provsmakaren vara säker på att han inte smakar ett bekant vin bland många okända - eller ser en känd förfader bland en miljon okända förfäder. Ett annat sätt är att blir full av soppan, vilket motsvarar fallet med dem som hävdar att de drivs till synd och död genom ett ärftligt öde. Men inte ens då kan den druckne vara säker på att det var soppan, inte mer än den traditionelle fylleristen som är säker på att det var laxen.

Dessa är de fakta om ärftlighet som vem som helst kan se. Resultatet av dem är inte bara att en bom kan vara en miss - utan att en bom kan vara en träff. Om ett barn har sina föräldrars näsa (eller näsor) kan detta vara ärftlighet. Men om barnet inte har det, kan det också vara ärftlighet. Och liksom vi inte behöver ta lätt på ärftlighet för att två generationer skiljer sej åt, så behöver vi inte ta ärftlighet ett dugg mer på allvar för att två generationer liknar varandra. Saken finns där, men vi vet inte i vilka fall eller i vilka proportioner, och vi kan inte veta det.

Nu är det just här som den ordentliga funktionsskillnaden mellan Dr Saleebys och min bransch visar sej. Han sysslar med att studera mänsklig hälsa och sjukdom som en helhet, i en anda av mer eller mindre upplysta gissningar, och det är helt naturligt att han skulle räkna med ärftlighet här, där och överallt, liksom en man som klättrar i bergen eller seglar en båt räknar med väder utan att göra det klart ens för sej själv. En ytterst annorlunda attityd är befintlig hos varje medveten människa som skriver om vilka lagar som borde genomdrivas eller om hur samväldet borde regeras. Och när vi besinnar vilket enkelt faktum ett mord är, och hur tveksamma och till och med oklara vi alla likväl blir vad gäller en mördares skuld, när vi besinnar vilken enkel handling en stöld är, och hur svårt det likväl är att döma och straffa de rika kommersiella pirater som stjäl det mesta, när vi besinnnar hur grym och klumpig lagen kan vara även beträffande saker som är så gamla och enkla som De Tio Budorden - så kan jag helt enkelt inte föreställa mej någon ansvarig person föreslå en lagstiftning som grundar sej på vår splittrade kunskap och bottenlösa okunnighet om ärftlighet.

Men även om jag måste betrakta detta tråkiga ämne i dess rakt logiska ordning, förefaller det mej som om denna del av fallet har avgjorts, och avgjorts på det mästerligaste sätt, av någon som har oändligt större rätt att tala om det än jag har. Vår press tycks ha ett perfekt genius för att passa ihop människor som inte passar ihop, och för att anbringa fel slags lovord och t.o.m. fel slags förolämpningar. Och precis som folk talar om Bernard Shaw som en otäck blinkande Pierrot, när han är den siste store Puritanen och verkligen tror på respektibilitet, precis som (si parva licet et c) de talar om mina paradoxer, när jag ägnar mitt liv åt att predika att truismer är sanna, precis på samma sätt tycks ett enormt stort antal tidningsläsare fått inpressat i sina skallar att mr H G Wells är en sträng och förfärlig eugenist med stora trollglasögon, som vill stoppa in oss alla i metallmikroskop och dissekera oss med metallverktyg. I verkligheten är mr Wells naturligtvis, långt ifrån att vara alltför bestämd, vanligen inte bestämd nog. Han är en absolut trollkarl vad gäller uppskattningen av atmosfärerna och , men hans svar är mer agnostiska än hans frågor. Hans böcker kommer att göra vad som helst utom att ropa. Och så långt ifrån att vara den sorts människa som skulle stoppa någon från att propagera, kan han inte ens stoppa dit en punkt. Han är inte rashygieniker nog att hindra den svarta pricken i slutet av en mening från att avla en rad små punkter...

Men detta är inte den entydiga blunder jag talade om. Den verkliga blundern är denna. Mr Wells förtjänar en tiara av kronor och en krans av medaljer av alla möjliga skäl. Men om jag, p.g.a. de offentliga finanserna, tvangs begränsa mej till att ge Mr Wells endast en medalj ob cives servatos, skulle jag ge honom en medalj för att han är eugenikern som förstörde eugeniken. Ty alla talade om honom, rätt eller fel, som en eugeniker, och han hade förvisso, vilket inte jag har, den övning och kulturtyp som erfordras för att betrakta saken i rent biologisk och inte i allmänt moralisk mening. Resultat var att han i sin fina bok Mänskligheten i vardande, där han oundvikligen kom att ta itu med problemet, kastade en intellektuell utmaning till eugenikerna som för mej tycks obesvarbar, men som, i vilket fall som helst, är obesvarad. Jag menar därmed inte att ingen avlägsen eugeniker skrivit om ämnet, för det är omöjligt att läsa allt som skrivs, särskilt eugeniska skrifter, men jag menar att de ledande eugenikerna skriver som om denna utmaning aldrig givits. Handsken ligger oupplockad kvar på marken.

Sedan jag prisat idén där det passar sej, kanske jag kan tillåtas att själv sammanfatta den för korthetens skull. Mr Wells´ poäng var denna: Vi kan inte vara säkra på hälsans ärftlighet, eftersom hälsa inte är en kvalite i sej själv. Den är inte en sak som hårfärg eller benlängd. Den är en relation, en balans. Du har en lång, stark man; men själva hans hälsa beror på att han inte är alltför lång för sin styrka. Du fångar en frisk, fullblodig vän; men själva hans hälsa beror på att han inte är alltför full av blod. Ett hjärta som är starkt för en dvärg kommer att vara svagt för en jätte; ett nervsystem som skulle döda en människa med spår av en särskild sjukdom kommer att stödja honom till de 90 om han inte har några spår av den sjukdomen. Men samma nervsystem skulle kunna döda honom om han gick till överdrift beträffande någon annan jämförelsevis hälsosam sak. När vi därför ser att det finns till synes hälsosamma människor av alla sorter, är det uppenbart att om du parar två av dem, kan du t.o.m. producera en disharmoni av två harmonier som inte passar med varandra. Det är uppenbart att du inte kan vara mera säker på en god avkomma än du kan vara säker på en vacker ton om du spelar två fina melodier på samma gång på samma piano.

Du kan vara ännu mindre säker i det mer delikata fallet som handlar om skönhet, om vilken rashygienikerna talar ganska mycket. Gift ihop två vackra människor, vars näsor tenderar mot det örnlika, och deras baby kan (för allt vi vet) vara ett troll med en näsa som en enorm papegoja. (Ja, jag känner faktiskt till ett fall av det slaget). Rashygienikern måste fastställa, inte resultatet av att fixera ett stabilt ting vid ett annat stabilt ting, utan vad som kommer att hända när ett vältande och snurrande ekipage kraschar in i ett annat.

Detta är den intressanta konklusionen. Det är på denna kunskapsnivå vi ombeds överge mänsklighetens universella moral. När vi har hindrat den älskande från att gifta sej med den olyckliga kvinna han älskar, när vi har letat rätt på en annan, förskräckligt frisk, kvinna åt honom, en som han inte älskar det minsta, inte ens då har vi något bindande bevis för att resultatet inte kan bli lika gräsligt och farligt som om han uppfört sej som en man av heder.