Ett kort kapitel

Omkring år 1913 hade rashygienen gått från en fluga till ett mode. Sedan, om jag så får sammanfatta situationen, började skämtet på allvar. Det organiserade sinne som vi har sett betrakta slumbefolkningens problem, "folkmaterialet" och möjligheten av protester, kände att tiden hade kommit att starta kampanjen. Rashygien började uppträda i stora rubriker i den dagliga pressen, och på stora bilder i de illustrerade tidningarna. En okänd gentleman vid namne Bolce, som levde i Hampstead, annonserades i stor skala som den som hade intentionen att bli Övermänniskans fader. Det visade sej vara en Superkvinna, och hon kallades Eugenette. Föräldrarna beskrevs som hängivna framställandet av perfekta prenatala förhållanden. De "rensade från sina liv bort allt som inte bidrog till fullständig lycka". Många kan förvisso vara redo att göra detta; men i den voluminösa nutida journalistiken om detta ämne kan jag inte hitta några detaljerade tips om hur detta görs. Diskussioner öppnades med H G Wells och doktor Saleeby, och tydligen med doktor Karl Pearson. Varje önskad kvalite hos idealbabyn kultiverades noggrant i föräldrarna. Problemet med en känsla för humor upplevdes vara ett mycket allvarligt fall. Det rashygieniska paret, som naturligtvis fruktade för att vara bristfälliga i detta avseende, var så fullständigt vetenskapliga att de tog sin tillflykt till specialister. För att utveckla en känsla för humor besökte de Harry Lauder, och sedan Wilkie Bard, och efter det George Robey, men allt, verkar det som, förgäves.

För tidningsläsaren såg det emellertid ut som om namnen Metchnikoff och Steinmetz och Pearson snart skulle bli lika familjära som Robey och Lauder och Bard. Diskussioner om dessa eugenikauktoriteter och rapporter om kontroverserna på eugenikkongresserna fyllde oräkneliga spalter. Det faktum att mr Bolce, skaparen av de perfekta prenatala förhållandena, senare drogs inför rätta för att ha hållit sin egen lägenhet i förhållanden av smuts och försummelse, kastade endast en lätt och tillfällig skugga över denna fantastiska vetenskapliga gryning. Det vore meningslöst att återge några av de tusen vittnesbörden om dess triumf. Genom tingens natur, borde detta vara bokens längsta kapitel, eller snarare början på en annan bok. Den skulle genom otaliga exempel återge den triumferande populariseringen av rashygien i England.

Men faktum är att detta inte är första kapitlet utan sista. Och detta måste vara ett mycket kort kapitel, eftersom hela denna historia skars ner. En mycket underlig sak hände. England gick ut i krig. Detta skulle i sej självt ha varit ett tillräckligt irriterande störningsmoment i Eugenettes tidiga liv, och i den tidiga etableringen av rashygienen. Men ett mycket förfärligare och mer förvirrande faktum måste påpekas. Mot vem gick England ut i krig? England gick ut i krig mot Övermänniskan i hans eget hemland. England gick ut i krig mot just det land av vetenskaplig kultur från vilket själva idealet om Övermänniskan hade kommit. England gick ut i krig mot hela doktor Steinmetz, och antagligen mot minst hälften av doktor Pearson. England gick ut i krig mot födelseplatsen för 90% av de professorer som var profeterna om mänsklighetens nya hopp. På några få veckor var blotta namnet på en professor ett ämne för frustande och låg plebejisk munterhet. Blotta namnet Nietzsche, som hade uppehållit detta hopp om något övermänskligt för mänskligheten, skrattades åt runt hela världen som om han blivit smittad av galenskap. En ny anda kom över hela folket, en anda av exercis, av spontan soldatmässig vaksamhet och demokratisk disciplin, som rörde sej till den svaga tonen av fjärran signalhorn. Människor började tala underligt om gamla och vanliga saker, om Englands grevskap, om dess tysta landskap, om moderskap och släktets halvt begravda religion. Döden lyste över landet som ett nytt dagsljus, och gjorde allt levande och synligt älskat. Och i närvaron av denna förfärliga aktualitet tycktes det, på ett eller annat sätt, som om t o m herr Bolce och eugenistbabyn var närmast ofattbart avläsgnas om nästan, om man får säga så, lustiga. 

En sådan motvilja kräver en förklaring, och den kan ges i största korthet. Det fanns en provins i Europa som mer än någon annan hade bringat till perfektion den typ av ordning och framsyn som är ämnet för denna bok. Den hade länge varit modellstaten för alla dessa mer rationella moralister som i vetenskapen såg samhällets ordnade frälsning. Den låg, det måste erkännas, framför alla andra stater i fråga om sociala reformer. Alla systematiska sociala reformer var med erkänsla och stolthet lånade därifrån. Därför: när denna provins (Preussen) fann det bekvämt att utvidga sitt imperiesystem till den närliggande och neutrala staten Belgien, hade dessa vetenskapliga entusiaster ett privilegium som inte alltid erbjuds rena teoretiker. De hade förmånen att se sitt stora Utopia i arbete, i en mycket stor skala och mycket nära till. De behövde inte vänta, som andra evolutionära idealister, på det långsamma annalkandet av något som låg närmare deras drömmar, eller att lämna det bara som ett löfte till eftervärlden. De behövde inte vänta på den som på ett avlägset ting likt visionen om en framtidsstat: utan de hade sett sitt Paradis i köttet. Och de var mycket tysta i fem år. Saken dog till slut, och stanken från den steg mot skyn.

Man kunde tänka sej att en så förskräcklig odör aldrig helt skulle lämna människornas minnen, men människornas minnen är ombytliga ting. Det kan vara så att dessa förvirrade bedragare allt eftersom kommer att samlas igen, och återigen försöka tro sina drömmar och misstro sina ögon. Det kan finnas någon vars kärlek till slaveri är så idealisk och osjälvisk att de är lojala mot det även i sitt nederlag. Var än ett fragment från denna brutna kedja hittas, kommer de att upptäckas omfamnande den. 

Men det finns gränser i den eviga nåden mot den som först blivit bedragen och den andra gången bedrar sej själv. De har sett sina vetenskapliga och organisatoriska förebilder spela sin roll till lands och till sjöss: visa sin kärlek till bildning vid Louvain och sin kärlek till humaniteten vid Lille. Och åtminstone för en tid har de trott sina sinnens vittnesbörd. Och om de inte tror dem nu, skulle de inte tro ens om någon återuppstod från de döda, om än alla de miljoner som dog för att förstöra preussianismen stod upp och vittnade emot den.