Socialismens transformering

Socialism är en av de enklaste ideerna i världen. Det har alltid förbryllat mej hur det har blivit så mycket förvirring och missförstånd och eländigt ömsesidigt förtal omkring den. En gång i tiden höll jag med socialismen, för att den var enkel. Nu håller jag inte med, eftersom den är alltför enkel. Ändå verkar de flesta av dess motståndare behandla den inte bara som en orättfärdighet, utan som ett orättfärdighetens mysterium, vilket verkar mystifiera dem ännu mer än det gör dem galna. 

Det kanske inte verkar så konstigt att dess antagonister skulle bli brydda när det gäller vad socialism är. Det kan verka ännu mer märkligt och intressant att dess beundrare är lika brydda. Dett fiender brukade fördöma socialism som anarki, som är dess motsats. Dess vänner tycktes anta att den är en slags optimism, vilket nästan lika mycket är dess motsats. Vänner och fiender lika talade som om den inbegrep ett slags tro på en ideal mänsklig natur, men varför kunde jag aldrig tänka ut. Socialistsystemet är, i en mer speciell mening än något annat, grundat inte på optimism men på arvsynden. Det påstår att Staten, som samhällets samvete, borde äga alla primära former av egendom, och detta uppenbarligen av det skälet att människor inte kan betros att äga eller byteshandla eller kombinera eller tävla utan att skada sej själva. Precis som en Stat skulle kunna äga alla gevär för att folk inte skulle skjuta ihjäl varandra, skulle denna Stat äga allt guld och allt land för att de inte skulle bedra eller utpressa eller exploatera varandra. Det verkar extraordinärt enkelt och t o m uppenbart; och så är det. Det är alltför uppenbart för att vara sant. Men emedan det är uppenbart, verkar det nästan otroligt att någon någonsin tyckte att det var optimistiskt.  

Jag är själv i huvudsak motståndare till socialism eller kollektivism eller bolsjevism eller vad vi än kan kalla det - av en grundläggande anledning som inte omedelbart är involverad här: egendomens ideal. Jag säger ideal och inte bara ide; och enbart detta eliminerar det moraliska misstaget i frågan. Det eliminerar alla trista tvivel hos antisocialisterna om att människorna inte är änglar än, och alla de ännu tristare förhoppningarna hos socialisterna om att människorna snart är övermänniskor. Jag medger inte att privategendom är en eftergift för nedrighet och själviskhet; jag tror att det är en hederssak. Jag tror att det är den mest sant folkliga av alla hederssaker. Men detta, fast det har allt i världen att göra med min vädjan om värdighet hemmavid, har ingenting att göra med denna snabba summering av socialismens situation. Jag anmärker bara i förbigående att det är meningslöst för den mera vulgära sortens kapitalist, som rynkar på näsan åt alla ideal, att säga till mej att "du måste ändra den mänskliga naturen" för att kunna ha socialism. Jag svarar: "Ja. Du måste ändra den till det sämre".  

Molnen var i ansenlig mån bortjagade från socialismens mening av 90-talets fabianer, av Bernard Shaw, en slags antiromantisk Don Quijote, som bekämpade ridderlighet liksom riddaren bekämpade väderkvarnar, med Sidney Webb som sin Sancho Panza. I den mån dessa kämpar hade en borg att försvara, kan vi säga att deras borg var postkontoret. Den röda postlådan var den orörliga post mot vilken den oemotståndliga styrkan av kapitalistindividualism arresterades. Affärsmän som sa att ingenting kunde styras av Staten tvingades erkänna att de anförtrodde alla sina affärsbrev och affärstelegram åt Staten. När allt kommer omkring ansågs det inte nödvändigt att ha ett kontor som tävlade med andra kontor i att sända ut mera rosafärgade frimärken eller mer pittoreska brevbärare. Det var inte nödvändigt för effektiviteten att postkontoristen skulle köpa ett frimärke för en femma och sälja det för en tia, eller att hon skulle pruta eller nedkämpa kunder för priset på en postorder, eller att hon alltid skulle ta anbud på telegram. Det fanns uppenbarligen ingenting verkligt omöjligt i att Staten ombesörjde nationella behov, och posten var åtminstone tolerabelt hanterad. Även om den inte alltid var en föredömlig arbetsgivare, på något sätt, skulle den kunna bli det genom liknande metoder. Det var inte omöjligt att liknande lön, ja t o m lika lön, skulle kunna ges till generaldirektören för posten som till brevbäraren. Vi skulle bara behöva utvidga den här regeln om offentligt ansvar, och vi skulle kunna undfly hela osäkerhetens skräck och medlidandets tortyr, som marrider mänskligheten genom de vansinniga extremerna hos ekonomisk ojämlikhet och orättvisa. Som Shaw uttryckte det: "En människa måste ha samhällets heder innan han kan rädda sin egen." 

Detta var den ena sidan av argumentet: att förändringen skulle ta bort ojämlikheten; och det fanns ett svar på den andra sidan. Detta svar kan fastslås mest sanningsenligt genom att sätta en annan modellinstitution och -byggnad sida vid sida med Postkontoret. Det är ännu mer av en idealrepublik, eller ett samhälle utan tävlan eller privat profit. Det förser sina medborgare inte bara med frimärken utan med kläder och mat och logi, ja, allt de behöver. Det upprätthåller en anmärkningsvärd nivå av jämlikhet vad beträffar dessa ting: mest notabelt vad gäller kläder. Det överinser inte bara breven utan all annan mänsklig kommunikation, särskilt den slags dålig kommunikation som fördärvar goda seder. Denna tvillingmodell till Postkontoret kallas Fängelset. Och mycket av utkastet till idealstat ansågs av dess motståndare som ett utkast för ett idealfängelse: gott för att det utfodrade människorna rättvist, men mindre acceptabelt eftersom det även höll dem lika fångna. Det är bättre att vara i ett dåligt fängelse än i ett bra fängelse. Från fångens synpunkt är detta inte alls en paradox: om så bara för att det är troligare att han kan rymma från ett dåligt fängelse. Men bortsett från detta var en människa på många sätt mindre illa ute i det gamla smutsiga och korrupta fängelset, där han kunde muta fångvaktare att hämta dryckjom och där han kunde möta medfångar att dricka med.  

Nu är just detta den exakta skillnaden mellan det nuvarande systemet och det föreslagna. Ingen som är värd att tala om respekterar det nuvarande systemet. Kapitalism är ett korrupt fängelse. Detta är det bästa som kan bli sagt till kapitalismens fördel. Men det är något som kan sägas till förmån för det, för en människa är lite friare i detta korrupta fängelse än han skulle vara i ett komplett fängelse. Liksom en människa kan finna en fångvaktare mer slapp än en annan, så kan han finna en arbetsgivare mer bussig än en annan; han har åtminstone några tyranner att välja på. I det andra fallet finner han samma tyrann vart han än vänder sej. Bernard Shaw och andra rationella socialister har hållit med om att Staten i praktiken skulle regeras av en liten grupp. Varje oberoende människa som inte gillade den gruppen skulle finna sin fiende vänta på honom i slutet av varje gata. Det kan därför helt kort sägas om socialismen att dess vänner rekommenderar den för att den ökar jämlikheten, medan dess fiender bekämpar den för att den minskar friheten. På den ena sidan sägs det att staten kan förse alla med bostäder och mat; på den andra sidan svaras att detta bara kan göras av statstjänstemån som inspekterar våra hem och reglerar våra måltider.  

Den kompromiss som slutligen gjordes var en av de mest intressanta och märkliga i historien. Den utformades för att göra allting som någonsin hade fördömts av socialismen, och ingenting som någonsin hade önskats av den. Eftersom den antogs tjäna jämlikheten på frihetens bekostnad, fortsatte vi bevisa att det var möjligt att offra friheten utan att uppnå jämlikheten. I själva verket gjordes inte det minsta försök att uppnå jämlikkhet, minst av allt ekonomisk jämlikhet. Men det gjordes mycket inspirerade och energiska försök att eliminera friheten, genom en helt ny hop av råa regleringar och inblandningar. Men det var inte Socialiststaten som reglerade dem den matade. Det var Kapitaliststaten som bestal dem som den hade trampat ner och övergivit i varje slags håla, som fredlösa eller brutna människor. Det föll de visare sociologerna in att det, när allt kommer omkring, skulle vara lätt att gå mer direkt mot huvudmålet att förnedra människor, utan att gå igenom den arbetsamma preliminära projektet att understödja dem. När allt kommer omkring var det lätt att inspektera huset utan att ha hjälpt till med att bygga det; det var t o m möjligt att med framgång inspektera huset i tid för att förhindra att det byggdes.   

Allt detta beskrivs i dokumenten om Bostadsproblemet; för denna tids människor älskade problem och hatade lösningar. Det var enkelt att begränsa dieten utan att servera middagen. Allt detta kan hittas i dokumenten om vad som kallas Nykterhetsreformen. I korthet: folk bestämde att det var omöjligt att uppnå någonting av det goda med socialismens, men de tröstade sej själva genom att uppnå allt det dåliga. All denna officiella disciplin, som socialisterna själva tvivlade på eller åtminstone var på defensiven kring, togs bokstavligen över av kapitalisterna. De har ni lagt alla socialiststatens byråkratiska tyrannier till kapitaliststatens plutokratiska tyrannier. För en vital punkt är att detta inte det allra minsta förminskade kapitaliststatens ojämlikheter. Det bara förstörde sådana individuella friheter som fanns kvar hos dess offer. Det gjorde det inte möjligt för någon att bygga ett bättre hus: det bara begränsade de hus han kanske levde i - eller hur han skulle kunna lyckas leva där: genom att förbjuda honom hålla grisar eller fjäderfän - eller sälja öl och cider.  Det la inte ens någonting till människans lön - det bara tog någonting från hans lön och stängde in den, vare sej han gillade det eller inte, i ett slags pengaskåp som ansågs vara en medicinlåda. Det skickar inte mat till huset för att ge barnen näring, det bara skickar en inspektör till huset för att att straffa föräldrarna för att de inte har någon mat att ge dem. Det ser inte till att de har en eld, det bestraffar dem bara för att inte ha en ordentlig ugn. (Det förser dem inte ens med en eldvakt).  

Nu kommer troligen denna anomaliska situation att slutligen utvecklas till Den Servila Staten i Hilaire Bellocs tes. De fattiga kommer att sjunka ner i slaveri - det skulle vara lika korrekt att säga att de fattiga kommer att stiga upp till slaveri. D v s, förr eller senare är det väldigt troligt att de rika kommer att ta över den filantropiska lika väl som den tyranniska sidan av köpslåendet, och kommer att föda människorna som slavar likaväl som jaga dem som fredlösa. Men för mitt eget arguments sak är det inte nödvändigt att följa processen så långt som dit, eller alls längre än den redan  har gått. Det rent negativa stadiet av inblandning i allt möjligt, där vi har fastnat för närvarande, är i sej själv mycket förmånligt för alla dessa rashygieniska experiment. Den kapitalist vars halvmedvetna tanke och handlingsriktning jag sammanfattat i en enkel berättelse i föregående kapitel, finner denna otillräckliga situation alldeles tillräcklig för sina syften. Vad han under lång tid känt är att han måste kontrollera eller förbättra det vårdslösa och slumpartade avlandet hos den underordnade rasen, som på en gång överträffar hans krav och misslyckas fylla hans behov. Nu har den anomaliska situationen redan vant honom vid att stoppa saker. De första inblandningarna i sexlivet behöver bara vara negativa, och det finns redan oräkneliga negativa inblandningar. Så studiet av detta stadium i socialismen för oss till samma slutsats som studiet av det frihetsideal som formellt bekändes av liberalismen. Frihetsidealet är förlorat, och socialisternas ideal har ändrats tills det blivit en ren ursäkt för förtryck av de fattiga.  

De första rörelserna för intervention i de fattigastes djupaste familjeangelägenheter hade alla dessa tecken på negativ interferens. Officiella papper sändes runt till mödrar i fattiga gränder, papper i vilka en total främling frågade dessa respektabla kvinnor frågor som en man borde dödas för att ställa, i den klass som kallades gentlemän eller i de länder där det som brukade kallas fria människor bodde. Det var frågor som antogs referera till moderskapets förhållanden; men poängen här är att reformatorerna inte började med att bygga upp dessa ekonomiska eller materiella förhållanden. De försökte inte betala ut pengar eller sprida egendom för att skapa dessa förhållanden. De gav aldrig någonting - utom order. En annan form av interventionen, en som redan har nämnts, är bortförandet av barn med de mest fantastiska ursäkter från bluffpsykologi. Några etablerade en apparat av tester och luriga frågor, som kan bli en roande lek med gåtor för familjen vid elden, men tycks som ett otillräckligt skäl för att förödmjuka och splittra familjen. Andra blev intresserade i de hopplösa moraliska förhållandena hos ett barn som fötts in i en ekonomisk situation de inte försökt förbättra. De barnn mycket för det tesen att kriminalitet var en sjukdom, och fortsatte sina kriminologiska studier så framgångsrikt att de öppnade korrektionsanstalter för små pojkar som skolkade; det fanns inga korrektionsanstalter för reformatorer.

(Jag behöver inte göra ett uppehåll för att förklara att kriminalitet inte är en sjukdom. Det är kriminologi som är en sjukdom).

Slutligen kan en sak läggas till som åtminstone står alldeles klar. Vare sej industrins organisationer engagerar sej positivt i en eugenisk rekonstruktion av familjen eller inte, har den redan engagerat sej negativt, som i de negationer som redan nämnts, i en partiell destruktion av den. Det tog formen av en propaganda för folklig skilsmässa, åtminstone uträknad för att vänja massorna vid skiften och omgrupperingar av familjer. Jag diskuterar här inte frågan om skilsmässa, som jag har gjort på andra ställen, utifrån dess inneboende karaktär, jag bara noterar den som en av dessa negativa reformer som fått ersätta positiv ekonomisk jämlikhet. Den predikades med en knasig munterhet, som om kärlekens självmord vore någonting inte bara mänskligt men lyckligt. Men det behöver inte förklaras, och förvisso inte förnekas, att de trakasserade fattiga i en sjuk industrialism verkligen upprätthöll sina äktenskap under varje tänkbar nackdel, och ofta fann individuell lättnad i en skilsmässa. Industrialismen producerar många olyckliga äktenskap, av samma skäl som den producerar så många olyckliga människor. Men alla reformer syftade till att rädda industrialismen snarare än lyckan. Fattiga par skildes för att de redan var separerade. Genom all denna moderna sörja löper den märkliga principen om att offra forntida användningsområden av ting för att de inte passar in i de moderna missbruken. När ogräs hittas i vetet, gäller alltid den största brådskan och handlingskraften att bränna vetet och samla ogräset i ladorna. Och sedan ormen som slingrade sej runt kalken droppade sitt gift i Kanas vin, blev analytikerna omedelbart ivriga i sina ansträngningar att bevara giftet och hälla ut vinet.