Frihetens ellips

Om något sådant som rashygienisk sociologi hade föreslagits i perioden från Fox till Gladstone, skulle den ha blivit mycket våldsammare avvisad av reformvännerna än av de konservativa. Om de konservativa hade sett den som en förolämpning mot äktenskapet, skulle de radikala ännu mycket mer beslutsamt ha sett den som en förolämpning mot medborgarskapet. Men under tiden har vi lidit av en process som liknar något slags mystiskt fadermord, som omtalas om så många gudar, och som är sant beträffande så många stora ideer. Friheten har producerat skepticismen, och skepticismen har förstört friheten. Frihetens vänner trodde att de lämnade den obegränsad, när de bara lämnade den odefinierad. De trodde att de bara lämnade den odefinierad, när de i realiteten lämnade den oförsvarad. Människor som bara fann sej själva fria fann sej själva fria att ifrågasätta frihetens värde. Men den viktiga punkten att få grepp om beträffande denna reaktionära skepticism är, att liksom den är bunden till att vara obegränsad i teorin, så är den bunden till att vara obegränsad i praktiken. Med andra ord: det moderna tänkesättet är låst i en attityd som skulle göra det möjligt att framskrida, inte bara mot rashygieniska lagar, utan mot varje tänkbar eller otänkbar rashygienisk extravagans. 

Alla som besvarar någon vädjan om frihet faller undantagslöst i en speciell fälla. Jag har debatterat med otaliga människor av olika slag i detta ämne, och jag erkänner att jag finner det roande att se dem ramla i fällan en efter en. Jag kommer ihåg en gång när jag diskuterade saken inför en klubb av mycket aktiva och intelligenta suffragetter, och jag framlägger den här för bekvämlighetens skull i den form den då antog. Anta, för diskussionens skull, att jag säger att den som tar en fattig mans kanna öl tar bort hans personliga frihet; det är då mycket vitalt att notera vad som är det vanliga eller närmast universella svaret. Av någon anledning svara folk nästan aldrig att en människas frihet består av den och den saken, men att öl är ett undantag som inte kan räknas bland dem. Vad folk nästan undantagslöst säger är något som liknar detta: "När allt kommer omkring - vad är frihet? Människan måste leva som del av ett samhälle, och måste lyda de lagar som..." et c et c. Med andra ord: de faller samman i en fullständig bekännelse om att de angriper all frihet och vilka friheter som helst; att de förnekar själva ecistensen av frihetens själva möjlighet. I svarets själva form erkänner de den fulla omfattningen av anklagelsen emot dem. I ett försök att vederlägga den mindre anklagelsen, erkänner de sej skyldiga till den större. 

Denna distinktion är mycket viktig, som vi kan se från vilken praktisk parallell som helst. Anta att vi vaknar upp mitt i natten och finner att en granne kommit in i vårt hus, inte genom ytterdörren utan genom takluckan; vi kanske misstänker att han är ute efter de fina gamla familjejuvelerna. Vi kan bara bli lugnade om han kan förklara saken med en verkligt exceptionell händelse; som att han föll ner på taket från ett flygplan, eller klättrade upp på taket för att komma undan en galen hund. Förutom det rent otroliga gäller att ju konstigare berättelsen är desto bättre är ursäkten - för en extraordinär händelse kräver en extraordinär ursäkt. Men vi blir knappast lugnade om han bara stirrar på oss på ett drömmande och längtansfullt sätt och säger: "När allt kommer omkring, vad är egendom? Varför skulle materiella föremål vara så konstlat kopplade osv osv?" Vi kommer bara att inse att denna attityd tillåter honom att ta juvelerna och allt annat med. Eller om grannen närmar sej bärande en stor kniv som dryper av blod, kanske vi övertygas av hans berättelse om hur han dödade en annan granne i självförsvar, att den tyste gentlemannen bakom nästa dörr verkligen var en galen mördare. Vi vet att mordmani är något exceptionellt som vi själva är lyckliga nog att inte lida av, och att vara fri från sjukdomen kan vara frihet från fara. Men det kommer inte att lugna oss om mannen med den blodiga kniven säger mjukt och eftertänksamt: "När allt kommer omkring, vad är det mänskliga livet? Varför skulle vi hålla oss så hårt fast vid det? Kort när det är som bäst, sorgligt när det är som ljusast, är det i sej självt inget annat än en sjukdom från vilken osv osv." Vi kommer att uppfatta det som att skeptikern är i stånd att inte bara mörda oss utan också massakrera alla ute på gatan. 

Exakt samma effekt som skulle skapas av frågorna "Vad är egendom?" och "Vad är livet?" skapas av frågan "Vad är friheten?" Den lämnar den frågande friheten att missakta vilken frihet som helst, eller med andra ord att ta sej vilka friheter som helst. Själva uttrycket han använder är en föregripande ursäkt för vad han än väljer att göra. Om han sätter munkavle på en man för att hindra honom från att hänge sej åt svärjande, eller låser in honom i en kolkällare för att hindra honom att festa, kan han fortfarande med tillfredsställelse säga: "När allt kommer omkring, vad är friheten? Människan är en medlem av osv osv." Detta är problemet, och detta är varför det nu inte finns något skydd mot rashygien eller några andra experiment. Om de människor som tog bort ölen som ett olagligt nöje hade stannat en stund för att definiera de lagliga nöjena, kunde vi ha haft en annan situation idag. Om de människor som nekat oss en frihet hade tagit chansen att bekräfta andra friheter, skulle det kunna finnas något försvar för dem. Men de får aldrig för sej att bekräfta några friheter alls. Tanken korsar inte ens deras hjärnor. Därför kommer ursäkten för det senaste förtrycket alltid att fungera väl även för nästa förtryck; och på detta tyranni skall icke varda någon ände.  

Alltså har det inte tagit tyranniet mer än en enda strid att nå den personliga frihetens hemliga och heliga platser, där ingen vettig människa någonsin drömde om att se det: och särskilt könets helgedom. Det är lika lätt att ta en mans fru eller bebis ifrån honom som att ta bort hans öl när du kan säga: "Vad är frihet?" Precis som det är lika lätt att skära av hans huvud som hans hår när du är fri att säga: "Vad är livet?" Det finns ingen rationell filosofi rörande mänskliga rättigheter som är allmänt spridd bland befolkningen, och till vilken vi kan appellera i försvaret för ens de mest intima eller individuella saker som någon kan föreställa sej. För så långt som det fanns en vag princip i dessa ting, har principen fullständigt ändrats. Man brukade säga att en människa hade sin frihet, så länge som den inte stötte samman med andra människors frihet. Det rättfärdigade i stora drag den vanliga synen på mannen med ölkannan. T ex var det logiskt att tillåta en viss grad av distinktion mellan öl och te, pga att den man genom överdrivet intag av öl kan påverkas att kasta ölkannan i någons huvud. Och det kan sägas att ungmön sällan genom överdrivet intag av te påverkades att kasta tekannan i någons huvud. Men hela grunden för diskussionen har nu ändrats. För folk begrundar inte längre vad drinkaren gör mot andra genom att kasta kannan, utan vad han gör mot sej själv genom att dricka ölen. Argumentationen baseras på hälsoaspekter, och det sägs att regeringen måste garantera samhällets hälsa. Och så fort detta är sagt, upphör blotta skuggan av skillnad mellan öl och te. Folk kan förvisso fördärva sin hälsa genom te eller tobak eller tjugo andra saker. Och det finns ingen undanflykt för den hygieniske logikern - utom att begränsa och reglera dem alla. Om han ska kontrollera samhällets hälsotillstånd, måste han med nödvändighet kontrollera alla medborgares alla vanor, och bland annat deras sexualvanor. 

Men det är mer än så. Det är inte bara sant att det är människans sista friheter som nu tas bort, och inte bara hans första eller mest godtyckliga friheter. Det är också oundvikligt att de sista friheterna tas bort från honom först. Det är oundvikligt att de mest privata frågorna allra mest hamnar under offentligt tvång. Denna omvända variation är mycket viktig, om än mycket sällan insedd. Om en människas personliga hälsa är av allmänt intresse, blir hans mest privata handlingar mer offentliga än hans mest offentliga handlingar. Tjänstemannen måste syssla mer direkt med hans tandborstning på morgonen än med hans användande av sin tunga på torget. Inspektorn måste mera lägga sej i hur han sover mitt i natten än i hur han arbetar mitt på dagen. Den enskilde medborgaren måste ha mycket mindre att säga om sitt badkar eller sitt sovrumsfönster än om sin valsedel eller sitt bankkonto. Polisen måste i en ny mening vara privatdetektiv, och skugga medborgaren i hans privata affärer snarare än i hans offentliga affärer. En polis måste stänga dörrarna efter sej av rädsla för att han ska börja nysa, eller skjuta in kuddar under honom av rädsla för att han ska börja snarka. Allt detta och ännu mycket mer fantastiska saker följer av det enkla formuläret att Staten måste göra sej själv ansvarig för medborgarens hälsa. Men poängen är att polismannen primärt och omedelbart måste syssla med medborgaren i dennes relation till sitt hem, och bara indirekt och mer tveksamt med medborgaren i dennes relation till sin stad. Med hela logiken hos detta test, måste kungen höra vad som viskas i den inre kammaren och knappt ens notera vad som ropas från hustaken. 

Vi har hört om en revolution som vänder allting upp och ned. Men det här är nästan bokstavligen en revolution som vänder allting ut och in. Om en försiktig reaktionär i furst Metternichs tradition under 1800-talet hade önskat motverka den demokratiska tendensen, skulle han helt naturligt ha börjat med att med att beröva demokratin i marginalen dess mer dubiösa inflytande över saker och ting längre bort. Han skulle t ex mycket väl kunna börja med att flytta kontrollen över utrikespolitiken från folkförsamlingarna, och det finns viss grund att säga att ett folk kan förstå sina egna affärer utan att veta något öht om utrikes affärer. Sedan skulle han kanske centralisera stora nationella frågor, men lämna ganska mycket av lokala frågor till det lokala styret. Detta skulle kunna pågå länge innan den svartaste terrorist från de mest despotiska tidsåldrarna fick för sej att blanda sej i en människas egna vanor i dennes eget ägandes hus. Men de nya sociologerna och lagstiftarna är, genom sin egen teoris natur, tvungna att börja där despoterna slutar, även om de struntar i det som despoterna börjar med. För dem är, som de skulle säga, det viktigaste livets källor, kärlek och födelse och spädbarnsår, och dessa källor är alltid övertäckta, flödande i hemmets tysta trädgårdar. För dem måste, som H G Wells uttryckte det, livet själv anses blott som en vävnad av födslar.  Därför är de av sina egna rationalistiska principer tvingade att börja alla tvångsmetoder i andra änden, på insidan. Vad som händer på utsidan, medborgarens externa och avlägsna förmågor, bryr de sej inte mycket om; och det är troligt att de senaste århundradenas demokratiska institutioner kommer att tillåtas förfalla i ostörd värdighet i ännu ett eller två sekler.  

På detta sätt kommer vår civilisation att finna sej själv i en intressant situation, inte utan sin humoristiska sida: i vilken medborgaren fortfarande antas utöva imperiets makt ända till jordens ändar, men förutsätts sakna all makt över sin egen kropp och själ. Han kommer fortfarande konsulteras av politiker vad gäller frågan huruvida opium är bra för kineserna, men inte i frågan huruvida öl är bra för honom själv. Han kommer att korsförhöras om sina åsikter om faran att tillåta en krigsflotta i Kamtjatka, men inte om huruvida man kan tillåta hans eget barn att ha ett träsvärd. Han kommer att konsulteras angående den delikata diplomatiska krisen som skapades genom förslaget till giftermål för kejsaren av Kina, men han kommer inte att tillåtas gifta sej själv precis som han önskar.  En del av denna profetia eller möjlighet har redan blivit uppfylld, resten av den håller på att uppfyllas i frånvaro av några som helst protester. Det skulle vara lätt att ge en nästan ändlös katalog av exempel, för att visa hur, åtminstone vad gäller de fattigare klasserna, tvångsmedel redan nästan utvecklats till direkt kontroll av könsrelationerna. 

Men jag är i detta kapitel mycket mer sysselsatt med att påpeka att alla dessa saker har accepterats i princip, även när de inte accepterats i praktiken. Det är mycket mer vitalt att inse att reformivrarna har blivit besatta av en princip, som kommer att täcka alla sådana saker om den sjösätts, och som inte är tillräckligt förstådd för att bli motsagd. Det är en princip genom vilken de djupaste delarna av kropp och ande måste ha den mest direkta koppling till Staten och dess diktatur. De måste ha den, genom hela det skäl och hela den rationalisering som saken vilar på. 

Det är ett system som kan symboliseras av telefonen från huvudkvarteren som står vid en människas säng. Han måste ha en relation till regeringen som liknar hans relation till Gud. D v s, ju mer han går in i sin kammare, och ju mer han stänger sin dörr, desto mer blir han ensam med lagen. Det sociala maskineri som gör en sådan Stat likriktad och underkastande kommer att styras från utsidan av hushållet som genom ett handtag eller en enda mekanisk knopp eller knapp. I en fruktansvärd mening, laddad med skräck och skam och varje detalj av vanära, kommer det att vara sant att säga att välgörenhet börjar hemma. Välgörenhet kommer att börja hemma i den meningen att alla hemmavarande barn kommer att likna barnhemsbarn. Filantropi kommer att börja hemma, för alla invånare kommer att likna fattighjon. Polisadministration kommer att börja hemma, för alla medborgare kommer att likna straffångar. Och när hälsa och det dagliga livets skämtsamheter har passerat in i området för denna sociala disciplin, när det erkänns att samhället i första hand måste kontrollera folks grundläggande vanor, när alla lagar så att säga går oss in på skinnet eller in på livet, då kommer det verkligen att framstå som absurt att giftermål och moderskap inte skulle ordnas på samma sätt. Därpå kommer det verkligen att framstå som ologiskt, och det kommer att vara ologiskt, att kärleken skulle vara fri när livet förlorat sin frihet. when life has lost its freedom. Och så försvann, som det verkar, den konstiga drömmen och fantasin som kallas frihet ur människornas sinnen. 

Vad som än blir framtiden för dessa evolutionära experiment och deras effekt på civilisationen, finns det åtminstone ett land som har någonting att sörja. För oss i England kommer något att ha förstörts som våra förfäder värderade desto mer eftersom de knappt brydde sej om att benämna det; och vilka stjärnor som än kan lysa över ett mer universellt öde, har den stora stjärnan över vår natt gått ner. Engelsmännen hade saknat många andra saker som människor med samma ursprung hade uppnått eller behållit. Dem var inte givet (som fransmännen) att etablera tidlösa kommuner och tydliga regler för jämlikhet; dem var inte givet (som sydtyskarna) att bevara sin folkvisekultur, dem var inte givet (som irländarna) att dagligen dö för en stor religion. Men en anda hade varit med dem från den första som, med hundra pittoreska vanor och legala påhitt, hägnade in vägen för en människa som ville vandra namnlös och ensam. Det var inte för ingenting som de glömde alla sina lagar för att komma ihåg namnet på en fredlös, och fyllde Englands gröna hjärta med Robin Hoods gestalt. Det var inte för ingenting som t o m furstarna i deras konst och litteratur hade något av en inkognitokung över sej, oupptäckta av formell eller akademisk ryktbarhet; så att inget öga kan följa den unge Shakespeare när han nalkades på de gröna stigarna från Stratford, eller den unge Dickens när han först gick vilse bland Londons lyktor. Det är inte för ingenting som själva vägarna är krokiga och nyckfulla, så att en människa som tittar ner i en karta lik en ormande labyrint skulle kunna förklara att han betraktade ett vandrande folks hem. En anda som på en gång var vild och familjär vilade över dess skogar som en vilande vind. 

Om denna anda verkligen hade försvunnit, spelar det liten roll att den drivits ut genom perversioner den själv hade tillåtit, av monster som den själv helt slappt hade släppt lösa. Industrialism och Kapitalism och grasserande fysiologi var engelska experiment i den bemärkelsen att engelsmännen lånade sej själva åt att uppmuntra dem; men det fanns något annat bakom dem och i dem som inte var de själva - dess namn var frihet, och det var vårt liv. Det kan vara så att denna känsliga och envisa anda till sist har avdunstat. Om det är så spelar det liten roll vad det blir av vår nations yttre experiment i framtiden. Det vi då ser kommer att vara något dött som lever genom sina egna parasiter. Engelsmännen kommer då att ha förstört England.