Slutet för husgudarna

De enda ställen där det är möjligt att finna ett eko av de engelska massornas tänkesätt är antingen i konversation eller i lustiga visor. De senare är uppenbart de mer tvivelaktiga, men de är de enda inspelade och citerbara som kommer någonstans i närheten. Vi talar om populärpress, men i verkligheten finns det ingen populärpress. Det må vara en god sak, men i vilket fall som helst skulle de flesta läsare bli milt förvånade om en tidnings ledarartikel vore skriven på en rallares språk. Ibland är pressen intresserad av saker som demokratin också är genuint intresserad av, som t ex hästkapplöpning. Ibland är pressen nästan lika populär som tvångsrekrytering (eng. Press Gang). Vi talar om Labours ledare i parlamentet, men de skulle vara högst oparlamentariska om de talade som arbetare. Bolsjevikerna tror jag påstår sej befordra något som de kallar "proletärkonst", som bara visar att ordet bolsjevism ibland kan förkortas "bosh". Den sortens bolsjevik är inte proletär, utan snarare just vad han anklagar alla andra för att vara. Bolsjeviken är framför allt en bourgeois, en judisk intellektuell från storstan. 

Och det verkliga skälet mot industriell intellektualism kan knappast formuleras bättre än genom själva denna jämförelse. Det har aldrig funnit något sådant som en proletär konst, men det har eftertyckligen funnits något sådant som bondekonst. Och den enda litteratur som alls påminner oss om den verkliga tonen och talet hos de engelska arbetande klasserna står till finnandes i den engelska musikhallens komiska sånger. Jag hörde en av dem för första gången på min resa till Amerika, mitt på havet just när Nya världen kom inom synhåll, när Frihetsgudinnan höjde sej över horisonten. Från en ung skotsk ingenjörs läppar, av alla folk på jorden, hörde jag för första gången dessa odödliga ord från en musikhallssång i London: "Far har fått sparken från vattenverket / för att han rökte sin gamla körsbärspipa. / Far har fått sparken från vattenverket / för att han kan sätta eld på vattenverket." Som jag sa till mina vänner i Amerika, tycker jag inte att skryt är en del av patriotismen, och skryt i sej självt är förvisso inte något att skryta med. Jag betvivlar den engelska övertalningsförmåga som Kipling exemplifierar, och man kan lätt påtvinga främlingar den i alltför hög grad, vilket Dickens exemplifierar. 

Jag är ingen imperialist, och bara vid sällsynta och passande tillfällen en Jingo. Men när jag hör dessa ord om Far och vattenverket, när jag under avlägnsa, främmande skyar hör något så underbart engelskt som detta, då (sa jag till dem), då verkligen: "Jag tackar den godhet och nåd som log över min födelse och gjorde mej, som ni ser mej här, till ett litet engelskt barn." Men den där ädla raden om vattenverket har andra ädla element förutom nationaliteten. Den förser oss med en kompakt och nästan perfekt summering av hela det sociala problemet i industrialiserade länder som England och Amerika. Om jag systematiskt skulle vilja framställa delarna i det etiska och ekonomiska problemet i Pittsburg eller Sheffield, skulle jag inte kunna göra det bättre än genom att ta dessa få ord som text, och dela upp dem likt rubrikerna i en predikan. Låt mej notera poängerna på ett rätt grovt sätt här.

1) Far. Detta ord används fortfarande bland de mer okunniga och underbetalda medlemmarna av industrisamhället, och är emblemet för en gammal konvention eller enhet som kallas familjen. En man och en kvinna som lovat vara trogna mot varandra, där mannen gör sej själv ansvarig för alla kvinnans barn, och är därför allmänt kallad "Far". Det får inte förutsättas att poeten eller sångaren nödvändigtvis är ett av barnen. Den kan vara frun, hon som genom samma ritual kallas "Mor". Fattiga engelska fruar säger "Far", liksom fattiga irländska fruar säger "Han själv", när de menar husets titulärhuvud. Poängen att uppfånga är att bland de obildade existerar fortfarande denna konvention eller vana. Fadern och familjen är tankens fundament, den naturliga auktoriteten kommer fortfarande naturligt till poeten, men den är överlagrad med och motverkad av mer konstgjorda auktoriteter: ämbetsmannen, rektorn, polisen, arbetsgivaren o s v.  Vilka dessa krafter som bekämpar familjen är ska vi, mina kära syskon, se när vi fortsätter till vår andra rubrik, som är:

2) Fick sparken. Detta uttryck markerar ett senare stadium av språkets historia än det jämförelsevis primitiva ordet "Far". Det är meningslöst att diskutera huruvida termen kommer från Turkiet eller något annat servilt samhälle. I Amerika säger de att Far har avskedats. Men det inbegriper hela det unika ekonomiska system under vilket Far nu måste lava. Fastän genom familjetraditionen antagen att vara en ledare, kan han nu genom den industriella traditionen bara vara en särskild slags tjänare, en tjänare som inte har slavens trygghet. Om han ägt sin egen affär och sina verktyg, kunde han inte få sparken. Slaven och den livegne visste varje natt var de skulle sova, det var bara den individualistiska industrialismens proletär som kunde få sparken. Vi fortsätter till den tredje rubriken:

3) Från vattenverket. Denna detalj i Fars liv är mycket viktig; för detta är svaret till de flesta socialister, liksom den sista sektionen är svaret till så många av kapitalisterna. Vattenverket som anställde Far är en mycket stor, officiell och opersonlig institution. Huruvida den tekniskt sett är ett byråkratiskt departement eller en stor affärsrörelse gör liten eller ingen skillnad i Fars känslor inför den.Vattenverket kan nationaliseras eller inte, och detta skulle inte nödvändigtvis göra någon skillnad för den avskedade fadern, och ingen skillnad alls beträffande anklagelsen att han lekt med elden. Faktum är att om kapitalisterna är mer böjda för att ge honom sparken, är socialisterna ännu mer böjda för att förbjuda honom att röka. Det finns ingen frihet för Far utom i någon sorts privat ägarskap av saker som vatten och eld. Om han ägde sin egen brunn skulle hans vatten aldrig kunna stängas av, och så länge han sitter vid sin egen eld kan hans pipa aldrig blåsas ut. Detta är den verkliga meningen med egendom, och det verkliga skälet mot socialism: troligen det enda argumentet mot socialism.

4) P g a rökning. Ingen markerar denna industrialismens underliga mellanfas mer märkligt än det faktum att, alltmedan arbetsgivare fortsätter att hävda rätten att sparka honom som en främling, börjar de redan hävda rätten att övervaka honom som en son. Ekonomiskt kan han gå och svälta på vägbanken - men etiskt och hygieniskt måste han kontrolleras och understödjas i barnkammaren. Regeringen avvisar allt ansvar för att se till att han får bröd. Men den accepterar ängsligt allt ansvar för att se till att han inte får öl. Den får igenom en försäkringslag som tvingar honom att förse sej själv med medicin - men den är uttalat likgiltig för huruvida han har möjlighet att förse sej själv med mat. Medan alltså avskedet är oförenligt med familjen, är övervakningen förvisso oförenligt med sparken. Hela saken är en tilltrasslad kedja av motsägelser. Det är sant att i det speciella och heliga stycke text vi här mediterar över, så är rökning förbjuden av ett allmänt och offentligt och inte medicinskt och privat skäl. Men det är inte desto mindre relevant att minnas att, liksom hans herrar redan har bevisat att alkohol är ett gift, kan de snart bevisa att nikotin är ett gift. Och det är det mest signifikanta av allt att denna slags fara t o m är större i vad som kallas Amerikas nya demokrati än i det som kallas Englands gamla oligarki. När jag var i Amerika, "försvarade" mäninskor redan tobak. Människor som försvarar tobak är på väg att bevisa att dagsljus är försvarligt, eller att det inte verkligen är syndigt att snarka. Med andra ord, de är i det tysta på väg att bli galna.

5) Hans gamla körsbärspipa. Här har vi egendomsinstitutionens mellanform och anomaliska position. Känslan för egendom existerar fortfarande, även bland de fattiga, eller kanske särskilt bland de fattiga. Men den förknippas med leksaker snarare än med verktyg: med de mindre produkterna snarare än med produktionsmedlen. Men något av ägarskapets förnuft kan fortfarande iakttas: t ex inslaget av tradition och kontinuitet. Det var en gammal körsbärspipa; systematiskt rökt av Far trots alla knep och frestelser: en gammal kompanjon associerad med olika romantiska eller omvälvande händelser i Fars liv. Den är kanske en relik likaväl som en prydnadssak. Men eftersom den inte är ett verktyg, eftersom den inte ger människan något grepp om samhällets kreativa energier, så existerar den, med all återstod av hans självrespekt, på nåder från den sak som kallas sparken. När han får sparken från vattenverket, är det bara alltför troligt att han måste pantsätta sin gamla körsbärspipa.

6) För att han kan sätta eld på vattenverket. Och denna enda rad, lik de underbara enkla raderna hos stora poeter, är så full, så slutgiltig, så perfekt som bild av alla lagar vi får igenom och alla skäl vi ger för dem, en så exakt analys av alla våra försiktighetsåtgärders logik i innevarande tid, att pennan faller t o m från författarens hand, och mästerstycket lämnas att tala för sej själv. Somlig liknande analys av ovanstående ger bättre resultat än det mesta av den anomaliska attityden och situationen hos dagens engelska proletariat. Det är mer passande eftersom det uttrycks i de ord han verkligen använder: vilket förvisso inte inkluderar ordet "proletär". Det måste anmärkas att allt som behövs för att åstadkomma denna komplexitet är en odefinierad stat. Egendom har inte helt försvunnit; slaveriet har inte helt anlänt; äktenskapet existerar om än med svårighet; social klassificering existerar under vissa begränsningar, eller snarare vissa undanflykter. 

Den fråga som blir kvar är vilken kraft som vinner på den andra, och huruvida de gamla krafterna är kapabla att stå emot de nya. Jag hoppas att de är så, men jag inser att deras motstånd har mer än ett tungt handikapp. Det tyngsta av dessa är att familjens känsla för arbetaren nuförtiden snarare är en instinkt än ett ideal. Den uppenbara försvararen av ett ideal är religionen. Den uppenbara försvararen av äktenskapets ideal är den kristna religionen. Och av olika orsaker, som bara Englands historia kan förklara (fast den knappast någonsin gör det), har detta lands arbetarklass skurits av från kristendomen. Jag drömmer inte om att förneka, nej, jag skulle faktiskt ta varje möjlighet att bekräfta, att monogami och dess domestika förpliktelser kan försvaras rationellt, helt skilt från religiösa skäl. Men religion är det praktiska skyddet för alla moraliska ideer som måste vara folkliga och som måste vara stridsberedda. Och om vårt ideal ska kunna överleva måste det vara bådadera.

De som skojar om godsägarinnan som sett bättre dagar, om vilken något redan har sagts, talar i allmänhet i samma jovialiska stil om hennes hushållsgods som om hennes hushållsgudar. De skulle bli mycket överraskade om de upptäckte hur rätt de har. Exakt det som saknas hos den moderne materialisten är något som kan bli vad husgudarna var för den forntide hedningen. Hedningens husgudar var inte bara trä och sten; åtminstone är det alltid mer än detta i stenen hos en spiselhäll eller träet i en takbjälke. Så länge kristendomen upprätthöll traditionen med skyddshelgon och bärbara reliker, kunde denna ide om hushållets välsignelse fortsätta. Om människan inte hade hemkära gudomligheter, hade de åtminstone gudomliga hushållsföremål. När kristendomen kyldes ner av puritanism och rationalism, bleknade denna husets inre värme eller hemliga eld på härden. Men något av dess kol glöder eller åtminstone glimmar fortfarande; och det finns fortfarande ett minne bland de fattiga att deras materiella ägodelar är något heligt. Jag vet fattiga människor för vilka det är livets romantik att vägra stora summor pengar för en gammal kopparpanna. De vill inte ha den i någon mening av ren nytta. De använder den inte som uppvärmingspaanna, men den värmer upp dem i alla fall. Den är verkligen, som sergeant Buzfus så humoristiskt anmärkte, ett skydd för en gömd eld, en eld som brann inför de märkliga och otrevliga trägudarna, dessa jättelika dockor, i det forntida Italiens stugor. Den är en husgud. Och jag kan föreställa mej en föraktad och olycklig engelsman döende med sina ögon fästa på den röda glöden hos detta kopparstycke - liksom lyckligare män har dött med sina ögon fästa på den gyllene glansen från en kalk eller ett kors.  

Det måste sålunda noteras att det alltid har funnits en viss förbindelse mellan en mystisk tro och hemmets föremål; att de vanligen hör ihop och att de nu, i en mer beklagansvärd mening, har försvunnit tillsammans. Arbetarklassen har inga egendomsreserver med vilka de kan försvara sina religiösa reliker. De har ingen religion emd vilken de kan helga och hedra sin egendom. Framför allt har de den enorma nackdelen av att ha rätt utan att veta om det. De håller fast vid sina sunda principer som om de vore trumpna fördomar. De närapå gömmer sin lilla egendom som om den vore stulen egendom. Ofta kommer en fattig kvinna att tala om för rätten att hon är fäst vid sin make, med samma försvarsattityd och desperation som en fullkomligt hänsynslös person, fast besluten att förlöpa sin make. Ofta kommer hon att gråta lika hopplöst, och som om det vore hjälplöst, när hon berövas sitt barn - som om hon vore ett barn berövad sin docka. Ja, förvisso skulle ett barn på gatan som gråter över sin förlorade docka, väcka större sympati än hon. Under tiden fortsätter det roliga; och många sådana konflikter är dokumenterade, t o m i tidningarna, mellan hjärtbrutna föräldrar och husinbrytande filantroper; alltid med en fråga på hjärnan, naturligtvis. Det finns oräkneliga skaror av sådana som aldrig kommer i tidningen. Och vi måste vara nonchalanta beträffande dessa saker eftersom det är enda alternativet till att bli ganska våldsamma; och jag har ingen önskan att avsluta med ett påpekande av universell grymhet. Jag vet att många som sätter detta maskineri i rörelse gör det av ärligt men förvirrat medlidande, och många fler av en trist men inte vanhedrande medicinsk eller juridisk vana. Men om jag och de som håller med mej är böjda för viss hårt och abrupt fördömande, måste dessa värdiga människor inte vara helt och hållet otåliga över vår otålighet. Det är förvisso under deras värdighet att, under utvecklandet av sina storvulna planer, klaga över så verkningslösa protester mot så individuella fel. 

Jag har i detta kapitel begrundat möjligheterna till allmänt demokratiskt försvar av hemmets heder, och jag har tvingats till slutsatsen att de för närvarande inte är så stora; och åtminstone står det klart att vi inte kan grunda några personliga förhoppningar på dem. Om denna slutsats lämnar oss besegrade, förklarar vi att den lämnar oss oberörda. Vår är åtminstone inte den slags protest som lovar t o m demagogen vad som helst, för att inte tala om smickraren. De vi tjänar kommer aldrig att styra, och de vi beklagar kommer aldrig att resa sej. Parlamentet kommer aldrig att omringas av en mobb betryckta farmödrar som svingar sina pantsedlar. Det finns ingen fackförening för handikappade barn. Det är inte särskilt troligt att en modern regering kommer att bli störtad av några få fattiga, grådaskiga djävlar som skickas i fängelse av misstag, eller snarare av en vanlig händelse. Förvisso är det inte dessa magnifika socialister, eller dessa kapitalismens stora reformatorer och rekonstruktörer, som sveper fram mot sina vetenskapliga triumfer och inte bryr sej om någon av dessa saker, som har rätt att klaga på vår fåfänga indignation. Om den är förgäves är den åtminstone mindre korrumperad, och i den utsträckning som den är hopplös är den också tacklös. De har sina stora kampanjer och kosmopolitiska system för styrandet av miljoner, och sina redogörelser för vetenskap och framsteg. De behöver inte förargas på oss, som vädjar för dessa som aldrig kommer att läsa våra ord eller belöna våra ansträngningar, ens med tacksamhet. De behöver verkligen inte ha några värre känslor gentemot oss än mystifikation, när de ser att genom att mana fram dessa små ting hos brutna hjärtan eller krossade hem, registrerar vi inte bara vad som inte kan registreras, triviala tragedier som kommer att blekna bort snabbare och snabbare i tidens flöde, rop som försvinner i en våldsam storm utan slut, vilda ord av förtvivlan som endast skrivs i rinnande vatten; om de inte verkligen, som vissa så envist och underligt påstår, någonstans skärs djupt in i klippan, i Guds vredes röda granit.