De tidiga viktorianska individualisternas optimism var inte helt hycklande. Några av de mest klartänkta och svartsynta bland dem, sådana som Malthus, såg vart saker och ting barkade hän, och baserade modigt sin stad Manchester på pessimism istället för på optimism. Men detta var inte det vanliga fallet; de flesta anständiga rika av Bright- eller Cobden-sortern hade ett slags förvirrad tro att den ekonomiska konflikten i långa loppet skulle fungera väl för alla. De tänkte att de fattigas problem inte kunde lösas genom statliga ingripanden (så tänkte det om alla problem), men de begrundade inte kallblodigt utsikterna att desesa problem skulle växa sej större och större.
Genom ett av hjärnans trick eller illusioner, som lyxlirare i alla tider är hemfallna åt, verkade de ibland känna som om folket symboliskt triumferat i deras egna personer. De tänkte helt hädiskt om sina egna guldtroner vad som bara kan sägas om ett kors: att de, upplyfta som de blivit, skulle dra alla människor efter sej. De var så fulla av den romantiska föreställningen att vem som helst kunde bli borgmästare, att de verkade ha glidit in i tanken att alla kunde bli det. Det verkade som om hundra stycken Dick Wittington, följda av hundra katter, alla kunde inhysas i rådhuset. Alltsammans var nonsens, men det var inte (fram till en senare tid) helt och hållet humbug. Men steg för steg, med en förfärlig och ökande klarhet, upptäckte denne man vad han höll på med. Det är i allmänhet en av de värsta upptäckter en människa kan göra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar