Obotfärdighetens maktlöshet (7)

Det skulle kunna sägas, med viss förvåning, att vi idag förvisso från alla håll får höra samma berättelse om det utblottade proletariatet och den sociala frågan, om trälandet i de okvalificerade yrkena eller överbefolkningen i slummen. Det är givet - men jag sa sanningen. Osanna berättelser finns det massor av på alla sidor av diskussionen. Det finns den intressanta berättelsen om Alla Länders Klassmedvetne Proletär, killen som har "solidaritet" och alltid just är på väg att avskaffa kriget. Den Marxistiske Socialisten kommer att berätta allt om honom för dej - det är bara det att han inte finns. En vanlig engelsk arbetare är lika oförmögen att tänka på en tysk som något annat än en tysk som han är att tänka på sej själv som något annat än en engelsman. 

Sedan finns också den motsatta historien: historien om den otäcke mannen som är ateist och vill förstöra hemmen, men som av något privat skäl föredrar att kalla detta Socialism. Han finns inte heller. De välmående Socialisterna har hem exakt lika dina och mina, och de fattiga Socialisterna tillåts inte av Individualisterna att ha några hem alls. Vi har berättelsen om de Två Arbetarna, som är en mycket trevlig och spännande berättelse, om hur en av dem passerade alla krogar på Cheapside och blev borgmästare när han anlände till stadshuset. Medan den andre gick in i alla krogar och visade sej vara högtst okvalificerad för en sådan värdighet. Ack - detta är också rent påhitt. En tjuv kan bli borgmästare, men en ärlig arbetare kan det säkerligen inte. Sedan finns också berättelsen om den oundvikliga undergången, där rika människor av ekonomins lagar tvingades fortsätta att ta pengar från fattiga människor, trots att de helt enkelt längtade efter att sluta - detta är en outhärdlig tanke för en fri och kristen människa, och läsaren kommer att bli lättad över att höra att detta aldrig hänt. De rika kunde ha slutat stjäla när de än velat sluta, det är bara det att detta aldrig hände heller.