En sann historia om en luffare (1)

Han vaknade under mörka medeltiden och anade gryningen i mörkret, och visste att han inte var slav helt och hållet. Det var som om en käpp eller stol, i någon av H C Andersens sagor, hade blivit lämnad i trädgården hela natten och blivit levande och slagit rot som ett träd. För detta är sanningen bakom den gamla rättsliga fiktionen om tjänande länder, att slaven är ett "lösöre", alltså ett stycke möblemang, likt en käpp eller en stol. I andlig mening är jag säker på att det aldrig fanns en så ohälsosam uppfattning som Nietzsches yngel antar nuförtiden. Sinnet kan inte finna sin grund i iden att en komet är en kålrot, inte heller i idén att en människa är en stol. Ingen människa var någonsin omedveten om en annans närvaro - eller ens likgiltig för en annans åsikt. Damen som påstås ha skrutit över sin likgiltighet vad gäller att gå naken inför manliga slavar visade bara upp sej - eller menade någonting helt annat. Herrn som matade fiskar genom att döda en slav unnade sej vad de flesta kannibaler unnar sej - en satanisk tillgjordhet. Damen var medvetet skamlös och herrn var medvetet grym. Men det är helt enkelt inte möjligt för det mänskliga förnuftet att skära i människor som trä eller undersöka kvinnor som elfenben, just som det inte är möjligt för det mänskliga förnuftet att tro att två plus två blir fem. 

Men denna sanning låg i den rättsliga jämförelsen med möblemanget: att slaven, fastän förvisso en man, i en mening var en död man, i den meningen att han var flyttbar. Hans rörelser var inte hans egna, hans herre rörde hans armar och ben åt honom som om han vore en marionett. Nu är det viktigt att här i första hand inse vad som skulle inbegripas i en sådan fabel som jag har föreställt mej, om en stol som rotade sej själv likt en buske. För den allmänna moderna uppfattningen är förvisso att liv och frihet på något sätt ska förknippas med innovation och inte stillastående. Men det är just för att stolen är livlös som den rörs. Det är just för att trädet är levande som det står stilla. Detta var huvudskillnaden mellan de hedniska slavarna och de kristna livegna. Den livegne tillhörde sin herre, liksom käppen som slagit rot i trädgården fortfarande skulle ha tillhört trädgårdens ägare - men den skulle ha blivit en levande ägodel. Därför tvingas ägaren genom naturens lagar att behandla den med viss respekt; han blir den något skyldig. Han kan inte dra upp den utan att döda den; den har förtjänat en plats i trädgården - eller samhället.