Obotfärdighetens maktlöshet (4)

Nej, Shakespeare rättfärdigar det franska kriget, håller fast vid Talbot och utmanar legenden om Jeanne d´Arc. Richard Kipling skulle inte våga rättfärdiga det amerikanska kriget, hålla fast vid Burgoyne och utmana legenden om George Washington. Ändå fanns det verkligen mycket mer att säga till förmån för Georg III än det någonsin fanns för Henrik V. Men detta sades inte och agerades mycket mindre på av de moderna imperialisterna, just beroende på denna grundläggande moderna känsla att, liksom framtiden är oundviklig, så är de förflutna oåterkalleligt. Vilket faktum som helst som är så komplett som det amerikanska uttåget från Imperiet måste anses som slutgiltigt för eoner framåt, trots att det hände för föga mer än ett århundrade sedan. Bara för att det har lyckats hända måste det först kallas ett nödvändigt ont och sedant ett omistligt gott. Jag behöver inte tillägga att jag inte önskar återerövra Amerika - men så är jag inte heller någon imperialist. 

Sedan finns det ett annat sätt att pröva saken: fråga dej själv hur många människor du har mött som klagat på någonting som obotligt, och hur många som angripit det som botbart? Hur många människor har vi inte hört smäda det brittiska skolsystemet som de brukar smäda det brittiska klimatet? Hur få har vi inte mött som insåg att brittisk utbildning kan förändras, men inte brittisk väderlek? Hur få fanns det inte som visste att molnen var mer odödliga och solida än skolorna? På tusen personer som beklagar grundskolans tillstånd, var finns det hundratal, eller det tiotal, eller den enda, som vill avskaffa skolplikten? Ja, själva ordet avskaffa bevisar min sak genom hur obekant och föga lovande det låter.