Vid vår epoks början talade människor med samma lätthet om Reform och Upphävande. Nu talar alla om reform, men ingen talar om upphävande. Våra förfäder talade inte om frihandel, utan om upphävandet av spannmålslagarna. De talade inte om självstyre utan om upphävandet av unionen. På den tiden talade folk om en "upphävare" som den mest praktiske av alla politiker, den slags politiker som bär upp en klubb. Nu är Upphävaren kastad långt in i avkroken hos en omöjlig idealism: och när ett av våra stora partiers ledare, i en tillfällig ärlighets hetta, sagt att han skulle upphäva en lag, tvingades han verkligen skriva till alla tidningar för att försäkra dem om att han bara skulle modifiera den.
Jag behöver inte mångdubbla exemplen, även om de skulle kunna mångdubblas till nästan en miljon. Tidens kännetecken är att anta att det förgångna lika gärna kan prisas, eftersom det inte kan rättas till. Människor i det förflutna har verkligen arbetat som myror och dött som gräshoppor för att upphäva någon tidigare bosättning som verkade säker; men vi kan inte så mycket som upphäva ett riksdagsbeslut. Vi upprätthåller den svagsinta uppfattningen att det som gjorts inte kan göras ogjort. Vår syn var väl sammanfattad i en typisk viktoriansk sång med refrängen: "Kvarnen ska aldrig mera mala vattnet som passerat." Det finns många svar på detta. Ett (som skulle inbegripa en avhandling om avdunstning och dagg) ska vi undvika här. Ett annat svar är att för enkelt lantfolk är kvarnens syfte inte att mala vatten, utan att mala spannmål, och att det (hur märkligt det än kan tyckas) verkligen har funnits samhällen som varit tillräckligt vaksamma och tappra för att förhindra att deras spannmål hela tiden flutit iväg från dem, till melodin hos en sentimental visa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar