Obotfärdighetens maktlöshet (6)

Nu är denna moderna vägran att göra det gjorda ogjort inte bara ett intellektuellt fel; det är även ett moraliskt fel. Det är inte bara vår mentala oförmåga att förstå det misstag vi har gjort. Det är också vår andliga vägran att erkänna att vi har gjort ett misstag. Det var ren fåfänga hos herr Brummell när han sände iväg högar av illa gjorda halsbeklädnader, med den lättsamma kommentaren "dessa är våra misslyckanden". Det är ett bra exempel på fåfängans närhet till ödmjukhet, för han var åtminstone tvungen att erkänna att de var misslyckanden. Men det skulle ha varit andlig högfärd hos herr Brummell om han knutit på sej alla kravatterna, en över den andra, för att inte hans betjänt skulle upptäcka att han hade knutit en illa. För i andlig stolthet finns alltid ett inslag av hemlighetsmakeri och ensamhet. Herr Brummell skulle vara satanisk; men han skulle även (vilket jag fruktar skulle beröra honom mer) vara illa klädd. Men han skulle vara en perfekt representation av den moderne publicisten, som inte kan göra någonting rätt, eftersom han inte behöver medge att han någonsin gjorde någonting fel.  

Denna märkliga, svaga envishet, detta fasthållande vid framstegets felaktiga väg, växer sej allt svagare och värre, likt alla sådana svaga ting. Och i den tid jag skriver detta har dess moraliska attityd fått något olycksbådande och t o m förfärligt över sej. Våra misstag har blivit våra hemligheter. Redaktörer och journalister river med skyldig min sönder allt som påminner dem om de ouppfyllda löften partiet givit, eller de ideal partiet haft som förebrår dem. Det är om våra statsmän alldeles sant (mycket mer än om våra biskopar, som herr Wells sa det om) att de visar upp sej socialt men gömmer sej intellektuellt. Samhället dignar under obekända synder; dess sinne är ömt och tyst av pinsamma ämnen. Det finns så många saker det har gjort och tillåtit bli gjorda som det inte riktigt vågar tänka på; det kallar dem vid andra namn och försöker tala sej själv till tro på ett falskt förflutet, precis som människor hittar på saker de borde ha sagt i ett gräl. Av dessa synder ligger en djupast begraven, men mest bullrande, och stinkande fast den har stelnat: den sanna berättelsen om relationerna mellan fattiga och rika i England. Den halvsvultne engelske proletären är inte bara nästan ett skelett: han är ett skelett i en garderob.