Obotfärdighetens maktlöshet (3)

Inte desto mindre tror jag att nyckelordet hos oss är "oundviklighet", eller, som jag skulle vara böjd att kalla det, "obotfärdighet". Vi är på alla områden undermedvetet styrda av uppfattningen att det inte finns någon väg tillbaka, och den uppfattningen är rotad i materialism och förnekande av den fria viljan. Ta en handfull moderna fakta och jämför dem med motsvarande fakta för några hundra år sedan. Jämför det moderna partisystemet med 1600-talets politiska fraktioner. Skillnaden är att i äldre tid högg partiledarna inte bara av varandras huvuden, utan (vilket är mycket mer uppseendeveckande) upphävde verkligen varandras lagar. Hos oss har det blivit tradition att ett parti ärver och lämnar orörda det andra partiets handlingar när de väl har genomförts, hur bittert de än attackerades under tiden. Jakob II och hans brorson William var inte någon av dem någon särskilt munter typ, men de skulle båda ha skrattat åt iden om "en kontinuerlig utrikespolitik". Tories var inte konservativa, de var i bokstavlig mening reaktionära. De ville inte bara behålla ätten Stuart, de ville få ätten Stuart tillbaka. 

Eller återigen: begrunda hur envist den engelska medeltida monarkin åter och åter igen vände tillbaka till sin vision om franska besittningar i sina försök att förändra ödets beslut. Kom ihåg hur Edvard III återvände till den efter Johans och Henrik III:s nederlag, och Henrik V efter Edvard III:s misslyckande, och hur t o m Maria hade det skrivet på sitt hjärta som varken var hennes make eller hennes religion. Och begrunda därefter detta: att vi jämförelsevis sent lärt känna en universell orgie av det som kallas Imperialism, där Imperiets enhet är det enda målet och kolonier räknas som kronjuveler, och brittiska flaggan rest över hela världen. Och ändå har ingen så mycket som drömt om att, jag vill inte säga återvinna de amerikanska kolonierna till Imperiets enhet (vilket skulle ha varit en alltför farlig uppgift för moderna imperiebyggare),  men om att återberätta historien från Imperiets ståndpunkt. Henrik V rättfärdigade Edvard III:s krav. Joseph Chamberlain skulle inte ha drömt om att rättfärdiga Georg III:s.